Hur var du som tonåring?

[Halfrek]

Punkare i håla. Vi var väl fem i vårt gäng, kallades allmänt satanistkommunisterna och blev rätt hårt ansatta. Vi brydde oss dock noll, levde för musik, konserter och hade vänskap som står sig än idag. Jag var ändå rätt lätt att ha och göra med för föräldrarna, inga större skandaler.

 

[Diabetikern]

Inte så stor skillnad på den jag är nu fast nu är jag mycket friskare och behöver inte tillbringa 50% av tiden på sjukhus

 

[Qelina]

Och ja, ett par år var jag och mina bästa kompisar rejält mobbade, men det var främst mig dom var på, det var hemskt på allt sätt och i med att vi bodde på en liten ort fick man aldrig vara ifred, mobbarna var i skolan, vid affären, vid bussen osv osv.

I och med autismen pratade jag knappt med någon utanför familjen eller mina bästa vänner, det var av någon anledning väldigt roligt att mobba någon för trots att jag inte störde någon.

 

[Asko]

Ja usch vad dålig jag mådde. Det äe nog väldigt många som mår dåligt i tonåren. Vissa verkar dock se tillbaka på högstadiet med glädje men jag får nästan ångest bara av tanken.

Utan tvekan den värsta tiden i livet. Jag orkar inte ens tänka på den.

Det känns fel att gilla era inlägg men bra(?) att man inte är den enda som känner så om ni förstår vad jag menar.

Jag har dessutom en grej som jag ångrar, den har inte lett till så många bra saker så jag hade velat se vad livet skulle ha blivit utan det... Och säkert blivit deppig pga det så jag försöker inte tänka så mycket på det.

Vi hade en lärare som brukade säga: sen, då kommer ni se tillbaka på de här åren som de bästa i livet.
Gud vilken kris det var.

Jag tror att jag hade hört något liknande då, men som tur är så var jag redan rätt cynisk då och tänkte att det var väl de som hade varit populära som tänkte så.

 

[Petruska]

Vi hade en lärare som brukade säga: sen, då kommer ni se tillbaka på de här åren som de bästa i livet.
Gud vilken kris det var.

Herregud!

I högstadiet? I gymnasiet? (Jag vet inte vilket som vore värst.)

 

[Petruska]

Det känns fel att gilla era inlägg men bra(?) att man inte är den enda som känner så om ni förstår vad jag menar.

Jag har dessutom en grej som jag ångrar, den har inte lett till så många bra saker så jag hade velat se vad livet skulle ha blivit utan det... Och säkert blivit deppig pga det så jag försöker inte tänka så mycket på det.


Jag tror att jag hade hört något liknande då, men som tur är så var jag redan rätt cynisk då och tänkte att det var väl de som hade varit populära som tänkte så.

Jag tänkte något liknande. Om ens bästa tid är tex 14-17, då har en ju inte mycket roligt att se fram mot i livet. Jag var redan då rätt säker på att det skulle passa mig bättre att vara vuxen, och det sa också min mamma till mig. Hon fick rätt.

 

[Asko]

Jag tänkte något liknande. Om ens bästa tid är tex 14-17, då har en ju inte mycket roligt att se fram mot i livet. Jag var redan då rätt säker på att det skulle passa mig bättre att vara vuxen, och det sa också min mamma till mig. Hon fick rätt.

Folk sa att de trodde att universitetet skulle passa mig. De fick fel Och ingen trodde att jag skulle ta något fysiskt jobb, nu jobbar jag som vaktmästare.
Mitt tonåriga jag skulle tycka att jag är en skittråkig person, men jag är inte så långt ifrån den tiden så mycket kan ske eller inte ske Men ja, vuxen passar mig bättre.


Apropå det så har jag tänkt ibland på de som säger att vara barn är så bra då man slapp ansvar och allt sånt. Men jag har tänkt att man fick ju inte bestämma saker heller! Ingenting typ. Nu kan jag ju göra vad jag än vill lördagsgodis på en onsdag? Ja varför inte

 

[Dressyrtjejen_97]

Var ju som sagt hårt hållen av mina föräldrar. Träffade aldrig kompisar (ens "cafe med tjejerna på em"), då det var tveksamt om jag fick det. Fick absolut inte under några omständigheter umgås med killar, ens som kompisar, och inte heller skriva med det på sms/dylikt. Fick inte ha vilka kläder jag ville (och alla "opassande" slängdes!) osv. osv. Var bara i stallet, gjorde ingenting annat. Detta höll på tills jag var 19-20 år, fram tills jag var 18-19 år såg jag det som fullt normalt. Tyvärr.

Men om jag nu ska se min högskoletid som "tonårstid", efter att jag "bröt" med mina föräldrar på vissa sätt:
Inte missat en enda föreläsning på 1.5 år. Har VG (högsta betyg hos oss!) på ungefär hälften av kurserna. G i resten. Kommer i 99.99% av fallen hem senast 01, och oftast kring 23-00 på helger/när jag inte har någonting dagen efter. Festar en hel del faktiskt, tillsammans med min fantastiska studentförening, men har till dags dato aldrig ens smakat alkohol, och tänker aldrig göra det heller. Är återkommande nykterhetsansvarig inom ramen för dito förenings festverksamhet. Har många killkompisar, såväl inom föreningen, som bland mina kursare. Mina närmaste kursare är förövrigt samtliga killar. Har Happy Pancake och Tinder i smyg, men skulle aldrig våga träffa någon därifrån, främst pga. mina föräldrar. Sen kan man väl därtill möjligen (rent allmänt!) diskutera lämpligheten i att träffa killar mellan typ 25-31 år i min ålder........... Har de senaste året bara fått några handfulla klädesplagg utdömda som "olämpliga" och slängda - vilket åtminstone är en bättring!
Förutom att vara engagerad i studentföreningen är jag även engagerad i min ridklubb, såväl som i min "hålas" nattvandringsförening.
(Sen är jag ju givetvis också hästägare och dressyrryttare på hobbynivå, men det har ju inte ändrats sedan jag var i övre tonåren!)

 

[Killaloe]

Arg, olycklig, ätstörd och ledsen. Tonåren var en gräslig period.

Värsta tiden i mitt liv också (även om det på vissa sätt även var fantastiskt när saker flöt på). Var inte så arg, men så mycket ångest och depressioner att jag inte fattar att jag ens överlevde eller klarade av skolan och att ha sociala aktiviteter utanför skolan (eller att jag ens har kvar vänner från den perioden). Jag är så glad att dom åren är över.

 

[Hyacinth]

Värsta tiden i mitt liv också (även om det på vissa sätt även var fantastiskt när saker flöt på). Var inte så arg, men så mycket ångest och depressioner att jag inte fattar att jag ens överlevde eller klarade av skolan och att ha sociala aktiviteter utanför skolan (eller att jag ens har kvar vänner från den perioden). Jag är så glad att dom åren är över.

Ju äldre man blir dest bättre och roligare blir det

 

[Killaloe]

Ju äldre man blir dest bättre och roligare blir det

Verkligen! Det enda jag verkligen inte uppskattar med att bli äldre är att jag behöver betala förseningsavgifter på biblioteket

 

[escodobe]

Verkligen! Det enda jag verkligen inte uppskattar med att bli äldre är att jag behöver betala förseningsavgifter på biblioteket

Jag brukar samla ihop till en jämn hundralapp lite för ofta, jag ser det som ett frivilligt kulturbidrag...

 

[Hallonsoda]

Instämmer i klagokören! Jag minns mig själv som ett virrvarr av ledsen/labil/ätstörd. Var nog väldigt vek i min framtoning och är än idag lite konflikträdd men bra mkt mer talför nu än då. Tror jag var rätt konstig med fula kläder i yngre tonår, så jag blev utstött och tidvis mobbad. Den sociala värderingen av mig hängde kvar även efter jag slutat se konstig ut. Var bortskämd med egna hästar och den delen av min uppväxt var ljuvlig. Så himla tacksam över att vara medelklassbarn med föräldrar som prioriterade mitt intresse. Helt sinnes priviligerat.

Men alltså i övrigt. Fy vad mycket ångest och plåga den tiden bar, trots massa skyddande faktorer som mkt vettiga föräldrar och noll inlärningssvårigheter. Jag kände nog ett ständigt hot om exkludering ur min tonårsflock och kämpade som satan för ngt typ av erkännande som människa. Usch, det var verkligen avskyvärt att leva under sådana omständigheter, att alla ens sociala interaktioner måste kalkyleras för annars har man inga sociala interaktioner klar. Svårt att sova gott och känna glädje under sådana omständigheter... Nåväl, stört fantastiskt ändå att vara äldre och få umgås med äldre!

 

[em-pirre]

Var ju som sagt hårt hållen av mina föräldrar. Träffade aldrig kompisar (ens "cafe med tjejerna på em"), då det var tveksamt om jag fick det. Fick absolut inte under några omständigheter umgås med killar, ens som kompisar, och inte heller skriva med det på sms/dylikt. Fick inte ha vilka kläder jag ville (och alla "opassande" slängdes!) osv. osv. Var bara i stallet, gjorde ingenting annat. Detta höll på tills jag var 19-20 år, fram tills jag var 18-19 år såg jag det som fullt normalt. Tyvärr.

Men om jag nu ska se min högskoletid som "tonårstid", efter att jag "bröt" med mina föräldrar på vissa sätt:
Inte missat en enda föreläsning på 1.5 år. Har VG (högsta betyg hos oss!) på ungefär hälften av kurserna. G i resten. Kommer i 99.99% av fallen hem senast 01, och oftast kring 23-00 på helger/när jag inte har någonting dagen efter. Festar en hel del faktiskt, tillsammans med min fantastiska studentförening, men har till dags dato aldrig ens smakat alkohol, och tänker aldrig göra det heller. Är återkommande nykterhetsansvarig inom ramen för dito förenings festverksamhet. Har många killkompisar, såväl inom föreningen, som bland mina kursare. Mina närmaste kursare är förövrigt samtliga killar. Har Happy Pancake och Tinder i smyg, men skulle aldrig våga träffa någon därifrån, främst pga. mina föräldrar. Sen kan man väl därtill möjligen (rent allmänt!) diskutera lämpligheten i att träffa killar mellan typ 25-31 år i min ålder........... Har de senaste året bara fått några handfulla klädesplagg utdömda som "olämpliga" och slängda - vilket åtminstone är en bättring!
Förutom att vara engagerad i studentföreningen är jag även engagerad i min ridklubb, såväl som i min "hålas" nattvandringsförening.
(Sen är jag ju givetvis också hästägare och dressyrryttare på hobbynivå, men det har ju inte ändrats sedan jag var i övre tonåren!)

Du är vuxen, köper kläder för egna pengar och dina föräldrar kastar bort dem? Förlåt men det där är sjukt på riktigt.

 

[Unafraid]

Var ju som sagt hårt hållen av mina föräldrar. Träffade aldrig kompisar (ens "cafe med tjejerna på em"), då det var tveksamt om jag fick det. Fick absolut inte under några omständigheter umgås med killar, ens som kompisar, och inte heller skriva med det på sms/dylikt. Fick inte ha vilka kläder jag ville (och alla "opassande" slängdes!) osv. osv. Var bara i stallet, gjorde ingenting annat. Detta höll på tills jag var 19-20 år, fram tills jag var 18-19 år såg jag det som fullt normalt. Tyvärr.

Men om jag nu ska se min högskoletid som "tonårstid", efter att jag "bröt" med mina föräldrar på vissa sätt:
Inte missat en enda föreläsning på 1.5 år. Har VG (högsta betyg hos oss!) på ungefär hälften av kurserna. G i resten. Kommer i 99.99% av fallen hem senast 01, och oftast kring 23-00 på helger/när jag inte har någonting dagen efter. Festar en hel del faktiskt, tillsammans med min fantastiska studentförening, men har till dags dato aldrig ens smakat alkohol, och tänker aldrig göra det heller. Är återkommande nykterhetsansvarig inom ramen för dito förenings festverksamhet. Har många killkompisar, såväl inom föreningen, som bland mina kursare. Mina närmaste kursare är förövrigt samtliga killar. Har Happy Pancake och Tinder i smyg, men skulle aldrig våga träffa någon därifrån, främst pga. mina föräldrar. Sen kan man väl därtill möjligen (rent allmänt!) diskutera lämpligheten i att träffa killar mellan typ 25-31 år i min ålder........... Har de senaste året bara fått några handfulla klädesplagg utdömda som "olämpliga" och slängda - vilket åtminstone är en bättring!
Förutom att vara engagerad i studentföreningen är jag även engagerad i min ridklubb, såväl som i min "hålas" nattvandringsförening.
(Sen är jag ju givetvis också hästägare och dressyrryttare på hobbynivå, men det har ju inte ändrats sedan jag var i övre tonåren!)

Du är 22-23 va? Vad i hela friden är det olämpliga med att träffa killar i åldern 25-31? När jag var 25 träffade jag min sambo på 37 år.

 

[Dressyrtjejen_97]

Du är 22-23 va? Vad i hela friden är det olämpliga med att träffa killar i åldern 25-31? När jag var 25 träffade jag min sambo på 37 år.

21.
Alltså, det finns ju inga strikt juridiska problem eller så, men t.om. en del av killarna själva menar ju att åldersskillnaden kanske är väl stor, med tanke på att jag bara är i yngre 20-års åldern... Sen hade ju som sagt inte föräldrarna blivit glada, vilket väl är huvudanledningen.

 

[Dressyrtjejen_97]

Du är vuxen, köper kläder för egna pengar och dina föräldrar kastar bort dem? Förlåt men det där är sjukt på riktigt.

Jo, det är väl inte så bra kanske...
Dock har det lyckligtvis bara hänt med typ 6-7 plagg de senaste 1.5 åren, vilket åtminstone är en klar bättring!

 

[the_connemara]

Lite spinoff på tonårs-klädtråden, hur var du som tonåring?

I stallet?

 

[em-pirre]

Jo, det är väl inte så bra kanske...
Dock har det lyckligtvis bara hänt med typ 6-7 plagg de senaste 1.5 åren, vilket åtminstone är en klar bättring!

Nej det är inte en bättring. Det är sjukt och stört beteende. På riktigt.

 

[Unafraid]

21.
Alltså, det finns ju inga strikt juridiska problem eller så, men t.om. en del av killarna själva menar ju att åldersskillnaden kanske är väl stor, med tanke på att jag bara är i yngre 20-års åldern... Sen hade ju som sagt inte föräldrarna blivit glada, vilket väl är huvudanledningen.

4-10 år är inte för mycket. Det har iofs med mig ad att göra. Är du omogen för din ålder och killen väldigt mogen så är det såklart en annan sak. Men släpp siffrorna och umgås med folk du trivs med!