Bukefalos 28 år!

Hur länge vågar man vänta?

Det är galet roligt att ha barn (tycker jag), men man blir väldigt bunden på så sätt att man inte bestämmer över sin egen tid.
En av mina bästa kompisar fick barn för ett år sen. Hennes sambo gör inte särskilt mycket, men hon är extremt effektiv och hinner mycket ändå. Känns inte som ett alternativ för min del, men barn var viktigt för henne.
Jag tror att jag skräms av andra vänner som blivit väldigt begränsade, men å andra sidan handlar det väl mest om att de har en idé om att barn är begränsande.
 
Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag har en kompis som är mellan 40 och 50 och fick sitt första barn förra året. Hon gjorde kejsarsnitt, själv är jag runt 30-strecket med och känner ingen press även om jag ibland hade önskat att skaffa barn, men måste hitta rätt kille med...
 
Fast förhoppningsvis har du en partner som är med på din linje. Det finns ju faktiskt gott om familjer där båda föräldrarna tar ansvar och karlar som nattar barn i princip varje kväll när mamman är i stallet. Att man som mamma blir ganska låst under de första månaderna med amning o s v är tycker jag däremot INTE handlar om ojmställdhet utan bara om hur ting är beskaffade. Föräldraskapet är större o längre än så!
Jag har en egen bild av hur jag vill ha det och inte ha det, och jag ser att väldigt få får det att funka på ett sätt som jag skulle önska. Sen om du tycker att folk i allmänhet har jämställda förhållanden efter att de fått barn det får stå för dig :)
 
Jag fick mitt första barn när jag var 33 och mitt sista när jag var 40. En sak som jag funderar på ibland är varför jag väntade så länge. Jag vet ju varför egentligen, jag ville inte ha barn innan. Men det är synd att vänta för länge eftersom man får färre år tillsammans med barnen. Kanske en lite knasig fundering men den dyker upp hos mig då och då.
 
Om förhållande blir ojämlikt av barn och inte går att förändra så känns det som att något var fel innan oxå.
Det blir ju inte pang bom helt konstigt bara för man har barn?
Det ÄR min bild av det- män som inte tar ansvar hemma brukar för en som är utanför inte vara en stor överraskning? Ibland blir man överraskad åt andra hållet dock.
Nej där tror jag du har fel. Jag tror att många förhållanden tippar över kant just gällande jämställdhet efter att barnen kom. Men så beror det väl på hur man ser på jämställdhet antar jag, alla har inte samma "kriterier" som jag har.

Och jag tror inte bara det handlar om passiva män. Det handlar lika mkt om kvinnor som inte kan låta bli att ta över. Så när jag oroar mig handlar det lika mkt om att jag känner mig själv, jag vet hur jag troligen kommer reagera och jag vet att jag kommer behöva en partner som väldigt aktivt hjälper mig backa av. Det måste helt enkelt vara så självklart för partnern att det ska vara lika så att jag inte får en chans att bli lejonmamma.
 
Jag hade absolut inte trott för ett år sen att jag skulle vara gravid vid detta laget. Jag har inte haft någon speciell barnlängtan. Men sambon lyfte diskussionen för ca ett halvår sedan och jag kände att ja jag vill också.

Jag tror att vill man så blir man redo innan det är för sent. Annars finns det ju alltid andra möjligheter att skaffa barn.

Min sambo har börjat dra ett tyngre lass hemma än vad jag gör sen jag blev gravid. Så det är långt ifrån alla män som blir passiva pappor...
Men alltså, vadå "Jag tror att vill man så blir man redo innan det är för sent."? Det är ju mer nyanserat än vill eller inte vill.. Och varför skulle man automatiskt bestämma sig för det innan det är för sent? Man vet ju inte ens innan när det är för sent!
 
För att bara tillföra något kortfattat till diskussionen;
Jag kan tycka att resonemanget runt barnalstrande ofta blir lite bakvänt.

Att skaffa barn ses ofta som en slags passiv handling, något man gör för att man ska "säkra sig" för framtiden, för att andra omkring gör det, för att man ska osv.

Att avstå barn verkar däremot vara ett aktivt beslut för många, vilket i sig är lite konstigt.
Det finns ju väldigt mycket som man avstår i livet utan att reflektera över, men just när det gäller skaffa barn så är det väldigt styrt av normer och vad man "ska" göra.

Jag tror att mycket skulle vara lättare och fungera bättre för många par om man resonerade tvärtom.
Att skaffa barn är ett aktivt beslut, det är något man vill och längtar efter och att det är något man väljer.
Och sen när barnet kommer så anpassar sig BÅDA efter den stora livsomställningen som det innebär att bli förälder.

Och att inte skaffa barn är en passiv handling.
Man gör inget, helt enkelt.

Märkte att det blev inte särskilt kortfattat heller....:o ;)
Jag förstår inte riktigt hur du kopplar det här till tråden och min frågeställning?
Jag anser iaf själv att mina funderingar är precis tvärt om. Vart har någon skrivit om att skaffa barn "för att man ska"?

Tvärt om så är jag väl medveten om hur normer och ideal påverkar mig. Jag är väl medveten om att det är svårt att sortera kring vad man vill eller inte eftersom det blir så påverkat av både normer, ideal och den här tidspressen man börjar känna kring 30.
 
Betyder jämställd att båda gör exakt samma saker hela tiden?
Var har jag skrivit det? Vad svarar du ens på?

Du säger att det finns gott om familjer där båda föräldrarna tar lika mycket ansvar. Och det är jag skeptisk till eftersom jag i princip aldrig träffar en familj där pappan är projektledare. Eller ens där man delar på projekledandet. Hur är det att säga att båda ska göra samma sak hela tiden? Om vi nu är så jämställda som du menar borde det ju dock variera vem som projektledare, eller hur? Inte alltid vara kvinnan som är det?

Angående resten av det du skriver: jag blir helt förbluffad över att du är så faktaresistent att du inte tar till dig alla studier som visar ojämställdheten i detta land.
 
Min i alla fall:D
Jo jag visste att det skulle droppa in bukefalister och säga det. Men min poäng var huruvida det är vanligt eller ej. Och visst, frågar man här är alla SÅ jämställda. Men alla siffror som någonsin tagits fram visar ju motsatsen. Och därför är det också helt rimligt att exempelvis TS @MiniLi är mer orolig för att bli en av de där ojämställda familjerna (eftersom de är fler) än att hoppas på att bli ett av undantagen.
 
Spinner vidare för jag märker att jag går igång lite på inläggen som handlar om "jag bara visste helt enkelt". Jag tror aldrig det kommer vara så enkelt för mig. Det kommer aldrig komma en dag när liksom hela mitt inre skriker "BARN!"..
Jag tror att jag alltid kommer kunna bli lycklig oavsett. Det kommer alltid handla mkt om kringfrågor, vad min partner vill, hur vi kommer överens om allt..
Inser att en del verkar tolka mig som att jag funderar på att skaffa barn "för säkerhets skull", och så känner jag inte alls. Jag är bara så pass nyanserad i mina tankar om barn att jag kan se flera olika scenarier som alla kan bli bra.

Och när jag katastroftänker över att stå där en dag och inse att det är för sent så handlar det fortfarande inte om att jag vill skaffa barn för säkerhets skull.. Tvärt om så vill jag hitta ett lugn där jag inte längre känner mig så orolig över det här, för att om ett antal år kunna fatta ett beslut som inte är överdrivet påverkat av tidspanik eller samhällsideal..

Och för mig är jämställdhet oerhört viktigt. Det är en fråga jag brinner för och jag värdesätter att leva mitt liv på ett sätt som tar jämställdheten framåt. Jag vill inte vara en av de som får den att stagnera eller till och med backa. Jag vet med mig att jag blir oerhört olycklig om jag upplever ojämlikhet i mitt förhållande.
Och just nu känns inte barn tillräckligt viktigt för att riskera att hamna där.
 
Men visst man kan ju gnälla om fällor hit och dit och avstå barn därför om man tycker det känns bättre . Jag tycker många här på Buke vill utmåla män i allmänhet som rätt värdekassa föräldrar och det är ju knappast ett så jämställt resonemang heller...

Gnälla? Kassa? Forskning visar att föräldrar blir mer ojämlika när barnen kommer oavsett hur mycket man pratat om det innan, eller hur jämlikt man tycker det varit. KI och FK är exempel på sådana studier.

Föräldraledighet tex;
"Resultaten visar dessutom att sannolikheten för ett jämställt föräldrapenninguttag påverkas olika beroende på om det är mamman eller pappan som förvärvar hushållets inkomster. När mamman har en hög inkomst som samtidigt utgör en majoritet av den totala hushållsinkomsten är det möjligt för familjen att avvara en betydande del av hennes inkomst för att hon ska vara hemma en längre tid. När papporna är i motsvarande situation är paren i låg utsträckning beredda att avvara hans inkomst. Detta ifrågasätter de ofta förekommande argumenten om att det är mäns höga inkomster i sig och deras stora andel av hushållsinkomsten som är anledningen till avsaknaden av jämställdhet i föräldrapenninguttaget. Huruvida du är mamma eller pappa är av större betydelse för hur ditt föräldrapenninguttag ser ut än vilken inkomst och andel av hushållets inkomst som du har. Slutsatsen som kan dras från detta är att kön är den enskilt viktigaste förklaringen till hur föräldrar fördelar föräldrapenningdagarna mellan sig."

"Svenska män lägger, i genomsnitt 154 minuter per dag på arbete i hemmet, medan kvinnor lägger 207 minuter per dag på arbete i hemmet. Vi hävdar att vi kommit så långt vad gäller jämställdhet men så har vi ju samma företeelser som överallt när barnen är små. Då jobbar ju papporna mer än någonsin annars, vilket ju är en jävla paradox eftersom vi hävdar att vi är mycket mer med barnen än tidigare." OECD och SCB.
 
Jag förstår inte riktigt hur du kopplar det här till tråden och min frågeställning?
Jag anser iaf själv att mina funderingar är precis tvärt om. Vart har någon skrivit om att skaffa barn "för att man ska"?

Tvärt om så är jag väl medveten om hur normer och ideal påverkar mig. Jag är väl medveten om att det är svårt att sortera kring vad man vill eller inte eftersom det blir så påverkat av både normer, ideal och den här tidspressen man börjar känna kring 30.
Nej, det har absolut inte med dig eller din frågeställning att göra.

Skrev mest ett allmänt inlägg om diskussionen i stort, men jag var kanske inte tillräckligt tydlig med att det inte var ett specifikt svar till dig. Det var det inte.

Du behöver inte alls ta åt dig av det, för det var inte riktat mot dig.
 
Spinner vidare för jag märker att jag går igång lite på inläggen som handlar om "jag bara visste helt enkelt". Jag tror aldrig det kommer vara så enkelt för mig. Det kommer aldrig komma en dag när liksom hela mitt inre skriker "BARN!"..
Jag tror att jag alltid kommer kunna bli lycklig oavsett. Det kommer alltid handla mkt om kringfrågor, vad min partner vill, hur vi kommer överens om allt..
Inser att en del verkar tolka mig som att jag funderar på att skaffa barn "för säkerhets skull", och så känner jag inte alls. Jag är bara så pass nyanserad i mina tankar om barn att jag kan se flera olika scenarier som alla kan bli bra.

Och när jag katastroftänker över att stå där en dag och inse att det är för sent så handlar det fortfarande inte om att jag vill skaffa barn för säkerhets skull.. Tvärt om så vill jag hitta ett lugn där jag inte längre känner mig så orolig över det här, för att om ett antal år kunna fatta ett beslut som inte är överdrivet påverkat av tidspanik eller samhällsideal..

Och för mig är jämställdhet oerhört viktigt. Det är en fråga jag brinner för och jag värdesätter att leva mitt liv på ett sätt som tar jämställdheten framåt. Jag vill inte vara en av de som får den att stagnera eller till och med backa. Jag vet med mig att jag blir oerhört olycklig om jag upplever ojämlikhet i mitt förhållande.
Och just nu känns inte barn tillräckligt viktigt för att riskera att hamna där.


Många av de funderingar du verkar ha har jag också haft, eller har fortfarande. Nu är jag trettio, har en bra utbildning och självständighet och för mig har frihet och jämställdhet varit oerhört viktiga delar för att livet och relationer ska fungera. Gällande att vara jämställd och att bli förälder har jag från början varit oerhört tydlig, trots att jag faktiskt är nöjd och trygg med jämställdheten jag och min partner har, med att om vi får barn så ska båda vara primärföräldrar vilket för mig innebär lika ansvar och lika tid. Sedan är det kanske inte möjligt vecka för vecka, men utslaget på den tid vi kommer ha ansvar för våra barn. För min del handlar det ex. om att under graviditeten är jag just gravid medan min partner får sköta kontakt med myndigheter, planera inköp, möblera om huset och ordna andra förberedelser. Vi kommer inte kunna dela föräldraledigheten rakt av, utan min sambo tar ett par månader kortare än vad jag gör men ska istället ta all VAB när barnet börjat på förskola och skola. På grund av min rigorösa skräck för att hamna i en jämställd relation är jag som en hök kring alla dessa frågor, och jag har under graviditeten kritiserat både de arma föreläsarna från förlossningen och socialkontoret för deras omoderna syn på vad delat ansvar är. Det ska bli mycket intressant att se huruvida mina och min sambos ansträngningar för att hjälpas åt har effekt om några år, men jag tänker att så jävla svårt kan det väl inte vara att vilja ge varandra frihet och trygghet? Jag upplever nu att min sambo alltid sätter mina behov i första rummet, och måste våga lita på den känslan. Vad hade jag kunnat förvänta mig mer, innan barnet är fött?
 
Nej där tror jag du har fel. Jag tror att många förhållanden tippar över kant just gällande jämställdhet efter att barnen kom. Men så beror det väl på hur man ser på jämställdhet antar jag, alla har inte samma "kriterier" som jag har.

Och jag tror inte bara det handlar om passiva män. Det handlar lika mkt om kvinnor som inte kan låta bli att ta över. Så när jag oroar mig handlar det lika mkt om att jag känner mig själv, jag vet hur jag troligen kommer reagera och jag vet att jag kommer behöva en partner som väldigt aktivt hjälper mig backa av. Det måste helt enkelt vara så självklart för partnern att det ska vara lika så att jag inte får en chans att bli lejonmamma.
Det finns forskning som visar att så är fallet, alltså det du ovan beskriver.
 
Nej, det har absolut inte med dig eller din frågeställning att göra.

Skrev mest ett allmänt inlägg om diskussionen i stort, men jag var kanske inte tillräckligt tydlig med att det inte var ett specifikt svar till dig. Det var det inte.

Du behöver inte alls ta åt dig av det, för det var inte riktat mot dig.
Jag förstår inte kopplingen till diskussionen i stort heller.. ingen har väl resonerat så som du beskrev?
 
Jag har också snart-30-års-kris, fyller 28 i höst. I mitt fall vet jag inte om jag vill ha barn, men i så fall bara ett. Just att jag inte känner att jag "måste" ha många barn är väl en bidragande positiv faktor i och för sig, då gör det inte så mycket om första och enda kommer ganska sent. Vi har problem med ofrivillig barnlöshet i familjen, flera av mina kusiner har kommit till genom IVF, jag har alltid haft oregelbunden mens och dessutom ätstörningshistorik i tonåren, och jag räknar kallt med att det inte ska gå speciellt lätt. Eller inte gå alls.

Jag har inte ens någon man i nuläget, har precis fått mitt första jobb (som än så länge inte ens är fast) efter en lång utbildning och tid med csn. Ekonomiskt är jag långt ifrån på fötter för att ta ansvar för ett barn, och definitivt inte ensam. Om mitt jobb skulle bli fast kanske det däremot skulle kunna vara aktuellt om två-tre år, men jag vet inte om jag vill ha barn så pass mycket att jag skulle skaffa det som ensamstående. Om tre år är jag över 30, och jag kanske tänker annorlunda då, men som läget är nu finns det inte på kartan. Hur mycket krisen än skriker.
 
Jag har också snart-30-års-kris, fyller 28 i höst. I mitt fall vet jag inte om jag vill ha barn, men i så fall bara ett. Just att jag inte känner att jag "måste" ha många barn är väl en bidragande positiv faktor i och för sig, då gör det inte så mycket om första och enda kommer ganska sent. Vi har problem med ofrivillig barnlöshet i familjen, flera av mina kusiner har kommit till genom IVF, jag har alltid haft oregelbunden mens och dessutom ätstörningshistorik i tonåren, och jag räknar kallt med att det inte ska gå speciellt lätt. Eller inte gå alls.

Jag har inte ens någon man i nuläget, har precis fått mitt första jobb (som än så länge inte ens är fast) efter en lång utbildning och tid med csn. Ekonomiskt är jag långt ifrån på fötter för att ta ansvar för ett barn, och definitivt inte ensam. Om mitt jobb skulle bli fast kanske det däremot skulle kunna vara aktuellt om två-tre år, men jag vet inte om jag vill ha barn så pass mycket att jag skulle skaffa det som ensamstående. Om tre år är jag över 30, och jag kanske tänker annorlunda då, men som läget är nu finns det inte på kartan. Hur mycket krisen än skriker.
Bra poäng där ang antal barn. Jag känner också att det isf vore lagom med ett barn, och som du säger så innebär ju det att man har mer tid på sig!
 
En av mina bästa kompisar fick barn för ett år sen. Hennes sambo gör inte särskilt mycket, men hon är extremt effektiv och hinner mycket ändå. Känns inte som ett alternativ för min del, men barn var viktigt för henne.
Jag tror att jag skräms av andra vänner som blivit väldigt begränsade, men å andra sidan handlar det väl mest om att de har en idé om att barn är begränsande.
Nja, barn är oftast begränsande i viss mån tycker jag, om man satsar på att ha ett någorlunda ansvarsfullt föräldraskap. Det handlar inte bara om att fördela sysslor utan också om att man har en liten person som behöver en. Om man t ex har ett vanligt heltidsjobb så träffar man ju inte barnet på hela dagen, sen känns det lite oschysst mot barnet att då också åka iväg flera kvällar i veckan och stora delar av helgen på fritidsintressen. Visst kan man då istället åka när barnet somnat, men då är det ju en förutsättnin att man själv orkar det. Jag vet att en del tar med barnen till stallet men iaf mina skulle inte orka det flera gånger i veckan .
 
Jag har ju två barn, en tvååring och en fyraåring.
Vi har nog inte riktigt varit jämställda sen vi fick barn. Jag studerade under graviditeten och sambon hade fast anställning.
Första barnet var jag hemma med, jag fick en förlossnings/utmattningsdeppression och mådde inte så bra.
Andra barnet började jag jobba timmar när han var fyra månader, vid sju månader fick jag en anställning på 50%.
Sambon tog ut en del föräldraledighet för att vi skulle kunna pussla ihop jobben.
Det är jämt jag som haft huvudansvaret över kläder, hemmet, aktiviteter etc.

Nu jobbar jag 75% (tyvärr orkar inte hjärnan mer ännu) . Varannan vecka när sambon jobbar så lämnar och hämtar jag på dagis och varannan vecka när sambon är ledig så får han sköta lämning till allmän förskola samt vara hemma med barnen.
Vi har skrivit ett familjeschema vi försöker följa, där står det arbetstider, tider med barnen, vem som ska natta, vem som har egentid etc. Och det har hjälpt oss ganska mycket eftersom det blir lättare att hålla det lite mer jämställt när det blir tydligt vem som gör vad.
Men det är fortfarande jag som ser till att det finns rena kläder, städar mer, som planerar kalas, och fixar när det ska lekas med kompisar.
Sambon lagar just nu mer mat och disken.

Det är fortfarande ojämnställt men jag upplever att det blir bättre och bättre ju äldre barnen blir, ju mer jag jobbar, och ju mer vana vi blir av den här nya vardagen.
 

Liknande trådar

Hundavel & Ras Hej! Det är spännande tider för mig och min familj, då vi äntligen känner att det är en bra tid att skaffa hund. Tanken är att besöka...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 144
Småbarn Vi fick förra veckan veta att minstingen ska utredas för autism/hjärnskada osv. Veckan efter väljer sambon att dumpa mig, storasyskonet...
6 7 8
Svar
146
· Visningar
29 665
Senast: Elendil
·
Träning Jag har rätt nyligen (i våras) fått en ADHD-diagnos, som vuxen (snart 30). Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag kunde ha ADHD förrän...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 442
Senast: Fazeem
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
9 542
Senast: Juli0a
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp