Hur länge är man inlagd på psyk?

[_Charlotte_]

Jag vet att det är väldigt individuellt och så, men går det inte att säga mellan tummen och pekfingret iallafall?
Är det så att de vill bli av med en så snabbt som möjligt så nån annan kan få platsen? Eller kanske de vill ha en kvar tills man inte anses riskera att skada sig själv? Eller är det tidsbegränsat, att de brukar ha en där x antal dagar, eller hur fungerar det egentligen?

 

[Livssituation]

När jag åkte in efter ett självmordsförsök var jag ute efter tre dagar på egen begäran efter att fått prata med en läkare. Åkte in på en fredag och tjatade om ett möte hela helgen. Vet inte om jag fått gå tidigare om det varit vardag, ordinarie läkare var inte tillgänglig över helgen.

 

[_Charlotte_]

När jag åkte in efter ett självmordsförsök var jag ute efter tre dagar på egen begäran efter att fått prata med en läkare. Åkte in på en fredag och tjatade om ett möte hela helgen. Vet inte om jag fått gå tidigare om det varit vardag, ordinarie läkare var inte tillgänglig över helgen.

Så pass snart trots en så allvarlig incident alltså. Ursäkta om det här är en för personlig fråga, men när du blev utskriven, hade du då "ändrat uppfattning" vad gällde självmordstankar eller var du fortfarande i riskzonen?

 

[Livssituation]

Jag hade inte ändrat uppfattning till 100%. De försökte övertala mig om att jag skulle fortsätta vara inskriven men få permis på dagarna, men jag ansåg att jag bara skulle ta upp onödigt med plats för att vara där och sova i princip. Men jag antar att de inte såg mig i någon sorts riskzon, då hade jag nog inte blivit utskriven.

 

[_Charlotte_]

Okej, då tror jag att jag förstår.

Om det är tvärt om då, att patienten inte vill bli utskriven (men kanske efter några dagar kan tänka sig att prova dagpermis), är risken stor då att hen ändå blir utskriven?
Jag kan tänka mig att det i de flesta fall är så att patienten faktiskt vill bli utskriven så fort som möjligt, men om det inte är så, hur stor är då risken att bli utskriven?

 

[Hallonsoda]

Jag vet att det är väldigt individuellt och så, men går det inte att säga mellan tummen och pekfingret iallafall?
Är det så att de vill bli av med en så snabbt som möjligt så nån annan kan få platsen? Eller kanske de vill ha en kvar tills man inte anses riskera att skada sig själv? Eller är det tidsbegränsat, att de brukar ha en där x antal dagar, eller hur fungerar det egentligen?

Om man bedöms vara en fara för sig själv eller andra ska man självklart få vara kvar. Många patienter vårdas i månader inom den psykiatriska slutenvården. Verksamheterna tenderar ju dock att vara hårt pressade, så det händer såklart att patienter går hem tidigare än vad som egentligen är optimalt.

 

[Teilani]

Det är en svår gräns att dra, man vill ju inte släppa iväg någon som mår dåligt. Samtidigt är det ett stort ingrepp i en människas autonomi att hålla dem mot sin vilja.

Under den praktik jag haft skulle jag säga att medelvårdtiderna är runt 3-4 veckor. Därefter så ska man ha en kontakt med kurator/läkare som kan följa upp. Jag tror den största bristen inom psykiatrin är att det är svårt att få en stadig kontakt. Ofta byts personal ut och det kan vara svårt att behålla förtroendet för vården då.

 

[hier]

I regel vill man ju gärna ha kvar patienten så kort tid som möjligt, pga det höga trycket på psykiatrin. Men så länge självmordsrisk kvarstår så får man stanna, så har det varit för mig iallafall. Har som mest legat inne en månad, men de tidigare gångerna har det rört sig om någon vecka. Har skrivit ut mig själv, aldrig haft LPT. De försökte övertala mig att stanna, men jag ville desperat hem och det ska mycket till innan det skrivs vårdintyg.

Tidsbegränsning vet jag inte riktigt om det finns. Känner en som låg inne i sex månader.

 

[MiniLi]

Så kort tid som möjligt utan allt för stor risk för att det ska gå illa.
Vill man bli utskriven får man oftast det, om man inte uppfyller kriterierna för tvångsvård.
Om personal och läkare anser att man inte längre bör vara inlagd kommer de förmodligen skriva ut även om patienten vill stanna.

Jag tror att de allra flesta slutenvårdsavdelningar har problem med platsbrist mer eller mindre. Detta, tillsammans med att slutenvården ofta inte står för någon regelrätt behandling utöver medicinjustering och ev ECT, gör att det inte finns möjligheter att ha patienterna inlagda längre än nödvändigt.

Jag skulle tro att det vanligaste är att patienter ligger inlagda kring någon vecka eller två. Sen finns det de som bara stannar någon natt och de som är inlagda i väldigt många månader.

 

[_Charlotte_]

Så kort tid som möjligt utan allt för stor risk för att det ska gå illa.
Vill man bli utskriven får man oftast det, om man inte uppfyller kriterierna för tvångsvård.
Om personal och läkare anser att man inte längre bör vara inlagd kommer de förmodligen skriva ut även om patienten vill stanna.

Tack alla för era svar.
Om patienten har ett eskalerande (men inte väldigt allvarligt) självskadebeteende samt tankar/planer på självmord, är risken då ändå stor att hen blir utskriven för att läkare och övrig personal inte anser att det är "tillräckligt stor" risk?

Jag förstår verkligen att det är jättesvårt att svara på och säkert skiljer sig väldigt beroende på platstillgång, läkare etc. på just den vårdavdelningen. Men alla någorlunda verklighetsbaserade svar är till jättestor hjälp!

 

[MiniLi]

Det beror på så himla mycket saker. Det beror på om patienten själv vill vara inlagd eller inte. Det beror på hur långt patienten har kommit i sin suicidprocess, vilket stöd som finns från andra håll och framförallt - om läkaren tror att patienten gynnas av att vara inlagd.
För slutenvården är liksom inget som automatiskt gör folk bättre. En del patienter, kanske framförallt de med självskadebeteende, kanske till och med förvärras av att vara inlagda.

 

[_Charlotte_]

@MiniLi
Kan man som utomstående få någon aning om hur suicidnära en person är? Och om personen är nära, kan det "ansvaret" då läggas över på närstående exempelvis familj/nära vänner, eller tar vården det då och behåller personen inlagd?

Hoppas ni förstår mina frågor.

 

[MiniLi]

@_Charlotte_ , hur menar du du?
Menar du om man kan lära sig känna igen tecken eller om sjukvården kan berätta?

Tecknen kan man ju absolut lära sig känna igen. Det finns massor med teori och forskning kring suicidalitet.
Om du menar ifall vården berättar så beror det väl på. Sekretessen gäller såklart så vården kan inte berätta något som patienten inte vill att man berättar/som patienten inte gett godkännande att man pratar om.
Men framförallt så pratar man väl med sin vän/anhörig och hör hur denne beskriver sitt mående.

Ansvaret (formellt) kan väl aldrig läggas på någon annan, men det betyder inte att vården kommer ta det heller. Beroende på hur omständigheterna ser ut. Sen kan man ju som anhörig uppleva att ansvar läggs på en själv, och det får man väl i så fall kommunicera till ansvarig vårdpersonal och patienten själv.

 

[MM]

@MiniLi
Kan man som utomstående få någon aning om hur suicidnära en person är? Och om personen är nära, kan det "ansvaret" då läggas över på närstående exempelvis familj/nära vänner, eller tar vården det då och behåller personen inlagd?

Hoppas ni förstår mina frågor.

Det är bäst att fråga människan ifråga hur illa det är. Av egen erfarenhet håller man sånt för sig själv så länge man kan istället för att prata om det.
När jag varit självmordsbenägen har jag aldrig berättat om det till någon. Men dom har ändå vetat att jag mått dåligt, men inte hur dåligt.

 

[vallhund]

Om man är frivilligt inlagd så är det mycket svårare o mer komplicerat att skriva vårdintyg, konvertera heter det än om det skrivs från början. Den enskilde kan alltid överklaga ett tvångsomhändertagande.
Fö har jag ungefär samma upplevelser av vård o vårdtider som MiniLi, förutom att det ibland krävs väldigt långa vårdtider för att komma fram till någon slags diagnos, eller teori kring diagnos innan man vågar släppa ut folk o vara rimligt säker på att rätt behandling sätts in.