Idag har jag haft en riktig skitdag! Och naturligtvis blev det inte något psykologbesök, vabb.. Så jag brakade ihop i eftermiddags rejält. Sen drog vi till stallet för att vännens medryttare skulle rida hennes shettis, tanken var att jag bara skulle gå med som stöd för projekthästen vi har hemma.
Han är lämnad hos oss på fatcamp, uppfostringsanstalt och så ska han tränas (inte riden mycket, sen har han i princip stått i två år). Superkul! Så jag har 1½ häst nu kan man säga..

. Innan någon skriker så nej, vi tar inte betalt. Det är bara roligt att bli tillfrågad!
Men iaf, den där ridturen... Efter 500 m fick jag hoppa upp istället för min vän, vilken jädrans kamp - hästen har en vilja av stål! Och jag är en sån där ryttare som har inbyggt klister i röven och bra balans så jag ramlar sällan av. Hopp och skutt, sparka emot skänkeln och bocka stort i skritt. I en jäkla kilometer! Men jag ger mig aldrig, jag är envisare än en gris.
Det hela slutade med att det blev en ordentlig tur i skogen i alla gångarter, klättrade i värsta ångestbackarna och så tog vi några skutt (nåja, herr guling tyckte stockarna var 1 m höga, men ändå

).
Det här var precis vad jag behövde, en rejäl ego-boost! Jag VET att jag är en jäkel på hästar som få andra vill ha och göra med, och jag gillar det!
När vi kommer tillbaka till stallet kommer min egna häst travandes emot mig, gnäggandes. Åh, mitt hjärta smälter

. Så dagen slutade precis som jag behövde, ny frisk energi inför imorgon.
Jag borde kanske inte göra det här, risken finns att jag outar mig. Men det struntar jag i, för bilden visar att jag faktiskt kan le, trots allt skit som hänt!