Hur kan allt gå fel?

[sjoberga]

Ja kanske jag har satt ribban för högt. Jag har ändå tänkt att London, Teneriffa, Legoland är ganska lätta och okomplicerade resmål? Jag har aldrig heller flugit med lågprisbolag.

En vän till mig berättade att hon snart ska på konfrens till Ghana, i någon stad som inte egentligen finns på kartan och det krävs ett antal byten av flyg för att ta sig dit. Inte visste hon riktigt var hon skulle bo heller, men konferensanordnarna lär visst ordna något. Något sådant skulle jag aldrig i livet våga mig på.

Jag skulle nog säga att lätt och okomplicerat är mer kontextberoende än bara val av stad eller resmål. Men visst, en helcharterbuss med helpension och alla biljetter ingår till Legoland låter till exempel ändå ganska icke-komplex. En Londonresa kan vara mer giftig beroende på hur man sätter upp den. Precis som för @Lingon har jag råkat ut för att flygbolaget plötsligt ändrar avgångstid rejält och inköpta musikalbiljetter blir värdelösa. Och det kan man inte riktigt beskylla någon annan för och med mig tar jag att jag nog inte fler gånger bokar in event på resdagarna.

Den där Ghana-resan hade jag inte heller gett mig på; men å andra sidan, med den informationen kan man inte ha några särskilda förväntningar alls så det kan säkert bli alldeles utmärkt utfall.

Blev fast i Paris med halvsmå barn en gång och fick inte plats på flyg förrän 5 dagar senare. Det enda man fick hjälp med på flygplatsen var ett A4 som innehöll dåligt tryckt (snett och liten otydlig text med flytande toner, knappt läsbart) ens rättigheter till kompensation enligt EU-förordning, och erbjudande om gratis timmestransfer tillbaka till Paris (från Beauvais) som accepterades. Men vi utforskade simhallar och lite andra lite nischade "barn"-grejer i det större Parisområdet så dagarna gick fort. Även om jag glömde kreditkortet i en av simhallarna och fick ta kollektivtrafiken tillbaka nästa dag efter att ha ringt dem och hämta det igen. Till på köpet fick vi hela kontantreskassan stulen resdag 1 på metron, så vi var lite extra beroende av kreditkortet.... Och turligt nog kunde samma hotell ordna ett rum med kort varsel (något extrarum som de normalt inte hyrde ut). Jobbigast var den oplanerade ledigheten från arbetet som inte passade alls bra. Sen skickade jag in kravet om kompensation för alla extra utgifter när vi kom hem. Tog ganska många veckor, men sen kom ett brev från flygbolaget med texten "Vi ersätter aldrig för den här typen av utgifter och kommer aldrig att göra det i framtiden heller, vi ber dig vänligen att inte skicka in krav och att inte diskutera eventuella krav med andra resenärer. " och så låg där också en check som täckte det mesta (ca 6.000 kr om jag minns rätt).

 

[AbCdE]

Jag skulle nog säga att lätt och okomplicerat är mer kontextberoende än bara val av stad eller resmål. Men visst, en helcharterbuss med helpension och alla biljetter ingår till Legoland låter till exempel ändå ganska icke-komplex. En Londonresa kan vara mer giftig beroende på hur man sätter upp den. Precis som för @Lingon har jag råkat ut för att flygbolaget plötsligt ändrar avgångstid rejält och inköpta musikalbiljetter blir värdelösa. Och det kan man inte riktigt beskylla någon annan för och med mig tar jag att jag nog inte fler gånger bokar in event på resdagarna.

Den där Ghana-resan hade jag inte heller gett mig på; men å andra sidan, med den informationen kan man inte ha några särskilda förväntningar alls så det kan säkert bli alldeles utmärkt utfall.

Blev fast i Paris med halvsmå barn en gång och fick inte plats på flyg förrän 5 dagar senare. Det enda man fick hjälp med på flygplatsen var ett A4 som innehöll dåligt tryckt (snett och liten otydlig text med flytande toner, knappt läsbart) ens rättigheter till kompensation enligt EU-förordning, och erbjudande om gratis timmestransfer tillbaka till Paris (från Beauvais) som accepterades. Men vi utforskade simhallar och lite andra lite nischade "barn"-grejer i det större Parisområdet så dagarna gick fort. Även om jag glömde kreditkortet i en av simhallarna och fick ta kollektivtrafiken tillbaka nästa dag efter att ha ringt dem och hämta det igen. Till på köpet fick vi hela kontantreskassan stulen resdag 1 på metron, så vi var lite extra beroende av kreditkortet.... Och turligt nog kunde samma hotell ordna ett rum med kort varsel (något extrarum som de normalt inte hyrde ut). Jobbigast var den oplanerade ledigheten från arbetet som inte passade alls bra. Sen skickade jag in kravet om kompensation för alla extra utgifter när vi kom hem. Tog ganska många veckor, men sen kom ett brev från flygbolaget med texten "Vi ersätter aldrig för den här typen av utgifter och kommer aldrig att göra det i framtiden heller, vi ber dig vänligen att inte skicka in krav och att inte diskutera eventuella krav med andra resenärer. " och så låg där också en check som täckte det mesta (ca 6.000 kr om jag minns rätt).

Har du någon idé om varför de täckte dina krav om de annars inte gör det?

 

[sjoberga]

Har du någon idé om varför de täckte dina krav om de annars inte gör det?

Jag tänker att de vill upprätthålla en bild av att det är noll ide att skicka in krav så att de blir få, men att de mycket väl vet vad som gäller i de lagar som finns inom EU så de betalar ändå ut vad som krävs för dem som skickar krav som uppfyller formalia. Men sånt ändrar sig säkert också över tid och över olika bolag.

 

[clusia]

Tror att saker skiter sig lika mycket för de flesta men vissa reflekterar inte lika mycket över det. Jag kan tycka ett visst mått av kaos är lite roligt. Exempelvis som häromveckan när jag och en vän spontanbokade in oss på ett hotell som hade totalt stopp i duschavloppet, toastolen gick sönder och rummet bara allmänt inte stämde överens med beskrivningen. Eller när jag skulle åka hem från Australien och hamnade på en flight till Singapore istället för Dubai. Listan kan göras lång men vad ska man göra liksom mer än skratta åt situationen.

Ibland blir jag också trött och önskar att någon annan kunde reda ut situationen åt mig men generellt är jag rätt obrydd.

 

[Tuvstarr]

Tror att saker skiter sig lika mycket för de flesta men vissa reflekterar inte lika mycket över det. Jag kan tycka ett visst mått av kaos är lite roligt. Exempelvis som häromveckan när jag och en vän spontanbokade in oss på ett hotell som hade totalt stopp i duschavloppet, toastolen gick sönder och rummet bara allmänt inte stämde överens med beskrivningen. Eller när jag skulle åka hem från Australien och hamnade på en flight till Singapore istället för Dubai. Listan kan göras lång men vad ska man göra liksom mer än skratta åt situationen.

Ibland blir jag också trött och önskar att någon annan kunde reda ut situationen åt mig men generellt är jag rätt obrydd.

Ja jag antar att det faktiskt är den mest logiska förklaringen, att jag inte har något tålamod kvar och inte uppskattar sådana här "äventyr" alls

 

[Roheryn]

Jag tycker ju att det låter som om du, TS, har råkat ut för ovanligt mycket, mer än jag någonsin gjort till exempel. Å andra sidan så hatar jag - verkligen hatar - när saker går fel så jag utsätter mig inte för risken, eller minimerar den så mycket som möjligt. Exempel på hur det ser ut för mig:

• Jag har aldrig rest med små barn annat än bilsemestrar (i dåvarande makens tjänstebil - nya bilar går sällan sönder liksom), tror min dotter var 13 första gången hon flög.
• Mina allra flesta resor har varit jobbresor - då har man mycket större utrymme att faktiskt boka om till större kostnad etc. när något skiter sig eftersom man inte behöver betala ur egen ficka. Med det sagt så var jag i Tyskland på jobbresa när det blev vulkanutbrott på Island - resan hem tog 17 timmar istället för 2...
• Jag reser ytterst sällan privat - senaste flygresan var 2018 till exempel.
• Jag handlar visserligen på nätet, men är extremt selektiv med av vilka företag. Aldrig från Kina. Aldrig från utpräglat "billiga företag som har allt". Utan från nischade, ofta svenska, företag som har exakt det jag vill ha och som jag handlat av förut utan problem.
• Jag hade tjänstebil under ganska många år. Tjänstebilar är nya och service, däckbyten, reparationer etc. betalas av det företag som äger bilen. Följaktligen inga som helst bilproblem under de åren. (Nu, när jag under en ganska lång period haft äldre privata bilar så har de ju behövt repareras i rimlig grad i förhållande till ålder. Var väl inte jättekul att laga AC:n för 25000 på den bil jag hade den extremvarma sommaren 2018...)
• När jag "måste" göra något som att resa till exempel så ser jag till att ha ombokningsbara biljetter, gott om extratid för allting samt minst en plan B, helst plan C, D, E.... också!

Jag har, precis som du TS, svårt att även i efterhand se det roliga i att springa som en tok över hela Frankfurts flygplats för att inte missa det anslutande planet hem (ja, jag hann!) eller att tillbringa första kvällen och natten i Marbella ensam eftersom min kompis fick åka en omväg via Madrid... Tågresan hem från Tyskland pga det isländska askmolnet var väl inte heller helt toppen, men jag klarade det å andra sidan. På något vis vet jag ändå att jag klarar det mesta och landar på fötterna, därför rasar inte hela världen när något skiter sig. Jag har nog också, pga att jag oftast reser i jobbet, utvecklat en viss pondus och vet vad jag kan kräva. Bara den attityden tror jag betyder en del när det gäller att få kompensation, ombokningar etc.

 

[Voeux]

Jag har nog också, pga att jag oftast reser i jobbet, utvecklat en viss pondus och vet vad jag kan kräva. Bara den attityden tror jag betyder en del när det gäller att få kompensation, ombokningar etc.

Påminner mig om när vi flög till Houston och, lång historia kort, resväskorna tog en annan färd men skulle levereras till hotellet under natten vilket vi informerade receptionen om. På morgonen smög jag ner och frågade efter väskorna, men de hade skickat tillbaks hälften utav dem eftersom efternamnen inte stämde överens med bokningen på hotellrummet. Att alla i sällskapet inte delade efternamn hade inte slagit personalen Så jag gick upp igen, mötte ex-sambons mamma och meddelade att väskorna är på flygplatsen igen. Hon gick ner, och kom upp med generösa presentkort som hotellet givit oss tillsammans med ett gäng ursäkter. Låt säga att hon hade en del pondus som jag själv definitivt inte hade på den tiden.

På samma resa, för att väva in en del av den längre historien så blev en utav oss kvar i London efter att ha suttit i säkerhetskontroll och missat anslutande flyg. De sa att de ordnar så han får ta nästa flyg. ”Första klass antar jag” svarade han och ja, det ordnade dem.

Det är trist att inte alla blir behandlade likadant, men nu när det väl är så så gör man nog gott i att brösta upp sig lite vid behov.

 

[Roheryn]

Påminner mig om när vi flög till Houston och, lång historia kort, resväskorna tog en annan färd men skulle levereras till hotellet under natten vilket vi informerade receptionen om. På morgonen smög jag ner och frågade efter väskorna, men de hade skickat tillbaks hälften utav dem eftersom efternamnen inte stämde överens med bokningen på hotellrummet. Att alla i sällskapet inte delade efternamn hade inte slagit personalen Så jag gick upp igen, mötte ex-sambons mamma och meddelade att väskorna är på flygplatsen igen. Hon gick ner, och kom upp med generösa presentkort som hotellet givit oss tillsammans med ett gäng ursäkter. Låt säga att hon hade en del pondus som jag själv definitivt inte hade på den tiden.

På samma resa, för att väva in en del av den längre historien så blev en utav oss kvar i London efter att ha suttit i säkerhetskontroll och missat anslutande flyg. De sa att de ordnar så han får ta nästa flyg. ”Första klass antar jag” svarade han och ja, det ordnade dem.

Det är trist att inte alla blir behandlade likadant, men nu när det väl är så så gör man nog gott i att brösta upp sig lite vid behov.

Det är en av alla dessa fördelar med att vara lite äldre - dels vet man själv om att man inte behöver finna sig i vad som helst, och dels har det, tror jag, viss betydelse att själv vara äldre än den servicepersonal man har att göra med. Och det handlar inte alls om att vara otrevlig utan bara om att hålla på sin rätt och ta för givet att om någon annan klantat till det så ska de också ställa till rätta + kompensera! Att bara bestämt hävda det samtidigt som man är trevlig och vänlig kommer man EXTREMT långt med, är min erfarenhet!

 

[Migo]

Med tanke på hur ofta saker verkligen går helt åt helvete för mig så är det ett under att samhället fungerar öht Jag kan rabbla upp en helt sjuk lista över saker som gått åt helvete sedan 2019. Oftast handlar det om "den mänskliga faktorn" som spelar in på en nivå långt utöver det vanliga. Annars om ren otur, dålig timing osv.

Men listan börjar bli så absurd och så lång att den låter helt fabricerad!

 

[Andromedae]

Jag väljer att försöka låta bli att värdera allt som händer. Med en mångårig ångestproblematik i grunden är det nog vad som gjort att jag fått lättare att inte fastna i vara sig eländestänk eller prestationsmotor (att allt måste vara "bra" för att duga).

Ibland suger grejer. IDet kommer vi inte ifrån, och det är ok att det är så. Men jag vet att jag bara kommer att må sämre om jag fastnar i tankar om att jag är osedvanligt oturlig eller att det inte blev så bra eller vad det nu är.

Dessutom försöker jag, hur mycket cliché det än må vara, att vara tacksam för vad jag har. Det handlar inte om någon blind positivism, utan helt enkelt att aktivt låta det som jag uppskattar ta del av mitt medvetande.

 

[hastflicka]

Nar jag rakar ut for ovantade handelser, eller har klantat mig och antingen inte bestallt ratt ... eller glomt nagot, sa brukar jag alltid tanka att det inte ar hela varlden. Det kunde vara nagot som ar varre, nagon i familjen eller bland vanner kunde vara sjuk, det kunde ha hant en svar olycka, det jag rakat ut for ar bara en blipp i universum.

Jag ar ocksa lite stolt over min formaga att "fixa" de mest omojliga situationer pa basta satt. Varje kultur har sitt eget "monster" i man skoter passagerare/gaster/kunder som inte ar nojda och jag har nastan satt en ara i att de ska tycka att det ar ett noje att gora allt de kan for mig.

Jag lyckas nastan varje gang att fa mer an jag ber om, de enda ganger det inte lyckas ar nar jag blir irriterad och "forbannar odet" som gatt emot mina planer. Sa jag tar ett djupt andetag, ler och kommer ihag att det kunde vara sa mycket varre.

 

[Nepenthe]

Jag tror som några innan skrivit att när man är less, trött så ser man de som inte är bra o det ser ut som allt

Jag beställde för över en månad sen färg som skulle va till fönster, de har tagit tills idag o många mail att få reda på att företag ”har svårt att blanda till den färgen”
Så istället för grönt blir de blått!
Hundarna fick kennelhosta på semestern o många sociala sammanhang blir inställda pga fler hundar.

Men jag har en stuga jag har två hundar

Det blir bättre
Otur har du haft för mycket

 

[Voeux]

Kom och tänka på den här tråden då jag just nu känner att det fasen alltid är något som strular. För en handfull år sedan började jag få den känslan oftare och oftare, och undrade när allting bara skulle vara på banan igen. Men började nog inse att det var en del av vuxenlivet att det alltid är något. Innan midsommarhelgen hade jag fått sonen att sova i vagnen för första gången på flera veckor. Varje dag hade jag rullat och guppat i hopp om att få det att funka men slutade med att jag bara rann av svett när jag tillslut fick ge upp och bära honom hem i selen. Men denna gång somnade han, jag ställde mig i skuggan och tog ett djupt andetag. En minuts tystnad, sedan sa det POFF. Vagnen fick punka. Det var väl självaste fa..

Dagen efter är hund hos veterinären, notan blir på 18 000:- som försäkringen inte täcker. Nu några dagar senare börjar jag själv få förjävlig tandvärk och bokar tid. Tänker åter igen att men att det alltid ska vara något?! Men landar åter igen i att ja, det är ju det, framför allt ju ”större” liv man har ju mer strul bjuder man in. Hus, hund, två barn, resor. Senast vi reste var inte dottern registrerad på våra biljetter och det löste sig först kl. 23 på kvällen dagen innan flyget gick vid 06. Samma dag som vi skulle skriva på kontraktet för huset. Kan säga att jag hade puls den dagen.

Jag tror, för min egen skull, att jag måste tänka att det alltid kommer att vara något strul igång och undantaget är att det inte är det. Annars kommer jag bli tokig om jag förväntar mig att saker ska flyta på. Det kommer att vara sjuka barn och hundar, sjuka vuxna, saker som går sönder, skador, säkerligen försäkringsstrul, strul med resor osv. i många år framöver. Jag kan göra mitt bästa för att minimera det, men valet att ha barn, djur, hus och vilja göra saker ihop resulterar nog per automatik i en del strulande. Ska försöka stålsätta mig och hålla huvudet kallt, välja att se det fina i allt kaos. Hade saker varit enklare då hade jag också haft mindre.

 

[Snurrfian]

Ja herrgud, mardrömsresan med ett gäng elever, resan ner blev 12 h försenad, så istället för att få en eftermiddag på plats att lära känna platsen så kom vi mitt i natten, lyckas komma med sista tåget för att sen stå och vänta och frysa på en perrong för bytet till nästa tåg 1 h. Vi kommer tillslut till vårt hotell 02 och 7:30 ska vi vara på skolan som är värd för vårt besök. Veckan på plats flyter ändå på relativt bra, men på vägen hem kräver flygbolaget att minst tre av oss måste lämna in vårt handbagage eftersom det är fullt på flyget. Vi kommer iväg till vår mellan landning i München efter ett par timmars väntan där vår oro att missa det anslutande flyget växer. Men när vi landar i München får vi beskedet att alla utgående flyg är inställda och de kommer inte att lämna ut något bagage överhuvudtaget.

Efter mycket om och med lyckas rektorn som är i Sverige boka hotellrum åt oss en bit ifrån flygplatsen, vi lyckas få en minibuss där chauffören blir sur över att vi ska åka så kort bit och skäller hela resan till hotellet. I hotellet så möts vi av en supergrinig receptionist som hävdar att vi inte alls har något bokning tills jag får fram boknings numret av rektorn som sitter på en biograf. Jag får dela rum med en elev, utan någon packning, inga butiker är öppna. Vi lyckas hitta en burger king för att få mat och en mack där vi kunde köpa tandborste. Ett av rummen som vi får stinker röker så det får vi tokvädra mitt i vintern. Dagen därpå får vi veta att vi är inbokade på ett flyg 20:00 på kvällen, så vi drar runt i München med slutkörda elever, flyget blir försenat och på flyget är även en grupp med rejält överförfriskade ungdomar som härjar hela vägen hem. Väl hemma kommer inget bagaget, vilket vi hade räknat med och vi kommer hem 01 natten till söndag. Måndagmorgon jobbar jag igen.

Våra väskor kommer efter ytterligare 3 veckor och ersättningen för våra utlägg kom efter 3 månader, efter en hel del tjat och överklagande.

 

[Lavinia]

Jag känner igen hur du känner det, även om min "otur" mest har handlat om hästar.

Min förra häst hade ett gäng ovanliga åkommor och hältor, aldrig samma sak så det var alltid nya behandlingar av nya saker och sen ovanliga komplikationer på skadorna, behandlingarna eller komplikationerna... (I kid you not, vi hade ovanliga komplikationer på ovanliga komplikationer).

Min nuvarande häst har fortsatt i samma bana, jag menar en hudtumör som är vanlig på HANhundar sitter i bettläget på mitt sto. Oddsen för det, vad kan det tänkas vara. Hon har också fortsatt med fler ovanliga saker. Vem har tex sönder ytliga och djupa böjsenorna OCH gaffelbanden, på båda fram. Samtidigt??

Nu har jag köpt en unghäst och gissa vad. Han har också drabbats av lite ovanliga saker. Nu är ingen av hans grejer allvarliga, mest komiska, men när kirurgen efter operation säger att han sett typ 4 fall på 40 år av sagda operation, då blir man lite trött. Och när det sen visar sig att nähä, det var ännu ovanligare det hästen drabbats av och inget jag hade kunnat påverka heller. WTF??

Jag har övergått till att bara se på allt detta som "shit happens" och när veterinärerna säger "det här är ovanligt" skrattar jag bara.

Det händer ju mängder med saker i mitt och hästarnas liv som är helt, fullt normalt också.

 

[Voeux]

Jag har övergått till att bara se på allt detta som "shit happens"

Mitt favorituttryck är ”you win some - you loose some”. Började tänka så med pengar. Ena dagen fick man en p-bot men andra dagen en skatteåterbäring. En dagen en dyr räkning andra dagen en löneförhöjning. Ibland får man, ibland förlorar man. Går att tillämpa på det mesta i livet. Man får och förlorar, men det blir ju hemskt trist om man bara ser det man förlorar.

(Och man blir också lite knäpp i huvudet av att vara tänka positivt. Jag tror det är sunt att få sura lite ibland också, i rimlig mängd.)

 

[Murphy]

Jag förstår inte hur universum har gått sönder så totalt, att inget i mitt liv kan funka. Vad gör jag för fel?

Varje gång jag ska resa någonstans, om det så bara är några timmar med bil till nästa större stad, eller flyg till annat land så krånglar något. Allt från oväder med ofarbara vägar eller inställda flyg. Överbokningar. Fel i systemen. Flyg flyttas med en dag åt något håll.

Då något går sönder, bil, tvättmaskin osv. då finns det aldrig tid förän efter en månad eller två, och sedan står maskinen där i en månad eller två till, för de glömde bort den eller råkade söndra mer, eller reservdelar finns inte, eller vad det nu kan vara.

Försöker jag boka något så kan jag vara säker på att bokningen tappas bort eller blir fel, trots att jag skrivit in alla uppgifter rätt.

Beställer jag något kan jag vara säker på att antingen inte få paketet, få det efter många många veckor, eller få fel sak skickad, eller jag får någon b-sortering som de tyckte att nog duger trots att det är skrynkilgt och inte håller måtten.

Får jag ett presentkort slutar eller flyttar verksamheten, eller koden funkar inte då jag ska beställa.

Jobbannsökningar tappas bort, hur nu det är möjligt.

Och då jag sedan använt halva dagar i mailkonversationer och telefonköer med diverse företag så kan ingen ändå lösa något.

Jag förstår ju att det ibland kan bli fel och saker och ting misslyckas. Men nästan varenda jäkla gång? Det är ju inte möjligt. Vädergudarna kan ju omöjligt läsa min kalender och pricka in vinterns 3 värsta dagar precis de 3 gånger då jag ska iväg? Flera år i rad? Folk jag känner råkar ju ibland ut för något krångel, men inte precis varenda gång de ska göra något alls?

Jag hade gärna rest, gått på restaurang, anmält mig till kurser, spa, turridning, köpt varor, tjänster osv. Men det går ju inte.

Hatar världen mig, eller vad är fel? Det här är ju absurt.

Jag blir så oerhört berörd av det här. Jag förstår dig. Jag lever i samma verklighet sedan MÅNGA år. Jag förstår också om ingen tror dig. Som @Migo säger: det låter fabricerat. Jag har nu invigt några nära i min verklighet, och de förstår. Jag har tvingats till det för att kunna leva. Jag för nu lite bok över jävligheterna för att skapa lite distans till dem.

Samtal från läkare får gå via en extern person - annars står det "call failed" hos uppringaren just när det viktiga samtalet ska fram till mig. Beställer inte mat ensam, då försvinner ordern. Dubbelkollar alltid remisser och provsvar hos vården - de försvinner. Även tider bokas av - och bokas om SAMTIDIGT (rekordet är 3 läkartider samtidigt). Stått längst fram i operationskön i 1,5 år utan att vara förvånad.
Missats att få antagningsbesked via antagning.nu, men istället fått det på papper - dock 4 månader för sent och söndersmulat i en plastficka i ett kuvert från Posten med en stämpel märkt typ "förlåt!".

Ser att svarande i tråden talar om enskilda händelser, eller en period i livet, som senare kan ses som en kul grej. Men om det är på ALLA plan samtidigt... i decennium i sträck? Vad gör en då? När en har problem med allt från bankärenden till dödsfall (där döpappren inte undertecknas inom rimlig tid, urnan tappas bort... u name it) till att fastigheten en bor i faller sönder, och evakueringsboendet är på en construction site det med. Och fan och hens moster and what not?!
Många gånger har jag fått till svar saker som "det där har jag aldrig hört talas om, men rent teoretiskt skulle det ju kunna ske", "det där ska inte kunna hända", "det där har aldrig hänt förr, det där har vi inga rutiner för att rätta till".

Vad händer när det verkar vara en kosmisk bugg på hela ens personnummer? Varför jävlas det hela tiden utan att en dör? Bara en massa "skoskav" och inte så mycket drama som allvarlig sjukdom, mordförsök, ofullbordade suicid, kriminalitet eller naturkatastrof. Jag har iaf önskat mig det, så det blir lite begriplighet och sympati för en själv och omvärlden.

Jag känner mig som malplace - rätt person i helt fel tid eller kontext. Jag är rätt smart, trevlig och kompetent... men det premieras liksom inte. Jag känner mig avig och rastlös. Är det här bara en väntan på något jävligt stort som ska uträttas i framtiden och tills dess får en skvalpa runt i den här kosmiska boxen helt utan kontroll och gå på alla elstötarna när en hela tiden vallas upp mot stängslet som håller en tillbaka - som vanligt folk går igenom och förbi. Lite som en gäst från en annan verklighet som är här just briefly, och därför inte behöver investeras så mycket komfort i - när uppdraget är klart rycks en bort och kan fortsätta existera på bättre villkor i en verklighet en kom från och hör hemma i. Jävligt stor flagg för nyandligthet och paranorma - men det är den enda beskrivningen jag iöht relaterat till. Men evidensen är ju tveksam

Är vi en grupp rätt reko folk som bara har det lite jävligare än andra?
Som försöker ordna det för oss med ständigt är straffade av dålig tajming, tillfälligheter, andras (och egen?) mänskliga faktor på många plan i livet återkommande över tid?
Är det någon slags besvärjelse över oss?
Eller ligger det i betraktarens öga, att vi lite navelskådande tycker väldigt synd om oss själva. Att det här händer alla, men att folk med bättre självkänsla och grundtrygghet bara inte pratar om det. En axelryckning och "att välja glädje" är ju så mycket lättare att hantera vardagen med.

 

[AbCdE]

Jag tycker jag klassar in som ”olyckskorp”, min räddning är att tänka att mina barn är iaf friska. Skulle någon hända dem vete 17 hur jag skulle orka….

 

[Tuvstarr]

Jag blir så oerhört berörd av det här. Jag förstår dig. Jag lever i samma verklighet sedan MÅNGA år. Jag förstår också om ingen tror dig. Som @Migo säger: det låter fabricerat. Jag har nu invigt några nära i min verklighet, och de förstår. Jag har tvingats till det för att kunna leva. Jag för nu lite bok över jävligheterna för att skapa lite distans till dem.

Samtal från läkare får gå via en extern person - annars står det "call failed" hos uppringaren just när det viktiga samtalet ska fram till mig. Beställer inte mat ensam, då försvinner ordern. Dubbelkollar alltid remisser och provsvar hos vården - de försvinner. Även tider bokas av - och bokas om SAMTIDIGT (rekordet är 3 läkartider samtidigt). Stått längst fram i operationskön i 1,5 år utan att vara förvånad.
Missats att få antagningsbesked via antagning.nu, men istället fått det på papper - dock 4 månader för sent och söndersmulat i en plastficka i ett kuvert från Posten med en stämpel märkt typ "förlåt!".

Ser att svarande i tråden talar om enskilda händelser, eller en period i livet, som senare kan ses som en kul grej. Men om det är på ALLA plan samtidigt... i decennium i sträck? Vad gör en då? När en har problem med allt från bankärenden till dödsfall (där döpappren inte undertecknas inom rimlig tid, urnan tappas bort... u name it) till att fastigheten en bor i faller sönder, och evakueringsboendet är på en construction site det med. Och fan och hens moster and what not?!
Många gånger har jag fått till svar saker som "det där har jag aldrig hört talas om, men rent teoretiskt skulle det ju kunna ske", "det där ska inte kunna hända", "det där har aldrig hänt förr, det där har vi inga rutiner för att rätta till".

Vad händer när det verkar vara en kosmisk bugg på hela ens personnummer? Varför jävlas det hela tiden utan att en dör? Bara en massa "skoskav" och inte så mycket drama som allvarlig sjukdom, mordförsök, ofullbordade suicid, kriminalitet eller naturkatastrof. Jag har iaf önskat mig det, så det blir lite begriplighet och sympati för en själv och omvärlden.

Jag känner mig som malplace - rätt person i helt fel tid eller kontext. Jag är rätt smart, trevlig och kompetent... men det premieras liksom inte. Jag känner mig avig och rastlös. Är det här bara en väntan på något jävligt stort som ska uträttas i framtiden och tills dess får en skvalpa runt i den här kosmiska boxen helt utan kontroll och gå på alla elstötarna när en hela tiden vallas upp mot stängslet som håller en tillbaka - som vanligt folk går igenom och förbi. Lite som en gäst från en annan verklighet som är här just briefly, och därför inte behöver investeras så mycket komfort i - när uppdraget är klart rycks en bort och kan fortsätta existera på bättre villkor i en verklighet en kom från och hör hemma i. Jävligt stor flagg för nyandligthet och paranorma - men det är den enda beskrivningen jag iöht relaterat till. Men evidensen är ju tveksam

Är vi en grupp rätt reko folk som bara har det lite jävligare än andra?
Som försöker ordna det för oss med ständigt är straffade av dålig tajming, tillfälligheter, andras (och egen?) mänskliga faktor på många plan i livet återkommande över tid?
Är det någon slags besvärjelse över oss?
Eller ligger det i betraktarens öga, att vi lite navelskådande tycker väldigt synd om oss själva. Att det här händer alla, men att folk med bättre självkänsla och grundtrygghet bara inte pratar om det. En axelryckning och "att välja glädje" är ju så mycket lättare att hantera vardagen med.

Oj vad jag känner igen mig Ja skulle det bara vara resorna som krånglar, då hade jag tänkt att jag var en kass reseannordnare, men mitt liv låter olustigt likt ditt liv. Folk tror en ju inte.

Förra veckan frågade en vän om jag ville komma med på en grej. Jättegärna. Beställer du biljetter? För att jag liksom antar att beställningen försvinner eller går åt helvete om jag beställer. 16 åringen fick beställa tid på vårdcentralen själv, eftersom det blir något jäkla trassel, som de flesta andra gånger, om jag gör det..

Men det finns väl folk till allt, som tycker att det är en rolig grej när det inte funkar

 

[sjoberga]

Jag blir så oerhört berörd av det här. Jag förstår dig. Jag lever i samma verklighet sedan MÅNGA år. Jag förstår också om ingen tror dig. Som @Migo säger: det låter fabricerat. Jag har nu invigt några nära i min verklighet, och de förstår. Jag har tvingats till det för att kunna leva. Jag för nu lite bok över jävligheterna för att skapa lite distans till dem.

Samtal från läkare får gå via en extern person - annars står det "call failed" hos uppringaren just när det viktiga samtalet ska fram till mig. Beställer inte mat ensam, då försvinner ordern. Dubbelkollar alltid remisser och provsvar hos vården - de försvinner. Även tider bokas av - och bokas om SAMTIDIGT (rekordet är 3 läkartider samtidigt). Stått längst fram i operationskön i 1,5 år utan att vara förvånad.
Missats att få antagningsbesked via antagning.nu, men istället fått det på papper - dock 4 månader för sent och söndersmulat i en plastficka i ett kuvert från Posten med en stämpel märkt typ "förlåt!".

Ser att svarande i tråden talar om enskilda händelser, eller en period i livet, som senare kan ses som en kul grej. Men om det är på ALLA plan samtidigt... i decennium i sträck? Vad gör en då? När en har problem med allt från bankärenden till dödsfall (där döpappren inte undertecknas inom rimlig tid, urnan tappas bort... u name it) till att fastigheten en bor i faller sönder, och evakueringsboendet är på en construction site det med. Och fan och hens moster and what not?!
Många gånger har jag fått till svar saker som "det där har jag aldrig hört talas om, men rent teoretiskt skulle det ju kunna ske", "det där ska inte kunna hända", "det där har aldrig hänt förr, det där har vi inga rutiner för att rätta till".

Vad händer när det verkar vara en kosmisk bugg på hela ens personnummer? Varför jävlas det hela tiden utan att en dör? Bara en massa "skoskav" och inte så mycket drama som allvarlig sjukdom, mordförsök, ofullbordade suicid, kriminalitet eller naturkatastrof. Jag har iaf önskat mig det, så det blir lite begriplighet och sympati för en själv och omvärlden.

Jag känner mig som malplace - rätt person i helt fel tid eller kontext. Jag är rätt smart, trevlig och kompetent... men det premieras liksom inte. Jag känner mig avig och rastlös. Är det här bara en väntan på något jävligt stort som ska uträttas i framtiden och tills dess får en skvalpa runt i den här kosmiska boxen helt utan kontroll och gå på alla elstötarna när en hela tiden vallas upp mot stängslet som håller en tillbaka - som vanligt folk går igenom och förbi. Lite som en gäst från en annan verklighet som är här just briefly, och därför inte behöver investeras så mycket komfort i - när uppdraget är klart rycks en bort och kan fortsätta existera på bättre villkor i en verklighet en kom från och hör hemma i. Jävligt stor flagg för nyandligthet och paranorma - men det är den enda beskrivningen jag iöht relaterat till. Men evidensen är ju tveksam

Är vi en grupp rätt reko folk som bara har det lite jävligare än andra?
Som försöker ordna det för oss med ständigt är straffade av dålig tajming, tillfälligheter, andras (och egen?) mänskliga faktor på många plan i livet återkommande över tid?
Är det någon slags besvärjelse över oss?
Eller ligger det i betraktarens öga, att vi lite navelskådande tycker väldigt synd om oss själva. Att det här händer alla, men att folk med bättre självkänsla och grundtrygghet bara inte pratar om det. En axelryckning och "att välja glädje" är ju så mycket lättare att hantera vardagen med.

Även en vacker normalfördelning innehåller långa svansar som några få utvalda måste ta hand om så att vi andra får ligga med normalfylld bägare kring tyngdpunkten. Er insats för resten av mänskligheten är heroisk!