Såhär i bröllopstider har jag fått en inbjudan för någon månad sedan. Mamma ska gifta sig med sin sambo sedan många år tillbaka. Jag är glad för deras skull och hoppas det blir en trevlig dag.
Datumet i fråga är jag bokad för jobb. Ett jobb jag sett fram emot i flera månader, min morot för att komma upp ur sängen vissa dagar... Jag hade säkerligen kunnat få någon annan att hoppa in för mig, men jag vill inte. Hade jag inte haft jobb inplanerat hade det varit självklart att jag skulle åka, för deras skull.
Jag har dock bestämt mig för att inte gå.
Jag känner mig som ett svart får. Jag är oroad över hur det hela ska tas. Hur förbannade kommer dom bli på mig. Hur mycket skitsnack kommer det bli bakom min rygg, som jag säkert kommer få höra livet ut. Väljer jobb över familjen.
Jag har full förståelse att det kommer tas på fel sätt. Att det kan ses som ett ställningstagande mot mammas “nya kille”.
Till saken hör att vi inte har samma närhet sen mina föräldrar skildes åt för över 15 år sen. Jag bor idag över 30 mil bort och vi brukar träffas när jag är i hemstaden några gånger om året men främst träffar jag då pappa och hans sida av släkten av flera anledningar.
Jag har flera gånger fått höra bakvägen, genom mina syskon bland annat, hur den framtida mannen tycker jag gjort mycket fel i livet, om besvikelse, hur mamma är ledsen på mig, speciellt sedan jag valde att bo hos pappa som 12-åring osv.
Aldrig har dom pratat direkt med mig.
Under uppväxten har jag försökt hålla kontakten uppe, men efter att ingen svarat när jag ringt flertal gånger mm, gav jag tillslut upp. Mamma och hennes nya har inte hälsat på mig någon gång sedan jag flyttade för 10 år sedan.
Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att fotografera under bröllopet. Kom att tänka på mig då jag brukar fotografera med systemkamera i princip.Varför inte fotografera är kul. Och bröllop varför inte. Det var inte officiellt ännu när jag fick förfrågan, inbjudan skulle skickas veckan därpå. Där och då lät det trevligt men satt i bilen och kunde inte dubbelkolla datumet.
Jag känner inget inför bröllopet. Det blir säkert trevligt och få träffa alla, men sen då? Visst det är mamma som gifter sig, jag bör vara där. För mig räcker det inte. Jobbet väger över i nuläget.
När jag häromdagen pratade med sambon, efter att jag bröt ihop på vägen hem från jobbet, frågade han mig om vad JAG egentligen vill göra. Gör det någonting om dom pratar bakom ryggen på mig? Vad är det värsta som kan hända?
Och utifrån hur tankarna gått vet jag svaret.
Efter att jag verkligen bestämt mig för att inte gå känns allt bättre. Ett lugn har tillslut lagt sig.
Nu ska jag bara ta det där samtalet med mamma. Om hur jag tyvärr måste jobba för att ingen annan kan. Förhoppningsvis förstår hon mig eller så blir det kaos…
Jag vet att detta kan ses som ett svek. Att jag inte ska vara egoistisk i deras glädje.
Jag behöver bara höra från annat håll att jag inte behöver vara orolig och att allt kommer bli bra.
Någon annan som gjort något liknande val eller kommer jag att ångra mig över beslutet?
Datumet i fråga är jag bokad för jobb. Ett jobb jag sett fram emot i flera månader, min morot för att komma upp ur sängen vissa dagar... Jag hade säkerligen kunnat få någon annan att hoppa in för mig, men jag vill inte. Hade jag inte haft jobb inplanerat hade det varit självklart att jag skulle åka, för deras skull.
Jag har dock bestämt mig för att inte gå.
Jag känner mig som ett svart får. Jag är oroad över hur det hela ska tas. Hur förbannade kommer dom bli på mig. Hur mycket skitsnack kommer det bli bakom min rygg, som jag säkert kommer få höra livet ut. Väljer jobb över familjen.
Jag har full förståelse att det kommer tas på fel sätt. Att det kan ses som ett ställningstagande mot mammas “nya kille”.
Till saken hör att vi inte har samma närhet sen mina föräldrar skildes åt för över 15 år sen. Jag bor idag över 30 mil bort och vi brukar träffas när jag är i hemstaden några gånger om året men främst träffar jag då pappa och hans sida av släkten av flera anledningar.
Jag har flera gånger fått höra bakvägen, genom mina syskon bland annat, hur den framtida mannen tycker jag gjort mycket fel i livet, om besvikelse, hur mamma är ledsen på mig, speciellt sedan jag valde att bo hos pappa som 12-åring osv.
Aldrig har dom pratat direkt med mig.
Under uppväxten har jag försökt hålla kontakten uppe, men efter att ingen svarat när jag ringt flertal gånger mm, gav jag tillslut upp. Mamma och hennes nya har inte hälsat på mig någon gång sedan jag flyttade för 10 år sedan.
Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att fotografera under bröllopet. Kom att tänka på mig då jag brukar fotografera med systemkamera i princip.Varför inte fotografera är kul. Och bröllop varför inte. Det var inte officiellt ännu när jag fick förfrågan, inbjudan skulle skickas veckan därpå. Där och då lät det trevligt men satt i bilen och kunde inte dubbelkolla datumet.
Jag känner inget inför bröllopet. Det blir säkert trevligt och få träffa alla, men sen då? Visst det är mamma som gifter sig, jag bör vara där. För mig räcker det inte. Jobbet väger över i nuläget.
När jag häromdagen pratade med sambon, efter att jag bröt ihop på vägen hem från jobbet, frågade han mig om vad JAG egentligen vill göra. Gör det någonting om dom pratar bakom ryggen på mig? Vad är det värsta som kan hända?
Och utifrån hur tankarna gått vet jag svaret.
Efter att jag verkligen bestämt mig för att inte gå känns allt bättre. Ett lugn har tillslut lagt sig.
Nu ska jag bara ta det där samtalet med mamma. Om hur jag tyvärr måste jobba för att ingen annan kan. Förhoppningsvis förstår hon mig eller så blir det kaos…
Jag vet att detta kan ses som ett svek. Att jag inte ska vara egoistisk i deras glädje.
Jag behöver bara höra från annat håll att jag inte behöver vara orolig och att allt kommer bli bra.
Någon annan som gjort något liknande val eller kommer jag att ångra mig över beslutet?
Om du själv vill det alltså.
