Hur ska jag göra?

[_Charlotte_]

Jag måste skriva av mig, vet verkligen inte vad jag ska göra...
Som några av er kanske minns skrev jag en tråd för ett tag sedan om mitt mående och mina självmordstankar/planer. Det börjar nu närma sig tiden för att förverkliga de planerna, något min kontakt på psyk vet om att tankarna finns där.
Problemet är att jag inte känner så stort förtroende för hen. Jag hade en annan när hen hade semester, och den personen kändes det mycket bättre med. Den jag har nu känns bara fel på så många sätt för mig, så jag kan inte prata riktigt med hen. Hen har sagt att jag ska ringa ett nummer om det blir för jobbigt, men jag klarar inte att ringa. Det gör jag aldrig, och ännu mindre ju sämre jag mår. Så det är alltså uteslutet.

Nu har jag en tid till hen i nästa vecka, och då kommer hen med all sannolikhet fråga om självmordstankarna och jag kommer lika sannolikt ljuga... Jag vet att jag inte borde, men jag kan bara inte säga som det är till henom efter saker hen sagt om hur hen jobbar, bland annat.

Men hur ska jag göra? VAD ska jag göra? Jag har fått veta att utredningen som pågår sannolikt kommer ta lång tid, tid som jag känner att jag inte har... Men jag kan ju inte få utredningen att bli snabbare gjord heller. Det känns som en oändlighet att vänta till hösten bara för att få utredningen gjord och KANSKE få någon anpassad hjälp, jag vet inte hur jag ska klara det, hur gör man?

 

[nyponros]

Be om att få ha semestervikarien hela tiden? Säg som det är, att du känner dig mer bekväm med denne och inte känner att du kan vara ärlig. Och du, ge inte upp, kämpa, lova mig det. Att förlora en nära anhörig av psykisk ohälsa är något som förstör livet för så många andra, och jag lovar dig att det FINNS hjälp att få för dig, om du bara är mottaglig. Jag har stått på andra sidan om än dock under andra omständigheter och jag vet inte om det är "rätt" att skriva såhär för det kanske sätter press på dig, men det var verkligen nära att ta kål på mig också. Och flera andra. Och livet kommer aldrig mer bli sig likt.

Jag har själv mått väldigt psykiskt dåligt i djupa depressioner och ätstörningar och dessutom en förlust av den jag älskade mest som gick bort alldeles för ung, och det har funnits tider då jag tänkt mycket på döden som en utväg för att slippa smärtan och ångesten, men nu mår jag faktiskt förhållandevis bra. Jag har svackor och perioder med mycket ångest men när jag mådde som sämst trodde jag att det ALDRIG skulle bli bättre, men det blev det. Jag har genom hjälp från andra, både nära och proffs, en jävla massa jobb från egen sida samt medicinering för att komma upp över ytan, hittat ett sätt att hantera livet som gör det uthärdligt och till och med ganska härligt ibland. Just nu kan jag ofta känna mening i mitt jobb, jag jobbar med sjuka och funktionsnedsatta och att få göra en skillnad i någon annans liv ger även mitt liv en mening. Du skrev i ett inlägg i en tråd att du ville bli familjehem när du blir äldre? Tänk vilken viktig roll du kommer ha i unga människors liv, du kommer vara en sån viktig del för andra människor.

Resan är lång och jag ska inte säga att den är lätt, och jag vet inte om man någonsin når hela vägen fram, men den är VÄRD det. Om du inte kan se att den är värd det för dig själv just nu, så se det som att de som älskar dig är värda att du kämpar och finns kvar.

 

[GotAsecret]

Kan du inte maila till din kontakt och skriva som du skriver här? Att du inte tror att den personen är rätt person att hjälpa dig, då du känner att du inte kan vara helt ärlig, eller bara behöver någon som jobbar annorlunda?
Vissa psykologer är ju mer att man bara pratar (och psykologen är tyst typ) andra för en aktiv dialog och eller jobbar med analyser o.s.v och de som känner att de inte kan hjälpa sina patienter fullt ut ger dem annan hjälp.
Men oavsett hur de jobbar så ska de ju jobba MED dig - och det är deras skyldighet att se till att det fungerar för dig och därmed vara lyhörda för att hitta ett sätt som passar dig.
Så maila du (brukar vara förnamn.efternamn@sjukhusetsnamn.se typ, borde stå på hemsidan) och jag tror att jag tipsade i din andra tråd om att gå till en präst? Kan det vara ett alternativ ändå tror du?

Jag förstår att det är oerhört tufft! Säg till om jag kan göra något (hjälpa dig att maila/ringa t.ex) för dig.
Stor kram!

 

[_Charlotte_]

@nyponros
Den jag hade under ordinarie kontakts semester har själv semester nu. Jag har tänkt på att be om att få byta när hen är tillbaka, men jag vet inte hur jag ska säga det/till vem osv.
Det känns som att hen passar mig bättre, i arbetssätt och personkemi, men jag kan inte säga det till min ordinarie kontakt.

Ja, att vara familjehem har länge/nästan alltid varit en dröm för mig, men det känns som en så ouppnåelig dröm... Hur ska jag, med åratal av psykisk ohälsa, självmordstankar och -planer, självskadebeteende, ätstörningar, depression, ångest, och dessutom dåligt social samvaro, svagt kontaktnät och aldrig haft ett "riktigt jobb" kunna få bli familjehem? Jag har liksom inga chanser att få hjälpa något barn som inte kan bo med sina föräldrar, när jag inte ens kan ta hand om mig själv...

Jag FÖRSÖKER tänka att jag måste kämpa för de som bryr sig, men det är svårt när jag inte ens vet om det finns några som bryr sig. Eller visst finns det, jag har ett fåtal vänner och familj, men jag tror inte att de älskar mig och skulle bry sig sådär enormt mycket om jag försvann.

 

[_Charlotte_]

Så maila du (brukar vara förnamn.efternamn@sjukhusetsnamn.se typ, borde stå på hemsidan) och jag tror att jag tipsade i din andra tråd om att gå till en präst? Kan det vara ett alternativ ändå tror du?

Jag vet inte om det går att maila... Hen vet att jag har svårt för att ringa, och då fick jag ett annat telefonnummer som går till en telefonsvarare. Om möjligheten att maila finns borde jag väl ha fått hens mailadress?

Här fungerar "kyrkans stöd" så att man får skriva upp sig på en kölista för att prata med någon av deras samtalsstödjare, eller vad det heter. Då får man vänta en eller ett par månader på att få komma dit, jag har gjort det en gång. Hon jag pratade med då märkte ord mest hela tiden och gav inget stöd alls, det i stort sett enda jag fick höra då var att jag valde fel ord och att jag måste kämpa lite.

Det är säkert bra på många håll att prata med en präst, men här, för mig, fungerade det inte med kyrkan.

 

[GotAsecret]

Jag har inte heller fått mailadress till någon av mina behandlare utan att fråga.
Jag hade en sak jag ville ta upp med min gamla psykolog (som jag hade ENORMT förtroende för) men som jag inte kunde sätta ord på högt och så frågade jag om jag kunde maila henne om det. Då fick jag mailadressen (som var just för.efternamn@....) och så pratade vi om det när jag kom dit nästa gång.
Så det kanske går att ordna för dig också, om du frågar?

Och nej, präst funkar nog inte för alla alltid, men (liksom allt annat) om/när det funkar så är det bra på många sätt
Hur som helst, ge inte upp, inte än...det finns många vägar kvar att prova. Och en av dem kommer mest troligt vara just den rätta för dig.

 

[_Charlotte_]

Okej... Ja, kanske. Jag får se om jag klarar att fråga nästa gång.
Men jag vågar inte säga just mycket alls till hen, om något alls.