Nej, varje situation är unik och jag tycker också att det är lite konstigt att jämföra med den historien där barnet dör.
Men du kan bli av med vårdnaden av ditt barn om du testar att dricka och du faller tillbaka i gamla mönster. Det är ju för att rädda barnet som inte klarar sig själv, när föräldern inte kan.
Vad tänker du själv om detta, och vad eventuella slutsatser leder till?
Jag tycker inte alls att du verkar trist - som är ett negativt laddat ord - utan snarare att du har prioriterar att vara hemma med din bebis, vilket är vad de flesta nyblivna mammor gör. Jättebra, i min värld.
Din partner har dock inte (verkar det som) varit delaktig i att skaffa barn (som du troligen fått med en annan man), så han gör rent krasst inte heller något direkt fel, tycker jag.
Ni är inte kompatibla med hur ni vill leva era liv just nu, och antingen får ni leva mer på varsitt håll ett tag, eller så får ni separera. Vad som funkar för er.
När du blivit gravid lät det på dig som att du hade förhoppningen om att P skulle vilja ha och vara med barnet när det väl kommit. Jag kan förstå din förhoppning om att ni alla tre skulle leva som en familj tillsammans, men jag tror det är dags snart att inse att det inte blev som du hoppades på. Ju längre du håller fast vid denna förhoppning, och du tar på dig skulden som att det skulle vara du som inte är tillräcklig, desto längre behöver du leva i stressen som det innebär.
Hitta andra stabila stöttare än P, det kommer att vara till bättre hjälp i längden!
