Sv: Hur räddar jag hunden?
*KL*
Min greyhoundtik var en omplacering. Jag fick ta över henne på ett enda villkor. Att OM jag inte av någon anledning - sak samma vilken - inte kunde ha henne kvar skulle jag avliva henne. Det var självklart för mig att gå med på det, och jag hade full förståelse för ägarens beslut.
Tiken var 3½ år och hade åkt jojo. I korta drag så såldes hon av uppfödaren, till äg 1. Ägare 1 tränade henne kanske lite väl hårt lite väl tidigt (kapplöpningshund), och hon höll inte. Uppfödaren. Uppfödaren lyckades köpa tillbaka henne, och tränade upp henen försiktigt och tävlade henne lite. Dock så hon höll inte då heller, huvudet ville mer än kroppen klarade. Han beslöt sig då för att omplacera henne, och letade hem noga. Hon studsade inom några veckor från första hemmet, uppfödaren tog tillbaka henne. Tyckte det räckte för henne och tyckte att hon kunde få gå som 'pensionär' därhemma. Men likt många andra greyisar så fungerade hon INTE att leva ihop med andra aktiva kapphundar, hon blev förtvivlad när hon inte fick följa med och träna/tävla. Så uppfödaren gjorde ett nytt försök att omplacera, letade NOGA och kollade noga osv och allt lät perfekt. 5 dagar senare var hon tillbaks.
Då kände uppfödaren att det var nog för den stackars hunden, som bara var 3 år. Han pratade faktiskt med sin veterinär om att avliva henne för lynnesfel, trots att hunden INTE hade lynnesfel och en sådan avlivning skulle skada hans 'uppfödarrykte'. Men reglerna var iaf då att man fick inte avliva kappisar hur som helst. Men det tog emot att avliva för lynnesfel bara för att ge hunden en lösning som inte innebar att vandra runt, så han gjorde ett försök till att omplacera. Där jag kom in i bilden. Och fick alltså avlägga löfte om att inte låta henne byta hem igen om jag inte kunde/ville ha henne, utan avliva.
Varför hon studsat i de andra hemmen vet jag inte, hon var en raring och var INTE en problem hund alls. Hon var en typisk greyhound bara, och rarare än rarast.
Men här talar vi alltså en rasren hund, med 'alla papper', utan problembetenden, ung och frisk etc. Och ändå for hon som en jojo, och hade inte uppfödaren varit så mån om att lösa det, och tagit/köpt tillbaka henne hela tiden, vem vet hur mkt hon vandrat då.
Så, jag ställer mig bakom de som anser 'döda hundar lider inte' och att det tyvärr finns alltför många omplac redan. Men det är alltid samma slöseri när friska hundar avlivas, men det är inte nödvändigtvis det sämsta alternativet.
(Tiken stannade för övrigt här livet ut, högst älskad. Avlivades 10 år gammal då hon fått en artros i en tåled efter en fraktur i samma led något år tidigare. Det hade i sig inte varit något problem, om hon inte fortfarande varit av typen att 'huvudet vill mer'. Hon vägrade dra ner tempot, och körde på som innan, och fick ont och var olycklig över att inte kunna vara så aktiv som hon ville)