Klokt!Jag håller också med om att det är jättesvårt att dela häst. När jag bestämde mig för att bli hästägare igen efter typ 2-3 års uppehåll gjorde jag bedömningen att mitt intresse får vara det som styr vid hästköp eftersom jag haft det här intresset i typ 30 år, medan sonen (som då var 6) varit väldigt svajig. Han är inte jätteintresserad av att rida öht men pysslar och grejar gärna i stallet.
Övervägde B-ponny ett tag först (inkörd) men insåg att jag antagligen skulle sakna ridningen alldeles för mycket och det känns lite overkill att köpa en egen ridhäst till en unge som inte ens är särskilt intresseradSen har intresset, som jag förutspådde, gått lite upp och ner genom åren vi haft hästen nu. Är ju först nu han är någorlunda ridbar. Och i vintras när hästen var som "värst" energimässigt och vissa dagar kändes som en tickande bomb ifrågasatte jag kanske hur jäkla smart det här köpet verkligen var
Men nu är allting frid och fröjd igen, hästen är en ängel och jag ångrar inte mitt val en sekundHar svårt att tro att sonens intresse stabiliserat sig mer om han serverats en mindre läromästare från början, risken är nog att en sån häst blivit stående och jag fått dåligt samvete. Men man vet ju aldrig!
Vi har tre döttrar och när första ponnyn införskaffades var de 6, 9 och 12 år.
Jag red också, för ponnyn då, var 148 cm, men äh.... med facit i hand hade jag tänkt annorlunda.
Men nu, 10 år senare (och skador och avlivning och inköp av ny unghäst etc), så har jag precis som du, insett att intresset är först och främst mitt.
Hos ungdomen har det svajat mycket under åren. Mycket beroende på att våra ponnier varit för outbildade och känsliga. Vändpunkten var när vi fick tag i en medelålders kanonponny!
Nu har äldsta och yngsta fått riktig snurr, men det beror på att vi helt enkelt byte spår.
Hur jobbigt det än var med försäljning så har unghästarna sålts (vi har haft flera genom åren), och nu satsar vi på våra nya äldre storhästar.
