Hur prata med sitt barn om "bråkiga barn"?

miumiu

Trådstartare
Min som började förskoleklass nu i höstas. Efter en turbulent start har det ändå blivit väldigt bra och sonen trivs i skolan, har kompisar och så vidare. Upplever personalen som kompetent och engagerad.

För mig som förälder har detta också varit en omställning. Från förskolans ganska skyddade värld till en betydligt mer utmanande skolmiljö. Det är annat språkbruk, annan kulturkonsumtion, mer "oövervakad" tid osv. Sonen var ganska förtegen om vad som pågick till en början men nu berättar han gärna små anekdoter om sin dag på kvällarna.

I fredags hände en så kallad incident i Bamba (skolmatsalen). Ett barn, som sonen tidigare identifierat som "bråkmakare" har då tagit stryptag på ett annat barn i matkön. En fritidspedagog ska ha sett detta och ingripit, men sonen är fortfarande skärrad av själva händelsen och pratade konstant om detta under helgen. Tänker att det är ett sätt för honom att bearbeta händelsen och låter honom därför prata på, men märker att vi lätt hamnar i en loop där det här barnet målas ut som en grym förövare, potentiell mördare osv. Sonen säger själv att han är rädd för honom (vilket jag absolut förstår).

Detta har fått mig att tänka på hur vi pratar med våra barn om sk. "problembarn"? Barn som är fysiskt våldsamma, verbalt elaka, mobbas? Jag försöker ju generellt lära min son att det är skillnad på handling och person, men det undgår ju honom inte precis att det alltid är samma personer som beter sig illa på olika sätt. Jag vill absolut inte förminska hans känslor, samtidigt som jag såklart inte vill att han går runt och tror att andra barn är kapabla till att dräpa varandra. Vi har ältat den här incidenten hundra gånger hemma nu och jag har sagt att jag tror att den här pojken var arg, och helt enkelt inte kunde kontrollera sin känsla men då kontrar sonen med att han skrattade när han gjorde det.
 
Jag säger att vissa barn har svårare att kontrollera sig av olika anledningar, och att ibland så är folk inte snälla för att de inte mår bra på insidan men inte kan eller vågar visa det utåt.

Jag poängterar att det är de vuxnas ansvar att hjälpa de barnen, inte de andra barnens. Mitt barn är en snäll och vänlig själ som så himla gärna vill att alla ska ha det bra, så jag behöver inte direkt säga åt honom att ta "the higher route".

Jag brukar också säga att jag inte vet varför vissa gör på vissa sätt, och har väl ganska krasst konstaterat att om man beter sig illa så brukar det vara svårt att ha eller behålla sina riktiga kompisar.

Om något barn är elakt mot mitt barn så tar jag det dels till skolan direkt, dels berättar jag för honom att det är vuxnas ansvar att se till så att alla har det bra i skolan. Har säkert en ganska låg tolerans för sådant, men jag tycker det är bättre att personalen på plats får möjlighet att gå in och hantera om det är något som ligger och pyser.
 
Min som började förskoleklass nu i höstas. Efter en turbulent start har det ändå blivit väldigt bra och sonen trivs i skolan, har kompisar och så vidare. Upplever personalen som kompetent och engagerad.

För mig som förälder har detta också varit en omställning. Från förskolans ganska skyddade värld till en betydligt mer utmanande skolmiljö. Det är annat språkbruk, annan kulturkonsumtion, mer "oövervakad" tid osv. Sonen var ganska förtegen om vad som pågick till en början men nu berättar han gärna små anekdoter om sin dag på kvällarna.

I fredags hände en så kallad incident i Bamba (skolmatsalen). Ett barn, som sonen tidigare identifierat som "bråkmakare" har då tagit stryptag på ett annat barn i matkön. En fritidspedagog ska ha sett detta och ingripit, men sonen är fortfarande skärrad av själva händelsen och pratade konstant om detta under helgen. Tänker att det är ett sätt för honom att bearbeta händelsen och låter honom därför prata på, men märker att vi lätt hamnar i en loop där det här barnet målas ut som en grym förövare, potentiell mördare osv. Sonen säger själv att han är rädd för honom (vilket jag absolut förstår).

Detta har fått mig att tänka på hur vi pratar med våra barn om sk. "problembarn"? Barn som är fysiskt våldsamma, verbalt elaka, mobbas? Jag försöker ju generellt lära min son att det är skillnad på handling och person, men det undgår ju honom inte precis att det alltid är samma personer som beter sig illa på olika sätt. Jag vill absolut inte förminska hans känslor, samtidigt som jag såklart inte vill att han går runt och tror att andra barn är kapabla till att dräpa varandra. Vi har ältat den här incidenten hundra gånger hemma nu och jag har sagt att jag tror att den här pojken var arg, och helt enkelt inte kunde kontrollera sin känsla men då kontrar sonen med att han skrattade när han gjorde det.
Jag brukar nog (brukade) försöka ta en mellanpunkt. Vilket kan vara lite svårt. Man kan ju inte rakt av förklara varför någon gör någonting men man kan ju inte heller helt säga att det är ok att de gör någonting och man vill ju inte heller trycka på att det skulle vara väldigt synd om personen (för det är ju också stigmatiserande). Vad jag vill undvika är ju att råka hetsa upp stämningen mot någon elev som gör hela situationen värre. (ju inte ovanligt att mobbning kan uppstå mot ett bråkigt barn)

När det gäller just skratta när man gör någonting som inte är snällt skulle jag nog försökt förklara det som överslag. Att människor kan bli så känslostressade att den känslan som kommer ut inte alltid är den känslan som känns. Tex vara så känslosam att folk kan råka skratta på en begravning. Görs lättare av att jag hade en småkusin en gång som skrattade värre och värre ju mer stressad han var. Så om hans föräldrar sa till så började han fnissa och slåss och sa de till mer började han skratta och springa och slåss. Sjukt irriterande såklart för en tonåring (som försöker läsa och blir slagen titt som tätt bland alla andra), men lätt att se att han ju inte hade roligt. (de löste det senare i skolåldern med jättelånga promenader så han fick ur energi eller något, han är helt vanlig idag vid runt de 30 måste jag säga.) Även om det inte skulle varit så i detta fallet som du beskriver kan det ju vara kul att veta.

Sedan har jag ju en hemsk tendens att överförklara och såklart förklara saker för krångligt för mitt barn. (vilket kanske iofs lett till att han har väldigt utvecklat språk, men samtidigt säkert ofta inte ens förstått hälften.)

Men jag skulle nog trycka på att barnet inte förstått hur farligt det är att ta runt halsen. Har mycket känslor, säkert får diskutera det med läraren osv. Men att det självklart är helt fel att ta tag i någon runt halsen osv. (Med svärord testade jag någon gång att barnet kanske inte hade så många andra ord att använda, tex lärt sig "håll käften" av storebror som kanske missade att lära honom "snälla kan ni vara tysta" inte totalt osannolikt i det fallet.)

I övrigt håller jag med @Andromedae dvs hänvisar gärna till personal.
(och har ganska låg tolerans för snipey svar från lärar(vikari)en när någon varit elak mot mitt barn och hävdar att jag inte förtjänar information om det. (läs plötsligt rektors problem..))
 
Senast ändrad:
Har ni pratat om att barn kan ha nån form av diagnos.
Kan tex ta min son, som blir väldigt utåtagerande om nån säger fel sak, tittar fel på han med mer. Då kan han skratta samtidigt som han ger igen, för att det är vad ska man säga, hans sätt att visa osäkerhet.
Innan han fick sin diagnos, medicin och stöd bland personal, så om jag får säga det själv, var han hemsk mot andra, oavsett om det var barn eller vuxna. Nu är han 13, fortfarande utåtagerande, men så mycket bättre. Nu kan han tex gå iväg istället för och ge sig på nån, även om det kan hända, dock inte lika ofta. Skriver det inte för och försvara, för det är egentligen ingen ursäkt. Men utåtagerande barn (och även en del vuxna) tänker inte just där och då. Utan efteråt och sonen kan bli väldigt ångerfull och be om ursäkt efteråt.
 
Har ni pratat om att barn kan ha nån form av diagnos.
Kan tex ta min son, som blir väldigt utåtagerande om nån säger fel sak, tittar fel på han med mer. Då kan han skratta samtidigt som han ger igen, för att det är vad ska man säga, hans sätt att visa osäkerhet.
Innan han fick sin diagnos, medicin och stöd bland personal, så om jag får säga det själv, var han hemsk mot andra, oavsett om det var barn eller vuxna. Nu är han 13, fortfarande utåtagerande, men så mycket bättre. Nu kan han tex gå iväg istället för och ge sig på nån, även om det kan hända, dock inte lika ofta. Skriver det inte för och försvara, för det är egentligen ingen ursäkt. Men utåtagerande barn (och även en del vuxna) tänker inte just där och då. Utan efteråt och sonen kan bli väldigt ångerfull och be om ursäkt efteråt.

Jag har också funderat på om detta barnet har någon diagnos, dock vill jag ju inte anta eller hävda det inför sonen men det går ju att prata i generella termer om saker också såklart. En av sonens bästa kompisar har ADHD och har därav haft svårt med impulskontrollen, men dom känner ju varandra och det har aldrig blivit någon stor grej av det. Det här barnet har jag aldrig ens träffat, så jag känner att jag har lite svårt att bedöma situationen när jag bara har sonens version av det hela att gå på.

Jag kan ta ett annat barn som exempel, apropå det här med diagnoser. Dom hade gjort en utflykt med fritids i början av hösten och sonen hade råkat hamna före ”fel” barn i ledet. Det här barnet var äldre och hade sagt till sonen att han hade en ful ryggsäck och såg ut som fem år (grov förolämpning när man faktiskt fyllt 6 😜). Sonen hade blivit jätteledsen och personalen hade sagt till det här barnet att be om ursäkt.

Några veckor senare stämde jag träff med det här barnets mamma för att våra barn skulle få byta Pokémonkort med varandra. Jag hade då ingen aning om att detta var samma barn, det upplyste sonen mig om senare. Mamman berättade då att hennes barn har en diagnos och att det har varit utmanande med fritids. Sonen och den här pojken bytte kort, lekte lite med varandra och den där händelsen vid utflykten föll liksom i glömska. Så jag tänker att ibland kan det vara bra att ses utanför skolan, i ett helt annat sammanhang och kanske mera enskilt så man får chansen att lära känna varandra?
 
Jag har också funderat på om detta barnet har någon diagnos, dock vill jag ju inte anta eller hävda det inför sonen men det går ju att prata i generella termer om saker också såklart. En av sonens bästa kompisar har ADHD och har därav haft svårt med impulskontrollen, men dom känner ju varandra och det har aldrig blivit någon stor grej av det. Det här barnet har jag aldrig ens träffat, så jag känner att jag har lite svårt att bedöma situationen när jag bara har sonens version av det hela att gå på.

Jag kan ta ett annat barn som exempel, apropå det här med diagnoser. Dom hade gjort en utflykt med fritids i början av hösten och sonen hade råkat hamna före ”fel” barn i ledet. Det här barnet var äldre och hade sagt till sonen att han hade en ful ryggsäck och såg ut som fem år (grov förolämpning när man faktiskt fyllt 6 😜). Sonen hade blivit jätteledsen och personalen hade sagt till det här barnet att be om ursäkt.

Några veckor senare stämde jag träff med det här barnets mamma för att våra barn skulle få byta Pokémonkort med varandra. Jag hade då ingen aning om att detta var samma barn, det upplyste sonen mig om senare. Mamman berättade då att hennes barn har en diagnos och att det har varit utmanande med fritids. Sonen och den här pojken bytte kort, lekte lite med varandra och den där händelsen vid utflykten föll liksom i glömska. Så jag tänker att ibland kan det vara bra att ses utanför skolan, i ett helt annat sammanhang och kanske mera enskilt så man får chansen att lära känna varandra?
Det där sista tror jag är jätteviktigt för relationen. Vår förskoleklasslärare poängterade att barn vars föräldrar kände varandra mkt sällan mobbade varandra.
 
Har ni pratat om att barn kan ha nån form av diagnos.
Kan tex ta min son, som blir väldigt utåtagerande om nån säger fel sak, tittar fel på han med mer. Då kan han skratta samtidigt som han ger igen, för att det är vad ska man säga, hans sätt att visa osäkerhet.
Innan han fick sin diagnos, medicin och stöd bland personal, så om jag får säga det själv, var han hemsk mot andra, oavsett om det var barn eller vuxna. Nu är han 13, fortfarande utåtagerande, men så mycket bättre. Nu kan han tex gå iväg istället för och ge sig på nån, även om det kan hända, dock inte lika ofta. Skriver det inte för och försvara, för det är egentligen ingen ursäkt. Men utåtagerande barn (och även en del vuxna) tänker inte just där och då. Utan efteråt och sonen kan bli väldigt ångerfull och be om ursäkt efteråt.
Jag blir ju väldigt osäker på om jag skulle vilja prata om olika diagnoser och försöka definiera dem som typbeteenden eller liknande. Har snarare sagt saker som att olika personer kan ha olika svårt för saker och precis som en har svårare att tex hoppa högt pga ont i en fot så kan någon ha svårt att sitta still eller svårare att läsa eller något. Osäker på exakt vad jag sagt dock.
 
Vi hade en period på förskolan där vi märkte på vårt barn att något inte stämde. Förskolelärarna skickade ut enkät där de ville att vi skulle fråga våra barn olika saker, så som vad de tycker om att göra, vilka de leker med, om de har känt sig otrygga, vad är roligast/tråkigast etc. Där fick vi genom de frågorna fram svar på de tankar vi hade och jag lyfte det med fröknarna, det visade sig att det var precis därför de skickat ut enkäten till avdelningen. För att kunna se hur de kunde kunde lösa situationerna då ingen skulle känna sig otrygg. De lyckades få en helt fantastisk gemenskap i barngruppen och alla förstod varandras olikheter.

Pga. den situationen har vi pratat otroligt mycket kring hur olika alla är, att alla behöver hjälp med olika saker och att det finns de som behöver extra hjälp och stöd i skolan. Jag har en väldigt klok och förståndig dotter, men som kan bli lite ängslig när hon känner sig otrygg och osäker. Så vi pratar mycket kring det, vi övar på att sätta ord på sina känslor och att alla har rätt att känna, samt att blir man ledsen och tycker att någon inte är snäll, då ska man prata med någon vuxen. För de finns där för att hjälpa till.
 
Jag blir ju väldigt osäker på om jag skulle vilja prata om olika diagnoser och försöka definiera dem som typbeteenden eller liknande. Har snarare sagt saker som att olika personer kan ha olika svårt för saker och precis som en har svårare att tex hoppa högt pga ont i en fot så kan någon ha svårt att sitta still eller svårare att läsa eller något. Osäker på exakt vad jag sagt dock.
+1 på den
”Hen har inte lärt sig leka än” ”Hen har inte lärt sig hur man gör när man är en bra kompis.” ”Vi är alla olika och är olika snabba på att lära oss saker”

Sånt kan jag säga när någon klasskamrat till mina barn verkar ha en diagnos och bryter mot alla regler om hur man uppför sig mot andra människor. Sen brukar jag poängtera att det är de vuxna på skolan som ska se till att alla barn är trygga på skolan och påminna dem att hämta en vuxen om bråk uppstår.
 
Min som började förskoleklass nu i höstas. Efter en turbulent start har det ändå blivit väldigt bra och sonen trivs i skolan, har kompisar och så vidare. Upplever personalen som kompetent och engagerad.

För mig som förälder har detta också varit en omställning. Från förskolans ganska skyddade värld till en betydligt mer utmanande skolmiljö. Det är annat språkbruk, annan kulturkonsumtion, mer "oövervakad" tid osv. Sonen var ganska förtegen om vad som pågick till en början men nu berättar han gärna små anekdoter om sin dag på kvällarna.

I fredags hände en så kallad incident i Bamba (skolmatsalen). Ett barn, som sonen tidigare identifierat som "bråkmakare" har då tagit stryptag på ett annat barn i matkön. En fritidspedagog ska ha sett detta och ingripit, men sonen är fortfarande skärrad av själva händelsen och pratade konstant om detta under helgen. Tänker att det är ett sätt för honom att bearbeta händelsen och låter honom därför prata på, men märker att vi lätt hamnar i en loop där det här barnet målas ut som en grym förövare, potentiell mördare osv. Sonen säger själv att han är rädd för honom (vilket jag absolut förstår).

Detta har fått mig att tänka på hur vi pratar med våra barn om sk. "problembarn"? Barn som är fysiskt våldsamma, verbalt elaka, mobbas? Jag försöker ju generellt lära min son att det är skillnad på handling och person, men det undgår ju honom inte precis att det alltid är samma personer som beter sig illa på olika sätt. Jag vill absolut inte förminska hans känslor, samtidigt som jag såklart inte vill att han går runt och tror att andra barn är kapabla till att dräpa varandra. Vi har ältat den här incidenten hundra gånger hemma nu och jag har sagt att jag tror att den här pojken var arg, och helt enkelt inte kunde kontrollera sin känsla men då kontrar sonen med att han skrattade när han gjorde det.
Jag har gjort så att jag rått mina barn att hålla sig undan såna barn. Och att det barnet behöver hjälp av vuxna med att lära sig hur man ska göra när man blir arg, och att de vuxna kommer ta hand om det. Att det självklart inte är ok, och att det är något det barnet borde lärt sig på förskolan, men måste lära ikapp nu. Lite på samma sätt som när något barn kommer efter i matten. Då behöver de hjälp av vuxna att lära sig hur man ska göra, andra barn behöver inte känna att de har ansvar för att lära kompisen.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp