Inte gå på förälders bröllop?

Jag förstår TS dilemma, samtidigt är skitsnacket en andrahandsuppgift och kommer från syskon som hört att mammas nya man inte tycker om TS livsval och att mamma därför är ledsen, dvs det blir tredjehandsuppgift. Att prata just innan bröllopet med mamma, särskilt om TS inte tänker närvara är kanske inte bästa tillfället men kanske ska göras senare så TS och mamma talar direkt med varandra.

Jag tycker också att en liten fin lögn är det bästa för framtida förhållanden, särskilt om relationen inte är så nära. Onödigt att såra mamma (vilket hon antagligen kommer att bli) utan bara att något otroligt viktigt har hänt och trots att TS gärna varit med så kan det inte bortprioriteras och datum kan inte ändras. Ingen lögn som så. Frågar då mamma/syskon om anledning så är det mycket privat och TS vill inte prata om det. Sedan kan släkten dra sina egna slutsatser.

Skicka en present och ett fint telegram som kan läsas upp under middagen. Sedan nästa gång TS pratar med sin mamma i telefon eller liknande fråga om bröllopet och styr konversationen bort från sig själv. Vill gärna se korten osv. Vad åt ni till middag, bröllopstårtan, musiken osv. Alla pratar gärna om sig själva särskilt när det gäller något som ett bröllop. Nej, jag har inte alls erfarenhet av att göra något liknande :angel:
 
Det är det ju, men nu har vi bara ts's info att gå på. Där hon skriver att hon självklart skulle gå om hon inte jobbade. Hade hon skrivit "vet inte om jag ens vill gå" hade det varit en annan sak.
Nu väljer hon bort bröllopet pga jobbet, och det är lite egoistiskt, när de kan få andra att jobba.
Hon skriver ju att hon vill jobba. Tycker inte inte det är egoistiskt på nått sätt med tanke på att dom inte har haft så mycket kontakt. Det är väl snarare mamman som är egoistisk.
Jag hade aldrig gått om jag var Ts. Inte en chans
 
Såhär i bröllopstider har jag fått en inbjudan för någon månad sedan. Mamma ska gifta sig med sin sambo sedan många år tillbaka. Jag är glad för deras skull och hoppas det blir en trevlig dag.

Datumet i fråga är jag bokad för jobb. Ett jobb jag sett fram emot i flera månader, min morot för att komma upp ur sängen vissa dagar... Jag hade säkerligen kunnat få någon annan att hoppa in för mig, men jag vill inte. Hade jag inte haft jobb inplanerat hade det varit självklart att jag skulle åka, för deras skull.

Jag har dock bestämt mig för att inte gå.
Jag känner mig som ett svart får. Jag är oroad över hur det hela ska tas. Hur förbannade kommer dom bli på mig. Hur mycket skitsnack kommer det bli bakom min rygg, som jag säkert kommer få höra livet ut. Väljer jobb över familjen.

Jag har full förståelse att det kommer tas på fel sätt. Att det kan ses som ett ställningstagande mot mammas “nya kille”.


Till saken hör att vi inte har samma närhet sen mina föräldrar skildes åt för över 15 år sen. Jag bor idag över 30 mil bort och vi brukar träffas när jag är i hemstaden några gånger om året men främst träffar jag då pappa och hans sida av släkten av flera anledningar.

Jag har flera gånger fått höra bakvägen, genom mina syskon bland annat, hur den framtida mannen tycker jag gjort mycket fel i livet, om besvikelse, hur mamma är ledsen på mig, speciellt sedan jag valde att bo hos pappa som 12-åring osv.
Aldrig har dom pratat direkt med mig.

Under uppväxten har jag försökt hålla kontakten uppe, men efter att ingen svarat när jag ringt flertal gånger mm, gav jag tillslut upp. Mamma och hennes nya har inte hälsat på mig någon gång sedan jag flyttade för 10 år sedan.

Jag fick även frågan om jag kunde tänka mig att fotografera under bröllopet. Kom att tänka på mig då jag brukar fotografera med systemkamera i princip.Varför inte fotografera är kul. Och bröllop varför inte. Det var inte officiellt ännu när jag fick förfrågan, inbjudan skulle skickas veckan därpå. Där och då lät det trevligt men satt i bilen och kunde inte dubbelkolla datumet.

Jag känner inget inför bröllopet. Det blir säkert trevligt och få träffa alla, men sen då? Visst det är mamma som gifter sig, jag bör vara där. För mig räcker det inte. Jobbet väger över i nuläget.

När jag häromdagen pratade med sambon, efter att jag bröt ihop på vägen hem från jobbet, frågade han mig om vad JAG egentligen vill göra. Gör det någonting om dom pratar bakom ryggen på mig? Vad är det värsta som kan hända?
Och utifrån hur tankarna gått vet jag svaret.

Efter att jag verkligen bestämt mig för att inte gå känns allt bättre. Ett lugn har tillslut lagt sig.

Nu ska jag bara ta det där samtalet med mamma. Om hur jag tyvärr måste jobba för att ingen annan kan. Förhoppningsvis förstår hon mig eller så blir det kaos…

Jag vet att detta kan ses som ett svek. Att jag inte ska vara egoistisk i deras glädje.
Jag behöver bara höra från annat håll att jag inte behöver vara orolig och att allt kommer bli bra.

Någon annan som gjort något liknande val eller kommer jag att ångra mig över beslutet?

För mig hade det inte varit något snack, klart att jag hade deltagit. Jag kan inte tänka mig annat än att din mamma blir ledsen över att du inte kan delta, finns det någon chans att du skulle kunna delta i någon del av bröllopet? För övrigt känns det som att det finns mycket smärta och ouppklarade grejer bakåt i er relation, kanske du någon gång skulle orka ta upp det med din mamma. Skitsnack bakvägen behöver ju inte ens vara sant, det kan vara feluppfattat etc.
Du måste ju själv bestämma hur just du skulle göra men hade jag varit i din mammas situation hade jag nog känt mig djupt sårad. När hon pratade med dig före bröllopet var det väl för att berätta datum i tid så du kunde göra dig ledig.
 
Jag är väldigt dålig på att göra det dom förväntas av mig, jag gör det jag mår bra av, det är mitt liv.
Jag hade inte gått på det där bröllopet.
 
Tycker tvär emot de flesta. TS kan få nån annan att jobba. Ts skulle självklart åk om hon inte jobbat.

Då tycker jag det är rätt egoistiskt att välja bort en närståendes bröllop.

Det beror helt på vad som skall utföras på arbetet den arbetsdagen och om det finns någon annan som har samma kompetens som TS att utföra arbetet.

Jag väljer bort vissa aktiviteter som tex dop pga att det inte finns annan personal anställd med samma kompetens som mig och som kan utföra mina arbetsuppgifter.

Det är mitt liv, mitt arbete och min fritid och det är banne mig jag som själv beslutar mig om vad jag vill närvara på och inte.
 
Vaddå hennes dag? (Jag stör mig så på det bridecilla utrycket.)

Just detta, generellt - ja! Jag har aldrig förstått varför just bröllopet skulle vara mer huvudpersonernas dag än andra festligheter. Det är som att ”det är ER dag” skulle upphäva alla sociala hänsyn och svårigheter.

Vad gäller tråden tycker jag det är svårt. Jag skulle nog väga in om jag orkade ta konsekvenserna av att utebli: risk för kraschad relation med mamms plus ny man, risk för att folk inkl mamma och man skulle tro att det var i protest mot honom osv. Orkar jag ta det skulle jag prioritera jobbet. (Tackar min lyckliga stjärna för att mina föräldrar aldrig kritiserat mina val utan stöttat mig i det jag gjort)
 
Först: jag tycker TS kan låta bli att gå om det där jobbet är något alldeles extra och inget som sker kontinuerligt.

Om jobbet är just något alldeles extra som TS sett fram emot ser jag inget hinder att TS är ärlig om detta när h*n tackar nej och att det var bestämt långt före inbjudan kom.

TS kan säga att h*n gärna bidrar till bröllopet på något annat sätt (kanske kan hjälpa till med förberedelser?).

Angående relationen tycker jag att jag läser in försök att rättfärdiga nej:et med en massa rykten. Jag tycker det låter som en ganska vanlig typ av relation, särskilt med tanke på avståndet. Självklart finns det mängder med nära familjerelationer, men jag undrar om inte detta är vanligare. Jag har en bra relation med min mamma men vi ses ändå sällan och pratar inte så ofta heller och då bor vi ändå bara 15 minuter från varandra.

Tar vi skitpratet ska det tas med en nypa salt. Jag har syskon och vi pratar ofta lite skit om varandra och våra föräldrar, det är bara skönt att ventilera lite och sen är det ut världen. Skulle någon höra detta och sprida det vidare skulle det dock bli sura miner förmodar jag.

Jag gick inte på min pappas bröllop med sin nya fru när jag var i 16-årsåldern (och bodde hos dem) eftersom jag den dagen var uttagen till en hästtävling. De sa inget då och det var inget jag reflekterade över, då dessa tävlingar stod över ALLT annat. Men i efterhand har jag funderat på vad de egentligen tyckte.
 
Jag tycker inte att man kan förvänta sig att ens släkt ska prioritera det man själv vill fira framför sådant som betyder mycket för dem.

Själv gick jag på punkspelning på Långholmen istället för att vara med på min systers konfirmation. Jag är ateist och tycker inte att konfirmation är något att uppmärksamma. Hade det inte krockat med denna spelning som innehöll typ mina fem favoritband på raken skulle jag ha kunnat gå för min systers skull.
 
Jag gick inte på min ena brors bröllop. Vi har ingen kontakt, byter bara ett par ord de få gånger vi ses och jag tyckte helt enkelt inte att det var värt att missa ett event jag varit på varje år i massor med år och som är viktigt för mig för att åka dit.

En inbjudan för mig är just en inbjudan. Det är inget tvång.
 
Just detta, generellt - ja! Jag har aldrig förstått varför just bröllopet skulle vara mer huvudpersonernas dag än andra festligheter. Det är som att ”det är ER dag” skulle upphäva alla sociala hänsyn och svårigheter.

Vad gäller tråden tycker jag det är svårt. Jag skulle nog väga in om jag orkade ta konsekvenserna av att utebli: risk för kraschad relation med mamms plus ny man, risk för att folk inkl mamma och man skulle tro att det var i protest mot honom osv. Orkar jag ta det skulle jag prioritera jobbet. (Tackar min lyckliga stjärna för att mina föräldrar aldrig kritiserat mina val utan stöttat mig i det jag gjort)
Närbesläktat med "ditt hem, dina regler" och "din/er fest, dina/era regler". Som om umgänge består i att den som bjuder in tar tillfället i akt att med kraft uppfostra sina gäster och hålla dem kort. Och samtidigt nästan har rätt att kräva att de inbjudna tackar ja.

När det gäller bröllopet tänker jag nog som du ungefär: vad gör det hela minst jobbigt för TS totalt sett och över tid?

När det gäller bröllop och liknande högtider, tar jag för givet att mina nära och kära vet att jag har en rätt distanserad inställning till sådant, och att jag därför inte riktigt är redo att prioritera bort vad som helst för att delta i sådant. Å andra sidan ser jag så klart med nån sorts kärleksfullhet på att människor vill dela vad de ser som viktiga tillfällen i livet med just mig, petit moi.
 
Närbesläktat med "ditt hem, dina regler" och "din/er fest, dina/era regler". Som om umgänge består i att den som bjuder in tar tillfället i akt att med kraft uppfostra sina gäster och hålla dem kort. Och samtidigt nästan har rätt att kräva att de inbjudna tackar ja.

När det gäller bröllopet tänker jag nog som du ungefär: vad gör det hela minst jobbigt för TS totalt sett och över tid?

När det gäller bröllop och liknande högtider, tar jag för givet att mina nära och kära vet att jag har en rätt distanserad inställning till sådant, och att jag därför inte riktigt är redo att prioritera bort vad som helst för att delta i sådant. Å andra sidan ser jag så klart med nån sorts kärleksfullhet på att människor vill dela vad de ser som viktiga tillfällen i livet med just mig, petit moi.
Hade det varit mina föräldrar så har de alltid månat om att jag ska göra det jag vill. Så jag hade kunnat fråga Är det okej om jag inte kommer - utan att det ledde till gråt och tandagnisslan. Svaret hade dessutom säkert varit Ja. Väldigt skönt att veta.
 
Hade det varit mina föräldrar så har de alltid månat om att jag ska göra det jag vill. Så jag hade kunnat fråga Är det okej om jag inte kommer - utan att det ledde till gråt och tandagnisslan. Svaret hade dessutom säkert varit Ja. Väldigt skönt att veta.
Samma här. Hade det varit VIKTIGT att jag var med, så skulle vi ha resonerat om lämpligt datum.
 
Min pappa valde att åka på semester själv efter att jag satt datum för dotterns dop, det är jag fortfarande besviken över.
Nu var ju dottern då liten att hon inte förstod, värre blir det om han väljer bort kommande födelsedagar. Blir besviken för mina barns skull, han väljer ju bort dem och jag måste förklara varför..
 
Ja, hennes bröllopsdag. Den har hon ju rätt att ha vilken dag hon och den blivande maken vill. Vad är det som är så provocerande med det?

Det som är provocerande är att alla andra ska prioritera "hennes bröllopsdag" (man säger underligt nog aldrig "hans dag" ).
Andra människor har kanske andra prioriteringar, som i detta fall TS.

För mig är andras bröllop inte särskilt speciella även om jag generellt älskar att festa. Jag förstår att det är viktigt för de som gifter sig så då borde de förstå att det inte är lika viktigt för andra.
 

Liknande trådar

Relationer Jag bor med familj man och två barn i skolpliktsålder i Göteborg, träffen är i Dalarna en lördag i september. Med kalas så lär bli sent...
2 3 4
Svar
71
· Visningar
5 041
Senast: lil-sis
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 010
Senast: mars
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 868
Senast: jemeni
·
Tjatter Välkomna till ulvleken Jorden runt! Vi börjar med reglerna: - Var snälla och trevliga mot varandra och mot LL. Kom ihåg att det bara...
33 34 35
Svar
681
· Visningar
8 797
Senast: bollen__
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp