Hur mycket får man vara beredd att offra?

[paragrafryttare]

Jag sitter fast i ett dilemma jag skulle vilja ventilera. Jag bor på en mellanstor ort med sambo och en dotter, snart två år.

Saken är den att jag skulle vilja byta jobb och samtidigt komma närmare mina anhöriga. Jag känner att jag kommit till vägs ände med det jobb jag har nu och har uttömt alla möjligheter till utveckling där jag är. Jag har försökt att söka andra jobb inom närområdet, men det är hög arbetslöshet och stenhård konkurrens om de få tillfällen som dyker upp. Det finns en storstadsregion i närheten, men det innebär att jag får pendla minst en timme i var riktning, vilket skulle leda till orimligt lång vistelse på förskolan för vår dotter, även om jag inte jobbar heltid. Hon är redan ett av de barn som hämtas sist, vid 16,30-tiden. Min sambo jobbar ännu längre dagar, så det skulle inte hjälpa att han hämtar.

Så, för en tid sedan blev jag erbjuden ett nytt jobb där mina anhöriga bor. Jag har sökt i flera år utan resultat, så jag blev jätteglad. Det varade dock inte så länge, för min sambo vill absolut inte flytta med. Han har också pratat om att han vill göra något nytt, men för hans del går det i perioder, ibland är det lugnt och ibland mer akut. Flytten hade jag därför inte sett som en lösning på bara mina problem, utan även på hans. Det hade löst så mycket annat också, t.ex hade vi haft lättare att få barnvakt en stund eller annan support.

Om han inte vill, så kan jag ju inte göra så mycket än att försöka övertala, men hade inte vår dotter varit med i bilden så hade beslutet varit enkelt - jag hade flyttat utan honom. Nu är saken dock annorlunda och jag måste i första hand tänka på vad som är bäst för henne. Jag vet inte hur det påverkar henne att inte ha daglig kontakt med sin pappa. Därför fick jag tacka nej till det efterlängtade jobbet, men det var inte med lätt hjärta.

Men det värsta är inte att jag fick avstå från jobbet - eftersom jag inte kan flytta innebär det att jag i praktiken inte kan ta något annat jobb heller om det inte ligger i närområdet. Jag måste alltså vantrivas där jag är i minst 25 år till. Jag kan inte ens tillåta mig att må dåligt av det, för det skulle påverka vår dotter negativt att ha en nedstämd mamma. För hennes skull måste jag upprätthålla fasaden, men hur stänger man av sina känslor när de hela tiden ligger och gnager?

Till saken hör också att jag inte har någon särskilt rik fritid, när dottern kom fick jag lägga undan alla hobbyer och intressen jag någonsin haft. Vi har inte heller något särskilt stort kontaktnät, sambon har några släktingar och vänner på orten vi bor, men han är inte mycket för sociala kontakter, jag behöver mer av den sorten.

Så, för att efter ett evighetslångt inlägg äntligen komma fram till mitt dilemma: får man som förälder acceptera att ge upp sina egna ambitioner och intressen eller ska jag satsa på att flytta iväg själv med dottern? Vad är era erfarenheter - hur negativt påverkas barn av att bara ha daglig kontakt med en förälder? (Givetvis skulle jag se till att hon får träffa sin pappa på helgerna - antingen genom att han kommer till oss eller vi åker till honom).

 

[imzork]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Du fick lägga undan alla dina hobbyer och intressen - men din sambo då? Har han bara tuffat på som om inget har hänt?

 

[mino]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Det låter ju inte som om du behöver offra ett nytt jobb på grund av barnet utan på grund av sambon. Av det jag läser så verkar din sambo inte ha några direkta skäl till att bo kvar? I så fall låter läget rätt låst för så länge han inte uppger några skäl så är det svårt för dig att komma med lösningar. Man kan ju tänka sig tusen praktiska lösningar, alltifrån att ni har en liten övernattningslägenhet på gamla stället och är där ibland till att ni bosätter er mitt emellan. Men det beror ju såklart på vad det är han vill stanna kvar för och om det rimligen väger tyngre än dina skäl att flytta.

Jag tycker att ni ska ta hjälp av en terapeut i diskussionen om den är så låst, det är inte ett vuxet beteende att han bara vägrar utan att kunna ge en bra motivation.

Så för att svara på din fråga: ja man får ge upp saker när man väljer att leva med andra, men bara om det finns kloka skäl. Livet ska funka så bra som möjligt för alla i familjen, inte bara för den ene vuxne eller enbart för barnen.

 

[paragrafryttare]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Nej, min sambo har inte behövt göra några särskilda uppoffringar i och med att vi blev föräldrar. Det är till stor del mitt fel, jag har inte ställt tillräckligt stora krav på att han ska ta del av ansvaret. Jag har låtit honom fortsätta leva sitt ungkarlsliv, även som sambo och pappa. Jag har förutsatt att han skulle träda in i den rollen själv av eget intresse och har tolkat motsatsen som ett bevis på bristande engagemang för vår dotter.

 

[imzork]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

DU ska göra dina egna karriärval, han ska inte göra dem åt dig. Barn mår sannolikt bättre av att ha separerade föräldrar som mår bra än föräldrar som bor ihop och "håller upp en fasad".

 

[paragrafryttare]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Han uppger en rad anledningar till varför han inte vill flytta. Han tror sig inte kunna få det jobb han vill ha på det nya stället, men det är inget han har tagit reda på, utan han har på förhand bestämt att det är så. Han skulle dessutom få hjälp av rekryterare, så den anledningen tycker jag inte är välgrundad. Han säger sig också vilja dra nytta av storstadsregionens möjligheter till ett nytt jobb, men han söker inga där. Jag kan också tillägga att han bodde i nämnda region i åtta år, utan att utnyttja tillfället. Det argumentet känns också väldigt ihåligt.

Det är den här typen av argument han har, det är mest lösa tyckanden som det inte finns så mycket grund för. Jag misstänker dock att skon klämmer på något helt annat ställe, jag tror att det är närheten till mina anhöriga som är problemet. Han är ingen social person och tror att han ska behöva spendera en massa tid med dem. Han följer sällan med när jag åker till dem, han kan köra mig och dottern dit, men åker själv tillbaka med vändande bil. Men det är just närkontakten med släkten som är så bra för oss båda; jag och dottern kan träffa dem om vi vill och behöver inte sitta ensamma för oss själva, medan han pysslar med sina hobbies och intressen på egen hand.

Jag har också funderat på någon form av familjerådgivning, men vet inte vad det kan bidra med.

 

[Flixon]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Barn mår sannolikt bättre av att ha separerade föräldrar som mår bra än föräldrar som bor ihop och "håller upp en fasad".

Det insåg jag redan som litet barn, med separerade föräldrar. Både kompisar och vuxna kunde fråga om jag inte var ledsen att mina föräldrar inte var tillsammans men jag var inte gammal när jag insåg att det var långt bättre än att de var tillsammans - då hade de ju bara bråkat! Barn är klokare än man tror, så länge man är ärlig mot dem...

 

[mino]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Jag tycker verkligen att du ska ge familjerådgivning en chans för att diskutera den här frågan. Det har hjälpt många jag känner där man inte trodde att det skulle vara möjligt.

Sen undrar jag hur länge det här har diskuterats i er familj? Kan det vara så att detta är lite nytt och att man behöver diskutera det mer? Jag frågar, eftersom jag själv är sån att jag kan tänka ut långa planer och händelsekedjor i mitt huvud och redan ha allt genomtänkt när jag pratar med min man och han är helt oförberedd och behöver tid på sig att smälta nya idéer. Jag är snabb och har lätt att föreställa mig olika scenarier, han behöver tid och "ser" inte saker framför sig på samma sätt. Man har olika rytm, helt enkelt, och inget är mer rätt eller fel än det andra. Och om det är så att problemet är att din sambo inte vill hänga med din släkt så går det ju att lösa, ni kanske inte behöver bo precis vid dem men tillräckligt nära för att du ska kunna ta ett jobb där.

Så ge honom lite tid och vaska fram praktiska lösningar. Tänk som en försäljare som vägrar ge upp. Hur kan du sälja in idén på ett positivt sätt?

 

[mino]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Ännu ett tecken på att du ger dig för lätt...

 

[Breaktown]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Har du pratat med din sambo om hur allvarligt du faktiskt tycker att det är? Att du till och med överväger att flytta iväg själv om han inte flyttar med?

Sen är det väl inte helt säkert att det går att "flytta iväg med dottern"?

 

[Lurv]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Nä men fy vilket tråkigt liv du har!

Tänk på att dina år kommer inte tillbaka. Jag tror det blir lätt att flytta med dottern. Har killen inte velat engagera sig hittills lär han väl inte göra det nu heller.

Det låter inte som att du skrattar särskilt ofta

 

[ameo]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Man måste inte nödvändigtvis göra slut och separera för att man har jobb på olika ställen, det går ju att veckopendla också. Det finns mer än en förälder som gör det.
Men det stora problemet här verkar ju snarare vara en man som saknar stake. Han tar inget ansvar för sitt barn och håller på med sina hobbyer på fritiden. Kommer ni sakna honom alls om du flyttar själv? Ja, det är en rak fråga, för att du faktiskt ska tänka efter.

Men du måste nog börja med att tala om för mannen ifråga att han har en del att förändra (sitt intresse för familjen och sina prioriteringar) om ni ska ha en vettig framtid tillsammans.

 

[paragrafryttare]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Vad skönt det är att få ventilera den här saken med andra som inte är involverade! Ni har helt säkert bättre möjligheter att se klart på det än jag som står mitt i.

Mino: du är väldigt rätt ute när du säger att jag är snabbare på att agera än han. Just det här att flytta närmare mina anhöriga har jag tagit upp tidigare. Dock har det aldrig varit skarpt läge förrän nu, så han har inte brytt sig om att titta närmare på och utforska vad det skulle kunna ge. Därför kände han sig lite överrumplad och kunde inte ta ett beslut för det. Det verkar sitta långt inne att ens begrunda för- och nackdelarna och jag vill inte vara tjatig, då låser det sig helt. Samtidigt vet jag av tidigare erfarenheter då yttre omständigheter tvingat fram en förändring, att han kan vara väldigt ängslig och osäker inför det nya, men när det är väl är genomfört och han har "landat" - då går det jättebra. Så skulle det troligen vara även denna gång.

Det är dock inget nytt att vi har pratat om att förändra våra liv, det har vi gjort återkommande i flera år nu, för hans del brukar det aktualiseras när något händer på hans jobb. Jag som känner behovet kontinuerligt, kan känna mig oerhört frustrerad över att alla försök att faktiskt förändra något hela tiden rinner ut i sanden. Han är inte en person som tar egna initiativ, så jag har förstått att ska något förändras, måste jag "gå före". Samtidigt får han inte uppfatta det som om någon försöker göra förändringen åt honom, då sätter han sig på tvären, så det är en svår balansgång. Jag känner dock att det är en stor risk att vi aldrig kommer till skott, så jag kanske måste ha en gräns för när jag får agera själv för min egen del. Isåfall är jag nog nära den nu. Men jag ska försöka lite till.

Breakdown, Ameo och övriga: I samband med jobberbjudandet hade vi en rejäl urladdning som klargjorde en del och sedan dess har det faktiskt blivit lite bättre. Han sitter inte hela dagar för sig själv med sin hobby längre, men det är långt kvar till dess att vi delar på ansvaret. Han tar fortfarande väldigt lite initiativ till umgänge med sin dotter, om inte hon aktivt bjuder in honom till leken, gör han det inte själv. Det är också i praktiken jag som tar det praktiska (blöjor, mat etc). Om jag t.ex behöver klippa gräset, måste jag be honom ta hand om henne. Normalläge verkar vara att hon ska vara hos mig och allt annat måste jag säga till om. Jag vet inte om det går att ändra på det (och hur mycket kraft och energi jag isåfall är beredd att lägga). Så ett rakt svar på din fråga, Ameo är: JAG kan klara mig bra utan honom, men vår dotter vill förstås ha sin pappa. Om jag hade varit säker på att hon hade mått bra med att bara träffa honom på helgerna, så hade jag redan varit på väg...

 

[Mabuse]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Om ni inte hade barn, skulle du fortsätta att vara tillsammans med honom då?

 

[paragrafryttare]

Sv: Hur mycket får man vara beredd att offra?

Vi var särbor under lång tid och bodde på olika orter innan vår dotter annonserade sin ankomst. Vi pratade om att flytta ihop, men precis på samma sätt som nu, så kom vi aldrig till skott, inte ens då hans jobb flyttade till min bostadsort. Vi brukade träffas någon dag under helgen, så sådär väldigt mycket sågs vi inte heller. Inte de bästa förutsättningarna för att upprätthålla en relation, men man (dvs jag) har väl fortsatt på ren rutin. Jag kände redan innan vi flyttade ihop att det nog inte skulle gå så bra, så för att svara på din fråga: Hade vi inte haft barn hade vi antagligen fortfarande varit ihop, men jag hade inte valt att bli sambo.