Hur och när ska man berätta om ångest?

[Anonymajag]

Jag känner att jag behöver skriva av mig lite och få andras perspektiv på den här situationen... Tacksam för all input som jag kan få. Ursäkta om texten är osammanhängande, bara att fråga om det är något som är oklart. Jag har haft dessa funderingar länge, men nu blir jag så illa tvungen att ta någon form av beslut.

Igår var jag ute på en pub med min pojkvän och ett antal kollegor. Kan nämna att förhållandet är väldigt nytt (ett par månader). Jag vet inte vad det var som triggade det den här gången, men ganska snart på kvällen så får jag stark ångest. Jag är över lag inte så bra på att hantera mina stress- eller ångestattacker, så jag hade stor lust att dränka det i alkohol och cigaretter. Dom känslorna skrämmer mig bara mer och gör ångesten ännu värre eftersom jag är uppvuxen med alkoholiserade föräldrar. Så igår så slutade jag dricka helt istället, vilket var bra, men för att inte bryta ihop så hanterar jag känslorna genom att bli jättetyst, förgäves röka för att försöka lugna mig och gå iväg tusen gånger till toaletten för att försöka att inte börja gråta i princip. Jag känner mig som ett freak såklart, tror att alla tycker att jag är jättekonstig och otrevlig. Och så går tankarna i cirklar hela tiden.

Min pojkvän märker att jag inte är som jag brukar och frågar hur det är, men jag säger att vi kan ta det imorgon (alltså idag). Jag bestämmer mig sen för att åka hem, han erbjuder sig att följa med men jag säger åt honom att gå med de andra istället. Jag hatar att känna mig som en börda och att jag drar ner stämningen...

I vilket fall så blir jag ju nu så illa tvungen och måste förklara mig på något sätt idag. Ni som har liknande problem, när berättade ni för er partner? Och hur? Berättade ni allt?
Det här är ingenting som jag pratar om med någon och tanken att blotta mig så för någon (som jag dessutom inte har känt så länge) gör mig väldigt nervös. Samtidigt känner jag att jag har någon sorts skyldighet att berätta? Typ att "och du förresten, du har bara sett min normala sida fram tills nu, jag är egentligen psykiskt instabil, så är du inte up for it så borde du gå nu innan du har fäst dig för mycket". Inte riktigt i dom orden kanske, men ni förstår nog hur jag menar.
Är det fel att ta den enkla vägen ut och bara berätta att jag mådde lite dåligt och spara detaljerna till senare?

 

[nexxa]

Är ångesten något som återkommer frekvent eller bara då och då? Kommer den sällan kan det ju kanske räcka att nu i början av ert förhållande bara nöja sig med att säga att man inte mådde bra helt enkelt. Men har du ångest var och varannan gång skulle jag nog ta upp det med pojkvännen både för hans och din skull. För hans skull så han inte tror han gör något fel och för din skull så du slipper pressa dig att stanna kvar med ångest och gå hem utan att du ska oroa dig för vad de tänker eller tror. Ångest är nog mer och mer vanligt idag och jag tror på att lägga korten på bordet ganska så direkt för att spara en från missförstånd

 

[Cherarriduracell]

berättade efter 1 vecka pga han ville att jag skulle följa med på en grej som kändes ångestfylld för mig. Berättade såhär känner jag, det här utlöser det och såhär kan du hjälpa till. Han tog det bra.

 

[Wysiwyg]

Jag förstår verkligen biten att blotta dig så men vänd på det istället; kan han inte hantera det som en mogen person är han inte rätt för dig. Inte tvärtom!

Jag tror på öppen kommunikation och att berätta för honom om hur ångesten uppkommer och vilka situationer som triggar den. För din egen skull. Det är nog jobbigt med ångest i sig själv men att bära den ensam och försöka dölja den är än värre tycker jag.

 

[_Charlotte_]

Jag håller med tidigare talare. Är ångest något du har ganska stora problem med, som regelbundet återkommer, tycker jag att du ska berätta om det. Är det väldigt sällsynt (men det låter inte så?) krävs kanske ingen mer förklaring än att du inte mådde bra.

Men att ha psykiska besvär är inget pinsamt eller fel, inget en ska skämmas för. Idag är det dessutom så pass öppet att det är väldigt få människor som inte har viss koll på olika psykiska besvär, som t.ex. ångest.

Jag har berättat om det ganska tidigt och tycker det känns bäst så. Ofta har jag märkt att det är mycket mindre "allvarligt" för motparten än för mig, att det inte är en så stor del av mig för dem som det är för mig liksom.
Dessutom blir de flesta bördor lättare om man får dela med sig, så du har allt att vinna på att prata om det.

 

[Piek]

Killen jag träffade under sommaren har stora problem med ångest i perioder. Han berättade i princip på en gång när vi träffades utan att göra någon stor grej av det utan bara "såhär är det, det är en del av mig och det är pga det här, i perioder mår jag sämre men i det stora hela så mår jag bra".

Känner du att ångesten är ett problem och att du vill att han ska veta så berätta! Ångest är ingenting som du någonsin ska känna att du skäms för, det är så otroligt vanligt och nästan alla får uppleva det mer eller mindre nångång under sin livstid.

 

[MiniLi]

Jag tänker att man måste hitta sin egen gräns för hur mycket man vill dela med andra människor, precis som med allt annat så är vi ju väldigt olika gällande vart gränsen för vad som känns alldeles för privat går.
Med det sagt tror jag också att det i princip alltid underlättar när man delger sina nära vad som händer med en och hur man mår. Det underlättar för de närstående som slipper känna sig utestängda och det underlättar för den som mår dåligt och kan få förståelse och stöd istället för reaktioner som mest beror på misskommunikation.
Jag tror på att hitta en gyllene medelväg där man kan berättar en del, men heller inte allt om man inte vill det. Man kan berätta att man inte mår bra utan att vara tvungen att berätta hela sin livs historia och hela problematiken.

 

[Magiana]

Skäms du för att ha ångest? Jag gjorde det när jag fick det vid 13 års-åldern. Man ville ju inte avvika från det normala.

Hur som helst kom jag över skämmigheten och jag har levt med ångest till och från i väldigt många år efter det. Jag kunde utan vidare berätta för relativt obekanta personer om det och reflekterade inte ens över att det var konstigt att säga det. Om det var någon som inte kunde ta det så var det inte mitt problem, tänkte jag. Det hände faktiskt aldrig att någon reagerade negativt.

Sen inser du säkert att du behöver vård för din ångest när den uppenbart påverkar din vardag och livskvalité. Det finns mediciner och terapi. Även yoga är effektivt mot ångest och kan fås på recept.

 

[_FiA_]

Känner verkligen igen mig i detta.. träffade min pojkvän för ett år sedan. Och jag väntade kanske till 5e dejten när jag kände att det kunde verkligen bli något innan jag berättade. Jag resonerade så att lika bra att öppna sig helt här och nu, jag berättade verkligen allt. Sen var det hans val om han kände att det var för mycket att hantera. DÅ var det bättre att jag fick veta det tidigt i förhållandet så vi kunde avsluta allt. Det var otroligt skönt att bara säga allt på en gång, jag är ju som jag är och älskar han mig inte ändå så är det ju så. Man kommer aldrig få ett bra nära förhållande om man ska hålla inne med saker, detta är jag . take it or leave it liksom.

Han accepterade allt och är väldigt förstående och ser numera direkt när jag har ångest och vet hur han ska hjälpa mig.

 

[Anonymajag]

Tack så jättemycket för era synpunkter, det hjälpte mig att komma på rätt spår tror jag. Vi pratade om det igår och det kändes inte konstigt alls faktiskt, en stor lättnad för mig nu i efterhand också. Jag vet inte hur jag har lyckats hitta en sån fin kille.

Jag vet att jag antagligen borde söka hjälp för mitt mående, men det känns så otroligt svårt att göra det nu när jag har flyttat. När jag bodde i Sverige så tog det pinsamt många år för mig att boka in ett samtal på vårdcentralen, sen bara en vecka efter det så fick jag jobb och flyttade utomlands. Sen mådde jag väldigt bra i några månader efter flytten, det blev lite som en flykt från verkligheten. Men nu på de senaste månaderna så känner jag att den har kommit ikapp igen... Det är inte alltid jag inser att det kanske inte är såhär man behöver tänka eller känna.