Irriterad och obekväm

Jag var till psykologen idag igen. Ofta känns det inte alls bra när jag åker därifrån. Idag kände jag mig frustrerad och irriterad. Det påstås att jag är lillgammal och tycker bäst om att umgås med människor som är äldre än jag själv . Ordet "lillgammal" har en väldigt negativ klang för mig. Och jag känner inte heller igen mig i påståendet att jag tycker bäst om att umgås med äldre. Förvisso har jag varit ihop med två karlar som varit betydligt äldre än jag själv, shit happens så att säga, men vad fan, ålder är väl bara en siffra? Det är ju bara att kolla på Bruce Springsteen och Göran Persson. De är lika gamla. Och exet som jag bodde ihop med senast, såg betydligt yngre ut än han var när vi träffades. Min morsa gissade fel på hans ålder med ganska många år.

Men i övrigt vet jag inte vilka dessa "äldre personer" är. Jag ogillar rätt starkt att det klistras åsikter och egenskaper på mig, som jag inte tycker stämmer. Ordet "lillgammal" förknippar jag med en person som helst umgås med farmor och farfar, framför jämnåriga. Det är en person som är lite fyrkantig och tråkig, som saknar kreativitet och spontana infall. Det är en beskrivning som inte stämmer på mig. Men tydligen är det mitt sätt att prata, som är lillgammalt . Jag blir visst något vass i tonen, men det vete tusan om det är vanligt förekommande?

Sen, för att anses som mer normal, vanlig och social, så borde jag ha festat och supit mycket i min ungdom, i stället för att lägga mig i tid inför nästa skoldag. Drack mycket gjorde jag inte, men en och annan fylla blev det. Jag minns en gång när jag kom hem askalas, och bara försvann in på toa när jag kom hem och sedan snabbt hoppade i säng, för att inte morsan skulle se att jag var full. Kanske gjorde hon det i alla fall, men hon sa aldrig något. Och när jag gick på naturbruksgymnasium så drack jag mig full på Kir en gång. Dagen efter skulle jag vara i svinhuset . Fy fan för att vara bakis på ett sånt ställe. Det rekommenderas inte.

Men jag kom rätt snabbt på att det där med att dricka sig full inte riktigt var min grej.

Och sen att jag haft svårt att få vänner är ju för att jag är osocial . Introvert möjligen. Jag gillar inte riktigt att stå i händelsernas centrum och snacka goja. Jag tänker snarare att jag haft en viss uppförsbacke då jag aldrig känt mig bekräftad samt var mobbad i plugget. Det har lett till tankar som "ursäkta att jag finns till". Jag har ändå känt en del folk genom åren, men de kontakterna har slutat på ett eller annat sätt, t.ex. att vi tappat kontakten. När det bara är jag som hört av mig så har jag ledsnat och slutat ringa. Likaså när en person aldrig haft tid att prata mer än 3 minuter i sträck med mig. Och icke att förglömma: jag har varit isolerad under väldigt många år p.g.a. min panikångest. Fast psykologen tycker att det inte har varit ett hinder. Hade jag verkligen velat ha vänner så hade jag skaffat det då i alla fall. Nåväl, jag får försöka ta igen det nu. Sist jag var i Stockholm hann jag träffa två personer, förutom de på jobbet förstås. Och jag hade det riktigt trevligt. Jag får väl helt enkelt fortsätta att utöka mina kontaktytor och skapa olika relationer.

Det känns mest som om psykologen försöker trycka in mig i en mall som inte passar och det tar fokus från problemlösningen. Och det stör mig.

 

[bettysmatte]

Jag bryr mig faktiskt inte om "varför" i detta fall. Det är mer intressant med "hur" (jag fungerar). Jag anser mig ha ganska god självkännedom. Det behöver inte etiketteras och förpackas som en diagnos.

Fast visst bryr du dig väl om varför ? Du har skrivit väldigt mycket om att du menar att du har de problem du har pga din uppväxt. Det är ju ditt "varför"/orsaken.....

Sedan tror jag inte alltid att det hjälper med ett "hur". Jag tror att man måste försöka bena ut orsaken (varför) för att förstå hur man ska gå vidare med ett problematiskt beteende och hur behandlingen ska se ut.

 

[Magiana]

Fast visst bryr du dig väl om varför ? Du har skrivit väldigt mycket om att du menar att du har de problem du har pga din uppväxt. Det är ju ditt "varför"/orsaken.....

Sedan tror jag inte alltid att det hjälper med ett "hur". Jag tror att man måste försöka bena ut orsaken (varför) för att förstå hur man ska gå vidare med ett problematiskt beteende och hur behandlingen ska se ut.

Om det är fel på mig kan jag lika gärna ge upp.

Jag undrar egentligen redan nu varför jag ens försöker. Det verkar inte vara någon ide.

 

[Tora]

Om det är fel på mig kan jag lika gärna ge upp.

Jag undrar egentligen redan nu varför jag ens försöker. Det verkar inte vara någon ide.

Fast det är ju inget fel bara för att du skulle ha någon bokstavsdiagnos. Vad det betyder är ju att för komma till punkt A så kan du inte ta väg B som majoriteten tar utan du får ta väg C. Men till punkt A kommer du!

Jag utläser det som om du verkar tycka att får man en diagnos så är det slut. Då är det bara att lägga sig ner och ge upp man kan inte påverka något ändå.

Men det är det ju egentligen inte frågan om alls snarare ”Jaha då betyder det att det att jag får göra om och göra på det här stället istället för att komma till samma resultat”.

Nu påstår jag inte att du har en diagnos på något sätt utan bara om du skulle ha en diagnos.

 

[Magiana]

Fast det är ju inget fel bara för att du skulle ha någon bokstavsdiagnos. Vad det betyder är ju att för komma till punkt A så kan du inte ta väg B som majoriteten tar utan du får ta väg C. Men till punkt A kommer du!

Jag utläser det som om du verkar tycka att får man en diagnos så är det slut. Då är det bara att lägga sig ner och ge upp man kan inte påverka något ändå.

Men det är det ju egentligen inte frågan om alls snarare ”Jaha då betyder det att det att jag får göra om och göra på det här stället istället för att komma till samma resultat”.

Nu påstår jag inte att du har en diagnos på något sätt utan bara om du skulle ha en diagnos.

Men alla är väl individer där något sätt är bättre än ett annat. Med en diagnos skulle jag bara känna mig inkompetent som inte fattar självklarheter. Det är inte en bild jag vill ha av mig själv. Det skulle sänka mitt självförtroende ännu mer.

 

[TinyWiny]

Fast visst bryr du dig väl om varför ? Du har skrivit väldigt mycket om att du menar att du har de problem du har pga din uppväxt. Det är ju ditt "varför"/orsaken.....

Sedan tror jag inte alltid att det hjälper med ett "hur". Jag tror att man måste försöka bena ut orsaken (varför) för att förstå hur man ska gå vidare med ett problematiskt beteende och hur behandlingen ska se ut.

Men nu pratar du och @Magiana om helt olika saker. @Magiana pratar om en eventuell diagnos, du pratar om bakgrund.

Att bena ut ditt varför, hur menar du att man ska kunna göra det? En usel barndom är inget man kan bena ut eller reda upp i efterhand. Det är som det är och man får ta hand om de skador som blivit. Man får lära sig hur man ska förhålla sig till de som skadat en för att minimera framtida skador och hur man kan läka så gott det nu går.

Om nu @Magiana känner som hon gör inför en eventuell diagnos så ger ju inte diagnosen henne något gott. Då förstör den istället. I det läget är det bättre för @Magiana som ju är huvudpersonen i detta att få lära sig strategier för hur och det helt oavsett om det finns någon diagnos eller inte. Det blir totalt kontraproduktivt att tvinga på någon en diagnos som gör att hen mår sämre än innan. En diagnos ska vara ett verktyg för att finna strategier men känner inte den det berör att det är en bra väg så finns det heller ingen anledning att reda ut om det ens finns någon diagnos. Strategier kan man använda ändå. @Magiana är vuxen, har klarat enormt mycket hittills och, anser jag, är väldigt kapabel och kan se klart och att då utifrån det, i samråd med @Magiana hitta vilka strategier som behövs ser jag som mycket effektivare än att sätta en diagnos som gör att hon mår sämre.

 

[bettysmatte]

Men nu pratar du och @Magiana om helt olika saker. @Magiana pratar om en eventuell diagnos, du pratar om bakgrund.

Att bena ut ditt varför, hur menar du att man ska kunna göra det? En usel barndom är inget man kan bena ut eller reda upp i efterhand. Det är som det är och man får ta hand om de skador som blivit. Man får lära sig hur man ska förhålla sig till de som skadat en för att minimera framtida skador och hur man kan läka så gott det nu går.

Om nu @Magiana känner som hon gör inför en eventuell diagnos så ger ju inte diagnosen henne något gott. Då förstör den istället. I det läget är det bättre för @Magiana som ju är huvudpersonen i detta att få lära sig strategier för hur och det helt oavsett om det finns någon diagnos eller inte. Det blir totalt kontraproduktivt att tvinga på någon en diagnos som gör att hen mår sämre än innan. En diagnos ska vara ett verktyg för att finna strategier men känner inte den det berör att det är en bra väg så finns det heller ingen anledning att reda ut om det ens finns någon diagnos. Strategier kan man använda ändå. @Magiana är vuxen, har klarat enormt mycket hittills och, anser jag, är väldigt kapabel och kan se klart och att då utifrån det, i samråd med @Magiana hitta vilka strategier som behövs ser jag som mycket effektivare än att sätta en diagnos som gör att hon mår sämre.

Hur menar du med att vi pratar om olika saker? Ett beteende (vad det nu är) kan ju ha som orsak något som ligger hos personen eller något som ligger i miljön. Det kan väl vara av vikt att bena ut detta för att kunna hjälpa personen till den bästa lösningen/strategien? Sedan tror jag säkert att @Magiana är hur kapabel som helst. Hjälp kan man behöva ändå.

 

[Magiana]

Hur menar du med att vi pratar om olika saker? Ett beteende (vad det nu är) kan ju ha som orsak något som ligger hos personen eller något som ligger i miljön. Det kan väl vara av vikt att bena ut detta för att kunna hjälpa personen till den bästa lösningen/strategien? Sedan tror jag säkert att @Magiana är hur kapabel som helst. Hjälp kan man behöva ändå.

Arv och miljö är jävligt olika saker. Jag ser ingen vits med att bli utpekad som att vara fel som inte klarar självklarheter. Har man däremot råkat ut för skit så är det ju inte mitt fel? Jag är då fortfarande en duglig person.

 

[bettysmatte]

Arv och miljö är jävligt olika saker. Jag ser ingen vits med att bli utpekad som att vara fel som inte klarar självklarheter. Har man däremot råkat ut för skit så är det ju inte mitt fel? Jag är då fortfarande en duglig person.

Precis. Olika orsaker/varför kan kräva olika strategier. I inget av fallen är det ju dock ditt fel?

 

[Tora]

Men alla är väl individer där något sätt är bättre än ett annat. Med en diagnos skulle jag bara känna mig inkompetent som inte fattar självklarheter. Det är inte en bild jag vill ha av mig själv. Det skulle sänka mitt självförtroende ännu mer.

Men det blir ju egentligen ingen ändring på dig som person. Du är ju fortfarande du. En diagnos ändrar inte vem du är. I så fall är du ju inkompetent redan nu.

 

[Magiana]

Precis. Olika orsaker/varför kan kräva olika strategier. I inget av fallen är det ju dock ditt fel?

Men i det ena fallet så är jag fel. Jag hatar tanken på att vara det. Det eldar på min tanke om att be om ursäkt för att jag finns till. Jag vill inte vara en belastning för min omgivning.

Men det blir ju egentligen ingen ändring på dig som person. Du är ju fortfarande du. En diagnos ändrar inte vem du är. I så fall är du ju inkompetent redan nu.

Vissa saker vill man inte veta.

Det enda en diagnos skulle ge är en förklaring till varför folk behandlat mig som skit och varför det upprepar sig hela tiden. Jag vill ju fortfarande tro att jag kan ha en plats i olika sammanhang och kan vara kul för folk att umgås med. Får jag veta att det aldrig kommer att bli så, då ser jag ingen vits med att försöka längre. Liksom vem tror jag att jag är?

Och jag har massor att göra på jobbet idag men känner mig mest gråtfärdig. Det är inte mycket jag får gjort. Jag funderar på att sjukskriva mig. Jag ska inte ha betalt när jag inte kan prestera.

 

[svea]

Arv och miljö är jävligt olika saker. Jag ser ingen vits med att bli utpekad som att vara fel som inte klarar självklarheter. Har man däremot råkat ut för skit så är det ju inte mitt fel? Jag är då fortfarande en duglig person.

Det är verkligen inte en persons FEL om hen har ett funktionshinder, vare sig om det är fysiskt eller psykiskt. Det är inte ett FEL att vara funktionshindrad heller, utan det är något man bara är.

Oavsett om man har problem på grund av arv eller miljö behöver man hitta ett sätt att lösa det om man vill bli av med det.

 

[Hyacinth]

Om det är fel på mig kan jag lika gärna ge upp.

Jag undrar egentligen redan nu varför jag ens försöker. Det verkar inte vara någon ide.

Stopp nu. Glad, sprallig, rolig.
Utåtriktad. Lättsam. Energisk.

Du beskriver dig så helt annorlunda än hur jag uppfattade dig.
Byt psykolog för Guds skull. Det kan vara jobbigt, men det där låter bara fel.

 

[Magiana]

Det är verkligen inte en persons FEL om hen har ett funktionshinder, vare sig om det är fysiskt eller psykiskt. Det är inte ett FEL att vara funktionshindrad heller, utan det är något man bara är.

Oavsett om man har problem på grund av arv eller miljö behöver man hitta ett sätt att lösa det om man vill bli av med det.

Men jag skulle då se det som en bekräftelse på att jag har egenskaper som är jobbiga. Jag vill själv inte umgås med folk som är jobbiga. (Exempelvis har jag dåligt tålamod med folk som är konstant trögfattade.)

Stopp nu. Glad, sprallig, rolig.
Utåtriktad. Lättsam. Energisk.

Du beskriver dig så helt annorlunda än hur jag uppfattade dig.
Byt psykolog för Guds skull. Det kan vara jobbigt, men det där låter bara fel.

Det är väl lite så jag vill vara men det är inte så jämt. Idag har jag tydligen tagit på mig offerkoftan. Och andra dagar är jag bara mer stillsam.

 

[Raderad medlem 6459]

Men jag skulle då se det som en bekräftelse på att jag har egenskaper som är jobbiga.

Fast om du har jobbiga sidor har du ju det oavsett eventuell diagnos .

Vi har ALLA jobbiga sidor dessutom. Diagnos eller ej.

 

[Magiana]

Fast om du har jobbiga sidor har du ju det oavsett eventuell diagnos .

Vi har ALLA jobbiga sidor dessutom. Diagnos eller ej.

En diagnos går inte bort. Den försvinner aldrig. Jobbiga sidor kan man jobba med och få bort.

 

[Raderad medlem 6459]

En diagnos går inte bort. Den försvinner aldrig. Jobbiga sidor kan man jobba med och få bort.

Man kan alltid jobba på sina dåliga sidor.

Du borde jobba på att du blir så himla fast i ditt tänk. Att det blir så svartvitt och du blir så låst. Det hjälper dig liksom inte alls.

 

[Tora]

Vissa saker vill man inte veta.

Det enda en diagnos skulle ge är en förklaring till varför folk behandlat mig som skit och varför det upprepar sig hela tiden. Jag vill ju fortfarande tro att jag kan ha en plats i olika sammanhang och kan vara kul för folk att umgås med. Får jag veta att det aldrig kommer att bli så, då ser jag ingen vits med att försöka längre. Liksom vem tror jag att jag är?

Och jag har massor att göra på jobbet idag men känner mig mest gråtfärdig. Det är inte mycket jag får gjort. Jag funderar på att sjukskriva mig. Jag ska inte ha betalt när jag inte kan prestera.

Ha ha ha. Ja vissa saker kanske är bättre att inte veta

Jag tänker på dig som en smart rationell kvinna som vet vad hon vill och ser till att få det. Det är nog därför jag har lite svårt att få ihop den irrationella motståndet mot att få en diagnos. Tycker inte det är riktigt du. Hade nog kanske snarare trott att du skulle reagera ”Aha! Är det därför det kan bli lite sociala kulturkrockar ibland! Men nu när jag vet det så kanske jag provar att göra så här, eller så här istället”.

För mig är kunskap makt för det gör att man vet hur man kan påverka och på vilket sätt. Om det nu är någon social svårighet som du har som satt krokben för dig så tänker jag att om du vet om den så kan du också undvika att bli fälld av den. Du hittar helt enkelt ett sätt att slippa snubbla över den utsträckta foten och hoppar över den istället och ger den fingret.

(Nu påstår jag inte att du har en diagnos på något sätt utan om du nu skulle ha det)

Jag är faktiskt imponerad av dig. Du har lyckats åstadkomma så otroligt mycket. Ibland tror jag att du är lite för hård mot dig själv. heart

 

[monster1]

En diagnos går inte bort. Den försvinner aldrig. Jobbiga sidor kan man jobba med och få bort.

Jag lever ju ihop med en person som har en diagnos inom autismspektrumet dvs adhd ett av barnen har dessutom adhd/asperger. Diagnoserna är ju inte min sambos jobbiga sidor. De är förklaringar till varför hans hjärna tar andra vägar än min. Det gör att han behöver andra verktyg för att kunna göra saker utan att bli utmattad tex. Med barnet behöver man mest tänka på att vara tydlig, för han förstår inte det underförstådda. Diagnoserna är ju snaraste ett verktyg för att förstå och förhindra de situationer som kan bli jobbiga. De blir på något sätt något att forma spelreglerna i relationerna utifrån.
Jag har tex generaliserad ångest och har därför svårt att komma i tid till saker, det tar helt enkelt väldigt mycket energi från mig att passa en tid (bara oron inför om jag ska lyckas komma i tid eller ej är ett helt eget kapitel) så när jag ska träffa min vän som har väldigt svårt för människor som ej kommer i tid så bestämmer vi helt enkelt inte någon tid utan hör av oss när vi är på väg... Då slipper hen bli sur på mig för att jag kommer sent och jag slipper stressa upp mig, misslyckas och känna skam när jag sedan ändå blir sen. Problem löst utifrån våra respektive behov.

 

[TinyWiny]

Men i det ena fallet så är jag fel. Jag hatar tanken på att vara det. Det eldar på min tanke om att be om ursäkt för att jag finns till. Jag vill inte vara en belastning för min omgivning.


Vissa saker vill man inte veta.

Det enda en diagnos skulle ge är en förklaring till varför folk behandlat mig som skit och varför det upprepar sig hela tiden. Jag vill ju fortfarande tro att jag kan ha en plats i olika sammanhang och kan vara kul för folk att umgås med. Får jag veta att det aldrig kommer att bli så, då ser jag ingen vits med att försöka längre. Liksom vem tror jag att jag är?

Och jag har massor att göra på jobbet idag men känner mig mest gråtfärdig. Det är inte mycket jag får gjort. Jag funderar på att sjukskriva mig. Jag ska inte ha betalt när jag inte kan prestera.

Jag tror att det här (fetade ovan) kan vara svårt att förstå för någon som inte har levt liknande som jag och @Magiana . Om det man fått med sig, hela tiden fått höra, är att det är fel på en själv och att det är man själv som är orsaken till allt elände istället för en normal uppväxt så kan en diagnos kännas som en bekräftelse på att ens plågoandar hade rätt. Rätt i att man var och är fel även om det absolut inte är det som är tanken. Jag personligen har inget emot diagnoser, under en lång tid i mitt liv var jag övertygad om att jag hade alla möjliga diagnoser som skulle kunna förklara varför men testerna visade inget som tydde på det. Jag är "bara" skadad av en mycket dysfunktionell uppväxt. Jag har verkligen inte heller något emot de som har någon form av diagnos och jag är enormt mycket för att upptäcka tidigt så att bästa möjliga hjälp för just den individen kan sättas in men jag förstår helt och fullt @Magianas känsla. Den dagen jag fick veta att det inte var mitt fel, att inte jag var fel, annorlunda eller jävulens avkomma och att jag inte var orsaken till att det varit som det varit utan att proffs hade gjort bedömningen redan när jag var liten att det var andras tillkortakommanden som var orsaken släppte så enormt mycket. Det är inte så att man kan jämföra en normal uppväxt med en gravt dysfunktionell. Man kan inte jämföra de spår av trauma som var och varannan mer eller mindre har från sin barndom med att leva i ett ständigt pågående trauma hela sin barndom och de skador det ger.

Nu känner @Magiana såhär. Det kvittar hur många som kommer säga åt henne att en diagnos kan hjälpa för så känner inte hon. Det @Magiana behöver är en psykolog som förstår det, som respekterar det och ger henne de verktyg hon faktiskt behöver. Man behöver ingen diagnos för att ge den typen av hjälp. Diagnoser behövs om man på andra sätt behöver hjälp i samhället med jobb, boende, boendestödjare, hemtjänst, kontaktperson osv. men inte för att få verktyg och hjälp med att hitta strategier som fungerar för en själv.

 

[Magiana]

”Aha! Är det därför det kan bli lite sociala kulturkrockar ibland! Men nu när jag vet det så kanske jag provar att göra så här, eller så här istället”.

Fast jag upplever inga sociala kulturkrockar. Två händelser skulle dock kunna klassas som det. Det ena är att jag är uppvuxen i en förort till Stockholm. När jag för första gången hamnade på landet så fattade jag inte att man förväntades hälsa på folk man inte kände. Så gjorde man nämligen inte i Stockholm eller dess förorter. Det andra är att jag förväntar mig att butiker ska vara öppna på söndagar, vilket de inte är här. Så det kan man kalla för kulturkrock.

Sen kan jag berätta om att när husets förra ägare kom på besök här efter att jag köpt, så öppnade hon helt sonika dörren och klev in. Det var inte okej för mig. Men hon var trögfattad. Från hintar, till tydligare förklaring fick jag slutligen dra på med rejält klarspråk. "Man KNACKAR först, sedan VÄNTAR man på svar så man vet att det är okej att kliva in därför att det är inte alltid lämpligt att kliva in. Den som bor i huset kanske har tagit en tupplur och vill inte bli störd, eller så har hen just klivit ur duschen och springer näck, eller så har hen sex med någon eller för sig själv."

Själv tycker jag det är märkligt att man inte fattar sånt av sig själv. Ett hem är privat område.

Jag tror att det här (fetade ovan) kan vara svårt att förstå för någon som inte har levt liknande som jag och @Magiana . Om det man fått med sig, hela tiden fått höra, är att det är fel på en själv och att det är man själv som är orsaken till allt elände istället för en normal uppväxt så kan en diagnos kännas som en bekräftelse på att ens plågoandar hade rätt. Rätt i att man var och är fel även om det absolut inte är det som är tanken. Jag personligen har inget emot diagnoser, under en lång tid i mitt liv var jag övertygad om att jag hade alla möjliga diagnoser som skulle kunna förklara varför men testerna visade inget som tydde på det. Jag är "bara" skadad av en mycket dysfunktionell uppväxt. Jag har verkligen inte heller något emot de som har någon form av diagnos och jag är enormt mycket för att upptäcka tidigt så att bästa möjliga hjälp för just den individen kan sättas in men jag förstår helt och fullt @Magianas känsla. Den dagen jag fick veta att det inte var mitt fel, att inte jag var fel, annorlunda eller jävulens avkomma och att jag inte var orsaken till att det varit som det varit utan att proffs hade gjort bedömningen redan när jag var liten att det var andras tillkortakommanden som var orsaken släppte så enormt mycket. Det är inte så att man kan jämföra en normal uppväxt med en gravt dysfunktionell. Man kan inte jämföra de spår av trauma som var och varannan mer eller mindre har från sin barndom med att leva i ett ständigt pågående trauma hela sin barndom och de skador det ger.

Nu känner @Magiana såhär. Det kvittar hur många som kommer säga åt henne att en diagnos kan hjälpa för så känner inte hon. Det @Magiana behöver är en psykolog som förstår det, som respekterar det och ger henne de verktyg hon faktiskt behöver. Man behöver ingen diagnos för att ge den typen av hjälp. Diagnoser behövs om man på andra sätt behöver hjälp i samhället med jobb, boende, boendestödjare, hemtjänst, kontaktperson osv. men inte för att få verktyg och hjälp med att hitta strategier som fungerar för en själv.

Tack för att du fattar. Det fetade är just det jag är rädd för att jag aldrig får bekräftat. Men nu är ju misstanken planterad och oavsett om diagnosen inte blir bekräftad men inte heller blir dementerad, så kommer misstanken att leva kvar. Är det fel på mig eller var det min omgivning som gjorde fel mot mig?