Bukefalos 28 år!

Hur länge vågar man vänta?

Jag bestämde mig när båda mina föräldrar gått bort och jag var 39 år. Då ändrade jag mig från nej till varför inte.
Jag hade tur och blev gravid omgående och lilla E blir snart 6 mån.
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Spinner vidare på samma inlägg..
Du var ju lika gammal som jag är nu när du fick barn. Så du visste ju.
Men jag vet inte om jag vill, det är ju det som är problemet. Hade jag vetat att jag ville ha barn så hade inte det här varit en fråga, då hade jag ju lugnt väntat in rätt tillfälle och inte alls känt stress även om det hade legat några år framåt.
Det svåra är att inte veta, samtidigt som man vet att det finns ett hemligt bäst-före-datum som KANSKE börjar närma sig.
Ja, jag visste. Inte så att jag längtade eller att det var det ENDA jag ville - jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn också - men där och då så ville jag göra det.

Gällande dina tankar kring hur länge du "vågar" vänta: Tänk om du visste vad ditt bäst-före-datum var, och tänk om det var ganska snart, skulle du skaffa barn nu då? Säg att du på något magiskt vis fick veta att om det skall bli något, så måste det bli innan du fyller 32 till exempel, hur hade du resonerat då, och vad hade du gjort? Ibland kan det hjälpa att tänka på det viset för att reda ut vad man egentligen vill...
 
Det är svårt
Ja, jag visste. Inte så att jag längtade eller att det var det ENDA jag ville - jag hade kunnat tänka mig ett liv utan barn också - men där och då så ville jag göra det.

Gällande dina tankar kring hur länge du "vågar" vänta: Tänk om du visste vad ditt bäst-före-datum var, och tänk om det var ganska snart, skulle du skaffa barn nu då? Säg att du på något magiskt vis fick veta att om det skall bli något, så måste det bli innan du fyller 32 till exempel, hur hade du resonerat då, och vad hade du gjort? Ibland kan det hjälpa att tänka på det viset för att reda ut vad man egentligen vill...
Nu vill jag inte, så då hade vi avstått tror jag. Men troligen har jag ju flera år kvar utan problem så det är svårt att tänka på det sättet.
 
Klart att jag kan. Men jag vill inte leva i en ojämställd relation, det skulle göra mig djupt olycklig.
Fast förhoppningsvis har du en partner som är med på din linje. Det finns ju faktiskt gott om familjer där båda föräldrarna tar ansvar och karlar som nattar barn i princip varje kväll när mamman är i stallet. Att man som mamma blir ganska låst under de första månaderna med amning o s v är tycker jag däremot INTE handlar om ojmställdhet utan bara om hur ting är beskaffade. Föräldraskapet är större o längre än så!
 
Jag är i samma ålder (nåt år äldre) och har lite samma tankar.

Jag har inget emot barn, tvärtom tror jag att jag är ganska bra med barn. Men jag har problem med att bli upplåst på det viset. Jag gillar att spendera hela helgen i stallet, eller ligga på soffan hela helgen för den delen. Sen är det inte det att jag är van vid att vara en fri själ och gör massa spontana saker, nä, jag har ju massa djur så det funkar inte.
Jag hade klarat mig fint utan barn, men min sambo vill gärna ha barn. Vi har pratat mycket om det och jag har sagt att om han kan tänka sig att ta mer av sin tid än vad jag behöver göra, så kanske. Sen tror jag ändå att jag kommer spendera massor av tid med ett eventuellt barn, men han måste fatta att det inte bara är jag som ska anpassa livet. För kvinnofällan skrämmer mig också.
 
Om förhållande blir ojämlikt av barn och inte går att förändra så känns det som att något var fel innan oxå.
Det blir ju inte pang bom helt konstigt bara för man har barn?
Det ÄR min bild av det- män som inte tar ansvar hemma brukar för en som är utanför inte vara en stor överraskning? Ibland blir man överraskad åt andra hållet dock.
 
För att bara tillföra något kortfattat till diskussionen;
Jag kan tycka att resonemanget runt barnalstrande ofta blir lite bakvänt.

Att skaffa barn ses ofta som en slags passiv handling, något man gör för att man ska "säkra sig" för framtiden, för att andra omkring gör det, för att man ska osv.

Att avstå barn verkar däremot vara ett aktivt beslut för många, vilket i sig är lite konstigt.
Det finns ju väldigt mycket som man avstår i livet utan att reflektera över, men just när det gäller skaffa barn så är det väldigt styrt av normer och vad man "ska" göra.

Jag tror att mycket skulle vara lättare och fungera bättre för många par om man resonerade tvärtom.
Att skaffa barn är ett aktivt beslut, det är något man vill och längtar efter och att det är något man väljer.
Och sen när barnet kommer så anpassar sig BÅDA efter den stora livsomställningen som det innebär att bli förälder.

Och att inte skaffa barn är en passiv handling.
Man gör inget, helt enkelt.

Märkte att det blev inte särskilt kortfattat heller....:o ;)
 
Om förhållande blir ojämlikt av barn och inte går att förändra så känns det som att något var fel innan oxå.
Det blir ju inte pang bom helt konstigt bara för man har barn?
Det ÄR min bild av det- män som inte tar ansvar hemma brukar för en som är utanför inte vara en stor överraskning? Ibland blir man överraskad åt andra hållet dock.
Tyvärr blev det pang-bom för mig.
Sambon slutade att "hjälpa till" hemma när jag blev gravid. :crazy:
Det hade jag aldrig trott om någon frågat mig innan.

Tror inte jag är särskilt ensam om det heller, tyvärr. :(
 
Tyvärr blev det pang-bom för mig.
Sambon slutade att "hjälpa till" hemma när jag blev gravid. :crazy:
Det hade jag aldrig trott om någon frågat mig innan.

Tror inte jag är särskilt ensam om det heller, tyvärr. :(
Hade ingen i din omgivning trott det heller?
Man blir ju lätt hemmablind tänker jag.

Jag tycker det låter sådär att man väljer bort barn för att man är rädd att pappan ska bli en knöl pang bom. Det kanske är vanligt men?
 
Hade ingen i din omgivning trott det heller?
Man blir ju lätt hemmablind tänker jag.

Jag tycker det låter sådär att man väljer bort barn för att man är rädd att pappan ska bli en knöl pang bom. Det kanske är vanligt men?

Det vet jag faktiskt inte. Tror inte det.

Det är fortfarande ingen som tror på det, trots att jag talar om hur det är.
Dom ser ju inte hur vardagen är hos oss, utan dom ser ju bara hur han är när vi har besök eller är hemma hos någon av dom.
Då är han helt annorlunda.
 
Det finns ju faktiskt gott om familjer där båda föräldrarna tar ansvar och karlar som nattar barn i princip varje kväll när mamman är i stallet.
Gör det verkligen det? Jag tycker aldrig jag ser det faktiskt. Jag ser ytterst sällan en familj där mamman inte är projektledare och styr upp och ordnar allt och håller koll och tar det absolut största ansvaret.
 
Gör det verkligen det? Jag tycker aldrig jag ser det faktiskt. Jag ser ytterst sällan en familj där mamman inte är projektledare och styr upp och ordnar allt och håller koll och tar det absolut största ansvaret.

Och jag skriver under på det här.. Jag har ett undantag jag kan säga på rak arm men även där så är det nog ändå så att mamma tar liiite mer ansvar, tex vid kalas är det hon som fixar allt, kontakter med äldre i släkten, osv. Synar man det i sömmarna tycker jag majoriteten av de par jag träffar på inte är helt jämställda. Och att se ett par där mannen tar mer ansvar (för det borde ju verkligen finnas att det tippar över på det hållet).. nope. Men jag kan ju bara hoppas att jag har en onödigt negativ bild vad gäller den saken.

Och som @YorkWann skriver så har jag tyvärr gott om exempel på fall där kvinnofällan dundrade in med bebisen. Även mitt eget förhållande tog ju tyvärr en tur åt det hållet men jag har kämpat på med att hålla skutan åt rätt håll. Och folk som känner mr daddy i de här fallet skulle nog aldrig tro mig om jag sa att han ens kunde ha de tendenserna.
 
Jag hade absolut inte trott för ett år sen att jag skulle vara gravid vid detta laget. Jag har inte haft någon speciell barnlängtan. Men sambon lyfte diskussionen för ca ett halvår sedan och jag kände att ja jag vill också.

Jag tror att vill man så blir man redo innan det är för sent. Annars finns det ju alltid andra möjligheter att skaffa barn.

Min sambo har börjat dra ett tyngre lass hemma än vad jag gör sen jag blev gravid. Så det är långt ifrån alla män som blir passiva pappor...
 
Jag bestämde mig tidigt för att jag inte ville ha barn. Jag visste att det var ett annat liv jag suktade efter, jag utbildade mig och var så nära mitt stora delmål när jag träffade en man, som jag föll platt för.
Han ville absolut ha familj och tanken på barn kändes inte främmande längre.
Jag trodde att jag hittat någon att faktiskt göra både och med, ha familj och satsa på mitt tidsödande drömjobb ( och ha häst).

Det enda kravet jag hade var att vi inte skulle vänta länge, då jag inte tror min kropp skulle klara en graviditet om jag var äldre. Så det var jag som började drömma om att bli gravid, få ett barn, se hen växa upp...

Som gravid fick jag veta hur jag skulle vara mamma och att " du kan ju inte jobba på helikoptern när du är mamma..det är ju 12h skift!!!"

Jag är nu ensamstående, har en jäkla uppförsbacke att nå dit jag var för fyra år sedan och kan idag inte säga att något i mitt liv blev som jag drömde om

Jag älskar min son, och tack och lov tycker jag det är skitkul att vara mamma!

Men hade jag varit synsk hade första bästa spermiedonator i tidiga 20årsåldern dugt ;)

Jag hade inte sörjt att leva barnlös, eftersom jag inte kunde ana hur mycket jag gillar barn.

Men uppoffringarna är ibland gigantiska och om man inte är säker, blir inte livet sämre av att låta bli.

Jag har ju ingen aning om jag känt mig idag utan barn?
Vill man ha barn bör man nog se det värsta tänkbara och bästa tänkbara framför sig.

Jag tycker faktiskt att det varit värt det, jag önskar jag blev mamma tidigare i livet och att jag skaffat flera.... vilket känns absurt när jag försöker tänka på det logiskt.
Så jag låter bli.
 
Gör det verkligen det? Jag tycker aldrig jag ser det faktiskt. Jag ser ytterst sällan en familj där mamman inte är projektledare och styr upp och ordnar allt och håller koll och tar det absolut största ansvaret.
Betyder jämställd att båda gör exakt samma saker hela tiden? Jag anser att det handlar om att samarbeta och ta ansvar för olika saker, samt så klart vara aktiva föräldrar båda två.
I så fall är vi väl ojämställda också, jag har mer koll på skola, kompisar, läxor mm och sambon städar och plockar mer, lagar mat och är mer ensam med barnen på kvällarna.

Men visst man kan ju gnälla om fällor hit och dit och avstå barn därför om man tycker det känns bättre . Jag tycker många här på Buke vill utmåla män i allmänhet som rätt värdekassa föräldrar och det är ju knappast ett så jämställt resonemang heller...
 
Jag är i samma ålder (nåt år äldre) och har lite samma tankar.

Jag har inget emot barn, tvärtom tror jag att jag är ganska bra med barn. Men jag har problem med att bli upplåst på det viset. Jag gillar att spendera hela helgen i stallet, eller ligga på soffan hela helgen för den delen. Sen är det inte det att jag är van vid att vara en fri själ och gör massa spontana saker, nä, jag har ju massa djur så det funkar inte.
Jag hade klarat mig fint utan barn, men min sambo vill gärna ha barn. Vi har pratat mycket om det och jag har sagt att om han kan tänka sig att ta mer av sin tid än vad jag behöver göra, så kanske. Sen tror jag ändå att jag kommer spendera massor av tid med ett eventuellt barn, men han måste fatta att det inte bara är jag som ska anpassa livet. För kvinnofällan skrämmer mig också.
Det är galet roligt att ha barn (tycker jag), men man blir väldigt bunden på så sätt att man inte bestämmer över sin egen tid.
 
Om förhållande blir ojämlikt av barn och inte går att förändra så känns det som att något var fel innan oxå.
Det blir ju inte pang bom helt konstigt bara för man har barn?
Det ÄR min bild av det- män som inte tar ansvar hemma brukar för en som är utanför inte vara en stor överraskning? Ibland blir man överraskad åt andra hållet dock.

Om kvinnan i ett barnlöst förhållande gör, säg, 5 % mer än mannen märks det kanske inte så mycket. Om hon i ett förhållande med barn gör 5 % mer blir det dock stor skillnad eftersom det helt enkelt finns många fler sysslor och plikter.
 
Om kvinnan i ett barnlöst förhållande gör, säg, 5 % mer än mannen märks det kanske inte så mycket. Om hon i ett förhållande med barn gör 5 % mer blir det dock stor skillnad eftersom det helt enkelt finns många fler sysslor och plikter.
Så kan det absolut vara.
 

Liknande trådar

Hundavel & Ras Hej! Det är spännande tider för mig och min familj, då vi äntligen känner att det är en bra tid att skaffa hund. Tanken är att besöka...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 143
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
29 665
Senast: Elendil
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 442
Senast: Fazeem
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
9 532
Senast: Juli0a
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Livförsäkring
  • Avliva aggressiv hund
  • Gräs i näshålan?

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp