Hur var du som tonåring?

[sthu]

@Dressyrtjejen_97 Flytta? Förstår att det är svårt, men det är så värt det!

Back on topic:
Jag hade en festperiod på gymnasiet, kan väl ha varit en 17 år. Annars var jag en rätt beskedlig unge med högsta betyg i allt utom bild typ. Hängde i stallet större delen av tiden. Samma pålle följde med mig till universitetet och nu är vi tillbaka igen, 10 år senare. Herregud vad tiden går! Älskade ponny, vad han har fått stå ut med. Lyssna på alla mina problem och bekymmer i alla dessa år..

 

[the_connemara]

I stallet?

Jag tror jag var en typisk hästtjej som alltid tas som exempel om varför hästar skulle vara bra i tonåren. Jag var snäll, obrydd om kompisgängen i skolan, en sådan ingen såg upp till men som aldrig fick höra ett ont ord. Ägnade all min fritid till gymnasiet till stallet och kände att jag var rätt duktig där, hade bra fokus och fick bra hjälp och möjligheter genom det. På gymnasiet träffade jag två andra hästvänner (vänner än idag, 34 år gamla) varav den enda dessutom var en riktig partymänniska. Men vi var ändå skötsamma i normal bemärkelse och hästlivet tog aldrig slut för mig. Skolan funkade bra. Jag har heller aldrig upplevt någon sorts tonårsrevolt eller mått dåligt utan bara läst mina läxor o pluggat lite lagom till proven i sista minuten efter stallet. Alla mina killar (vilka inte var många alls) var också bara mainstream dåliga, visst är det jobbigt fortfarande men ingen har heller där varit medveten elak eller knäpp utöver det vanliga ( på den visserligen).

Känner mig extremt priviligierad över att min uppväxt var så smooth för jag är egentligen en person som har extremt ont av att folk inte tycker om mig eller är dumma mot mig. Jag tar fortfarande väldigt illa upp, helt klart största punkten jag velat komma till rätta med. Hade någon varit elak mot mig hade nog mitt mående sett helt anorlunda ut.

 

[TheRedLightning]

Jag var självmordsbenägen pga mobbning, festade aldrig, hängde hos farmor, farfar och pappa, satt mycket vid datorn och var aktiv på olika forum. Jag vet att jag var inte den personen jag är idag, var mer skygg och höll mig gärna för mig själv. Var ute och cyklade flera mil och fantiserade. Hängde i stallet en hel del.
Hade relativt höga betyg i skolan.

 

[Takire]

Ungefär likadan som nu. Hade dock jobbigare med mina känslor då de totalt löpte amok när jag var cirka 14-17 år. Minns att jag var helt slut på kvällarna efter att ha pendlat mellan förtvivlat ledsen och superjätteglad x antal gånger om dagen.

Större delen av tonårstiden tänkte och pratade jag konstant på/om hästar. Var hyfsat snäll, väldigt osäker i vissa situationer och lite (eller ganska mycket) i baklås när det gällde att komma in i gemenskapen i skolan. Drömde mycket om att vara perfekt och fantiserade mycket.

 

[Takire]

Ibland kan jag känna att det är lite tråkigt att ha varit så snäll, för jag har liksom inga galna historier?

Nu vet jag inte om jag alltid var snäll (även om jag hoppas att jag varit ser mestadels), men jag har samma problem. Har många gånger bekymrat mig över att om någon person någon gång vill hålla tal för/om mig så finns inget jättespännande att berätta .

 

[gammalek]

I högstadiet var jag en arg, politisk plugghäst. Ifrågasatte allt , speciellt auktoriteter. Lärarna tyckte jag var en pain in the ass och klassföreståndaren hade många samtal med mig och undrade varför jag var så aggressiv: Kunde jag inte åtminstone glädjas åt att jag hade högsta betyg i allt?

I gymnasiet tog studielusten slut och jag gjorde inte mer än nödvändigt. Istället blev jag en på ytan ytlig partyprinsessa med stor aptit på killar som var snygga, intelligenta och sportiga. Jag kände en berusande makt och använde den dels för egna syften och dels till att stå upp för de som var utanför och mobbade. Det irriterade mig ofantligt att det var så lätt för en partyprinsessa att få andra att ändra beteende. Jag hade ju gjort samma sak som politisk plugghäst men med sämre resultat.

 

[Dressyrtjejen_97]

4-10 år är inte för mycket. Det har iofs med mig ad att göra. Är du omogen för din ålder och killen väldigt mogen så är det såklart en annan sak. Men släpp siffrorna och umgås med folk du trivs med!

Det är snarare tvärtom, varför jag dras till äldre...
Men tack för pepp, måste verkligen våga!

 

[Raderad medlem 6459]

Sen kan man väl därtill möjligen (rent allmänt!) diskutera lämpligheten i att träffa killar mellan typ 25-31 år i min ålder...........

Alltså rent allmänt så är det inte märkligt alls att man är 21 och dejtar en 25-åring. Tvärtom är det väldigt vanligt och väldigt väldigt normalt.

Däremot tror jag att det för dig blir en enorm skillnad om du dejtar någon äldre, eller nån i din egen ålder, som flyttat hemifrån. För det gör en väldigt stor skillnad för ens utveckling och person att flytta hemifrån och bli vuxen på riktigt. Jag hade aldrig som 25-åring (som då alltså bott själv i över fem år) dejtat en 21-åring som bodde hemma, fick månadspeng av päronen och konsekvent skyllde allt på sina föräldrar utan att göra den minsta ansträngning för att ta sig därifrån. Tror inte jag är ensam om det!

 

[FengurLaugar]

Du är 22-23 va? Vad i hela friden är det olämpliga med att träffa killar i åldern 25-31? När jag var 25 träffade jag min sambo på 37 år.

Ja jag var 20 när jag blev tillsammans med min man som är 9 år äldre.

 

[MCP]

Irriterande, antagligen

Högstadiet:
Var väldigt "lagom" på något vis. Hängde med de populära, men det var mest för att flera av dem varit mina vänner sedan barnsben, inte för att jag själv var speciellt populär, var lite för töntig för det. Festade en hel del. Började röka, eller som jag själv sade "jag röker inte, bara feströker". Hade medelbra betyg, skolkade någongång. Trots att jag kom relativt tidigt in i puberteten så kände jag mig alltid yngre och mera omogen än mina kompisar. Den känslan har dykt upp till och från sedan slutet av lågstadiet till dags dato, men idag stör det mig inte på samma sätt.

Kom bra överens med föräldrarna, speciellt mamma, och hade aldrig några direkta utbrott. De litade ganska mycket på mig och jag hade ganska så fria tyglar, så länge jag berättade var jag var och med vem.
Lite smårebelliska hyss, men det var mera sånt som "bara hände" än någon överlagd revoltgrej.

Efter högstadiet:
Ny skola och helt nya klasskamrater. Var mycket nyttigt för mig, då jag märkte att jag var tvungen, och klarade av, att skaffa vänner på egen hand och inte bara kunde flyta på som bihang till de populära.
Växte mycket under de åren. Har aldrig haft jättedåligt självförtroende, men här kände jag mig mera hemma och bekväm.

 

[Estivuz]

En rebell. Körde mitt eget race hela vägen. Ingen drömdotter direkt.

 

[Ramona]

Jag antar att jag var rätt så tråkig för jag var inte så annorlunda från hur jag är nu, förutom att jag hade mer energi. Jag umgicks med kompisar, sportade en del (tränade basket och tennis) och var i stallet ett par dagar i veckan. Slutade dock rida i 15-årsåldern och red sen enstaka gånger hos kompisar. På gymnasiet började jag festa mer, men det är ju inte så konstigt. Det är ju så livet är!

Jag hade inga mentala problem, inga större issues. Har alltid haft bra självkänsla och självförtroende och varit väldigt självgående och självständig. Jag jobbade dessutom extra först i en handelsträdgård och sen på McDonald's. Hade mycket kompisar och gjorde mycket saker.

Jag flöt nog med väldigt mycket i skolan och aktiviteterna där. Var sällan drivande, men hängde med på allting. Åkte mycket snowboard på vintern och var i fjällen på lov och helger när vi fick körkort och tillgång till bil. Numer känns det som att det alltid är jag som drar igång aktiviteter och styr upp grejer, annars händer det ingenting.

Har jag liksom inte utvecklats alls? När ska jag rebella och det där som hör tonåren till?

 

[cassiopeja]

Mellan 12-23 års ålder var jag deprimerad, planerade ständigt mitt självmord, hade självskadebeteende, mindre ätstörningar, panikångestattacker och social fobi. Fick ingen hjälp. En period var jag även mobbad i skolan psykiskt och fysiskt. Livet var verkligen ett riktigt helvete. Jag var alltid livrädd och skräckslagen. Jag hade lätt för mig och var "bäst i klassen", men samtidigt blev jag ibland så trakasserad i skolan att jag vissa dagar inte orkade mer utan skolkade och satt och åkte runt på tunnelbanan eller promenerade planlöst inne i stan hela dagen. Jag var då tvungen att se till att skolka på ett sånt välplanerat sätt att varken lärare eller föräldrar märkte nånting. Allt för att hålla fasaden uppe. Killar och fester existerade inte överhuvudtaget för mig, jag var verkligen extremt "not worhty". I lågstadiet hade killarna äcklat sig inför varandra genom att käka mask - i högstadiet äcklade de sig inför varandra genom att hålla fast mig och tafsa på "äcklet" (dvs mig). När de jag hängde med i skolan om dagarna plötsligt inte ville ha med mig i gruppen längre nån gång i 8:an, och jag visste att jag var dödsdömd om jag inte hade någon att hänga med, så lyckades jag snacka in mig som "slav" till klassens ledartjej. Det innebar att jag gjorde allt hon bad om, bl a bar hennes väskor, stal smycken åt henne och gjorde hennes läxor, i utbyte mot beskydd. Ingen rörde en ledartjejs egendom! I samband med det fick jag ibland följa med henne när hon gick ut och sitta i entrén till diskotek/ungdomsgårdar och passa hennes ytterkläder och väska, och hade jag tur kunde jag sitta så pass till att jag kunde titta på de andra ungdomarna som dansade där inne. Det var det närmaste fest jag kom.

När jag sa till mina föräldrar att jag inte ville leva längre så fnös de bara och sa att "livet är jobbigt för alla, du är inte unik på något sätt, det är bara att bita ihop!"
Därför blir jag nästan lite förvånad när det i den här tråden ändå verkar vara majoriteten som INTE beskriver ett helvete. Jag har nämligen alltid trott att alla har haft det lika jävligt. Kan mina föräldrar ha ljugit??...

 

[Murphy]

Jag kände en berusande makt och använde den dels för egna syften och dels till att stå upp för de som var utanför och mobbade. Det irriterade mig ofantligt att det var så lätt för en partyprinsessa att få andra att ändra beteende. Jag hade ju gjort samma sak som politisk plugghäst men med sämre resultat.

Alltså, det här har jag inte kunnat sluta tänka på. Jävla opinionsbildningshypoteser, att det måste landa i rätt läger för att vinna laga kraft. Fyfan va störigt det är, men har samma erfarenheter.
Som alternativ, medveten och störig visste en alltid exakt vilka personer en ville indoktrinera med på tåget för att få med massan. De snygga, de snälla, de sportiga...