Anonymt nick som behöver hjälp av bukes kloka tankar. Frågan i korthet är: hur vet man om man det är värt att ha lång och dyr pendling till jobbet och höga boendekostnader för att få bo i hus och nära natur?
Min livssituation är att jag är singel, i trettiofemårsåldern och bor idag i hyresrätt och jobbar i Stockholm. Kan nu cykla 25 min till jobbet, vilket jag uppskattar väldigt mycket, det är skönt att få frisk luft och inte sitta ihopträngd i kollektivtrafiken med alla andra stressade själar (cyklar året om för är så skönt att slippa stressen i kollektivtrafiken). Trivs bra i mitt boende nu, om det är lägenhet jag ska bo i finns det inte bättre läge; har fin natur nära där jag dagligen går promenader. Men - jag längtar något fruktansvärt efter trädgård och att bo i hus, och har längtat efter det ett längre tag. Med hänsyn till priserna på hus i Sthlm är det dock svårt, för att inte säga omöjligt, för mig som singel att köpa hus. Har ett tag kollat på att köpa sommarstuga (vore skönt med miljöombyte som en stuga ger också), men har en katt som hatar att åka bil så en timme från ordinarie bostad är maxavstånd, vilket försvårar väldigt att hitta något i min prisklass (runt miljonen) som känns okej/bra.
Nu har jag trillat över en liten villa (50 kvm, permanentboende) som jag skulle ha råd med, om jag lånar till en del av kontantinsatsen, vilket banken tycker är okej. Ränta + amortering på både bolån och delvis lån till kontantinsats plus driftskostnader skulle innan ränteavdraget motsvara 44 % av min inkomst efter skatt per månad, dvs höga boendekostnader. Villan ligger också betydligt längre bort från både jobb, vänner och familj än hur jag bor idag (villan ligger på Ekerö, jobbar på söder). Det innebär att jag också skulle behöva en bil, och om jag vill ha en buffert kvar efter husköpet skulle det innebära en leasingbil, dvs höga kostnader. Om jag kör bil till jobbet skulle det som snabbast ta 45 min (troligen längre pga köer), och bli dyrt både med trängselskatt och parkering vid jobbet. Om jag skulle åka kollektivt skulle det ta en och halv timme (det är låååång tid tycker jag). Har möjlighet att jobba hemma 50 %, så behöver endast ta mig till kontoret 2-3 dagar per vecka. Men hur vet man att man pallar sådan pendling till jobbet och om det är värt de höga kostnaderna? Är det värt det för husdrömmen?
Helst hade jag velat test-bo på det sättet i ett år (typ hyra ett hus) innan jag säger upp mitt värdefulla förstahandskontrakt, men ”jag vill testa bo i hus” är tyvärr inte ett giltigt skäl för att få hyra ut lägenheten i andra hand. Och då blir det genast så höga insatser för att få bo i hus, både höga kostnader och lång pendling. Gaaah, hur vet man om det är rätt?
Är inte helt säker på huset i sig heller, det är inte som att jag på visningen kände att det här är min drömbostad (borde man göra det?), men det finns flera fördelar:
- Huset är i princip nybyggt (endast grund från 1975 kvar från äldre hus) = mindre risk att det dyker upp oväntade dyra renoveringar
- Huset ligger i fina omgivningar med öppna fält och 2 min promenad till badbrygga
- Både tak och fasad är i plåt, och mina googlingar säger mig att det borgar för hållbart och underhållsfritt
Men det finns också nackdelar:
- otroligt lite förvaringsutrymme, särskilt i köket (bor på 50 kvm redan idag, men lägenheten känns på något sätt större än huset, och ffa finns det mycket, mycket mer förvaring där jag bor idag)
- liten bänkyta i köket
- litet badrum utan något förvaringsutrymme (tvättmaskin inklämd under handfatet tex)
- sovrum konstigt litet, bara ca 160 brett = en 180 säng går inte in
- inte kommunalt vatten och avlopp, men båda hanteras vid en samfällighet som mäklaren säger fungerar väl
Är så kluven hur jag ska tänka, å ena sidan tänker jag att det är oansvarigt att försätta sig i en sits med så höga boende- och pendlingskostnader, jag är också livrädd att det ska visa sig att jag tycker att det är skitjobbigt med pendlingen och tänk om jag tycker att det är skitjobbigt att det inte flnns gatubelysning utan att jag behöver pannlampa för att ta promenad när det är mörkt? Tänk om jag känner mig isolerad och ensam när jag flyttar längre ifrån vänner och familj?
Å andra sidan tänker jag att livet är kort, jag är en velig trygghetsnarkoman så inget lär någonsin kännas 100 % rätt, och har lite en känsla av att jag behöver skaka om mitt liv lite för att något ska hända.
Men det är så svårt! Hur vet man vad som är rätt beslut, flytta eller bo kvar? Alla kloka synvinklar uppskattas
Min livssituation är att jag är singel, i trettiofemårsåldern och bor idag i hyresrätt och jobbar i Stockholm. Kan nu cykla 25 min till jobbet, vilket jag uppskattar väldigt mycket, det är skönt att få frisk luft och inte sitta ihopträngd i kollektivtrafiken med alla andra stressade själar (cyklar året om för är så skönt att slippa stressen i kollektivtrafiken). Trivs bra i mitt boende nu, om det är lägenhet jag ska bo i finns det inte bättre läge; har fin natur nära där jag dagligen går promenader. Men - jag längtar något fruktansvärt efter trädgård och att bo i hus, och har längtat efter det ett längre tag. Med hänsyn till priserna på hus i Sthlm är det dock svårt, för att inte säga omöjligt, för mig som singel att köpa hus. Har ett tag kollat på att köpa sommarstuga (vore skönt med miljöombyte som en stuga ger också), men har en katt som hatar att åka bil så en timme från ordinarie bostad är maxavstånd, vilket försvårar väldigt att hitta något i min prisklass (runt miljonen) som känns okej/bra.
Nu har jag trillat över en liten villa (50 kvm, permanentboende) som jag skulle ha råd med, om jag lånar till en del av kontantinsatsen, vilket banken tycker är okej. Ränta + amortering på både bolån och delvis lån till kontantinsats plus driftskostnader skulle innan ränteavdraget motsvara 44 % av min inkomst efter skatt per månad, dvs höga boendekostnader. Villan ligger också betydligt längre bort från både jobb, vänner och familj än hur jag bor idag (villan ligger på Ekerö, jobbar på söder). Det innebär att jag också skulle behöva en bil, och om jag vill ha en buffert kvar efter husköpet skulle det innebära en leasingbil, dvs höga kostnader. Om jag kör bil till jobbet skulle det som snabbast ta 45 min (troligen längre pga köer), och bli dyrt både med trängselskatt och parkering vid jobbet. Om jag skulle åka kollektivt skulle det ta en och halv timme (det är låååång tid tycker jag). Har möjlighet att jobba hemma 50 %, så behöver endast ta mig till kontoret 2-3 dagar per vecka. Men hur vet man att man pallar sådan pendling till jobbet och om det är värt de höga kostnaderna? Är det värt det för husdrömmen?
Helst hade jag velat test-bo på det sättet i ett år (typ hyra ett hus) innan jag säger upp mitt värdefulla förstahandskontrakt, men ”jag vill testa bo i hus” är tyvärr inte ett giltigt skäl för att få hyra ut lägenheten i andra hand. Och då blir det genast så höga insatser för att få bo i hus, både höga kostnader och lång pendling. Gaaah, hur vet man om det är rätt?
Är inte helt säker på huset i sig heller, det är inte som att jag på visningen kände att det här är min drömbostad (borde man göra det?), men det finns flera fördelar:
- Huset är i princip nybyggt (endast grund från 1975 kvar från äldre hus) = mindre risk att det dyker upp oväntade dyra renoveringar
- Huset ligger i fina omgivningar med öppna fält och 2 min promenad till badbrygga
- Både tak och fasad är i plåt, och mina googlingar säger mig att det borgar för hållbart och underhållsfritt
Men det finns också nackdelar:
- otroligt lite förvaringsutrymme, särskilt i köket (bor på 50 kvm redan idag, men lägenheten känns på något sätt större än huset, och ffa finns det mycket, mycket mer förvaring där jag bor idag)
- liten bänkyta i köket
- litet badrum utan något förvaringsutrymme (tvättmaskin inklämd under handfatet tex)
- sovrum konstigt litet, bara ca 160 brett = en 180 säng går inte in
- inte kommunalt vatten och avlopp, men båda hanteras vid en samfällighet som mäklaren säger fungerar väl
Är så kluven hur jag ska tänka, å ena sidan tänker jag att det är oansvarigt att försätta sig i en sits med så höga boende- och pendlingskostnader, jag är också livrädd att det ska visa sig att jag tycker att det är skitjobbigt med pendlingen och tänk om jag tycker att det är skitjobbigt att det inte flnns gatubelysning utan att jag behöver pannlampa för att ta promenad när det är mörkt? Tänk om jag känner mig isolerad och ensam när jag flyttar längre ifrån vänner och familj?
Å andra sidan tänker jag att livet är kort, jag är en velig trygghetsnarkoman så inget lär någonsin kännas 100 % rätt, och har lite en känsla av att jag behöver skaka om mitt liv lite för att något ska hända.
Men det är så svårt! Hur vet man vad som är rätt beslut, flytta eller bo kvar? Alla kloka synvinklar uppskattas
iofs från Solna inte från Söder.)
