Hur lämna någon man älskar?

[violin]

Jag har skapat ett hemligt nick för att kunna ta upp något mycket privat. Jag önskar input från andra, kanske någon har varit i min situation? Kom gärna med era erfarenheter och tankar.

För cirka 10 år sedan blev jag kär "på riktigt" för första gången och vi lever fortfarande tillsammans. Detta är min första relation. De senaste åren upplever jag att det skaver allt mer. Vi hamnar lätt i tjafs och ganska ofta höjer vi rösten. Jag funderar allt mer på att jag inte vill leva med honom längre, men bara tanken på att inte kunna t.ex krama honom längre känns outhärdlig... Vi har förstås fortfarande fina stunder när vi skrattar tillsammans och har det mysigt. Samtidigt har jag en lång (!) lista på saker som jag inte håller med honom om eller som jag inte trivs med i hans sätt att leva. Jag upplever det som att han älskar mig mer än vad jag älskar honom och jag föreställer mig att han skulle bli mycket ledsen om jag avslutar relationen. Han har aldrig gått riktigt ihop bra med mina närmaste vänner och det har gjort mig väldigt ensam i mina funderingar kring relationen, då de känns "partiska". Logiskt känns det hopplöst, eftersom jag blir ledsen varje gång vi har bråkat och det lägger ofta sordin på min fritid i övrigt. Känslomässigt är det så himla svårt att ta klivet, för den person jag en gång blev så vansinnigt kär i är ju kvar... Han saknar inkomst i nuläget och det har blivit så att jag, som har ett välbetalt arbete, försörjer honom. Han söker arbete men det är svårt i pandemitider. Detta blir ytterligare en dimension i det hela, att jag vid ett eventuellt uppbrott "sviker" någon som jag bryr mig väldigt, väldigt mycket om. Jag vet att han är vuxen och att jag förstås inte har någon skyldighet att försörja honom, men det är ändå lätt att få dessa känslor. Eftersom det här är min första relation har jag aldrig lämnat någon (eller blivit lämnad av någon) tidigare och jag har inte heller någon annan kärleksrelation att jämföra med.

Hur lämnar man någon man älskar?

 

[Sleepy]

Släpp taget, inse att du inte är oumbärlig och låt den andre få möjlighet att gå vidare i sitt liv.

 

[sthu]

Jag lämnade min före detta tillika första relation efter tio år tillsammans. Det var fruktansvärt jobbigt, men nu i efterhand kan jag undra varför jag inte gick tidigare.

 

[gammalek]

Jag har skapat ett hemligt nick för att kunna ta upp något mycket privat. Jag önskar input från andra, kanske någon har varit i min situation? Kom gärna med era erfarenheter och tankar.

För cirka 10 år sedan blev jag kär "på riktigt" för första gången och vi lever fortfarande tillsammans. Detta är min första relation. De senaste åren upplever jag att det skaver allt mer. Vi hamnar lätt i tjafs och ganska ofta höjer vi rösten. Jag funderar allt mer på att jag inte vill leva med honom längre, men bara tanken på att inte kunna t.ex krama honom längre känns outhärdlig... Vi har förstås fortfarande fina stunder när vi skrattar tillsammans och har det mysigt. Samtidigt har jag en lång (!) lista på saker som jag inte håller med honom om eller som jag inte trivs med i hans sätt att leva. Jag upplever det som att han älskar mig mer än vad jag älskar honom och jag föreställer mig att han skulle bli mycket ledsen om jag avslutar relationen. Han har aldrig gått riktigt ihop bra med mina närmaste vänner och det har gjort mig väldigt ensam i mina funderingar kring relationen, då de känns "partiska". Logiskt känns det hopplöst, eftersom jag blir ledsen varje gång vi har bråkat och det lägger ofta sordin på min fritid i övrigt. Känslomässigt är det så himla svårt att ta klivet, för den person jag en gång blev så vansinnigt kär i är ju kvar... Han saknar inkomst i nuläget och det har blivit så att jag, som har ett välbetalt arbete, försörjer honom. Han söker arbete men det är svårt i pandemitider. Detta blir ytterligare en dimension i det hela, att jag vid ett eventuellt uppbrott "sviker" någon som jag bryr mig väldigt, väldigt mycket om. Jag vet att han är vuxen och att jag förstås inte har någon skyldighet att försörja honom, men det är ändå lätt att få dessa känslor. Eftersom det här är min första relation har jag aldrig lämnat någon (eller blivit lämnad av någon) tidigare och jag har inte heller någon annan kärleksrelation att jämföra med.

Hur lämnar man någon man älskar?

Hur har ni pratat om er relation? Har du berättat hur du känner?

 

[violin]

@sthu Hur lång tid tog det innan det inte längre kändes fruktansvärt?

 

[violin]

Hur har ni pratat om er relation? Har du berättat hur du känner?

Vi har pratat om relationen, men vi blir båda väldigt ledsna när vi pratar om ett eventuellt uppbrott. Och då blir det att man "kramas och glömmer för stunden". Han tror på att en framtid för oss är möjlig, jag blir alltmer osäker.

 

[Lovisaleonora]

Om du älskar honom, varför tycker du att ni bägge ska vara fast i en ljummen relation utan framtid? Är det inte bättre att ni bägge får hitta er rätta relation istället?

 

[farin]

Jag har skapat ett hemligt nick för att kunna ta upp något mycket privat. Jag önskar input från andra, kanske någon har varit i min situation? Kom gärna med era erfarenheter och tankar.

För cirka 10 år sedan blev jag kär "på riktigt" för första gången och vi lever fortfarande tillsammans. Detta är min första relation. De senaste åren upplever jag att det skaver allt mer. Vi hamnar lätt i tjafs och ganska ofta höjer vi rösten. Jag funderar allt mer på att jag inte vill leva med honom längre, men bara tanken på att inte kunna t.ex krama honom längre känns outhärdlig... Vi har förstås fortfarande fina stunder när vi skrattar tillsammans och har det mysigt. Samtidigt har jag en lång (!) lista på saker som jag inte håller med honom om eller som jag inte trivs med i hans sätt att leva. Jag upplever det som att han älskar mig mer än vad jag älskar honom och jag föreställer mig att han skulle bli mycket ledsen om jag avslutar relationen. Han har aldrig gått riktigt ihop bra med mina närmaste vänner och det har gjort mig väldigt ensam i mina funderingar kring relationen, då de känns "partiska". Logiskt känns det hopplöst, eftersom jag blir ledsen varje gång vi har bråkat och det lägger ofta sordin på min fritid i övrigt. Känslomässigt är det så himla svårt att ta klivet, för den person jag en gång blev så vansinnigt kär i är ju kvar... Han saknar inkomst i nuläget och det har blivit så att jag, som har ett välbetalt arbete, försörjer honom. Han söker arbete men det är svårt i pandemitider. Detta blir ytterligare en dimension i det hela, att jag vid ett eventuellt uppbrott "sviker" någon som jag bryr mig väldigt, väldigt mycket om. Jag vet att han är vuxen och att jag förstås inte har någon skyldighet att försörja honom, men det är ändå lätt att få dessa känslor. Eftersom det här är min första relation har jag aldrig lämnat någon (eller blivit lämnad av någon) tidigare och jag har inte heller någon annan kärleksrelation att jämföra med.

Hur lämnar man någon man älskar?

De här sakerna som du inte håller med honom om, eller som du inte trivs med, har det dykt upp under åren eller fanns det från början? (Även om du kanske inte såg det på samma sätt som nykär.) Och är det sådant han trivs med och vill vara?

Jag frågar för jag vet med mig själv att jag kan bli på sätt som jag inte vill vara när jag inte mår bra av olika anledningar. Ibland har det varit relationen jag inte mår bra av och jag har blivit en bitch för att visa att det visst inte går att leva med mig... men ibland har det varit annat i livet som gjort att jag mått dåligt och att då ha en partner som kan prata med mig om hur jag beter mig och hur det påverkar henom hade kanske hjälpt.

Men jag har också varit den som lämnat i en relation där det fanns (finns) känslor kvar, från båda håll. Men jag klarade inte av att leva med min partner och dennes beteende inom vissa delar. Beteenden som vi kunde prata om men som hen inte såg sig vilja/kunna ändra på och då var det ju så. Kanske är det så för din partner med?
Vi kan träffas som vänner ibland, och varje gång känner jag en sorg över att det inte fungerade med oss. Men varje gång blir jag också påmind om varför det inte fungerade, så jag slipper fundera på om jag gjorde rätt.

 

[tanten]

Vi har pratat om relationen, men vi blir båda väldigt ledsna när vi pratar om ett eventuellt uppbrott. Och då blir det att man "kramas och glömmer för stunden". Han tror på att en framtid för oss är möjlig, jag blir alltmer osäker.

Gå på rådgivning?

 

[Bison]

Nu är vi alla olika men för mig är det viktigt att en relation är enkel, avslappnad och positiv. Tjafs och höjda röster hör inte dit. Sen kan man såklart bli oense om något ibland, ha en dålig dag osv men inte hela tiden.
Bara det att du tänker tanken på att lämna tycker jag är ett tydligt tecken på att du mentalt redan är påväg därifrån.
Livet är kort, ta tillvara på det.

 

[DarkInNight]

Parterapi?

 

[gammalek]

Vi har pratat om relationen, men vi blir båda väldigt ledsna när vi pratar om ett eventuellt uppbrott. Och då blir det att man "kramas och glömmer för stunden". Han tror på att en framtid för oss är möjlig, jag blir alltmer osäker.

Vad bra att ni har pratat om det! Då blir det ingen överraskning att fortsätta prata om det.
Är det så att du backar när du märker att han blir ledsen? Det är i så fall förståeligt för stunden, men i längden går det inte. Som jag ser det behöver du vara tydlig med vad du vill. Det är det 'snällaste' mot både honom och dig.

 

[sthu]

@sthu Hur lång tid tog det innan det inte längre kändes fruktansvärt?

Rätt lång tid. Det är ett par år sen nu, jag har träffat en ny och gift mig (han med, vi är fortfarande bra vänner).
Det var som värst första månaden. Sen började det lätta. Men ska jag vara riktigt ärlig kan jag fortfarande känna ett sting av saknad ibland. Han var ju ändå en stor del av livet i många år. Det ligger lite av ett vemod över känslan nuförtiden kan man säga. Jag ångrar mig inte en sekund, när vi väl började glida isär eller hur man ska säga var det inget kvar att bygga en bra relation på. Vi var aldrig osams, vi bara klickade inte längre.

 

[violin]

De här sakerna som du inte håller med honom om, eller som du inte trivs med, har det dykt upp under åren eller fanns det från början? (Även om du kanske inte såg det på samma sätt som nykär.) Och är det sådant han trivs med och vill vara?

Jag frågar för jag vet med mig själv att jag kan bli på sätt som jag inte vill vara när jag inte mår bra av olika anledningar. Ibland har det varit relationen jag inte mår bra av och jag har blivit en bitch för att visa att det visst inte går att leva med mig... men ibland har det varit annat i livet som gjort att jag mått dåligt och att då ha en partner som kan prata med mig om hur jag beter mig och hur det påverkar henom hade kanske hjälpt.

Men jag har också varit den som lämnat i en relation där det fanns (finns) känslor kvar, från båda håll. Men jag klarade inte av att leva med min partner och dennes beteende inom vissa delar. Beteenden som vi kunde prata om men som hen inte såg sig vilja/kunna ändra på och då var det ju så. Kanske är det så för din partner med?
Vi kan träffas som vänner ibland, och varje gång känner jag en sorg över att det inte fungerade med oss. Men varje gång blir jag också påmind om varför det inte fungerade, så jag slipper fundera på om jag gjorde rätt.

Tack för bra tankar! Det flesta sakerna fanns nog där från början men har förstärkts med tiden och blivit svårare att bortse ifrån. Han har kompromissat delvis men håller fast vid några större punkter där det är svårt att kompromissa från min sida. Det rör till exempel vilken typ av mat vi äter och synsätt på vardagssysslor hemma, alltså ganska centrala delar i livet.

 

[DarkInNight]

Tack för bra tankar! Det flesta sakerna fanns nog där från början men har förstärkts med tiden och blivit svårare att bortse ifrån. Han har kompromissat delvis men håller fast vid några större punkter där det är svårt att kompromissa från min sida. Det rör till exempel vilken typ av mat vi äter och synsätt på vardagssysslor hemma, alltså ganska centrala delar i livet.

Funderat på särborelation?

 

[escodobe]

Funderat på särborelation?

Helt klart underskattad relationsform. Jag kan inte tänka mig att bli sambo igen, även om mitt ex var den minst komplicerade personen i hela världen att vara sambo med.

 

[farin]

Tack för bra tankar! Det flesta sakerna fanns nog där från början men har förstärkts med tiden och blivit svårare att bortse ifrån. Han har kompromissat delvis men håller fast vid några större punkter där det är svårt att kompromissa från min sida. Det rör till exempel vilken typ av mat vi äter och synsätt på vardagssysslor hemma, alltså ganska centrala delar i livet.

Och om du känner att du inte kan kompromissa utan att det tär på dig så är det ju som det är. Tyvärr räcker det inte med "bara" kärlek för att en relation ska fungera enligt min erfarenhet.

 

[svea]

Jag har skapat ett hemligt nick för att kunna ta upp något mycket privat. Jag önskar input från andra, kanske någon har varit i min situation? Kom gärna med era erfarenheter och tankar.

För cirka 10 år sedan blev jag kär "på riktigt" för första gången och vi lever fortfarande tillsammans. Detta är min första relation. De senaste åren upplever jag att det skaver allt mer. Vi hamnar lätt i tjafs och ganska ofta höjer vi rösten. Jag funderar allt mer på att jag inte vill leva med honom längre, men bara tanken på att inte kunna t.ex krama honom längre känns outhärdlig... Vi har förstås fortfarande fina stunder när vi skrattar tillsammans och har det mysigt. Samtidigt har jag en lång (!) lista på saker som jag inte håller med honom om eller som jag inte trivs med i hans sätt att leva. Jag upplever det som att han älskar mig mer än vad jag älskar honom och jag föreställer mig att han skulle bli mycket ledsen om jag avslutar relationen. Han har aldrig gått riktigt ihop bra med mina närmaste vänner och det har gjort mig väldigt ensam i mina funderingar kring relationen, då de känns "partiska". Logiskt känns det hopplöst, eftersom jag blir ledsen varje gång vi har bråkat och det lägger ofta sordin på min fritid i övrigt. Känslomässigt är det så himla svårt att ta klivet, för den person jag en gång blev så vansinnigt kär i är ju kvar... Han saknar inkomst i nuläget och det har blivit så att jag, som har ett välbetalt arbete, försörjer honom. Han söker arbete men det är svårt i pandemitider. Detta blir ytterligare en dimension i det hela, att jag vid ett eventuellt uppbrott "sviker" någon som jag bryr mig väldigt, väldigt mycket om. Jag vet att han är vuxen och att jag förstås inte har någon skyldighet att försörja honom, men det är ändå lätt att få dessa känslor. Eftersom det här är min första relation har jag aldrig lämnat någon (eller blivit lämnad av någon) tidigare och jag har inte heller någon annan kärleksrelation att jämföra med.

Hur lämnar man någon man älskar?

Det låter ju som om ni är i otakt i livet. Måste ni verkligen leva ihop för att vara ihop?

 

[Whoever]

Det beror på. Är ni båda beredda på att lägga manken till och förbättra relationen? Ta upp och träla igenom dom där riktigt jobbiga frågorna. Kommer du orka? Kan du vara lika ärlig mot dig själv som honom? Kommer han lyssna och förstå?

Jag och min partner har fått jobba stenhårt för att få våran relation att fungera. Den resan var inte alls rolig. Vi höll på att göra slut flera gånger och vissa dagar älskade vi nog inte varandra alls. Men någonstans så såg vi potentialen i varandra och i relationen och kämpade lite till. Och idag så är vi inte bara kärare än någonsin, vi liksom ser varandra i nytt ljus och nyvunnen respekt. Men jag tror inte att jag hade lyckats med denhär sortens relations-helrenovering med någon annan. Och jag tolkar det som ett tecken på att han är den rätta för mig.

 

[cambodia]

Jag har skapat ett hemligt nick för att kunna ta upp något mycket privat. Jag önskar input från andra, kanske någon har varit i min situation? Kom gärna med era erfarenheter och tankar.

För cirka 10 år sedan blev jag kär "på riktigt" för första gången och vi lever fortfarande tillsammans. Detta är min första relation. De senaste åren upplever jag att det skaver allt mer. Vi hamnar lätt i tjafs och ganska ofta höjer vi rösten. Jag funderar allt mer på att jag inte vill leva med honom längre, men bara tanken på att inte kunna t.ex krama honom längre känns outhärdlig... Vi har förstås fortfarande fina stunder när vi skrattar tillsammans och har det mysigt. Samtidigt har jag en lång (!) lista på saker som jag inte håller med honom om eller som jag inte trivs med i hans sätt att leva. Jag upplever det som att han älskar mig mer än vad jag älskar honom och jag föreställer mig att han skulle bli mycket ledsen om jag avslutar relationen. Han har aldrig gått riktigt ihop bra med mina närmaste vänner och det har gjort mig väldigt ensam i mina funderingar kring relationen, då de känns "partiska". Logiskt känns det hopplöst, eftersom jag blir ledsen varje gång vi har bråkat och det lägger ofta sordin på min fritid i övrigt. Känslomässigt är det så himla svårt att ta klivet, för den person jag en gång blev så vansinnigt kär i är ju kvar... Han saknar inkomst i nuläget och det har blivit så att jag, som har ett välbetalt arbete, försörjer honom. Han söker arbete men det är svårt i pandemitider. Detta blir ytterligare en dimension i det hela, att jag vid ett eventuellt uppbrott "sviker" någon som jag bryr mig väldigt, väldigt mycket om. Jag vet att han är vuxen och att jag förstås inte har någon skyldighet att försörja honom, men det är ändå lätt att få dessa känslor. Eftersom det här är min första relation har jag aldrig lämnat någon (eller blivit lämnad av någon) tidigare och jag har inte heller någon annan kärleksrelation att jämföra med.

Hur lämnar man någon man älskar?

Hade kunnat skriva den här tråden själv... jag tror också vi har nått vägs ände. Jag hade kunnat försöka jobba på relationen på olika sätt men tror jag är ensam om det. Vi passar inte ihop och kanske inte gjort det från början heller. Frågan har kommit på tal några gånger men undrar om det börjar bli dags att göra slag i saken.

Inga tips till dig men skickar en peppkram