Bukefalos 28 år!

Hur hade du gjort?

Att ifrågasätta krav är inte att märka ord. Det låter totalt främmande för mig att mina relationer ska regleras med krav och villkor. Det blir inte mindre krav för att du anser att jag märker ord. Jag antar att om du skriver krav, och nu även villkor, så är det just krav och villkor du menar.

Intressant! Det här är det bästa med Bukefalos. Jag minns fortfarande med värme Nubbe-diskussionen då min världsbild omdanades. Hade inte en aning om att det var DET folk höll på med.

Ja, det är krav/villkor jag ställer och i min värld har det alltid varit helt normalt att behöva göra det för att kunna umgås med vänner och familj samtidigt och ändå slippa skrikmatcher. Från den dagen jag blev nog medveten för att själv kunna fatta ett beslut om huruvida jag var troende eller inte så har det varit en viss balansgång. Jag älskar min familj, vill vara med dom så mycket som möjligt, men vill slippa onödigt bråk för att vi har olika åsikter om en Guds vara/icke-vara.

Det har färgat hela mitt liv att vara icke-troende i en starkt troende släkt. Jag har behövt hitta en väg där vi kan umgås på ett trevligt sätt utan att jag behöver kompromissa mitt "sanna jag". För mig är den vägen att jag är som jag är, mina vänner är som dom är, och det är väldigt enkelt att följa några enkla regler så att vi kan umgås friktionsfritt med min familj. Svär inte, undvik "flame-ämnen", låt folk vara som dom är.
 
Då kanske det är så man får lägga fram det om man inte vill vara uppfostrande. Om du låter bli att svära, kan du få följa med hem till min familj och få gratis mat.
Men om jag trodde det var mötet mellan mig och familjen som var viktigt så kan jag inte förstå poängen med det om jag låtsas vara något annat än den jag är(och igen, det handlar inte om näspillande och svordomar utan att förändra beteenden som man har för att anpassa sig till hur ens vän anser att man skall upplevas för att den inte ska få problem).

Jag är den sista att uppfostra någon i att inte svära generellt sett. Hur vet du att det inte var så det lades fram?

Jag pratar faktiskt om tonårstiden, mina vuxna vänner följer inte med på familjemiddagar (däremot pojkvänner). Gratis mat utan att behöva fara hem var en ganska stark motivation back in the days.

Tråden handlar om just näspillande och svordomar.
 
Om jag ber dig att sminka dig, sätta på dig en push up bh och lite urringat bara två gånger om året i 30 minuter för att jag ska slippa få skit av mina killkompisar är det då att forma dig, uppfostra dig och tvinga dig att förställa dig?

Vad jag tycker är rätt eller fel för mig kan bara jag bestämma, bara jag vet vilka delar av mig som är viktiga och hur jag känner. Du som utomstående kan aldrig bedöma om en sak är liten eller stor för mig.

Åh det där påminner mig om när jag var kanske 10 och farmor ställde som krav att jag skulle ha kjol eller klänning för att få följa med till Borgholm och handla.

Så jag stannade hemma.

När de kom tillbaka sen hade hon dåligt samvete och hade köpt godis osv.

Jag är än idag förundrad över att hon trodde att det skulle gå, vi har umgåtts massor :p

*kl

Jag kan anpassa mig utan större bekymmer men har svårt när någon dikterar villkor som jag tycker är orimliga, typ detaljstyr min klädsel.

Att uppföra sig är ingen större ansträngning.
 
Intressant! Det här är det bästa med Bukefalos. Jag minns fortfarande med värme Nubbe-diskussionen då min världsbild omdanades. Hade inte en aning om att det var DET folk höll på med.

Ja, det är krav/villkor jag ställer och i min värld har det alltid varit helt normalt att behöva göra det för att kunna umgås med vänner och familj samtidigt och ändå slippa skrikmatcher. Från den dagen jag blev nog medveten för att själv kunna fatta ett beslut om huruvida jag var troende eller inte så har det varit en viss balansgång. Jag älskar min familj, vill vara med dom så mycket som möjligt, men vill slippa onödigt bråk för att vi har olika åsikter om en Guds vara/icke-vara.

Det har färgat hela mitt liv att vara icke-troende i en starkt troende släkt. Jag har behövt hitta en väg där vi kan umgås på ett trevligt sätt utan att jag behöver kompromissa mitt "sanna jag". För mig är den vägen att jag är som jag är, mina vänner är som dom är, och det är väldigt enkelt att följa några enkla regler så att vi kan umgås friktionsfritt med min familj. Svär inte, undvik "flame-ämnen", låt folk vara som dom är.
Fast är det din familj som skriker och bråkar med dig om dina vänner skulle råka svära så är det nog din familj som behöver uppfostras...
 
Fast är det din familj som skriker och bråkar med dig om dina vänner skulle råka svära så är det nog din familj som behöver uppfostras...
Precis vad jag tänkte på. Vilka är det egentligen som inte kan uppföra sig? Vännen som råkar svära eller "nämna evolutionen" eller föräldrarna som inte har vett nog att låta saker passera ibland och inte bli alldeles upprörda?

Min undran är hur man ens kan fungera i samhället om man inte ens fixar att ens tonårsdotters vänner svär någon gång ibland
 
Dom tar inte upp religions-relaterade ämnen, och dom slutade tvinga mina vänner att be bordsbönen och gör det istället tyst för sig själva när jag bad om det.

Dom missionerar inte. Inte jag heller. Men om vännen frågar så berättar dom glatt och gärna och även jag berättar glatt om var jag står om jag blir tillfrågad.
Efter att ha funderat lite till stå tycker jag det också är tokigt och det var egenligen det jag ville belysa. Ingen ska behöva förändra sig. Din familj borde väll kunna få be bordsbön om den vill (utan att tvinga någon annan att göra det) och bete sig som vanligt och dina vänner borde också få göra det. Varför ska det vara så svårt att samexistera?
 
Jag ser det som en bra sak, att min vän förvarnade mig så att jag slapp begå ett socialt misstag i ett nytt och för mig okänt sammanhang. Samma som att jag tycker att det är bra att bli förvarnad om att inte ha linne och korta shorts om jag ska gå runt i Jerusalem. Information är alltid bra, sen kan jag välja om jag vill ställa upp på kravet eller inte.

Jag har själv behövt ställa det här kravet (inte svära, helst inte dra upp evolutionen eller liknande) på vänner och pojkvänner. Det blir helt enkelt alltför jobbigt för mig, för dom och för alla inblandande. Det blir bara en otroligt jobbig konflikt istället för en trevlig familjemiddag. Och vännerna kan ju som sagt välja att inte följa med.
Jag delar din uppfattning här.

Jag kan vända på det också. Om jag inte kan få påminna min svärande vän att inte svära inför min familj för MIN skull, för att JAG inte ska hamna i blåsväder av min familj, utan att vännen dumpar mig som vän och går åt anda hållet, ja då var vi nog inte riktiga vänner, för en riktig vän hade trots allt vetat att jag inte hade menat att uppfostra och forma om något bara för att jag BER vännen att tänka på att inte pilla sig i näsan eller svära inför familjen.

Det behöver inte ens handla om familjemiddag, utan om att vara flytthjälp, hämta en möbel o.s.v. i all evighet. ENKLA saker.

Det finns inte på min världskarta att jag skulle bli kränkt och säga upp bekantskapen för att min vän önskar att jag inte svär när vi hämtar en möbel hos dennes föräldrar. Har min vän verkligen sådana problem med att inte svära den korta stunden så behöver vännen bara vänligt avböja och säga att det här vill jag inte, du får hitta någon annan som hjälper dig med just detta. men att följa med och sedan medvetet svära är ohyffsat.
 
Jag delar din uppfattning här.

Jag kan vända på det också. Om jag inte kan få påminna min svärande vän att inte svära inför min familj för MIN skull, för att JAG inte ska hamna i blåsväder av min familj, utan att vännen dumpar mig som vän och går åt anda hållet, ja då var vi nog inte riktiga vänner, för en riktig vän hade trots allt vetat att jag inte hade menat att uppfostra och forma om något bara för att jag BER vännen att tänka på att inte pilla sig i näsan eller svära inför familjen.

Det behöver inte ens handla om familjemiddag, utan om att vara flytthjälp, hämta en möbel o.s.v. i all evighet. ENKLA saker.

Det finns inte på min världskarta att jag skulle bli kränkt och säga upp bekantskapen för att min vän önskar att jag inte svär när vi hämtar en möbel hos dennes föräldrar. Har min vän verkligen sådana problem med att inte svära den korta stunden så behöver vännen bara vänligt avböja och säga att det här vill jag inte, du får hitta någon annan som hjälper dig med just detta. men att följa med och sedan medvetet svära är ohyffsat.
Men det är det väll ingen i den här tråden som förordat att man skall göra det?
Själv har jag skrivit flera gånger att om det bara handlar om att man ska göra vännen en tjänst genom att tex flytta en möbel eller skjutsa en förälder någonstans så går det ju utmärkt att bara hålla sig åt sidan. Men då handlar det ju inte om att "träffa" föräldrar, familj eller vad det nu är utan mera att råka vistas på samma plats som dem.
 
Frågan blir ju konstig redan av att man ska träffa sin väns föräldrar för första gången. Sin närmaste väns föräldrar, dessutom. Varför skulle jag träffa mina vänners föräldrar? Och varför skulle jag göra det om det hela dessutom är så laddat att vännen tycker att jag måste tänka på hur jag uppför mig för att det hela ska fungera?'

Är det en ny partners föräldrar vi pratar om egentligen?
 
Frågan blir ju konstig redan av att man ska träffa sin väns föräldrar för första gången. Sin närmaste väns föräldrar, dessutom. Varför skulle jag träffa mina vänners föräldrar? Och varför skulle jag göra det om det hela dessutom är så laddat att vännen tycker att jag måste tänka på hur jag uppför mig för att det hela ska fungera?'

Är det en ny partners föräldrar vi pratar om egentligen?
Blir svaret annorlunda om vi låtsas att det är en partner istället för en vän?
Vad är det för skillnad på en väns föräldrar och en partners? Varför tycker du det känns fel att träffa en väns föräldrar?
 
Jag tycker naturligtvis inte att det känns fel att träffa vänners föräldrar, men jag är inte van vid att behöva introduceras för dem under krystade former. Det verkar helt enkelt onödigt att jag ska umgås med kompisars föräldrar om vi ändå inte kommer att trivas ihop. Senast jag trodde att jag behövde anpassa mig för kompisars föräldrar, var väl när någon inte hade flyttat hemifrån, och det är decennier sedan. Frågan känns alltså rätt tonårsaktig för mig. Inte bara när det gäller den där uppfostran, utan hela upplägget.

När det gäller partners, brukar det dock bli oundvikligt att presenteras för familjen till sist. I det fallet hade jag inte accepterat att partner ville uppfostra mig inför besöket, och hade partner insisterat hade vi helt klart haft en diskussion att ta. Om jag inte duger att visa upp som jag är, tycker jag att partner ska se sig om efter någon annan.
 
För min del så handlar vänner-föräldrar om tidigare erfarenheter, på den tiden jag bodde hemma. Då var det en väldigt normal sak att kompisar åt middag hemma hos oss, och som jag nämnde tidigare väldigt normalt att jag bad vännen att inte svära och inte diskutera vissa ämnen. Och ja, jag önskade att mina föräldrar hade varit enklare att hantera men då var dom inte det. Nuförtiden är det ganska annorlunda med föräldrarna, men delar av släkten är fortfarande väldigt hard-core.

Men det här om att vägra ändra på sig för sin omgivnings skull? Det känns så konstigt "stelt/hårt", jag förstår inte vad det är för poäng med att åtminstone inte överväga att göra det? Om någon säger åt mig "Jag tar väldigt illa upp när du pratar med mig i det tonläget" så skulle jag spendera en hel del tid på att fundera över detta. Vad är det personen reagerar på? Kan jag göra det annorlunda? Behöver jag göra det annorlunda? Är det värt det att förändra mig? Borde jag göra det tillfälligt för den här personen eller ska jag kanske jobba för att det ska bli en permanent förändring i alla sammanhang? Kan det faktum att jag förändrar mig på just denna punkten gynna min samvaro med andra människor (förutom samvaron med den som bad om det)? Kommer det att vara en positiv utveckling för mig som människa, eller är det en försämring?

Jag tycker att det är intressant med personlig utveckling (och inveckling). Jag tycker om att förändra mig, om det går åt ett håll som ger mig och de runt mig lyckligare och mer meningsfulla liv.
 
Men det är det väll ingen i den här tråden som förordat att man skall göra det?
Själv har jag skrivit flera gånger att om det bara handlar om att man ska göra vännen en tjänst genom att tex flytta en möbel eller skjutsa en förälder någonstans så går det ju utmärkt att bara hålla sig åt sidan. Men då handlar det ju inte om att "träffa" föräldrar, familj eller vad det nu är utan mera att råka vistas på samma plats som dem.
jag förutsätter att du då skulle följa med din vän som bärhjälp för den här möbeln och alltså tvingas vistas på samma plats som föräldrarna. Om din vän ber dig att tänka på att inte svära under den tiden, så säger du nej tack, vägrar hjälpa och dumpar vännen och känner dig kränkt av att vännen vill uppfostra dig? Istället för att hjälpa din vän med möbeln, inte svära under den korta stunden och då inte utsätta din vän för skit från föräldrarna sedan?
 
Alltså, jag skulle ALDRIG kunna ha ett förhållande med någon som har ticks som stör mig till den grad att jag måste be hen inte utföra dem när vi träffar släktingar. Och jag skulle gå min väg om min partner bad mig inte göra mina ev. Tics i samma situation. Totalt ohållbart för mig.
 
Men det här om att vägra ändra på sig för sin omgivnings skull? Det känns så konstigt "stelt/hårt", jag förstår inte vad det är för poäng med att åtminstone inte överväga att göra det? Om någon säger åt mig "Jag tar väldigt illa upp när du pratar med mig i det tonläget" så skulle jag spendera en hel del tid på att fundera över detta.

För mig handlar det inte om att jag inte kan anpassa mig.

För mig handlar det om vem som ber mig att anpassa mig och varför. Om du ber mig att inte svära när vi besöker dina föräldrar, tycker jag du gör fel som försöker uppfostra mig för dina föräldrars skull. Om jag kommer hem till dina föräldrar och de ber mig att inte svära för deras skull, anpassar jag mig högst troligt. Men jag hade inte sett särskilt positivt på att de anser att jag måste regisseras för att duga, och jag hade högst troligt inte besökt dem igen, av det skälet. (Jag svär normalt ganska lite, men det finns en risk att jag sitter och oroar mig för att svära så mycket att jag råkar svära därför. Men då hade jag bett om ursäkt och förklarat.)

Sen är det ju stor skillnad eftersom tonfallet mot dig är mer personligt mellan dig och den som har ett jobbigt tonfall. Det där med dina föräldrar och svordomar verkar vara mer principiellt och generellt. Om man har principiella krav på sitt umgänge, föreslår jag att man rekryterar sitt umgänge bland de som har samma principer, inte att man ålägger kreti och pleti att följa principerna.
 
Och jag träffar gärna mina vänners familjer, händer titt som tätt. @lil-sis att uppföra sig är inget problem, det är ju just det!
 
@skiesabove

Om någon säger åt mig "Jag tar väldigt illa upp när du pratar med mig i det tonläget" så skulle jag spendera en hel del tid på att fundera över detta
Jo, men det är faktiskt inte samma sak som att säga till någon hur denne ska bete sig för att duga när den ska träffa föräldrar eller vänner. Det är faktiskt inte det. Det är en sak att varna "du, bara så du vet, de är lite anala när det gäller x och x" så att ens vän går in i situationen och vet vad som väntar. Jag har gjort så en gång, när en av mina mer frispråkiga vänner skulle träffa en av mina vänner som är väldigt försynt och religiös. Inte för att säga till min frispråkiga vän hur denne skulle bete sig, men för att varna så hen kan välja själv om den vill riskera att "dra igång nåt" eller ej. Men att säga hur hen ska bete sig, för att duga inför mina andra vänner? Aldrig.

Att inte vara elak mot sina vänner och tala till dem på ett sätt de inte uppskattar är ju inte alls vad tråden handlar om och därför ingenting man kan jämföra med kan jag tycka. Men - även där gäller för mig samma sak: om jag har en vän som inte uppskattar om jag svär så får jag väl fundera över hur vår relation ser ut egentligen, eftersom jag uppenbart inte kommer kunna slappna av och vara mig själv med denne.
 
Alltså, jag skulle ALDRIG kunna ha ett förhållande med någon som har ticks som stör mig till den grad att jag måste be hen inte utföra dem när vi träffar släktingar. Och jag skulle gå min väg om min partner bad mig inte göra mina ev. Tics i samma situation. Totalt ohållbart för mig.
Nu hänger jag inte med? ticks? :confused:
 
Om en vän inte vill at jag svär så hade jag låtit bli. Däremot hade jag tagit upp med vännen att det ibland kan slippa ut en svordom och att det är något vännen får acceptera. Jag gör mitt för att inte svära och vännen får acceptera att det kan råka hända och då inte halshugga mig. Kan vännen inte acceptera det så är det en annan sak, tycker jag.
 
@skiesabove


Jo, men det är faktiskt inte samma sak som att säga till någon hur denne ska bete sig för att duga när den ska träffa föräldrar eller vänner. Det är faktiskt inte det. Det är en sak att varna "du, bara så du vet, de är lite anala när det gäller x och x" så att ens vän går in i situationen och vet vad som väntar. Jag har gjort så en gång, när en av mina mer frispråkiga vänner skulle träffa en av mina vänner som är väldigt försynt och religiös. Inte för att säga till min frispråkiga vän hur denne skulle bete sig, men för att varna så hen kan välja själv om den vill riskera att "dra igång nåt" eller ej. Men att säga hur hen ska bete sig, för att duga inför mina andra vänner? Aldrig.

Vart kom "duga" in i bilden?
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 384
Senast: jemeni
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 491
Senast: alazzi
·
Kropp & Själ Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack. Jag vet inte...
5 6 7
Svar
121
· Visningar
10 485
Senast: Petruska
·
Övr. Hund Min tollare fyller 2 år i slutet av mars. Han är en underbar hund med mycket energi och glädje. Vårt (eller egentligen mitt) problem är...
2 3
Svar
50
· Visningar
8 667
Senast: AlmostEasy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp