Hur sätter man gränser mot förälder som ställer upp?

[SpanskaLoppan]

Jag har alltid trott att jag haft en ovanligt nära och god relation till min mamma. Allteftersom jag växt upp(och hon blivit äldre och fått mindre ork)har jag insett att det nog aldrig varit en så god relation. Min föräldrar har ställt upp på mig hela mitt liv. Mamma pysslade och bakade och fixade med kalas och sydde barbiekläder när jag var liten. Båda skjutsade, betalade, organiserade och stöttade på alla sätt de kunde när jag blev större och hade häst(ar). Som vuxen har de fortsatt ställt upp med praktiskt och ekonomiskt stöd. I dagsläget är jag helt ekonomisk beroende av dem då det trasslar med jobb, studier och sjukskrivning. Det kommer lösa sig men just nu är jag i ett ekonomiskt vakuum där alla sparpengar är slut och jag måste låna massor av föräldrarna(främst mamma)för att klara mig. Summor som kommer ta mig förmodligen resten av deras liv att betala tillbaka med tanke på att jag har låglöneyrke och knappt går runt som det är ens.

Jag har insett att anledningen till att min mamma och jag aldrig grälar är att jag sällan eller aldrig säger emot. Jag känner inte att jag kan det när hon ställer upp så mycket. Hon har tidigare varit barnvakt ofta, hundvakt på tiden när jag hade hund. Och all ekonomisk hjälp. Generellt har jag inga problem heller med att göra henne till viljes, hon vill egentligen ingen svåra saker. Men det har gått för långt nu. Jag vet inte om det är för att jag helt enkelt inte HINNER tillgodose hennes önskemål eller om det är att hon faktiskt går för långt. Men jag orkar inte mer.
De senaste åren har hon mer och mer tappat förmågan att se saker ur andras perspektiv; hennes uppfattning är helt enkelt rätt och den som gör/tycker annat behöver skärpa sig eller är lite "dingding". Hon sätter sina behov före allt och så fort jag inte anpassar mig får jag höra att jag är egoistisk eller otacksam.
Mitt liv är kaotiskt just nu. Vi ska flytta, sälja villa, jag har varit sjukskriven 1,5 år för utmattningssyndrom, pluggat ett år efter det, varit föräldraledig 11 månader, pluggar nu igen och ska börja jobba i april. Maken jobbar nästan dygnet runt för att vi inte ska hamnar mer i skiten ekonomiskt så jag är ensam med 3 barn för det mesta varav en är tonåring och har en NPF diagnos, en går på lågstadiet och ev också behöver utredas och ett barn är under 12 månader gammalt. Jag sköter kontakt med mäklaren, rensning och städning inför visningar och flytt, allt kring barnen, all matlagning etc. Minsta barnet sover inte hela nätter utan vaknar och håller låda nästan som efter ett schema kl 00-02 VARJE natt.
Jag är så stressad och slut att jag har checkat ut mentalt. Bryr mig snart inte om någonting. Känner nästan ingenting. Minns inte dagarna, de bara försvinner.
"Klart vi hjälps åt!" säger mamma då. Men hon är 70+, har ont i rygg och höfter och KOL. Kan inte gå ut med barnen för lungorna orkar inte. Kan inte städa nåt större för hon får för ont/tappar andan. Hon blir helt slut av att dammsuga sin 2 rummare.
Så jag gör allt själv. 2 gånger har hon varit här på 4 veckor och "hjälpt till". Första gången var tanken att hon skulle se efter minsta barnet så att jag fick rensa och städa i trädgården. Hon var här 3 timmar varav barnet sov 2 och mamma då ville dricka kaffe med mig. Jag fick MINDRE gjort än när hon inte är här. Sist hon var här var i måndags. Hon skulle putsa fönster inför visning. Huset har nio rum med fönster varav vardagsrummet och köket har STORA fönster/burspråk. Och så ett inglasat uterum på det. Mamma putsade fönster i vardagsrum och kök och på utsidan av ett av sovrummen. Det är okej, hon var helt slut. Hon ORKAR INTE. Och det är okej för kroppen säger ifrån, det kan man inte hjälpa.
MEN. Två dagar senare är det visning. Jag har varit vaken i över 24 timmar och städat och trollat bort privata tillhörigheter. Samtidigt som mellanbarnet är hemma förkyld, minsta barnet och jag är båda två på väg att bli sjuka och mina studier som skulle påbörjas för tre dagar sedan har jag inte ens hunnit titta på. Mobilen hade jag lagt på laddning och missat att sätta på ljudet på(den är alltid på ljudlös för av nån anledning ringer det ALLTID när jag håller på att lägga minsta barnet)och då hade mamma ringt över 20 gånger. En timme innan jag ska åka iväg med barnen rycker hon upp ytterdörren och har då gått hit i snön 2 km(jag lånar hennes bil eftersom min är trasig och jag har inte råd att laga den just nu och hon använder sin bil så sällan att det går sönder för det). Hon är skitförbannad och skäller på mig för att jag inte svarar. Jag är superstressad och fortsätter bara med det jag håller på med för jag HAR INTE TID att diskutera. Mamma menar på att det kunde ha hänt nåt och hon blir ju jätteorolig när jag inte svarar. Jag försöker påtala att jag inte haft koll på telefonen eftersom jag har så mycket jag måste hinna men hon är bara arg, suckar och pustar och trampar runt och går på om att så svårt är det väl för fan inte att ha ljudet på etc. Bebisen har jag i bärsjal på ryggen och jag märker att hen börjar bli ledsen av den upprörda stämningen. Och när jag får kastat på mig att jag "för fan får skärpa mig" brister det för mig och jag ryter tillbaka att "det får jag för fan inte alls!"
Jag uppfattade inte riktigt vad mamma sa sen men det var det vanliga när sånt händer - nåt i stil med att "här får man för att man ställer upp/nänä det var tacken det/här var man då fan inte önskad då tar jag och drar åt helvete då". Och så stack hon igen.
Jag orkade inte diskutera mer med henne utan ringde min pappa(de är skilda sedan länge)och bad honom ringa och kolla att hon kom tillbaka hem säkert. Det var egentligen meningen att jag och barnen skulle vara hos mamma och äta lunch medan visningen pågick men jag orkade inte det heller. Så vi gjorde lite annat istället. Mamma smsade om det, att hon trodde att vi bestämt men jaja... Jag svarade inte. Skrev till henne sent på kvällen om hur trött och stressad jag är, hur jag mår. Då svarade hon att hon måste få veta hur hon kan hjälpa till men inte få skäll för hon har inte gjort nåt fel.
Så här är det hela tiden. Och jag ORKAR INTE MER NU. Jag orkar inte kämpa med allt hela tiden och sedan bara få krav och skit. Jag orkar inte anpassa allt hela tiden. Hon kan ju inte hjälpa till. Kan inte bära, lyfta, städa etc. Kan inte se efter bebisen för hon orkar inte lyfta hen. Kan inte göra nåt med de stora barnen för hon får ont om hon går och kan inte andas om det är för varmt/för kallt/för blåsigt. Se på tv och spela kan de stora barnen göra utan tillsyn. Och det är OKEJ, hon kan ju inte hjälpa det.
Jag handlar åt henne, bär åt henne, skjutsar henne, lyssnar på gnäll när hon behöver få avreagera sig ang saker, hälsar på/bjuder hem för att hon och barnen ska ha en bra relation, klipper klorna på hennes katt för det fixar ingen annan. Jag försöker vara tacksam och ställa upp tillbaka. Men jag kan inte anpassa allt efter henne hela tiden. Maken börjar tröttna på att hon kommer och går som hon vill hos oss. Han vill inte att hon har extranyckel till lägenheten sen och ärligt talat vill inte jag det heller. Jag vet inte hur många gånger vi planerat om dagen för att hon dyker upp oanmäld eller fått låtsas att vi inte hör suckarna och den sårade tonen när vi inte sätter oss och fikar eftersom vi är mitt i nåt när hon kommer med bullpåsen. Har vi besök eller om barnen har kompisar hemma är det ett evigt gnäll om att det låter för mycket så hon hör inte vad nån säger för hörapparaten tar upp alla ljud. På julen de senaste åren har vi fått stänga av musik och Tv större delen av julaftonen eftersom hon kommer redan mitt på dagen och då inte hör. På kvällen när fler gäster(som hon inte alltid känner)dyker upp blir hon irriterad för "de skriker ju så att jag inte hör nåt!". Men ingen skriker, de bara pratar och skrattar så som man gör när man sitter 10 personer i ett kök och det är feststämning.

Jag älskar min mamma. Jag ser att hon förtjänar att jag ställer upp tillbaka. Jag vet att jag hade haft löneutmätning för länge sedan om hon inte räddat mig ekonomiskt. Man kan få svårt att se andras perspektiv/tänka i nya banor när hjärnan åldras.
Men jag känner mig livegen. Som att allt i mitt liv måste anpassas efter henne hela tiden. Allt i barnens liv. Jag vill inte fortsätta såhär.
Men hur sätter man gränser på ett respektfullt sätt när personen man måste gränssätta 1. Håller en uppe ekonomiskt och 2. Blir passiv aggressiv och inte går att prata med?
Jag måste förändra dynamiken i vår relation men jag förstår inte hur jag ska kunna det för hon tar ju allt som personangrepp hela tiden.

 

[SpanskaLoppan]

Det här med att svara i telefon är nåt som båda mina föräldrar irriterar sig på. Jag SKA svara när man ringer. Eller på sin höjd är det okej att ringa upp nån kvart senare. De verkar inte tänka på att det är fler som ringer. Och att jag kanske inte orkar prata i telefon dagligen. Äldsta barnet behöver mycket stöd för att klara skola och vardag pga autism. Mellanbarnet har troligen ADHD och behöver en hel del stöd med att få saker gjorda. Jag har troligen ADHD själv och kämpar stenhårt för att göra det jag SKA göra istället för att påbörja en massa saker som inte blir färdiga sen. Hamnar ofta i läget att jag VILL genomföra saker men det GÅR INTE. Jag blir sittande och kan inte ta mig för det jag faktiskt vill göra. Eller så stritter jag runt och rycker lite i än det ena än det andra och så har jag varit igång i 12 timmar men egentligen bara gjort allt värre.
Det krävs enormt mycket energi för att få nån sorts struktur och bli produktiv. Och ringer det då när jag äntligen är på G så är allt förstört och jag tappar tråden och kan inte ta upp den igen. Så ibland skiter jag i telefonen för att få nåt gjort.

Ibland är jag så tömd på social energi av att styra upp barnen att jag inte ORKAR vara social mer. Jag har försökt förklara men möts då av att det är "bara att". Jag har försökt förklara hur jag fungerar men får samma åsikter tillbaka då. "Så svårt är det inte!, "Man får väl skärpa till sig!".

Jag försöker fråga dem om de var nåbara hela tiden när jag var barn? Nä, just det. Men det var okej för det fanns inga mobiler så de kunde inte vara tillgängliga. Men jag måste vara det för mobilen existerar nu och då ska man vara nåbar. Jämt.

 

[Cambrie]

Alltså du skriver mycket om hur trött och slut du är men du verkar ju vara vuxen och ha familj? Vad gör din man för att avlasta dig? Det är lätt att skylla på en förälder men du verkar ju vara vuxen med egen familj, är det då verkligen din mamma som ska avlasta dig trots att hon verkar ha egna hälsoproblem och inte orka så mycket?

 

[Nepenthe]

Allt låter väldigt rörigt.

Går det att sitta ner och styra upp?
Vad vill din mamma hjälpa till med och inte.
Vad vill du ha hjälp med och inte.

"tack för allt stöd med pengar, det räcker för oss, vi är väldigt tacksamma men annars känner vi att vi klarar oss själva"
"vi kommer hjälpa till med mat en gång per vecka och då även klippa klor på katten."

t.ex (jag läste inte texten så noga för blev stressad själv)

 

[SpanskaLoppan]

Alltså du skriver mycket om hur trött och slut du är men du verkar ju vara vuxen och ha familj? Vad gör din man för att avlasta dig? Det är lätt att skylla på en förälder men du verkar ju vara vuxen med egen familj, är det då verkligen din mamma som ska avlasta dig trots att hon verkar ha egna hälsoproblem och inte orka så mycket?

Han jobbar 12 - 15 timmar per dag 5-6 dagar i veckan för att vi ska klara den har "pausen" i inkomst för mig. Jag kommer alltså ha inkomst igen men väntar på en massa beslut från olika myndigheter och arbetsgivare just nu. Och vi kommer halvera våra utgifter tack vare flytten till lägenhet.

Jag vill inte ha praktisk hjälp av henne. Jag vill gärna umgås, men då när det finns TID. Och att det respekteras att jag inte hsr tid precis när som. Jag ber inte henne om avlastning. Jag talar om att jag inte hinner det hon vill eller berättar att jag har för mycket att göra just nu för att hinna fika. Då vill hon hjälpa till. Säger jag nej blir hon sårad och tycker att jag är otacksam. Säger jag ja är jag girig och egoistisk. Och skyldig att finnas tillgänglig dygnet runt.

JAG VILL INTE ATT HON GÖR SAKER FÖR MIG. Jag vill bara få göra det jag måste ifred. Men det får jag inte för det måste göras på hennes sätt och "vi hjälps åt!".

 

[SpanskaLoppan]

Allt låter väldigt rörigt.

Går det att sitta ner och styra upp?
Vad vill din mamma hjälpa till med och inte.
Vad vill du ha hjälp med och inte.

"tack för allt stöd med pengar, det räcker för oss, vi är väldigt tacksamma men annars känner vi att vi klarar oss själva"
"vi kommer hjälpa till med mat en gång per vecka och då även klippa klor på katten."

t.ex (jag läste inte texten så noga för blev stressad själv)

Det ÄR rörigt. Jag orkar inte hålla tråden riktigt. Ber om ursäkt för jobbig text.

 

[Nepenthe]

Det ÄR rörigt. Jag orkar inte hålla tråden riktigt. Ber om ursäkt för jobbig text.

Det är väl kanske det att de börjat dra åt olika håll och därför gränserna suddats ut.

Jag fick va väldigt tydlig med min mor att jag uppskattar hennes hjälp med min hund men var tydlig med att vill du inte, så säg till. Sen hur många dagar. Hon får ekonomisk ersättning och sen hjälper jag henne när JAG har tid/hon ber mig. Hon kan inte förvänta sig att jag kan då varje gång hon frågar men oftast kan vi lösa det.

 

[Capybara]

Du måste sätta gränser för att du måste sätta gränser. Läs igenom det du själv har skrivit: det blir tydligt att din mamma just nu bidrar till din stress, oavsett hur mycket hon tidigare hjälpt dig praktiskt och ekonomiskt.

Jag tycker du ska säga, eller skriva, sista stycket i ditt första inlägg till henne (fast inte det där med åldrande hjärna kanske, skippa det). Jag tycker det är tydligt i det du skriver att du älskar henne och är tacksam, men att ni behöver ha en annan dynamik nu. Det verkar ju inte alls handla om att du inte vill hjälpa henne eller inte vill ha henne i ditt liv, utan att vissa mönster behöver bli annorlunda.

Du behöver t.ex. inte på något vis ta ansvar för att hon blir orolig när du inte alltid är tillgänglig i telefon. Det får hon hantera själv, på vilket sätt hon nu vill det. Ofta tycker jag att det där blir ett självspelande piano: om man anstränger sig för att alltid svara, blir oron ännu större svara de gånger när man verkligen inte kan. Sätt stopp för det, säg att du bestämt dig för att oftare ha mobilen på ljudlös för att du behöver fokusera på annat, och säga att du då ringer upp/hör av dig när du har möjlighet.

 

[SpanskaLoppan]

Det är väl kanske det att de börjat dra åt olika håll och därför gränserna suddats ut.

Jag fick va väldigt tydlig med min mor att jag uppskattar hennes hjälp med min hund men var tydlig med att vill du inte, så säg till. Sen hur många dagar. Hon får ekonomisk ersättning och sen hjälper jag henne när JAG har tid/hon ber mig. Hon kan inte förvänta sig att jag kan då varje gång hon frågar men oftast kan vi lösa det.

Jag har varit tydlig. Jag säger hela tiden att hon inte måste. Att hon ska göra vad hon orkar. Att vi kan ses utan att hon nödvändigtvis ska hjälpa till med nåt.
Men jag får inte säga så för då innebär det att jag inte uppskattar hjälpen hon erbjuder.

 

[VLMF]

Det låter som att din mamma verkligen vill hjälpa till men för dig är ju inte det någon hjälp av olika anledningar. Kan en väg framåt vara att du berättar för henne på vilket sätt du vill ha hjälp? Även om du tycker att stora barnen kan spela spel själva utan henne kanske det kan vara ett sätt att få henne att känna att hon hjälper till samtidigt som hon inte är i vägen för dig. Ge henne i uppdrag att koka kaffe, fixa mellis till barnen och spela spel med dem (minus lilla) om det är en överkomlig uppgift för henne. Kanske finns fler sådana enkla uppgifter som hon kan "hjälpa till" med utan att förstöra för mycket. Typ vattna, plocka ur diskmaskinen om hon kan börja sig? Och var tydlig mot henne exakt vad hon ska göra för att vara till hjälp. Kan det vara en väg?

 

[Cambrie]

Han jobbar 12 - 15 timmar per dag 5-6 dagar i veckan för att vi ska klara den har "pausen" i inkomst för mig. Jag kommer alltså ha inkomst igen men väntar på en massa beslut från olika myndigheter och arbetsgivare just nu. Och vi kommer halvera våra utgifter tack vare flytten till lägenhet.

Jag vill inte ha praktisk hjälp av henne. Jag vill gärna umgås, men då när det finns TID. Och att det respekteras att jag inte hsr tid precis när som. Jag ber inte henne om avlastning. Jag talar om att jag inte hinner det hon vill eller berättar att jag har för mycket att göra just nu för att hinna fika. Då vill hon hjälpa till. Säger jag nej blir hon sårad och tycker att jag är otacksam. Säger jag ja är jag girig och egoistisk. Och skyldig att finnas tillgänglig dygnet runt.

JAG VILL INTE ATT HON GÖR SAKER FÖR MIG. Jag vill bara få göra det jag måste ifred. Men det får jag inte för det måste göras på hennes sätt och "vi hjälps åt!".

Ja hon låter som min mamma (också över 70, snart 80, ont överallt och allt ska ske på hennes sätt, med åldern har hon blivit rätt cynisk och faktiskt på gränsen till otrevlig också, skulle själv tippa på att det är för att hon är mycket ensam och då vill ha oss hos henne vilket vi inte har tid till, jag behöver jobba för att ha råd med de utgifter vi har och sedan är min ork slut vilket hon inte begriper).

Det du kan göra är väl att faktiskt sätta telefonen på ljudlös. Den gränsen har du ju rätt att sätta att du är upptagen med annat, take it or leave it liksom. Sedan är det väl ofta så att med att ställa upp ekonomiskt ofta kommer med krav i en eller annan form. Jag tycker @Nepenthe är bra på det, men sätter du gränser och säger ifrån så kanske du får räkna med att faktiskt bli av med de pengarna.

Sedan tror jag du och din man får sätta er ner och fundera hur ni ska lösa situationen. Det låter inte helt sunt att vara beroende av sina föräldrar ekonomiskt när man har egen familj.

 

[SpanskaLoppan]

Du måste sätta gränser för att du måste sätta gränser. Läs igenom det du själv har skrivit: det blir tydligt att din mamma just nu bidrar till din stress, oavsett hur mycket hon tidigare hjälpt dig praktiskt och ekonomiskt.

Jag tycker du ska säga, eller skriva, sista stycket i ditt första inlägg till henne (fast inte det där med åldrande hjärna kanske, skippa det). Jag tycker det är tydligt i det du skriver att du älskar henne och är tacksam, men att ni behöver ha en annan dynamik nu. Det verkar ju inte alls handla om att du inte vill hjälpa henne eller inte vill ha henne i ditt liv, utan att vissa mönster behöver bli annorlunda.

Du behöver t.ex. inte på något vis ta ansvar för att hon blir orolig när du inte alltid är tillgänglig i telefon. Det får hon hantera själv, på vilket sätt hon nu vill det. Ofta tycker jag att det där blir ett självspelande piano: om man anstränger sig för att alltid svara, blir oron ännu större svara de gånger när man verkligen inte kan. Sätt stopp för det, säg att du bestämt dig för att oftare ha mobilen på ljudlös för att du behöver fokusera på annat, och säga att du då ringer upp/hör av dig när du har möjlighet.

Händelsen häromdagen känner jag rätt tydligt att jag vill säga ungefär som du skriver. Att jag hör att hon blev orolig men att hon inte kan lägga ansvaret för sin oro på mig som redan har mycket att hantera. Hon VISSTE att det var visning den dagen och vi hade pratat i telefon kvällen innan där jag uttryckt att jag var väldigt stressad över allt jag hade kvar att göra. Då måste det vara hennes eget ansvar som vuxen att hantera ångesten över att "tänk om det hänt nåt!"

Det är liksom inte att jag retar mig på att hon inte orkar som förr eller att hon vill hjälpa till.
Det är att allt är så villkorat. Klart man hjälps åt! Men om hon hjälper mig är jag skyldig att: alltid svara i telefon oavsett vad jag gör för tillfället. Att svara på sms snabbt. Att släppa allt jag har för händer när hon kommer på spontanfika. Att inte säga till när hon låter barnen göra saker jag sagt nej till eller köper en massa dyra presenter som jag bett henne låta bli.
Jag måste kunna hjälpa henne när hon vill. Inte när jag har tid. Eller jo, det kan gå att hänvisa till att jag inte hinner förren tisdag t ex. Men inte för många gånger i rad. Det är alltid en avvägning. "Kan jag säga nej den här gången? Vad sa jag förra gången? Inte nej två gånger i rad." Fast jag kanske faktiskt verkligen inte hinner. Jag såg efter hennes katt och städade hennes lägenhet när hon var inlagd på sjukhus för ett år sedan tex. Höggravid med foglossning. För jag vågade inte be henne fråga sin syster istället. Ett par månader senare for jag fram och tillbaka tre gånger om dagen mellan våra bostäder med tre barn varav ett spädbarn och jag själv nyopererad för att hennes katt skulle ha antibiotika och av någon anledning accepterar han att jag gör sånt(även om han meddelar ljudligt att han hatar mig). Jag är glad över att kunna vara till nytta för henne! Men jag måste kunna säga nej ibland utan att utsättas för känslomässig utpressning...

Vissa saker behöver jag kunna säga ifrån på också. Äldsta barnet är ett bonusbarn, mitt hjärtebarn, som jag känt hela hens liv. Autism är väl verkligt tänker min mamma, men SÅÅ tufft har hen inte det. Hen vill bara bestämma över er! Säg ifrån och sätt ner foten! Hen är bara elak!(bonus har ett kontrollbeteende som vi försöker räta upp med hjälp av BUP. Men det är inte elakhet utan hens sätt att leta trygghet eftersom hen inte förstår vad som går fel för hen hela tiden. Ev har hen nån form av intellektuell funktionsnedsättning också. Hen är en av de mest empatiska personer jag känner annars.)
Jag har mer och mer börjat stoppa samtalet när sånt börjar tuggas. För jag vill inte höra vad jag upplever är skitsnack faktiskt. Sen får hon såklart tycka saker. Men inte göra skillnad på barnen beroende på blodsband.

Jag vill ha en "vi hjälps åt" del i relationen men jag börjar också se hur skev den är, vår relation. Det är klart att vi kommer alltid vara mor och dotter men vi har nog kvar den typen av relation som vårdnadshavare och barn har till stor del. Jag har vilat för mycket i det, skönt att alltid kunna luta sig tillbaka på mamma om nåt händer. Vilket jag såklart skäms för, jag är med råge vuxen! Ovanstående har säkerligen gjort så att mamma bevarat föräldrarollen som den till ett barn också.
Vilket nog har varit skönt för henne på sitt sätt då hon har ett stort behov av att vara behövd.
Nu är hon inte behövd på samma praktiska sätt längre. Jag har börjat arbeta mot att sluta vara beroende ekonomiskt av någon, bl a har maken och jag skild ekonomi numera. Jag behöver ta egen kontroll och ansvar. Och mamma kan inte pga sin hälsa hjälpa mig så mycket praktiskt eftersom kroppen säger ifrån.
Jag tror också att hon lider av att inte orka. SÅ gammal är hon ju inte. Hon hade nog sett sig själv som betydligt mer aktiv som 70 åring. Men det känns som att vi går runt och upprätthåller nån sorts falsk bild av att allt står och faller med henne. Klart hon är behövd! Men en hel del i livet skulle vara enklare om jag inte behövde ha stressen att göra henne nöjd också utan fick göra på det sätt som funkar för min familj.

Det är så många år av dysfunktion att det inte går att beskriva i text såhär men... Jag vet alltså att jag behöver sätta gränser. För att jag är vuxen och måste sluta förlita mig på att hon ska rädda mig hela tiden. Men då måste hon också släppa taget och låta mig göra saker på mitt sätt utan att ta illa upp av att jag inte ber henne om hjälp!
Hon behöver också inse att jag inte kan vara hennes livlina i att hon är ledsen över att livet inte blev som hon hoppats på äldre dar. Hon är frustrerad för att hon inte orkar och ledsen över att hon bor själv(hon har sagt det sista själv och också varit väldigt påstridig i att vi ska bo tillsammans).

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det här när hon går i försvar och blir arg direkt. Allt är ett personligt påhopp och slutar i "nej men då drar jag åt helvete då om min hjälp är ett sånt jävla problem! Det ska jag komma ihåg minsann!"

 

[SpanskaLoppan]

Ja hon låter som min mamma (också över 70, snart 80, ont överallt och allt ska ske på hennes sätt, med åldern har hon blivit rätt cynisk och faktiskt på gränsen till otrevlig också, skulle själv tippa på att det är för att hon är mycket ensam och då vill ha oss hos henne vilket vi inte har tid till, jag behöver jobba för att ha råd med de utgifter vi har och sedan är min ork slut vilket hon inte begriper).

Det du kan göra är väl att faktiskt sätta telefonen på ljudlös. Den gränsen har du ju rätt att sätta att du är upptagen med annat, take it or leave it liksom. Sedan är det väl ofta så att med att ställa upp ekonomiskt ofta kommer med krav i en eller annan form. Jag tycker @Nepenthe är bra på det, men sätter du gränser och säger ifrån så kanske du får räkna med att faktiskt bli av med de pengarna.

Sedan tror jag du och din man får sätta er ner och fundera hur ni ska lösa situationen. Det låter inte helt sunt att vara beroende av sina föräldrar ekonomiskt när man har egen familj.

Jag har telefonen på ljudlös. Men ignorerar jag den för länge så händer det som hände häromdagen. Då står hon plötsligt i hallen pustande och stånkande och är skitarg för "tänk om det HÄNT NÅT?!" Mer än en gång har hon gjort just det när maken och jag varit hemma själva för en gång skull och är mitt i lite trevligt spontansex och därför inte har svarat...

Vi har en plan. Bl a säljer vi huset med 4 sovrum och flyttar in i en hyreslägenhet med 2 sovrum... Det mer än halverar vår boendekostnad. Vi köpte huset precis innan inflationen blåste iväg och gick från att betala 7-8.000 i månaden på lånet till 17-20.000 i månaden. Det är hela min inkomst nästan. Så vi har en plan såklart. Tyvärr lär vi inte få nån vinst på husförsäljningen men vi får några miljoner mindre i lån i vart fall och det är ju värt mycket.

 

[gulakatten]

@SpanskaLoppan Vilken oerhört tuff situation ni är, det låter fruktansvärt kämpigt. Men - du pratar om att sätta gränser gentemot en person som du är beroende av ekonomiskt. Det är oerhört svårt, om inte omöjligt. Jag har en sån här situation i min närhet och jag har än så länge inte sett det sluta bra.

Mitt tips är alltid: bit ihop, var tacksam för hjälpen, ta dig ur beroendeställningen så snart du kan.

Det är väldigt svårt att som vuxen bli försörjd av en förälder och sen vilja dra gränser gentemot den föräldern. Den normala dynamiken mellan ett vuxet barn och en förälder faller då, eftersom den ju lite hänger på att man som vuxet barn faktiskt klarar sig själv.

 

[Pilot]

När någon ringer mig så får jag upp att jag kan välja att skicka ett färdigskrivet sms att jag är tyvärr upptagen och kan inte prata nu.
Hade något sånt funkat?
Och är det något akut får hon skicka sms, annars får ni höras en annan dag. Sen tänker jag att de behöver ältas tills det går fram.

På ett vis är det bra att ni flyttar, då blir det något lättare att ändra rutiner. Typ att hon behöver inte ha nyckel, nu bor ni så litet att ni får hälsa på hemma hos henne.

Sen tycker jag att även om du är otroligt tacksam över all hjälp du får, så går det inte att stå i tacksamhetsskuld. Hon får ge eller låna pengar för att hon vill.
Ni får hjälpa henne när ni kan.

Och sen gäller det att härda ut, det låter ju som att en vändning och att du och din man aktivt försöker lösa er situation. Det låter väldigt mycket som att ni nästannästan är i hamn och behöver orka lite till.

 

[Capybara]

Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det här när hon går i försvar och blir arg direkt. Allt är ett personligt påhopp och slutar i "nej men då drar jag åt helvete då om min hjälp är ett sånt jävla problem! Det ska jag komma ihåg minsann!"

Jag förstår verkligen att det inte är enkelt! En sak jag undrar är: vad händer om du låter det ovan beskrivna hända, dvs. att du uttrycker hur det känns för dig och hur du vill ha det, och då säger hon så där, och ... sen? Blir hon sur för evigt? Eller kan det hända att hon låter det sjunka in, låter de sårade känslorna klinga av och sen faktiskt kanske förstår dig?

Obs att jag inte tror att detta är en enkel sak att göra. Jag har inte upplevt allt det här som du beskriver nu, men jag har försökt sätta gränser kring specifika saker och fått reaktioner som är helt oproportionerliga och som nog egentligen inte ens handlar om det aktuella problemet utan om andra saker och känslor.

 

[Cambrie]

Sen tycker jag att även om du är otroligt tacksam över all hjälp du får, så går det inte att stå i tacksamhetsskuld. Hon får ge eller låna pengar för att hon vill.
Ni får hjälpa henne när ni kan.

Tyvärr funkar det ju inte så om man är beroende av dessa pengar, då är det nog bara som @gulakatten skriver, att det blir en oerhört svår situation, för personen som ställer upp med pengar kan ju bara dra de tillbaka och så var det bra med det. Vilket verkar vara en väldigt hög risk om de behöver den hjälpen just nu. Jag har en mamma som är ungefär likadan, där har det handlat om två val. Antingen bita ihop och få hjälp eller säga stopp och inte få hjälp. Jag sa stopp eftersom jag själv var på väg att bli slutkörd, och ja, vi kan väl säga så här, jag kan nog inte be henne om hjälp mer... Men det finns i och för sig mer bakom vår relation än Ts har i relationen med sin mamma som hon beskriver den i alla fall.

Dock @SpanskaLoppan tycker jag inte hon ska ha tillgång till nyckel. Begär tillbaka den, sedan låser ni faktiskt dörren i sådana fall som du beskriver. Du kan säga att du behöver ha in nycklarna nu för att iordningställa till flytten, det vore inget konstigt alls. Absolut att du kan ta upp det en gång till med henne, men jag tror inte att hon kommer förstå. Jag tror att det här är ett sätt att bita sig fast och min erfarenhet är att sådana människor bara kommer bli ännu mer benägna att bita sig fast ju mer äldre och ensammare de blir. När min mamma inte fick den reaktion hon ville från mig gick hon på barnen, hon kan ringa dottern 15 gånger när hon är i skolan till exempel. Om dottern inte svarar (märk väl då att hon ringer när hon är i skolan där de inte har telefonerna på lektionerna) så ringer hon tills hon får svar liksom. Jag vet inte vad man ska göra med en sådan person men det hade troligen varit betydligt lättare att säga ifrån om du inte var beroende av hennes pengar.

 

[Masse]

Att din mamma blir hispig när du inte svarar i telefonen, det förstår jag som förälder och anhörig. Speciellt som du har beskrivit hur kaosartad din och din familjs tillvaro är just nu.
Sedan får jag nog vara lite elak och säga att det inte bara är din mamma som ställer till det. Lite ligger på dig också du tar emot hjälp du vet att din mamma egentligen inte kan ge längre. Sedan blir det fel med allt och alla mår dåligt.
Ta lite djupa andetag och tänk lite. Sedan ta ett möte med din mamma där ni pratar igenom situationen. Ni befinner er på olika ställen i livet och just nu ställer ni mest till det för varandra.
Berätta att du tycker om henne och att hon betyder mycket för dig. Just därför vill du inte att hon ska kämpa med sådant som hennes kropp inte klarar längre. Att det är av omtanke och uppskattning för det hon gjort tidigare som du vill avlasta henne. Bestäm gemensamt om när och hur mycket tid som ni båda kan avsätta för att fika och umgås. Det ska vara trevligt och lugnt utan att någon av er mår dåligt.

 

[Eurydome]

Han jobbar 12 - 15 timmar per dag 5-6 dagar i veckan för att vi ska klara den har "pausen" i inkomst för mig. Jag kommer alltså ha inkomst igen men väntar på en massa beslut från olika myndigheter och arbetsgivare just nu. Och vi kommer halvera våra utgifter tack vare flytten till lägenhet.

Jag vill inte ha praktisk hjälp av henne. Jag vill gärna umgås, men då när det finns TID. Och att det respekteras att jag inte hsr tid precis när som. Jag ber inte henne om avlastning. Jag talar om att jag inte hinner det hon vill eller berättar att jag har för mycket att göra just nu för att hinna fika. Då vill hon hjälpa till. Säger jag nej blir hon sårad och tycker att jag är otacksam. Säger jag ja är jag girig och egoistisk. Och skyldig att finnas tillgänglig dygnet runt.

JAG VILL INTE ATT HON GÖR SAKER FÖR MIG. Jag vill bara få göra det jag måste ifred. Men det får jag inte för det måste göras på hennes sätt och "vi hjälps åt!".

Dina behov är ju 100% begripliga.

Du gör naturligtvis helt rätt i att sätta gränser. Du behöver vara beredd på att det inte kommer att bli konfliktfritt, men det betyder inte att du gör rätt! Stå på dig.

 

[jemeni]

Jobbigt läge
Du behöver prata med henne, men troligtvis blir det en konflikt om att du bla bla..
Om du riktar in samtalet som om det är hon som är viktig, kan det hjälpa?
tex
Jag tycker det är synd när du kommer när vi inte riktigt har tid att umgås med dig,
kan vi inte i stället bestämma en tid när vi fikar så har jag tid att sitta ner och umgås med dig i lugn och ro.