Hur ska jag gå vidare?

[lilla_maaliiin]

Den 10e september 2010 dog min allra bästa vän i hela världen.

Denna vännen hade hjälp mig genom 5 år. Det kan låta som en kort tid, men med tanke på min ålder, så var det nästan en fjärdedel av mitt liv.

Denna vän hjälpte mig genom sjukt jobbiga tonår, och var vid min sida under studenten, jobbsök, 4 olika jobb, en hel del förhållanden, han stöttade mig under en tuff graviditet, han fanns med under sonens första levnadsår och han fanns där när allt bara kändes skit.

Denna underbara vän, den finaste av alla, var ljuset i mitt liv. Han fick mig att glömma en hel massa skit som hände i mina yngre tonår, och han gjorde så jag fick tillbaka mitt självförtroende. Kort sagt så hjälpte han en väldigt trasig tonåring till att bli en självständig och glad vuxen.

Att denna bästa vän var en häst - det spelade aldrig någon roll. För det var en vän han var, och det var så jag såg honom. Han var min vän, så mycket mer än ett husdjur.

Och nu är han borta och livet är åt helvete. Dagarna spenderas i soffan, gråtandes. Jag orkar ingenting längre. Saker som att borsta tänderna eller tvätta håret känns övermäktiga.

Utåt går jag runt och ler, och flertalet av mina vänner har kommenterat att "nu känns det väl ändå bättre" och "du har väl börjat gå vidare"?

Det låter så löjligt, men det känns verkligen som om smärtan aldrig kommer försvinna. Och medan dagarna går så blir det bara värre och värre.

Hur kommer man över förlusten av ens bästa vän? Hur går man vidare i livet? Går det ens att komma ut på andra sidan sorgen och smärtan - och om det går, vem är man då?

Jag vill bara spola tillbaka tiden och få tillbaka min ponny! Jag saknar honom så mycket....

Sorry för rörigt inlägg, vet inte ens vad jag vill med tråden egentligen...

 

[ebba85]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Jag förstår hur det känns, och du kommer att komma över den mest akuta sorgen så småningom och kunna minnas din häst med glädje och tacksamhet. Men du kan inte skynda igenom ett sorgearbete, oavsett vad andra säger. Det tar tid, och det är inte säkert att känslan försvinner, däremot kan du lära dig att leva med den. Att förlora en underbar vän gör ont, oavsett om det är en människa eller ett djur. Finns det människor omkring dig som du kan prata med om din sorg? Ofta kan det lätta lite om man får förklara för någon hur det känns. Jag tycker du gör rätt som skriver här också, för det finns säkerligen flera som gått igenom samma sak. Jag tänker på dig och hoppas att du ska kunna må bättre snart, men det kommer som sagt ta tid, och under den tiden behöver du hjälp och stöd. Kramar från Ebba

 

[Lunketuss]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Hjälper inte din son dig att ta dig igenom sorgen som du har efter din häst?
Personligen tycker jag att mina barn hjälpt mig igenom mycket sorg genom åren, har jag inte haft dom att bry mig om så hade man kanske inte orkat (sjuka gammla föräldrar).
Barnen får livet att rulla på, både genom sorg å glädje, tur man har dom.

 

[FengurLaugar]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Sedan jag fick min första häst för 16 år sedan har jag förlorat två, med 1,5 års mellanrum. De var sjuka, den ena i kronisk fång och den andra i kronisk hosta/astma. Det som hjälpte mig genom detta var att jag hade en häst kvar hela tiden, samma häst vid båda tillfällena. Jag har haft honom att stötta mig mot och sköta om och det hjälpte mig i min sorg. Eftersom hästarna som jag förlorade vad sjuka, är det också en hjälp, de lider inte mer, de har det bra hos varann på de evigt gröna ängarna.

 

[elgur86]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

4 dagar innan dej förlorade jag min "bäbis" .. Jag tittar helst inte på bilder ännu , men samtidigt vet jag att man med tiden ser det hela annorlunda.
Det var meningen att man skulle få den här tiden med just det här djuret !
Jag ser varje djur som jag förlorat som en del i livet , som lärt mej massor !
För mej känns det alltid lite svårare när djuren avlivats pga sjukdom eller skada då de inte varit så gamla än , vilket var fallet med min senaste häst nu , då känns det orättvist.
Det kommer att kännas bättre med tiden , jag lovar !

 

[lilla_maaliiin]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Svarar alla:

Pilen var sjukt i fång och var bara 13 år när han togs bort, precis som någon skrev: det känns bara så orättvist! Särskilt eftersom allt verkade gå åt rätt håll, vi skulle snart börja skritta igång igen och så är han bara tvärthalt en dag, vill inte gå ett steg. Hela resan var rätt rörig, med många klinik-och veterinärbesök där alla kliade sig i huvudet och sedan "helt plötsligt" var det dags att ge upp. Jag har sån sjuk ångest över att jag inte lyckades rädda honom, att jag faktiskt indirekt dödade min vän då jag ringde nödslakten...

Helt ärligt; sonen hjälper inte ett skit. Det känns hemskt att skriva, men just nu har jag bara dåligt samvete över honom. Jag är hemma med honom på dagarna då vi inte fått dagisplats ännu, och jobbar kvällar+helger. Och vad gör jag på dagarna? Jo - sitter i soffan och störtbölar tills dess att sambon kommer hem. Hur kul är det för en 15-månaders?

Jag ska prata med en psykolog på tisdag, men är så rädd att hon ska skratta åt mig. Jag tycker ju lixom att hela livet verkligen är åt helvete nu, och jag är så rädd att psykologen ska fråga "vadå, du mår alltså dåligt över en HÄST?!".

Det var först i helgen som jag "erkände" för min mamma och även för sambon hur pass skit jag har mått. Fram tills i söndags har jag hållt masken. Jag har alltså ca 30 min innan jag vet att sambon kommer hem gått upp ur min soffa och klätt på mig och låtsas som om allt är bra. Men nu går det inte längre, jag orkar helt ärligt inte mer nu...

 

[Sofie.S]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Jag förlorade min bästa vän 20 oktober, nu i år. Han hade då funnits vid min sidan i nästan 7 år. Han har hjälpt mig med så himla mycket, nu rycktes min trygghet ifrån mig.

Jag har inget bra råd, men jag försöker ta en dag i taget. Gråta, skrika och må skit. Bryt ihop flera gånger. Gör en total urladdning.
För att sedan gå vidare.
Det är tufft och skit jobbigt, men någon gång blir det bättre.

Tillägg:
Såg vad du skrivit om psykolog. Jag går hos en psykolog och hon tycker inte att det är ett dugg konstigt. Det är otroligt skönt att prata med någon helt neutral person.

 

[Lindsen]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Jag har varit (är?) där du är nu. Tog bort min älskade vän för över ett år sedan och det gör fortfarande otroligt ont.
Har inte riktigt accepterat det ännu och kan fortfarande inte prata om honom utan att börja gråta.
Det gör fortfarande otroligt ont att tänka på honom för jag saknar honom otroligt mycket. Man måste på något sätt lära sig att leva med den saknaden tror jag. Han var oxå bara 13 år och mitt i livet.
Det var så orättvist!

För dig är det fortfarande så färskt, det tar tid att lära sig leva utan dom.

Jag försöker att låta bli att tänka på honom, men rätt som det är (några gånger om dagen) dyker han upp i mina tankar, men då får jag tränga undan det.
Som sagt, man måste lära sig att leva med saknaden för den kommer nog alltid att finnas där. Vissa hästar är ju väldigt speciella och sätter stora avtryck..

 

[Tussinussen]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Jag ska prata med en psykolog på tisdag, men är så rädd att hon ska skratta åt mig. Jag tycker ju lixom att hela livet verkligen är åt helvete nu, och jag är så rädd att psykologen ska fråga "vadå, du mår alltså dåligt över en HÄST?!"...

Nu är inte jag någon psykolog men en sak är mycket tydlig för mig när jag läser det du skriver, och det är att du mår dåligt, punkt slut, och inte bara pga hästen. Det verkar som om det har hänt dig mycket i ditt korta liv (du skrev om rörig tonårstid, "flera" förhållanden och sen ovanpå det, barn, i ditt första inlägg). I mina öron låter det som om detta med hästen var droppen - du har känslomässigt gått in i väggen och fixar inte mer.

Du ska inte alls vara rädd för psykologen, det är psykologen som är där för din skull o inte tvärtom. Jag tycker du ska prata med BVC också och berätta att du mår dåligt och träffar en psykolog, och inte känner att du fixar att vara mamma på dagarna, så kanske dom kan hjälpa till o få kommunen att prioritera dig ifråga om dagisplats. För din son har det inte bra om du mår sådär när du är med honom.

Var rädd om dig nu. Hoppas det blir bättre snart.

 

[Lunketuss]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Kan det vara så att det inte egentligen är hästens bortgång som stjälpt dig? utan det var det som kom "bägaren att rinna över"? Om man ligger hela dagen på soffan å gråter och ens 1,5åriga son springer runt så måste du nog tala om för dina annhöriga hur du mår innan det händer nåt allvarligt med sonen, kanske nåt du får ångra hela livet om nåt skulle gå på tok med sonen.

 

[lilla_maaliiin]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Svarar alla igen.

Det går ingen nöd på sonen... Han får mat och kärlek och omvårdnad, förstår att det kanske inte lät som det men jag tar ju hand om honom - så länge det inte innefattar att behöva klä på sig ordentligt, att träffa någon, eller att gå utanför dörren. Han har dessutom en väldigt nära relation med sin mormor och morfar, som passar honom minst 1 dag i veckan, och dessutom har han ju sin pappa... Dagisplats kommer i januari eller februari enligt platsgarantin...

Att Pil försvann raserade hela min värld. Jag mådde inte bra alls i tonåren alls, men sen när Pil kom in i mitt liv så ordnade allt lixom upp sig av sig självt. Helt plötsligt kände jag mig ovillkorligt älskad och fick en "mening" med livet. Jag var tvungen att jobba, sköta skolan och sköta hästen, och jag mådde bra av ansvaret.

Så att jag mår dåligt nu är dels pga sorgen efter min absolut bästa vän, men också för att helt plötsligt kom saker upp till ytan som jag inte har behövt ägna en tanke på under drygt 5 års tid.

Det är som någon skrev; min trygghet har ryckts ifrån mig. Och jag har ingen aning om hur jag ska klara mig igenom livet utan honom...

 

[Masse]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Känner igen mycket som du skriver, min bästa vän var ingen häst utan en hund som hjälpte mig genom en väldigt jobbig tid i livet.
Visst kan det ta tid lång tid och ingen som antingen har utbildning eller har haft egna djur tycker att det är fjantigt. Tvärt om det kan vara mycket mer påfrestande att mista ett djur än en människa.

Trots att jag hade fler hundar och även son från min vän, så har det varit jobbigt. Att du ska gå till psykolog är bra och ett steg i rätt riktning för dig. För min del kan jag säga att sknaden efter min vän var så stor att det tog nästan 10 år innan jag kunde titta på hundar av samma ras utan att bli ledsen. Idag nästa femton år senare har kommit över allt det negativa och faktiskt i somras köpt två valpar av samma ras, som jag älskar. Trots att inget är sig likt i huset mer och t ex antalet skor är starkt reduserat även en hel del möbler har eller kommar att ha upphört vara möbler inom en snar framtid. Men jag älskar mina valpar och minns numera med glädje hur min gamle vän var i samma ålder. Kommer t ex ihåg att det var han som åt upp den antika gungstolen, inte så roligt just då men nu ett kärt minne.

Så var beredd på att det tar tid och låt det ta tid. Lyd din psykolog med vad den vill att du ska göra t ex medicin eller sjukskrivning och låt det få ta tid. Det är ju inte så länge sedan det hände, i vissa situationer tar sorgearbetet betydligt längre tid än vad du har gett det ännu.

 

[Wizir]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Tårarna blir faktiskt färre med tiden...saknaden och tomrummet efter just den individen finns alltid kvar. Man får leva med det.
Jag förlorade min vän för tre år sen. Jag har fortfarande inte fått tillbaka "häst"gnistan, trots att jag har två unghästar nu.
Det var fruktansvärt tungt, speciellt om man haft ett körigt liv runt omkring och hästen varit ens oas -där man hämtat styrka. Då blir det tomt efteråt. Väldigt tomt.
Jag kan bara säga att du får låta tiden gå, det blir lättare och du kommer att kunna ha honom i minnet på en särskild plats, där det till slut inte gör ont att ha honom.
Jag brukar tänka att min häst var min häst när han levde här...och att han är det fortfarande, även fast jag inte kan se honom. Vem vet vad som händer när jag är klar på jorden....
kram till dig

 

[lilla_maaliiin]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Orkar inte skriva så mkt nu men vill bara säga att det är så otroligt skönt att läsa era svar, och att ingen har uttryckt förakt för att man kan gå ner sig så fullständigt i sorgen efter en häst.

Jag vet ju att det kommer ta tid att "komma över" min vän, men jag vill ju inte att tiden ska gå fram.. bara bak så jag kan få honom tillbaka...

Men tack alla ni som svarat, det är så skönt att inte få "skit" för att man mår piss...

 

[Sickan]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

En av de absolut svåraste sakerna här i livet är att acceptera att man bara är människa och att shit happens. Men så är det. Vi får lära oss att leva med det och göra det bästa av saken. Livet är kantat av med- och motgångar och ingen är förskonad.

Till din sorg: saknaden efter en älskad individ, djur eller människa, är bland det tyngsta man kan bära. Jag har också haft många sorger i livet och minst både nära släktingar och djur i alltför unga år. Jag säger att tiden läker inte alla sår men man lär sig leva med dem och därmed blir det lättare.

När jag läser ditt inlägg får jag en känsla av att du hållit masken om din sorg hela tiden och nu brister det. "Det var först i helgen jag erkände för min mamma....". Har inte de förstått hur mycket din häst betydde för dig? Då är det kanske dags att berätta det för dem så de kan hjälpa dig. Att gå och hålla masken är fruktansvärt. Man känner sig så ensam, så ensam och ett 15-månaders barn kan inte ta ansvaret att ersätta en annan individ. Det förstår jag fullt ut. Jag miste min mamma när jag hade två små barn. Och visst jag tog hand om dem på bästa sätt, jag var tvungen att organisera mitt liv, men sorgen blev inte ett dugg mindre för att jag hade dem. Men berätta, be om hjälp. Jag var dum nog som skulle "vara stark" och fick betala det dyrt sedan med panikångest och skit. Lycka till!

 

[lilla_maaliiin]

Sv: Hur ska jag gå vidare?

Jo min familj var mkt medvetna om vad den hästen betydde för mig, sambo och mamma eller pappa var med vid samtliga klinikbesök och mamma var även med vid avlivning. Mamma och jag har en väldigt nära relation, men senaste 3 månaderna har jag dragit mig undan och hållt masken, inte bara inför henne utan för alla.


Tyvärr är jag som person så att jag vill vara "stark och klara mig själv". Dumt gjort, för hade jag sökt hjälp i början (redan när han dömdes ut) så kanske jag hade sluppit all denna ångest, och även panikångesten som nu återvänt efter 7 år... Trots det fortsätter jag att hålla masken inför alla... Jag vill inte men nånstans känner jag att jag "måste", jag vill inte visa mig såhär, jag är ju inte såhär som person!

Tack för dina ord om barnen, det känns igen. Har fått flera som kommenterat : "men gud vilken tur att du har sonen iallafall, då har du någon som håller igång dig". Det är ju tur att jag har sonen ja, det hade jag tyckt även om hästen fanns kvar, jag älskar ju mitt barn. Men att han är till hjälp i sorgen eller nån slags ersättning för hästen - nä.