Hur gör man?

Meibla

Trådstartare
Hur förklarar man för en 4-åring och en 2-åring att pappan inte vill/kan träffa dom?
Jag har alltid sagt att pappa hör av sig när han kan och att han har lite struligt just nu, men dottern verkar inte tro på det där längre.

Och hur får man pappan att förstå att hans barn faktiskt vill träffa honom?

För att dra historien lite kort.

Jag och barnen flyttade tillbaka till min hemort i oktober förra året, 25 mil ifrån där pappan bor. I början fungerade kontakten med pappan jättebra, han hade umgänge varannan helg fram till jul ungefär och sen började det spåra ur totalt.
Han har alltid massa ursäkter och bortförklaringar till varför han inte kan träffa dom. Han hör aldrig av sig, svarar inte i telefon, och skulle han mot all förmodan svara, ja då slänger han på luren direkt när han hör att det är vi. Vilket gör dottern jätteledsen.

Jag har försökt med allt, samarbetssamtal, försökt förklara för honom via mail att barnen faktiskt saknar honom, skickat bilder osv osv, men ingenting funkar.
På samarbetssamtalen (4 st sedan i mars) så har han lovat socialtanten att han ska börja ta dom, att det ska bli ändring mm, men det händer absolut INGENTING. Det är bara tomt prat.

Det är nu lite drygt 4 månader sedan han hade dom över en helg och jag börjar bli måttligt irriterad på människan.
 
Sv: Hur gör man?

Hur förklarar man för en 4-åring och en 2-åring att pappan inte vill/kan träffa dom?
Jag har alltid sagt att pappa hör av sig när han kan och att han har lite struligt just nu, men dottern verkar inte tro på det där längre.

Och hur får man pappan att förstå att hans barn faktiskt vill träffa honom?

För att dra historien lite kort.

Jag och barnen flyttade tillbaka till min hemort i oktober förra året, 25 mil ifrån där pappan bor. I början fungerade kontakten med pappan jättebra, han hade umgänge varannan helg fram till jul ungefär och sen började det spåra ur totalt.
Han har alltid massa ursäkter och bortförklaringar till varför han inte kan träffa dom. Han hör aldrig av sig, svarar inte i telefon, och skulle han mot all förmodan svara, ja då slänger han på luren direkt när han hör att det är vi. Vilket gör dottern jätteledsen.

Jag har försökt med allt, samarbetssamtal, försökt förklara för honom via mail att barnen faktiskt saknar honom, skickat bilder osv osv, men ingenting funkar.
På samarbetssamtalen (4 st sedan i mars) så har han lovat socialtanten att han ska börja ta dom, att det ska bli ändring mm, men det händer absolut INGENTING. Det är bara tomt prat.

Det är nu lite drygt 4 månader sedan han hade dom över en helg och jag börjar bli måttligt irriterad på människan.


Det är väl kanske inte långsökt att en gång för alla konstatera att han inte har intresset?
Då är frågan, om man för en stund glömmer att han är deras biologiska far och vad man anser om människor som inte vill ta hand om sina barn, vill du lämna dina barn till en människa som inte vill ha med dem att göra?
Det bästa för dem är kanske att du har dem på heltid?

Jag tror fö att det är jättesvårt att ha en kvalitativ relation på ert avstånd, oavsett relationsform.
 
Sv: Hur gör man?

Måste dom verkligen veta det? Barnen är fortfarande små.

Jag hade personligen aldrig sagt till barnen att deras pappa inte vill träffa dom utan sagt en vit lögn tills de blir större och kan förstå på ett annat sätt. Barn kan lätt tro att det är deras fel.
 
Sv: Hur gör man?

Jag formulerade mig lite fel, men när jag upptäckte det va det för sent att ändra :o.

Den egentliga frågan va mer, Hur förklarar man för barnen, när pappan inte vill.
Dottern tjatar varenda dag och jag börjar få ont om ursäkter till varför hon inte får åka till honom.
 
Sv: Hur gör man?

Ja alltså, jag har ju konstaterat att han inte har nåt intresse, just nu, men jag vill inte gärna säga till barnen rätt ut att "Pappa vill inte ha er".

Nej jag vill inte lämna dom till någon som inte vill veta av dom, men samtidigt så vet jag inte vad som gjort att han helt plötsligt bara ändrat sig. Innan tog han ju dom som han ska.
 
Sv: Hur gör man?

Ja alltså, jag har ju konstaterat att han inte har nåt intresse, just nu, men jag vill inte gärna säga till barnen rätt ut att "Pappa vill inte ha er".

Nej jag vill inte lämna dom till någon som inte vill veta av dom, men samtidigt så vet jag inte vad som gjort att han helt plötsligt bara ändrat sig. Innan tog han ju dom som han ska.


Tror du inte avståndet i sig kan vara en bidragande orsak?
 
Sv: Hur gör man?

Men 25 mil är ingenting för oss som bor i norrland, det åker vi lätt fram och tillbaka.
Jag tror inte det handlar om avståndet, utan att han ser det som en lätt utväg att slippa sitt ansvar och kan leva vidare i godan ro utan sina barn som han inte vill ha. Om jag hade varit TS hade jag rådgjort med socialtjänsten hur jag skulle hantera detta inför barnen, och sen hade jag krävt att mannen sa upp sitt föräldrarskap på det viset att han inte kunde komma sen om några år och försöka bli en del av barnens liv. Återigen en av alla dessa män som inte vill ta ansvar för sina barn, hur många finns det egentligen?
 
Sv: Hur gör man?

Nja faktiskt inte.. Jag sa redan när vi flyttade att jag står för hämtning/lämning, så han har aldrig behövt bry sig om det på så sätt. Har han velat haft dom, så har jag helt enkelt åkt upp.
 
Sv: Hur gör man?

*delvis knapplån*

Men 25 mil är ingenting för oss som bor i norrland, det åker vi lätt fram och tillbaka.
Jag tror inte det handlar om avståndet, utan att han ser det som en lätt utväg att slippa sitt ansvar och kan leva vidare i godan ro utan sina barn som han inte vill ha. Om jag hade varit TS hade jag rådgjort med socialtjänsten hur jag skulle hantera detta inför barnen, och sen hade jag krävt att mannen sa upp sitt föräldrarskap på det viset att han inte kunde komma sen om några år och försöka bli en del av barnens liv. Återigen en av alla dessa män som inte vill ta ansvar för sina barn, hur många finns det egentligen?

Jag har pratat med socialtjänsten, men dom har mer eller mindre bara sagt att jag ska försöka få barnen att ha så mkt kontakt som möjligt med honom via telefon.
Dom har även förklarat för honom hur viktigt det är att han är delaktig nu när dom är små om han vill kunna ha någon relation med dom när dom blir äldre. Men det verkar ha gått in genom hans ena öra och ut genom det andra.


En till fundering.
Våra samarbetssamtal har skett via telefon, då han inte har kunnat/orkat/haft råd att åka ner... kan man ringa fam.rätten i hans kommun och försöka få till ett möte om jag åker upp.. eller måste jag gå till dom i min kommun?
 
Sv: Hur gör man?

Vad händer om du bjuder dit dig själv på en kopp kaffe? Och självklart med barnen med. Förutsatt att ni har såpass bra relation såklart.

Kattennizze: Jag tror (utan att känna TS med familj, ska jag väl tillägga) det är bättre att barnen får kontakt med sin pappa om några år, än att det aldrig sker.
 
Sv: Hur gör man?

Jag har varit i liknande situation och jag sa helt enkelt till barnen att jag inte visste varför han inte kom, att jag inte visste varför han aldrig var hemma.
Jag tycker att du ska sluta ringa/maila till honom så att barnen vet om det, gör det när de inte ser/hör så slipper de bli besvikna.
Säg aldrig till barnen att han inte vill ha dem eller att han inte vill prata med dem för sådant lämnar så svåra sår. Sanningen är ju att du inte vet så säg att du inte vet när de frågar. Det är tufft för barn att inse att föräldrar inte vet och kan allt men det är bättre än att du ljuger ihop historier och trasslar in dej i lögner. Barn, även så små som dina har ett enormt minne och inser att man ljuger för dem om historien inte är riktigt likadan hela tiden och det kan aldrig en lögn vara.

Låt det alltså helt enkelt bero inför barnen, trösta dem i deras sorg och saknad men måla inte upp en bild du inte vet om den är sann. Fortsätt att skicka bilder och berätta sanningen även för honom om hur mycket barnen saknar honom och vad de säger osv. men inför barnen så berättar du bara att du inte vet för du vet ju inte.

Visst kan du be om samarbetsavtal i hans kommun, frågan är väl snarare om det hjälper eftersom det inte hjälper via telefon så tror jag knappast att det hjälper om ni träffas.

Inrätta ditt liv efter att han inte längre finns i era liv, om du behöver avlastning så be familjerätten om hjälp med det. Försök leva istället för att stå på stand by och vänta på att han ska förstå och ta del av sina barns liv. I barnens liv kommer han alltid att finnas men deras liv kommer också gå vidare utan honom om du hjälper dem och finns där och tröstar.
 
Sv: Hur gör man?

Men 25 mil är ingenting för oss som bor i norrland, det åker vi lätt fram och tillbaka.
Jag tror inte det handlar om avståndet, utan att han ser det som en lätt utväg att slippa sitt ansvar och kan leva vidare i godan ro utan sina barn som han inte vill ha. Om jag hade varit TS hade jag rådgjort med socialtjänsten hur jag skulle hantera detta inför barnen, och sen hade jag krävt att mannen sa upp sitt föräldrarskap på det viset att han inte kunde komma sen om några år och försöka bli en del av barnens liv. Återigen en av alla dessa män som inte vill ta ansvar för sina barn, hur många finns det egentligen?

Varför ska han säga upp sitt föräldraskap? Det är väl bättre att de i framtiden kommer ha någon kontakt än att barnen hittar på historier om honom som sätter honom på piedestal? Saker och ting händer i människors liv som gör att de i vissa tillfällen inte är några bra föräldrar men för barnens skull så ska man inte kräva avslut utan för barnens skull är det bättre att alla vägar är öppna när föräldern kan/vill/orkar vara närvarande igen.
Det är barnens bästa som måste vara i fokus, inget hämndbegär eller ens egen vinning.

Mina barns pappa blev en något bättre pappa när han fick fler barn, för först då insåg han vad han missade. Nu orkade han aldrig reparera det han förstört men de vet vem deras pappa är och behöver inte göra honom till någon han inte är i sin fantasi.
 
Sv: Hur gör man?

Vad händer om du bjuder dit dig själv på en kopp kaffe? Och självklart med barnen med. Förutsatt att ni har såpass bra relation såklart.

Att bjuda hem mig själv till honom lär aldrig funka, då han inte verkar vilja veta av mig alls.
 
Sv: Hur gör man?

Ja alltså, jag har ju aldrig sagt till barnen att han inte vill ha/träffa dom, utan att han hör av sig när han kan.. men som du säger så är det nog bättre att bara säga att jag inte vet varför han aldrig ringer, träffar dom osv.

Jadu.. Jag har inte en aning om det skulle hjälpa att träffa honom på ett samarbetssamtal, men det är ändå värt en chans, för hur man än vrider och vänder på det så gör jag ju det för barnens skull.

Avlastning behöver jag inte, vill jag ha barnfritt över en helg eller så, så ställer alltid mamma upp, så det är det minsta problemet.

Kattennizze:
Att be honom avsäga sig sitt föräldraskap skulle jag aldrig kunna göra, att begära ensam vårdnad kanske, men han är och kommer alltid va deras pappa, oavsett om han är närvarande eller inte.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter...
Svar
18
· Visningar
3 323
Senast: Tassa
·
Övr. Barn Började nytt jobb idag efter att ha varit hemma ett tag. Sambon jobbar helg så han är ju hemma när jag jobbar. Dottern vaknade strax...
2
Svar
34
· Visningar
5 138
Senast: Hajfisk
·
Övr. Barn Mina båda döttrar, 8 och 10, åker buss till skolan. Planeringen för bussarna är en aning bristfällig så trots att det är 4 km till...
2
Svar
32
· Visningar
3 487
Senast: Eurydome
·
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
953
Senast: Crossline
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kemisk kastration?
  • Uppdateringstråd 29
  • 1-årsvaccination

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp