Hur finner man modet att anmäla någon?

[athena_arabians]

*jättemegakram* @Jen80

 

[Marty]

Stor kram

 

[Zizzy]

Skumläste lite för att kolla klimatet här inne då det är länge sedan jag besökt forumet..
En tråd fångar mitt intresse och läser ett inlägg värre än det nästa..

Känslan när man inser vem det är som blivit utsatt för ett sånt sjukt brott.
Blev helt stum Jen80 när du gjorde ditt inlägg.

Finner inte orden faktiskt, mer än att jag finns om du vill prata.

 

[Vallmo]

Hur har det gått för dig @Jen80 ?
Tänker på dig av och till undrar hur du har det?
"Kramar"

 

[Jen80]

Vad gulligt av dig att fråga @Vallmo .
Livet rullar på, upp och ner. Jag hade en period där jag mådde riktigt bra faktiskt, och jag såg inte fanskapet på lång tid. men sen en dag dök han upp här igen och jag föll tillbaka i det gamla igen.

I förra veckan när jag och min vän var ensamma i stallet tog jag mod till mig och berättade namnet för min vän... Det tog bara ett halvår lite drygt, jag kände mig så dum. Men det var dagen efter han varit här (det hände inget, jag släppte inte in honom när jag såg att det var han genom fönstret) och jag var så under isen och var knappt pratbar av ångest. Hon sa att hon hade misstänkt att det var han, med tanke på hur jag reagerat när jag sett just honom någonstans, hon har studerat mig tydligen . Och då är jag ändå extremt bra på att dölja saker. Jag har svårt, väldigt svårt, att läsa andra människor så jag har liksom bara kunnat gå på känsla. Han är visst allmänt känd för att vara lite psykopatisk. Och det kan ju jag skriva under på...

Jag trodde aldrig att den där helgen skulle påverka mig så här mycket under så lång tid. Det kanske är fel av mig, men jag ser det personligen som ett stort nederlag då jag hade kommit så långt i mitt liv. Det lilla liv jag kunnat skapa med de förutsättningarna jag har. Men jag kämpar på. Något annat finns inte i min värld. Har jag kommit så långt som jag faktiskt har vore det ju urbota dumt att bara ge upp!
Ni är många som har följt mig här under alla år och det har inte varit någon dans på rosor direkt. Har jag tagit mig igenom allt annat så vore det ju själva fan om jag inte lyckas med detta också...

Kram

 

[Vallmo]

Vad gulligt av dig att fråga @Vallmo .
Livet rullar på, upp och ner. Jag hade en period där jag mådde riktigt bra faktiskt, och jag såg inte fanskapet på lång tid. men sen en dag dök han upp här igen och jag föll tillbaka i det gamla igen.

I förra veckan när jag och min vän var ensamma i stallet tog jag mod till mig och berättade namnet för min vän... Det tog bara ett halvår lite drygt, jag kände mig så dum. Men det var dagen efter han varit här (det hände inget, jag släppte inte in honom när jag såg att det var han genom fönstret) och jag var så under isen och var knappt pratbar av ångest. Hon sa att hon hade misstänkt att det var han, med tanke på hur jag reagerat när jag sett just honom någonstans, hon har studerat mig tydligen . Och då är jag ändå extremt bra på att dölja saker. Jag har svårt, väldigt svårt, att läsa andra människor så jag har liksom bara kunnat gå på känsla. Han är visst allmänt känd för att vara lite psykopatisk. Och det kan ju jag skriva under på...

Jag trodde aldrig att den där helgen skulle påverka mig så här mycket under så lång tid. Det kanske är fel av mig, men jag ser det personligen som ett stort nederlag då jag hade kommit så långt i mitt liv. Det lilla liv jag kunnat skapa med de förutsättningarna jag har. Men jag kämpar på. Något annat finns inte i min värld. Har jag kommit så långt som jag faktiskt har vore det ju urbota dumt att bara ge upp!
Ni är många som har följt mig här under alla år och det har inte varit någon dans på rosor direkt. Har jag tagit mig igenom allt annat så vore det ju själva fan om jag inte lyckas med detta också...

Kram

Åh, vad fint att du ändå kunnat ha det lite bra emellanåt.

Jättebra att du anförtrodde dig till din vän också. Du ska inte känna dig det minsta dum att det tog tid.
Du var inte mogen förrän nu och då sa du det. (@mandalaki har sagt något liknande till mig och det har jag tagit fasta vid ).

Människor märker mer än vad man tror, särskilt som du beskriver att din vän har haft misstankar och så.
Det gäller bara att man vågar lita på folk och jag vet att det inte är så lätt.
Man får helt enkelt välja vilka man berätta för.

Och du, det där var inget nederlag.
Det var ett trauma och du blev drabbad.
Det är otroligt starkt att du orkat kämpa på efter det här.
Det visar att du har större kapacitet än vad du tror. Det gäller bara att du kan övertyga dig själv om det också.

 

[Texaz]

Duktiga du som kunde säga det!!!

Som @Vallmo skrev, så var du inte mogen förrän nu, men nu gjorde du det ju!! Var stolt över att du kommit så långt, det är ju en styrka!
Massor av kramar till dig!!!heart

 

[tuaphua]

Vad gulligt av dig att fråga @Vallmo .
Livet rullar på, upp och ner. Jag hade en period där jag mådde riktigt bra faktiskt, och jag såg inte fanskapet på lång tid. men sen en dag dök han upp här igen och jag föll tillbaka i det gamla igen.

I förra veckan när jag och min vän var ensamma i stallet tog jag mod till mig och berättade namnet för min vän... Det tog bara ett halvår lite drygt, jag kände mig så dum. Men det var dagen efter han varit här (det hände inget, jag släppte inte in honom när jag såg att det var han genom fönstret) och jag var så under isen och var knappt pratbar av ångest. Hon sa att hon hade misstänkt att det var han, med tanke på hur jag reagerat när jag sett just honom någonstans, hon har studerat mig tydligen . Och då är jag ändå extremt bra på att dölja saker. Jag har svårt, väldigt svårt, att läsa andra människor så jag har liksom bara kunnat gå på känsla. Han är visst allmänt känd för att vara lite psykopatisk. Och det kan ju jag skriva under på...

Jag trodde aldrig att den där helgen skulle påverka mig så här mycket under så lång tid. Det kanske är fel av mig, men jag ser det personligen som ett stort nederlag då jag hade kommit så långt i mitt liv. Det lilla liv jag kunnat skapa med de förutsättningarna jag har. Men jag kämpar på. Något annat finns inte i min värld. Har jag kommit så långt som jag faktiskt har vore det ju urbota dumt att bara ge upp!
Ni är många som har följt mig här under alla år och det har inte varit någon dans på rosor direkt. Har jag tagit mig igenom allt annat så vore det ju själva fan om jag inte lyckas med detta också...

Kram

Vad fantastiskt att du kunde berätta för din vän.
Jag hejar vidare på dig och hoppas du får må bra.
Kram!

 

[Mia_R]

Vad gulligt av dig att fråga @Vallmo .
Livet rullar på, upp och ner. Jag hade en period där jag mådde riktigt bra faktiskt, och jag såg inte fanskapet på lång tid. men sen en dag dök han upp här igen och jag föll tillbaka i det gamla igen.

I förra veckan när jag och min vän var ensamma i stallet tog jag mod till mig och berättade namnet för min vän... Det tog bara ett halvår lite drygt, jag kände mig så dum. Men det var dagen efter han varit här (det hände inget, jag släppte inte in honom när jag såg att det var han genom fönstret) och jag var så under isen och var knappt pratbar av ångest. Hon sa att hon hade misstänkt att det var han, med tanke på hur jag reagerat när jag sett just honom någonstans, hon har studerat mig tydligen . Och då är jag ändå extremt bra på att dölja saker. Jag har svårt, väldigt svårt, att läsa andra människor så jag har liksom bara kunnat gå på känsla. Han är visst allmänt känd för att vara lite psykopatisk. Och det kan ju jag skriva under på...

Jag trodde aldrig att den där helgen skulle påverka mig så här mycket under så lång tid. Det kanske är fel av mig, men jag ser det personligen som ett stort nederlag då jag hade kommit så långt i mitt liv. Det lilla liv jag kunnat skapa med de förutsättningarna jag har. Men jag kämpar på. Något annat finns inte i min värld. Har jag kommit så långt som jag faktiskt har vore det ju urbota dumt att bara ge upp!
Ni är många som har följt mig här under alla år och det har inte varit någon dans på rosor direkt. Har jag tagit mig igenom allt annat så vore det ju själva fan om jag inte lyckas med detta också...

Kram

Käraste vännen, det är inget nederlag utan en seger att du vågade berätta. Ett halvår är ingenting, klart att det påverkar dig fortfarande, du har ju aldrig fått något avslut.

Jag är glad att du har en nära vän som du vågar anförtro dig åt och att du kan skriva här hur du mår. Vi är många som tänker på dig och jag vet att du kommer tids nog samla ihop skärvorna och resa dig igen, du är så otroligt stark Jenny! Tro aldrig något annat, andra skulle rasa ihop av en bråkdel av vad du fått gå igenom, du är hård som diamant och det är självklart helt ok att vara rädd, ledsen och må dåligt efter vad han har gjort mot dig.

Kram.

 

[Jen80]

Hej alla fina människor .
Jag kom att tänka på tråden och det är helt otroligt att det har gått 2,5 år nu...

Jag är fortfarande trasig, väldigt trasig. I oktober (förhoppningsvis...) ska jag äntligen få hjälp med terapi. Jag har NU äntligen fått träffa en psykolog och har fått någon som lyssnar på mig, han är expert på just övergrepp. När jag var hos honom första gången var han till och med osäker på att släppa hem mig, jag har utvecklat väldigt svår PTSD som han nu ska hjälpa mig med. För ca ett år sen fick jag diagnosen paranoia och medicinerar för det, har väntat på remiss till psykolog sen dess. Det första året lyckades jag leva ganska bra, det gör jag inte nu. Allt som hänt, och händer, tär något fruktansvärt på mig. Mamma är döende i cancer, jag utreds för cancer (igen..) och som om det inte vore nog bröt jag foten i början av året (gåendes på plan mark, trillade inte ens, det är nog fan bara jag som lyckas med sånt...) och det tog nästan fem (!!) månader innan det läkte. Allt på en gång och övergrepp som inte är behandlade, jag går fan under alltså. Och då är jag ändå van vid motgångar i livet kan man lugnt säga.

Men jag har mina underbara vänner ! Min älskade häst, gulligaste katten i världen och mina två lurvbollar som bor i sin nya bokhyllebur (klart marsvinen ska ha en större bur, så jag slaktade min enda bokhylla ). Utan dessa vore jag bara en våt fläck på golvet.

Aset gifte sig i somras, grattis till frun,

 

[SaraXX]

 

[MidnightSoul]

heart

 

[Mia_R]

heart

 

[DressageNerd]

heart Jag hoppas du trivs med psykologen, skönt att du äntligen fått en kontakt igen

 

[athena_arabians]

*stor kram* @Jen80

 

[Lena Furberg]

heart Så bra att du ska få börja i terapi - och att han verkar vara klok och bra!

Jag har ju också utsatts för ett övergrepp och även om inga två stories är desamma så förstår jag ändå väldigt mycket av det du beskriver. Jag kan känna igen reaktioner som hänger kvar länge.....

TUR att du har såna fenomenala vänner - två- och fyrbenta!!

 

[Amanda_F]

Vet du, jag tänkte på dig för inte så länge sen när jag var förbi min farfar (du vet...) och hoppades att du mådde bra och hade fått hjälp. Hoppas verkligen att det vänder nu!

 

[Fd Diabetikern]

Styrkekramar till dig!

 

[Marty]

Vad skönt att höra från dig. Jag försöker skicka så mycket styrka och mod till dig som jag kan, och hoppas verkligen att ditt liv vänder nu . Skönt att du har djuren. De är nog bland det viktigaste man har när livet känns futtigt i övrigt. Ta hand om dig!

 

[prallan]

heart