Hur navigerar man bland psykisk ohälsa i familjen?

@anonymolous87 Jag vet inte om det här är till någon hjälp, men om du tänker att du har "skolats" in i ett överdrivet hänsynstagande gentemot din förälder, så kanske du kan släppa en del av den orimliga lojalitet som du (kanske?) känner? För mig verkar det som att du tar större ansvar än vad som faktiskt är möjligt - för någon.
 
Van bukefalist som känner ett behov av att gömma sig bakom anonymt nick. En hel del personliga detaljer så den som eventuellt listar ut vanligt nick håller det för sig själv, tack på förhand.

Jag har en familj där psykisk ohälsa, även hos mig själv, är en väldigt central del i våra liv. Min mamma blev diagnosticerad som bipolär för ett eller två år sedan efter perioder av depressioner, ångest och sjukskrivningar. Min syster har problem med depression och ångest. Vi har alla gått på diverse mediciner, samtal och dylikt. Detta har pågått sedan flera år tillbaka nu. Min syster är nyexaminerad, hon har inte ens jobbat ett år men klarade inte av att gå tillbaka till jobbet nu efter semestern utan blev sjukskriven en månad. Är ensamstående med två barn med två olika pappor, bara den ena pappan finns med i bilden. Min mamma går från helt sjukskriven upp till 75%, tillbaka till helt sjukskriven osv. Båda jobbar inom bristyrken där press och stress är ständigt närvarande.

Min syster har cirka noll tolerans mot stress, fullt förståeligt med tanke på problematiken. Ändå väljer hon ett yrke där stressen är ett faktum och som hon inte har något intresse av. Har ingen aning om varför hon valde det yrket och det vet inte hon heller. Mamma vet att hon behöver byta jobb men söker ingenting. Jag känner mig helt handfallen. Jag försöker hjälpa till med barnen så gott det går, men bor 45 minuter ifrån. Mamma har tagit ett stort lass med barnen och de är ofta hos henne eftersom mamma och syster bor grannar. Vi har en väldigt nära relation där vi hjälper varandra med allt vad det kan vara. Jag är här flera dagar i veckan då de är dagmattar till mina hundar.

Problemet är att jag börjar bli less. Jag börjar bli less på att någon alltid mår dåligt, att någon alltid behöver stöd, att något aldrig kan vara bra. Idag fick syster åka med ambulans på grund av tryck över bröstet. Min första reaktion var inte oro, istället var det frustration. Och det här har jag känt kommit krypandes den senaste tiden, sen åtminstone något år tillbaka. Jag blir trött. Frustrerad. Arg? "Men ta ångestdämpande då herregud", tänkte jag för mig själv när samtalet kom och jag istället för att plugga fick hämta barnen på skolan. En empatilös och orättvis reaktion, känner jag såhär efteråt. Jag har också problem med ångest och tar medicin vid behov. Men det är som om sorgen tagit slut och istället bytts ut mot frustration för att ingenting händer.

Jag har slutat dela med mig av min ångest och problematiken kring det eftersom jag märker att min mamma påverkas. Det känns som, specifikt när det gäller mamma och syster, att vi stjälper varandra med denna ständiga närvaro av psykisk ohälsa. Jag försöker skaka av mig och byta samtalsämne när mamma tjatar om hur hon inte vill åka till jobbet, biverkningarna från hennes senaste medicin eller hur dåligt min syster tydligen mådde häromkvällen och mamma var tvungen att ta barnen. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte komma innanför dörren och hitta mamma rödgråten igen. Orken har tagit slut. Men vad gör jag nu?

Jag vill ju fortsätta vara ett stöd. Jag vill att vi ska ha en nära relation. Jag bryr mig, och givetvis är jag orolig mellan varven. Men det är bara samma, om och om igen, ständigt detta stampande på samma plats. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker peppa och pusha. Hur navigerar man sig genom situationer som denna, utan att sjunka själv?





Tack men nej tack till råd som att jag ska sluta umgås och dylikt.

Jag känner så väl igen mig i det du skriver! Det är verkligen en jobbig situation du hamnat i.

Jag växte upp med ett syskon som var svårt psykisk sjuk. Hela vårt liv kretsade kring sjukdomen, det fanns liksom inte tid eller ork över till något annat. Jag tror jag har gått igenom varenda känsla som du beskriver - empati, sorg, medkänsla, ilska, frustration. Det är så svårt när man hamnar i det där hopplöshetsträsket, utan något ljus i tunneln och tillslut känns det som om man ska kvävas under all sjukdom. Det är verkligen hemskt att se någon man älskar må dåligt och inte kunna påverka.

Jag har själv fått mycket hjälp av vården, nu var det många år sen så jag vet inte hur det ser ut idag men jag och min familj hade mycket hjälp av anhöriggrupper, det var skönt att prata med andra i samma situation och att få stöd från vården som kunde hjälpa till att bena ut alla känslor. Min största lärdom som jag tagit med mig är att det är okej att känna ilska - det är okej att bli frustrerad. Det gör dig inte empatilös - det är mänskligt. Jag brukar tänka att det inte var mitt syskon jag var arg eller frustrerad på - det var den jäkla sjukdomen. Psykisk sjukdom är verkligen hemskt, både för den drabbade och för närstående och jag tror det är viktigt att kunna separera sjukdomen från människan. Man är inte sin sjukdom, och det är helt okej att vara förbannad på sjukdomen utan att man ska gå runt och ha dåligt samvete för det. Det hjälper ingen. Du verkar ju vara en oerhört empatisk människa av det du skrivit här som bara vill se din mamma och syster må bra. Var inte så hård mot dig själv!

Det jag hade svårast för att bearbeta när mitt syskon gick bort var inte sorgen. Det är klart att jag saknade hen något fruktansvärt. Men det jobbigaste för mig var att jag kände en sån lättnad. Lättnad över att slippa allt som hade med sjukdomen att göra, att kunna leva ett normalt liv. Det tog mig många år innan jag kunde lära mig att leva med det, att jag faktiskt inte var en hemsk människa och att jag inte kände mig lättad över att mitt syskon var borta - jag var bara lättad över att sjukdomen var borta ur mitt liv.

Jag har jättesvårt att råda hur du ska göra - det är en så svår situation och jag tror att det tyvärr är omöjligt att inte bli inblandad i det dåliga måendet. En annan sak som jag fick till mig från vården var att försöka leva mitt liv så normalt som möjligt, att försöka omge mig med friska, positiva människor som kunde ge energi, energi som sedan hjälpte mig att orka med hemma. Och sedan det här att inte försöka ge sjukdomen så stor plats i livet, det är jättesvårt att inte vilja vara med som stöd och peppa och lyssna, men jag tror verkligen på att ju mer man pratar om och ältar och bekräftar det dåliga måendet desto mer tar det över. Mitt syskon och jag hade ett gemensamt intresse som vi fokuserade mycket på och pratade om. Jag försökte också alltid ge mycket bekräftelse och uppmärksamhet över sådana saker som inte hade med sjukdomen att göra (tyckte @Grazing skrev ett bra inlägg om det som jag verkligen håller med om.)

Hoppas att allt ordnar sig för dig och din familj! Och jag hoppas att du kan få hjälp av vården i detta - för mig har det varit en oerhörd hjälp.
 
Hela min barndom, ungdom och unga vuxentid gick åt till att tassa runt en sjuk förälder. Ta hand om, passa, dölja, lyssna.

Jag var såå ansvarsfull. Tog om hand fast jag inte borde. Lyssnade till allt det sjuka som rann ur hen. Tills jag insåg att det inte var min uppgift att vara förälder åt min förälder.

Jag är förälder. Jag aktar mig väldigt noga för att lägga mina svärtor och bekymmer på min avkomma. Visst får jag stöd, men det är praktiskt, och mest glädje.

Men det svarta lägger jag i andra sammanhang. Att lägga mitt personliga mörker hos min avkomma är inte klokt. Att låta hen bära även mina bördor vill jag inte. Hen är inte skyldig att ta hand om min skit. Hen har nog med allt som en ung vuxen har att brottas med.

Vår relation är tät och innerlig. Men min svärta - som bara är en liten del av det som är jag - den lämnar jag utanför.
 
Ibland känns det som om de båda tappat hoppet och liksom rycker på axlarna. Att det är som det är. Och ibland känns det som att de gör framsteg båda två. Sen händer något och så är man tillbaka på ruta -10 med den ena och ruta -2 med den andra eftersom de påverkar varandra så mycket.

Min syster har testat flera arbeten, flera olika studier. Nu satsade hon sina sista CSN-pengar på en utbildning som ledde till ett jobb hon inte alls trivs med. Vi är överens om att hon ska byta arbetsplats, vilket inte heller borde vara särskilt svårt. Min mamma hade en väldigt bra position ett tag men omprioriteringar på arbetsplatsen skickade tillbaka henne till ursprungspositionen där hon jobbar på golvet och utsätts för stress hon inte tål. Hon har också legat i konflikt med chefer som uttryckt sig otroligt klumpigt kring hennes situation och inte alls tagit hänsyn till hennes behov. Som närstående är det så otroligt frustrerande. Man känner sig helt maktlös.



+ @Nepenthe @Görel (och resten som svarat): båda går/har gått i samtal. Syster har genomfört KBT vilket hjälpte för stunden. Mamma pratar med samtalsterapeut regelbundet men känner just nu att hon bara står och stampar även med denne efter ett par år tillsammans. Samtidigt tar det emot att byta då en ny kontakt innebär att berätta allting om igen, skapa relation osv. Jag förstår hennes tveksamhet även om hon inte kommer längre just nu med sin nuvarande.

Just nu känns det som att jag kan hålla näsan över ytan för att känslorna har bytts ut. Och det är väl där skon klämmer. Jag blir orolig för att jag känner irritation och frustration istället för empati och förståelse. Det känner jag naturligtvis också men frustrationen har verkligen tagit över, och det är inte där jag vill vara. Jag är en problemlösare men detta kan jag inte lösa.

Jag har läst om medberoende och kände tyvärr igen mig till punkt och pricka. Mitt värde ligger i att leverera lösningar och mina prestationer, är ändå aldrig nöjd med det jag gör. Prokrastinerar ständigt eftersom jag överpresterar. Jag har låg självkänsla och ett extremt kontrollbehov. Använder mat och alkohol som ångestdämpande. Tror hela tiden att jag är kroniskt sjuk och har stora problem med katastroftankar. När min sambo ger mig komplimanger slår jag bort det och nedvärderar mig själv till den grad att han blir ledsen. Har samtidigt svårt för kritik och konflikter kan ge mig ångest (måste hela tiden analysera vad jag skriver här på Buke för att se om orken räcker för eventuellt mothugg). Har tidigare haft stora relationsproblem och sökt mig till "fel" människor för bekräftelse. Mitt humör kan svänga mycket kraftigt och jag har slagit sönder ett och annat i utbrott. Jag tror att mycket grundar sig i ett plötsligt dödsfall som skedde i familjen för många år sedan där jag som ungdom fick alltför mycket ansvar på mig men kan samtidigt känna att det är något jag skyller på för att bekräfta min egen "vekhet".
Jag kan kännas att jag imponeras över hur länge du har orkat. Jag känner dig inte men jag känner starka tendenser av att fly bara genom att läsa vad du skrivit. Jag har själv knappt någon erfarenhet alls av psykisk ohälsa men tycker nog att dina känslor av frustration liknar vanlig, hederlig självbevarelsedrift! Det är förstås supertragiskt när någon man älskar mår så dåligt men ett ständigt ältande kommer ju inte på något sätt att göra saken lättare. Så här på håll ( utan att säkert veta i verkligheten) tänker jag att både din mor och syster skulle må bättre av att inte i detalj berätta om sitt mående för att slippa se det speglas i den andra. Sedan förstår jag att det nästan blir omöjligt då du och din mamma får rycka in för barnen. Stor styrkekram från mig till dig, det låter som du har det supertufft men fantastiskt nog så verkar du ju själv ha näsan ovanför vattenytan, bra jobbat!
 
Det var många hårda ord om min mor som faktiskt är sjuk. Jag ber dig respektera det faktumet och jag blir väldigt ledsen över att du talar om min mamma på det sättet. Den här tråden är extremt ensidig eftersom det bara tar upp min upplevelse av situationen och eftersom den dessutom behandlar psykisk ohälsa så framstår den säkert hur mörk som helst. Jag betonar återigen att det givetvis inte ser ut såhär konstant, hela tiden. Långt ifrån. Min mamma förpestar inte mitt liv, och om det är din åsikt skulle jag uppskatta om du i fortsättningen håller den för dig själv.

Jag förstår att du gör allt du kan. Det gör de flesta för de de håller av. Jag tror du behöver input från andra håll, och samtalsstöd skulle jag se som en livstids investering. Även dina anhöriga borde söka stöd utanför familjen.
Det är jätteviktigt att kunna prata, men jag vidhåller att om man Hela Tiden pratar om sin sjukdom riskerar man att ”bli sin sjukdom”. Det gör att man mår bättre för stunden men sämre i långa loppet.
En kram och ”jag vet att du mår dåligt, ska vi ta en promenad” torde vara långt bättre.
 
@anonymolous87

Jag har stor erfarenhet av psykisk ohälsa/sjukdom i familjen.

För mig, min amatörpsykologiska tolkning, är att ditt svar till @tanten visar att dina gränser är oroväckande uppluckrade och att du verkligen, verkligen är i behov av professionellt stöd så att du får hjälp med att lära dig att ta hand om dig själv.

Jag gjorde tråden för att få råd och stöd, inte för att få min mamma skållad i ordalag som "förpestar", "växa upp" och att det är "fult" av henne att prata om sitt dåliga mående. Jag är 30+, och har alltid haft en tight relation med min mamma och min syster. Att det blivit för mycket, absolut, men jag håller med @Grazing om att det är nästintill omänskligt att bara ge och ge som förälder och "gömma" sin psykiska ohälsa. En sådan relation till mina föräldrar vill jag inte ha.
 
Jag förstår att du gör allt du kan. Det gör de flesta för de de håller av. Jag tror du behöver input från andra håll, och samtalsstöd skulle jag se som en livstids investering. Även dina anhöriga borde söka stöd utanför familjen.
Det är jätteviktigt att kunna prata, men jag vidhåller att om man Hela Tiden pratar om sin sjukdom riskerar man att ”bli sin sjukdom”. Det gör att man mår bättre för stunden men sämre i långa loppet.
En kram och ”jag vet att du mår dåligt, ska vi ta en promenad” torde vara långt bättre.

Mina anhöriga har/får stöd även utanför familjen. Vi pratar förstås inte om psykisk ohälsa Hela Tiden, vi har ett vanligt vardagsliv med allt vad det innebär också.
 
Mina anhöriga har/får stöd även utanför familjen. Vi pratar förstås inte om psykisk ohälsa Hela Tiden, vi har ett vanligt vardagsliv med allt vad det innebär också.

Bra, men eftersom du mår dåligt av det kanske ni ska försöka fjärma er ännu mer från ämnet?
Ibland kan det vara skönt att bara ”vara normal” i umgänget med andra. Inte att jag menar att ni ska gå runt och låtsas, utan mer att man bestämt fokuserar på de bra bitarna.
 
Jag gjorde tråden för att få råd och stöd, inte för att få min mamma skållad i ordalag som "förpestar", "växa upp" och att det är "fult" av henne att prata om sitt dåliga mående. Jag är 30+, och har alltid haft en tight relation med min mamma och min syster. Att det blivit för mycket, absolut, men jag håller med @Grazing om att det är nästintill omänskligt att bara ge och ge som förälder och "gömma" sin psykiska ohälsa. En sådan relation till mina föräldrar vill jag inte ha.
Just att du är 30+ och ändå reagerar så på det @tanten skrev, är vad jag menar. Du är inte ett litet barn, men i mina ögon försvarar du din mamma som ett litet barn skulle göra. Som vuxna är drt bra om vi lite tydligare förmår se även fsmiljemedlemmar som individer som är separata från oss. Jag tror verkligen att du behöver hjälp med det.
 
Just att du är 30+ och ändå reagerar så på det @tanten skrev, är vad jag menar. Du är inte ett litet barn, men i mina ögon försvarar du din mamma som ett litet barn skulle göra. Som vuxna är drt bra om vi lite tydligare förmår se även fsmiljemedlemmar som individer som är separata från oss. Jag tror verkligen att du behöver hjälp med det.

Men skämtar du nu? Beter jag mig som ett "litet barn" för att jag säger tack men nej tack till att beskriva min mamma som att hon förpestar mitt liv?
 
Jag har själv erfarenhet av en medmänniska som behöver enormt mycket stöd för att fungera, och att jag råkade bli avkomma till denna människa är inget som någon av oss kan förändra. Faktum är att här finns en människa som behöver hjälp och som jag till viss mån kan hjälpa, eftersom jag har lyckats bättre med att ta mig ur det dåliga måendet, och varför skulle jag då inte göra det?

Jag har gått igenom oro, sorg, självutplånande, skam och skuldbeläggande av mig själv, bitterhet, ilska, avsky, förakt, har tagit på mig alldeles för stort ansvar för den andra, pausat kontakten ett tag för att sedan återuppta den igen. Jag har jobbat med mig själv för att förstå bättre hur jag fungerar, var mina gränser går och på vilket sätt jag KAN och VILL vara till hjälp för min medmänniska. Det jag har kommit fram till är att jag kan hjälpa min medmänniska så länge jag själv först och främst ser till att fylla på min egen energi, så att jag känner mig balanserad och harmonisk. Om jag märker att jag börjar irritera mig på min medmänniska för hennes svagheters skull, så ser jag det som ett tecken på att jag behöver dra mig tillbaks lite och fylla på mig själv med annan input och ny energi. Jag behöver också känna mig fullständigt okej med att jag ibland får dessa "elaka" känslor - det är så det är att vara människa! Det jag tolkar känslor av irritation och förakt som är istället som en signal för att jag behöver pausa och fylla på egen energi.

Om jag ser till att vara väldigt noggrann med att lyssna på mina känslor, omfamna hela mig själv, sätta de gränser jag behöver och ordna så att jag har delar av mitt liv där jag kan fylla på mig själv med en massa positiv energi, så har jag märkt att jag har mycket mer att ge och att relationen till min medmänniska blir mycket mycket bättre (även om hon såklart bitvis varit missnöjd med mitt gränssättande, men det är ju så det är med gränssättning - det är bara något man måste ta sig igenom). När jag själv är i balans kan jag vara den stöttande medmänniska jag själv vill vara, och förhoppningsvis berika hennes liv och göra det något drägligare.
 
Du visar dig väldigt distanslös till din mamma. Och du tar i när du gör det. Just distanslösheten - det är ju en fullt rimlig tolkning att säga att den är vad tråden handlar om.

Jag tar varken i eller är fullkomligt distanslös till min mamma bara för att jag betackar mig för sådana beskrivningar av henne. Jag skulle uppskatta om mina ord i min tråd väger tyngre än dina tolkningar.
 
Jag gjorde tråden för att få råd och stöd, inte för att få min mamma skållad i ordalag som "förpestar", "växa upp" och att det är "fult" av henne att prata om sitt dåliga mående. Jag är 30+, och har alltid haft en tight relation med min mamma och min syster. Att det blivit för mycket, absolut, men jag håller med @Grazing om att det är nästintill omänskligt att bara ge och ge som förälder och "gömma" sin psykiska ohälsa. En sådan relation till mina föräldrar vill jag inte ha.

Du skrev tråden för att du vill ha råd och stöd.
De råd du får, har du svårt att se som rimliga - kanske för att du är "medberoende"?
Kanske för att du själv är psykiskt sjuk (visst, den formuleringen svider mer än "psykisk ohälsa, men ändå) som du beskriver i ett av dina inlägg.

Du behöver hjälp för egen del, det sista du behöver är att sitta och vara terapeut åt dina anhöriga.

Utifrån dina inlägg lever du i ganska destruktiva relationer till din mamma och din syster.
Destruktiva för dig, men möjligen även för dem i och med att ni - igen, utifrån de inlägg du skriver - verkar fastna i en spiral av negativa tankar och ältande.
Tillsammans.

Rent konkret: sök hjälp för egen del. Så att du själv mår bättre. Jag förstår att det inte är lätt att "strunta" i dina anhöriga men jag tror att det är viktigt för dig att för det första kunna acceptera att deras problem är just deras problem och inte dina.
Det är inte du som har ansvaret för deras liv eller deras mående.
De har själva ansvaret för att försöka må så bra som möjligt, med hjälp av vård om de behöver vård.

Man kan ju också se det så här: om du eventuellt har ansvar för deras mående, så har ju de också SAMMA ansvar för ditt mående.
Om de har ansvar för ditt mående så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig. Trots att de är sjuka (eller på grund av det) så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig - som också är sjuk.

Hade det varit OK i dina ögon om du hade betett dig mot din mamma och din syster, så som de beter sig mot dig? Och ta ett steg bakåt och tänk på din egen psykiska sjukdom/ohälsa, och om du hade tyckt att det var OK att bete sig mot en person med din psykiska sjukdom/ohälsa, så som de beter sig mot dig.

Sök hjälp för din egen psykiska sjukdom.
Hitta en rimlig balans med dina anhöriga där de inte kan använda dig som soptipp eller terapeut.
 
Du skrev tråden för att du vill ha råd och stöd.
De råd du får, har du svårt att se som rimliga - kanske för att du är "medberoende"?
Kanske för att du själv är psykiskt sjuk (visst, den formuleringen svider mer än "psykisk ohälsa, men ändå) som du beskriver i ett av dina inlägg.

Du behöver hjälp för egen del, det sista du behöver är att sitta och vara terapeut åt dina anhöriga.

Utifrån dina inlägg lever du i ganska destruktiva relationer till din mamma och din syster.
Destruktiva för dig, men möjligen även för dem i och med att ni - igen, utifrån de inlägg du skriver - verkar fastna i en spiral av negativa tankar och ältande.
Tillsammans.

Rent konkret: sök hjälp för egen del. Så att du själv mår bättre. Jag förstår att det inte är lätt att "strunta" i dina anhöriga men jag tror att det är viktigt för dig att för det första kunna acceptera att deras problem är just deras problem och inte dina.
Det är inte du som har ansvaret för deras liv eller deras mående.
De har själva ansvaret för att försöka må så bra som möjligt, med hjälp av vård om de behöver vård.

Man kan ju också se det så här: om du eventuellt har ansvar för deras mående, så har ju de också SAMMA ansvar för ditt mående.
Om de har ansvar för ditt mående så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig. Trots att de är sjuka (eller på grund av det) så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig - som också är sjuk.

Hade det varit OK i dina ögon om du hade betett dig mot din mamma och din syster, så som de beter sig mot dig? Och ta ett steg bakåt och tänk på din egen psykiska sjukdom/ohälsa, och om du hade tyckt att det var OK att bete sig mot en person med din psykiska sjukdom/ohälsa, så som de beter sig mot dig.

Sök hjälp för din egen psykiska sjukdom.
Hitta en rimlig balans med dina anhöriga där de inte kan använda dig som soptipp eller terapeut.
:bow: :bow: :bow:
 
Du skrev tråden för att du vill ha råd och stöd.
De råd du får, har du svårt att se som rimliga - kanske för att du är "medberoende"?
Kanske för att du själv är psykiskt sjuk (visst, den formuleringen svider mer än "psykisk ohälsa, men ändå) som du beskriver i ett av dina inlägg.

Du behöver hjälp för egen del, det sista du behöver är att sitta och vara terapeut åt dina anhöriga.

Utifrån dina inlägg lever du i ganska destruktiva relationer till din mamma och din syster.
Destruktiva för dig, men möjligen även för dem i och med att ni - igen, utifrån de inlägg du skriver - verkar fastna i en spiral av negativa tankar och ältande.
Tillsammans.

Rent konkret: sök hjälp för egen del. Så att du själv mår bättre. Jag förstår att det inte är lätt att "strunta" i dina anhöriga men jag tror att det är viktigt för dig att för det första kunna acceptera att deras problem är just deras problem och inte dina.
Det är inte du som har ansvaret för deras liv eller deras mående.
De har själva ansvaret för att försöka må så bra som möjligt, med hjälp av vård om de behöver vård.

Man kan ju också se det så här: om du eventuellt har ansvar för deras mående, så har ju de också SAMMA ansvar för ditt mående.
Om de har ansvar för ditt mående så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig. Trots att de är sjuka (eller på grund av det) så beter de sig väldigt hänsynslöst mot dig - som också är sjuk.

Hade det varit OK i dina ögon om du hade betett dig mot din mamma och din syster, så som de beter sig mot dig? Och ta ett steg bakåt och tänk på din egen psykiska sjukdom/ohälsa, och om du hade tyckt att det var OK att bete sig mot en person med din psykiska sjukdom/ohälsa, så som de beter sig mot dig.

Sök hjälp för din egen psykiska sjukdom.
Hitta en rimlig balans med dina anhöriga där de inte kan använda dig som soptipp eller terapeut.
Ungefär vad jag försökte säg men du formulerar det mycket bättre.
 
Min åsikt upprepar jag som en papegoja.

Barn har få skyldigheter mot sina föräldrar. De har inte valt dem.

Föräldrar har alla skyldigheter gentemot sina barn. De valde att sätta dem till världen och har ansvar för att - mycket krasst - inte förpesta deras liv.

Sorry men jag tycker att det är rejält fult av din mor att lägga sitt dåliga mående i ditt knä. Så gör man bara inte!!!

Man kan söka hjälp överallt annanstans - men inte involvera barnen. Relationen barn/förälder är speciell. Barn - i alla åldrar - tar lätt på sig ansvar de inte ska ha.

Du har inget ansvar alls att lyssna på din mors klagosånger. Gör det om du vill, men var på det klara med att du har rätt att välja vad du vill veta.
För din förälder gör kapitalt fel när hon lastar över det på dig. Som sagt - du är ingen slasktratt.

Din mor skulle behöva växa upp och bli vuxen. Det är man inte om man gör sådär mot sina barn.
Läser mest nuförtiden härinne, skriver inte ofta, men måste bara säga: å, tack och så rätt du har!

Har själv föräldrar som har/har haft det lite problematiskt psykiskt på senare år och delvis känt skuld för att JAG inte lyfter/frågar/stöttar trots att jag vet och inser en hel del... Om jag nu vänder på det kan jag faktiskt tänka att mina föräldrar ju agerar till stor del så som du beskriver - de BELASTAR inte mig med sitt dåliga mående.

Så; trots att jag vet en del om speciellt ena förälderns problem så kan jag inte förmå mig att fråga och få veta mer. Och känner lite skuldkänslor för det. Å andra sidan kanske det är BRA; att vi inte fastnar i ältande om dåligt mående utan fokuserar på roligheter och annat i livet.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
34
· Visningar
2 102
Kropp & Själ Jag har sen tonåren svettats mycket på nätterna. Det började i samband med att jag sattes in på Cipramil när jag var ca 13. Sen avtog...
2
Svar
35
· Visningar
1 383
Senast: Linn-Nora
·
  • Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 535
Senast: Blyger
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 019
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp