Husköps-tråden del 2 :)

Är det någon som är ensam och har husköpsplaner/drömmar?
Jag är själv, med en hund och letar lite halft engagerat. Eller ja, sedan Covid kom har priserna spårat ur totalt, det finns inte en chans i välden att jag ska ha råd med något. Känns lite hopplöst ibland. Jag tycker inte jag har några jättekrav, helst ett mindre hus, långt till grannar, standarden behöver inte vara tiptop, men allt går ju för långt över utgångspriset.

Nu vet jag om ett hus där farbrorn flyttat på hemmet. Vet inte om han är intresserad av att sälja, men tänkte man kanske kan skicka ett brev och fråga?
Vad skriver man? Har ni några tips?

Ge inte upp hoppet säger jag, plötsligt händer det! Jag köpte hus själv för 1,5 år sedan. Jag var på massor visningar innan. Även om det var små hus så var det par som bjöd emot, som skulle bygga ut alternativt ha som sommarstuga.

Sen hittade jag mitt hus, när jag nästan gett upp. Jag var inte ens på visningen, p g a att det behövde fixas mycket och det ändå skulle dra iväg i pris. När det inte drog igång någon budgivning kontaktade jag mäklaren och fick komma på visning. Köpte det sedan för lite under utropspris, och då bor jag ändå där budgivningarna brukar dra iväg ordentligt.

Jag har fått fixa massor, det har varit tufft men lärorikt, och jag trivs så bra i mitt fula lilla hus 😊.
 
Ge inte upp hoppet säger jag, plötsligt händer det! Jag köpte hus själv för 1,5 år sedan. Jag var på massor visningar innan. Även om det var små hus så var det par som bjöd emot, som skulle bygga ut alternativt ha som sommarstuga.

Sen hittade jag mitt hus, när jag nästan gett upp. Jag var inte ens på visningen, p g a att det behövde fixas mycket och det ändå skulle dra iväg i pris. När det inte drog igång någon budgivning kontaktade jag mäklaren och fick komma på visning. Köpte det sedan för lite under utropspris, och då bor jag ändå där budgivningarna brukar dra iväg ordentligt.

Jag har fått fixa massor, det har varit tufft men lärorikt, och jag trivs så bra i mitt fula lilla hus 😊.
Härligt att höra att någon lyckats!

Var/är det inte läskigt att vara själv med ett hus/oväntade saker som kostar pengar? Det är ju trots allt lite mer att göra än med en lägenhet.
Jag har familj och släkt som är händig, och säkert skulle hjälpa till. Det är bara så frustrerande att inte kunna fixa saker själv. Typ borra upp en hylla över huvudhöjd..
 
Jag är i samma sits, precis innan Covid började det kännas som att drömmen närmade sig, men nu är det ju helt kört.
Ja tråkigt är det ju. Mitt område har alltid varit rätt billigt, hus med äldre standard som trots allt går att bo i, och 5-10ha mark för 500.000kr. Nu går en sketen villa med renoveringsbehov för 2milj.
Men en dag kanske vi lyckas?
 
Härligt att höra att någon lyckats!

Var/är det inte läskigt att vara själv med ett hus/oväntade saker som kostar pengar? Det är ju trots allt lite mer att göra än med en lägenhet.
Jag har familj och släkt som är händig, och säkert skulle hjälpa till. Det är bara så frustrerande att inte kunna fixa saker själv. Typ borra upp en hylla över huvudhöjd..
Jo, det är lite läskigt ibland, men jag tänker att det alltid löser sig. Jag fick ta ett extra banklån när brunnen sinade så jag var tvungen att borra en ny ett par månader efter jag flyttat in. Senare kunde jag värdera om huset och baka in det i huslånet. I värsta fall kan jag göra så fler gånger, eftersom jag hela tiden höjer husets värde med renoveringar.
 
Vi ska på visning på ett hus på söndag som är det första huset på länge som jag känt att "this might be it". Väldigt, väldigt trevligt läge, så då kan jag kompromissa på en del punkter (lite för liten trädgård, badrum i direkt renoveringsbehov, och även en del andra uppfräschningar som bör göras i närtid).

Men, det ligger ute för vårt nuvarande maxtak, så det krävs att 1) det inte går upp 2) att vi går med vinst på läggan för att kunna bekosta renoveringa (vilket jag iofs tror att vi gör.

Oh well. Ser fram emot visningen i alla fall!
 
Är det någon som är ensam och har husköpsplaner/drömmar?
Jag är själv, med en hund och letar lite halft engagerat. Eller ja, sedan Covid kom har priserna spårat ur totalt, det finns inte en chans i välden att jag ska ha råd med något. Känns lite hopplöst ibland. Jag tycker inte jag har några jättekrav, helst ett mindre hus, långt till grannar, standarden behöver inte vara tiptop, men allt går ju för långt över utgångspriset.
Japp, är i ungefär samma sits fast jag har fått skjuta upp hundplanerna pga corona samt just det att jag inte vet exakt var jag kan komma att hitta ett hus som passar vovven jag ska ha. Var precis på gång hösten -19 men så föll allt ihop som ett korthus kändes det som.... Där jag letar har priserna i vissa fall fördubblats så utbudet är skit jämfört med för några år sen.
 
Japp, är i ungefär samma sits fast jag har fått skjuta upp hundplanerna pga corona samt just det att jag inte vet exakt var jag kan komma att hitta ett hus som passar vovven jag ska ha. Var precis på gång hösten -19 men så föll allt ihop som ett korthus kändes det som.... Där jag letar har priserna i vissa fall fördubblats så utbudet är skit jämfört med för några år sen.
Ja, jag förstår inte. Folk verkar vara som gjorda av pengar. Vad är det för jobb alla har som ger nog med pengar för att köpa mångmiljonsvillor, nya bilar, transporter, svindyra sadlar och alltid ha de dyraste märkeskläderna? Jag begriper det inte, helt klart har jag inte gjort många rätt i mitt liv som sitter ensam i en hyresrätt, kör gammal bil, drar gammal transport och har begagnad ridutrustning... Varje gång jag börjar känna mig hoppfull slår verkligheten undan fötterna på mig, jag borde väl bara ge upp allt egentligen, så jag slapp bli besviken hela tiden.
 
Senast ändrad:
Ja, jag förstår inte. Folk verkar vara som gjorda av pengar. Vad är det för jobb alla har som ger nog med pengar för att köpa mångmiljonsvillor, nya bilar, transporter, svindyra sadlar och alltid ha de dyraste märkeskläderna? Jag begriper det inte, helt klart har jag inte gjort många rätt i mitt liv som sitter ensam i en hyresrätt, kör gammal bil, drar gammal transport och har begagnad ridutrustning... Varje gång jag börjar känna mig hoppfull slår verkligheten undan fötterna på mig, jag borde väl bara ge upp allt egentligen, så jag slapp bli besviken hela tiden.
Ja du, det undrar jag med. Särskilt med tanke på min uppväxt. Mina föräldrar hade verkligen inte många pengar. Vi bodde på landet i ett renoveringshus, och dom jobbade som lärare. Idag på jobbet när man snackar med folk så verkar alla köpa hus för miljoner, stora bilar och svindyra hästar. Jag bara HUR?! (Jag har aldrig någonsin fått pengar av mina föräldrar till något som vuxen, och att dom skulle stå på lån för oss skulle aldrig finnas på världskartan) Jag har själv sparat ihop en bra slant, har bra betald jobb, men inte fan har jag råd att köpa hus för 6miljoner. Jag väljer nu att lägga en stor del av mina sparpengar på drömhästen, för dom kostar som fan, men då betyder det ju också jag har sparat ihop dessa pengar själv och fått jobba för dom.

Men att köpa dyrt hus känns inte ens på kartan. Jag funderar på ny bil med, men då blir det lån på den och då "ny gammal" bil, så inte ens ny ny, men för att ha en som kan dra släp.
 
Ja, jag förstår inte. Folk verkar vara som gjorda av pengar. Vad är det för jobb alla har som ger nog med pengar för att köpa mångmiljonsvillor, nya bilar, transporter, svindyra sadlar och alltid ha de dyraste märkeskläderna? Jag begriper det inte, helt klart har jag inte gjort många rätt i mitt liv som sitter ensam i en hyresrätt, kör gammal bil, drar gammal transport och har begagnad ridutrustning... Varje gång jag börjar känna mig hoppfull slår verkligheten undan fötterna på mig, jag borde väl bara ge upp allt egentligen, så jag slapp bli besviken hela tiden.

Ja du, det undrar jag med. Särskilt med tanke på min uppväxt. Mina föräldrar hade verkligen inte många pengar. Vi bodde på landet i ett renoveringshus, och dom jobbade som lärare. Idag på jobbet när man snackar med folk så verkar alla köpa hus för miljoner, stora bilar och svindyra hästar. Jag bara HUR?! (Jag har aldrig någonsin fått pengar av mina föräldrar till något som vuxen, och att dom skulle stå på lån för oss skulle aldrig finnas på världskartan) Jag har själv sparat ihop en bra slant, har bra betald jobb, men inte fan har jag råd att köpa hus för 6miljoner. Jag väljer nu att lägga en stor del av mina sparpengar på drömhästen, för dom kostar som fan, men då betyder det ju också jag har sparat ihop dessa pengar själv och fått jobba för dom.

Men att köpa dyrt hus känns inte ens på kartan. Jag funderar på ny bil med, men då blir det lån på den och då "ny gammal" bil, så inte ens ny ny, men för att ha en som kan dra släp.

Har funderat på detta mycket. Jag bor i ett gammalt område i min stad som gränsar till ett helt nytt. Det poppar upp det ena stora huset efter det andra och utanför står alltid 1-2 nya bilar, gärna SUV. Jag fattar verkligen inte hur de har råd? Jag har haft hus med ett ex, men fy attans, det var ju ofta gränsfall att man hade råd med någonting extra kul när alla räkningar runt hus och bil var betalda och då tjänade vi hyffsat bra tillsammans. Visst, det gick ju, men jag var ständigt orolig och stressad.

Min dröm är ju att kunna köpa ett litet hus till mig och barnet, men som det ser ut nu i min stad så kommer det aldrig hända, om jag inte vinner ett miljonbelopp...
 
En lång historia kort. Det finns ett område där jag var mycket som ung, som har fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta. I höstas var vi ute och strosade där och jag fastnade för ett länga med parhus och framför allt ett utav dem, vet att jag skrev om detta då. Ett par veckor senare kom just detta hus ut till försäljning och jag höll på att fullkomligt bryta ihop. Det var som att just detta hus hade checkat i alla mina boxar, och samtidigt kommit åt en öm tå med nostalgi blandat med framtida visioner för vår dotters liv. Det är ett charmigt, lummigt och sockersött område med äppelträd i trädgårdarna. Nästan i skogen och samtidigt med ett litet torg med mataffär, busstation, skola och förskola mm. bara 5 minuter bort.

Hur som helst, vi var inte redo för köpa då så jag begravde den tanken djupt och sörjde förlusten några dagar. Nu är ett till hus ute, i princip likadant. Sockersött, trädgård omgiven av växtlighet och gärdesgård så hunden lätt kan släppas lös och ingen insyn. Växthus på tomten, carport, öppen planlösning mellan kök och vardagsrum och 4 sovrum. Mäklaren ringde precis, de planerar förhandsvisning nästa vecka och säljaren släpper det innan öppen visning.. för gott om utrymme inom vår budget. Vi skulle till och med ha pengar över för renoveringar om vi vill.

Behöver jag säga att jag inte kommer kunna tänka på någonting annat, alls, närmsta veckan?
 
En lång historia kort. Det finns ett område där jag var mycket som ung, som har fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta. I höstas var vi ute och strosade där och jag fastnade för ett länga med parhus och framför allt ett utav dem, vet att jag skrev om detta då. Ett par veckor senare kom just detta hus ut till försäljning och jag höll på att fullkomligt bryta ihop. Det var som att just detta hus hade checkat i alla mina boxar, och samtidigt kommit åt en öm tå med nostalgi blandat med framtida visioner för vår dotters liv. Det är ett charmigt, lummigt och sockersött område med äppelträd i trädgårdarna. Nästan i skogen och samtidigt med ett litet torg med mataffär, busstation, skola och förskola mm. bara 5 minuter bort.

Hur som helst, vi var inte redo för köpa då så jag begravde den tanken djupt och sörjde förlusten några dagar. Nu är ett till hus ute, i princip likadant. Sockersött, trädgård omgiven av växtlighet och gärdesgård så hunden lätt kan släppas lös och ingen insyn. Växthus på tomten, carport, öppen planlösning mellan kök och vardagsrum och 4 sovrum. Mäklaren ringde precis, de planerar förhandsvisning nästa vecka och säljaren släpper det innan öppen visning.. för gott om utrymme inom vår budget. Vi skulle till och med ha pengar över för renoveringar om vi vill.

Behöver jag säga att jag inte kommer kunna tänka på någonting annat, alls, närmsta veckan?
Håller tummar och tassar!!
 
En lång historia kort. Det finns ett område där jag var mycket som ung, som har fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta. I höstas var vi ute och strosade där och jag fastnade för ett länga med parhus och framför allt ett utav dem, vet att jag skrev om detta då. Ett par veckor senare kom just detta hus ut till försäljning och jag höll på att fullkomligt bryta ihop. Det var som att just detta hus hade checkat i alla mina boxar, och samtidigt kommit åt en öm tå med nostalgi blandat med framtida visioner för vår dotters liv. Det är ett charmigt, lummigt och sockersött område med äppelträd i trädgårdarna. Nästan i skogen och samtidigt med ett litet torg med mataffär, busstation, skola och förskola mm. bara 5 minuter bort.

Hur som helst, vi var inte redo för köpa då så jag begravde den tanken djupt och sörjde förlusten några dagar. Nu är ett till hus ute, i princip likadant. Sockersött, trädgård omgiven av växtlighet och gärdesgård så hunden lätt kan släppas lös och ingen insyn. Växthus på tomten, carport, öppen planlösning mellan kök och vardagsrum och 4 sovrum. Mäklaren ringde precis, de planerar förhandsvisning nästa vecka och säljaren släpper det innan öppen visning.. för gott om utrymme inom vår budget. Vi skulle till och med ha pengar över för renoveringar om vi vill.

Behöver jag säga att jag inte kommer kunna tänka på någonting annat, alls, närmsta veckan?

Åh, hoppas det går vägen! :heart
 
Håller tummar och tassar!!

Åh, hoppas det går vägen! :heart

Det hoppas jag med! Får se vad maken säger också, han har svårt att bli inspirerad innan han varit på visning så han är alltid återhållsam med sin entusiasm fram tills att han fått vara där och känna in stället ordentligt. Sen kan han vakna till liv. Han är lika delar inne på ett nybygge i en annan trevlig kommun, också parhus men en lite lyxigare (och därmed även dyrare) variant. Det är nog han och jag i ett nötskal, jag gillar äldre charmiga hus och han gillar nya hus med panoramafönster. Företrädesvis också i dyrare kommuner. Jag hoppas att han kommer inse att mitt förslag är betydligt bättre :D
 
Har funderat på detta mycket. Jag bor i ett gammalt område i min stad som gränsar till ett helt nytt. Det poppar upp det ena stora huset efter det andra och utanför står alltid 1-2 nya bilar, gärna SUV. Jag fattar verkligen inte hur de har råd? Jag har haft hus med ett ex, men fy attans, det var ju ofta gränsfall att man hade råd med någonting extra kul när alla räkningar runt hus och bil var betalda och då tjänade vi hyffsat bra tillsammans. Visst, det gick ju, men jag var ständigt orolig och stressad.

Min dröm är ju att kunna köpa ett litet hus till mig och barnet, men som det ser ut nu i min stad så kommer det aldrig hända, om jag inte vinner ett miljonbelopp...

Jag kan bara svara för egen del men i vårt fall köpte vi hus tidigt (vi var 24 resp. 27 år gamla). Vi bor i storstad så redan då kostade det mycket pengar rent absolut att köpa hus, men på de 7 år vi bodde i det husetökade husets värde med 100%. När vi fick vårt andra barn blev huset för litet och vi köpte ett större i samma område, till ett pris som några år tidigare hade varit helt uteslutet men tack vare prisökningen på det första huset nu var tänkbart. Det hus vi nu bor i har på de knappt fyra år vi bott här ökat ytterligare 40% i värde enligt ny mäklarvärdering.

Det som möjliggjorde att vi kunde köpa vårt första hus var att vi var priviligerade med föräldrar som sparat pengar till oss för den här typen av köp (och att vi inte slarvat bort dom pengarna på annat), annars hade det inte gått så tidigt.

Jag fascineras också av hur mycket folk runtomkring mig har råd med och tror att det beror dels på att många gjort som vi och tjänat (mycket) pengar på bostadsaffärer, alternativt bott länge i sin köpta bostad och ökat på lånen allteftersom värdet stigit och använt bostaden som en bankomat. Många nya fina bilar är leasade (privat eller geom företaget man jobbar på). Få är lågt belånade och få köper sina större investeringar kontant.
 
alternativt bott länge i sin köpta bostad och ökat på lånen allteftersom värdet stigit och använt bostaden som en bankomat. Många nya fina bilar är leasade (privat eller geom företaget man jobbar på). Få är lågt belånade och få köper sina större investeringar kontant.
Det skulle jag själv ha svårt att känna mig tillfreds med. Det är billigt idag men från millennieskiftet och fram till för bara tio år sedan varierade ju femårsräntan mellan ca 4 och 7 procent...
 
Ju mer jag har funderat senaste dagarna, ju mer inser jag vilken skillnad det skulle bli att ha gångavstånd till saker och ting samt goda bussförbindelser vs. att behöva vara bilburen. I ena parhuset finns som sagt mataffär, förskola, park och buss inom 5 minuter från boendet. I det andra parhuset är busskommunikationerna komplicerade, det är 10 min gångavstånd till buss och den åker väldigt snirkligt i området vilket gör att bussen tar 56 minuter till stan trots att bil tar 25 minuter. Det går att haffa bussen på en annan station och då tar det 37 min men då måste man gå rakt genom skogen (vilket inte skulle gå med barnvagn, och kanske inte är trevligt ensam i mörker heller). Mataffär finns inte i området, och inte heller förskola (dock kanske 5 km bort).

Detta skulle ju innebära, om jag eller maken har bilen, att den andre mer eller mindre blir strandsatt i huset? Det går ju inte att varken lämna/hämta på förskola eller handla mat. Ni får ursäkta att jag tänker högt och att det här sannolikt är sjukt basic insikt men den slog mig just :D Huset är dyrt och jag tror inte vi är särskilt taggade på att lägga till kostnaden för ytterligare en bil.

Vi kanske måste hålla oss till att titta på boenden där den som är hemma med småbarn (föräldraledig eller kväll/helg därefter) har fri rörlighet utan bil. Känns som att det kan bli hemskt bökigt annars..

MVH
Stadsbon som flyttar ut filosoferar
 
Ju mer jag har funderat senaste dagarna, ju mer inser jag vilken skillnad det skulle bli att ha gångavstånd till saker och ting samt goda bussförbindelser vs. att behöva vara bilburen. I ena parhuset finns som sagt mataffär, förskola, park och buss inom 5 minuter från boendet. I det andra parhuset är busskommunikationerna komplicerade, det är 10 min gångavstånd till buss och den åker väldigt snirkligt i området vilket gör att bussen tar 56 minuter till stan trots att bil tar 25 minuter. Det går att haffa bussen på en annan station och då tar det 37 min men då måste man gå rakt genom skogen (vilket inte skulle gå med barnvagn, och kanske inte är trevligt ensam i mörker heller). Mataffär finns inte i området, och inte heller förskola (dock kanske 5 km bort).

Detta skulle ju innebära, om jag eller maken har bilen, att den andre mer eller mindre blir strandsatt i huset? Det går ju inte att varken lämna/hämta på förskola eller handla mat. Ni får ursäkta att jag tänker högt och att det här sannolikt är sjukt basic insikt men den slog mig just :D Huset är dyrt och jag tror inte vi är särskilt taggade på att lägga till kostnaden för ytterligare en bil.

Vi kanske måste hålla oss till att titta på boenden där den som är hemma med småbarn (föräldraledig eller kväll/helg därefter) har fri rörlighet utan bil. Känns som att det kan bli hemskt bökigt annars..

MVH
Stadsbon som flyttar ut filosoferar

Det första låter som ett självklart val!
Det andra blir ju asjobbigt och massa planerande 😅
 
Det andra låter jobbigt, men om området är nytt kanske mataffär osv kommer? Men man ska stå ut tills allt är klart också.

Ju mer jag har funderat senaste dagarna, ju mer inser jag vilken skillnad det skulle bli att ha gångavstånd till saker och ting samt goda bussförbindelser vs. att behöva vara bilburen. I ena parhuset finns som sagt mataffär, förskola, park och buss inom 5 minuter från boendet. I det andra parhuset är busskommunikationerna komplicerade, det är 10 min gångavstånd till buss och den åker väldigt snirkligt i området vilket gör att bussen tar 56 minuter till stan trots att bil tar 25 minuter. Det går att haffa bussen på en annan station och då tar det 37 min men då måste man gå rakt genom skogen (vilket inte skulle gå med barnvagn, och kanske inte är trevligt ensam i mörker heller). Mataffär finns inte i området, och inte heller förskola (dock kanske 5 km bort).

Detta skulle ju innebära, om jag eller maken har bilen, att den andre mer eller mindre blir strandsatt i huset? Det går ju inte att varken lämna/hämta på förskola eller handla mat. Ni får ursäkta att jag tänker högt och att det här sannolikt är sjukt basic insikt men den slog mig just :D Huset är dyrt och jag tror inte vi är särskilt taggade på att lägga till kostnaden för ytterligare en bil.

Vi kanske måste hålla oss till att titta på boenden där den som är hemma med småbarn (föräldraledig eller kväll/helg därefter) har fri rörlighet utan bil. Känns som att det kan bli hemskt bökigt annars..

MVH
Stadsbon som flyttar ut filosoferar
 
Det första låter som ett självklart val!
Det andra blir ju asjobbigt och massa planerande 😅

Håller helt med. Med det sagt är ju Stockholms bostadsmarknad ett blodigt krig så "val" är ett starkt ord, men.. val att lägga bud på, och sannolikt förlora, är en lagom förväntan :rofl:
 

Liknande trådar

Svar
791
· Visningar
41 756
Senast: Avalbane
·
Tjatter T Har funnits några sådana här trådar tidigare men hittade ingen som var riktigt aktuell. Tänkte vi kunde ha en tråd där vi delar med...
Svar
0
· Visningar
333
Tjatter Jag blev inspirerade av tråden om vilka imperier osv man tänker på och kom att tänka på en sak jag tänker en del på: Om ni fick resa...
2
Svar
26
· Visningar
489

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp