I've made a huge mistake

[Tass]

... nu har jag varit arbetslös en månad och håller på att bli galen. Är så rastlös och uttråkad och man får så mycket tid över att tänka.

Det är liksom det som krävs för att man ska kunna förändra. Att man har tid att tänka och tänka efter och reflektera. Då kan man börja se mönster som är bra, och de som är dåliga, och de dåliga kan man förändra.
Har man mycket att ta itu med mentalt så brukar man föredra att springa runt i ekorrhjulet för då slipper man tänka. Och tänka gör ont. Och att förändra gör ont. Men livet gör ju ont ändå, så det finns inget att förlora.

 

[Philosophia]

Oj, nu vet jag inte riktigt vem jag ska svara, så många som skrivit

Som någon skrev, det är skönt att ha lite "semester" men nu har jag varit arbetslös en månad och håller på att bli galen. Är så rastlös och uttråkad och man får så mycket tid över att tänka. Min plan var ju att jobba hela november för att få den dubbla månadslönen, men tyvärr blev det ju inte så och jag har ingen som helst aning hur jag ska klara mig ekonomiskt. Vilket ger mig ännu mer ångest.

Någon frågade vad jag letade efter. Och tro det eller ej, men jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter någon att dela mitt liv med, någon som inte utnyttjar mig för sex, någon som inte ljuger för mig. Någon som älskar mig för den jag är. DET letar jag efter. Och ett jobb som jag älskar.

Jag försökte skriva in mig på vårdcentralen idag för att få träffa en terapeut, men eftersom jag inte är folkbokförd än gick inte det. Jag vill bara prata med någon utomstående NU, jag vill inte vänta längre.

Sverige är underbart, för en månad eller så. Jag känner mig bara mer hemma i Österrike än här. I Sverige får jag alltid samma problem - jag är ful och klarar inte av att se mig i spegeln. Så starkt känner jag inte i Österrike, även om jag inte mått perfekt där heller.
Att välja en större stad i Sverige är inget alternativ. Stockholm tycker jag inte om och Göteborg eller Malmö skulle jag aldrig palla pga dialekterna (sorry alla som bor där . Har testat bo utanför Göteborg och jag höll på att bli g-a-l-e-n.). Och eftersom jag till stor del flyttat hem pga min familj vore det dumt om jag flyttade till en annan del av Sverige.
Jag är en storstadsmänniska helt enkelt. Annars känner jag mig instängd.

Jag förstår ju språket i Österrike, tyskan har blivit otroligt mycket bättre bara de senaste två månaderna, tack vare min nyfunna vän. Vi har varit arbetskollegor sen i mars men först för några månader sedan började vi umgås på fritiden och herregud, det är som att se på mig själv - fast svarthårig. Vi är otroligt lika. Och det är tack vare henne och hennes fruktansvärt dåliga engelska som min tyska blivit så bra. Mitt ex är helt förvånad över hur bra jag behärskar språket nu och alla säger samma sak - "varför flyttar du härifrån nu när du pratar så bra tyska?!"

Österrike finns kvar och din nyfunna vän finns kvar. Det är inget som hindrar att du flyttar tillbaka om ett halvår eller om tre år. Men jag tror att det är bra att du tar dig tid att komma tillrätta med vissa saker utan att fly undan. Även om du vet vad du vill så behöver du nog ta itu med att du inte riktigt verkar värdera dig själv för din egen skull - och ännu viktigare att du inte nedvärderar dig själv. Sedan är det väl oviktigt om du hittar den hjälpen i Sverige eller i Österrike. Men jag tror ärligt att du behöver komma tillrätta med vissa saker för att du ska må bra.

 

[Agapi]

Nej, det är inget misstag! Det är alltid svårt att komma tillbaka, ge det tid.
Som så många andra har jag läst dina trådar med andan i halsen. Det är samma problem som upprepar sig hela tiden. Någonting måste hända för att du ska må bättre. Och nu har du chansen att få det att hända. Du är tillbaka i basläge i ett land som är väldigt omhändertagande. Du har släkt på plats och dom vill ställa upp på dig.

Utnyttja att du har tid till ditt förfogande, och mindre krav än tidigare. Sök jobb, men sök också möjligheter att hitta dig själv. Den hjälpen kan du till exempel få inom vården för en billig peng om du hittar en bra terapeut där. Du kan samtidigt ta stöd av dina gamla vänner här hemma. För du måste hitta det sätt att leva som fungerar bra för dig. Och där är du inte än. När du väl har hittat fram till dig själv och har kunnat förändra saker och ting, då blir du mer stabil. Efter det kan du fatta beslut. Vad vill jag göra? Vem vill jag leva med? Var vill jag bo?

Jag säger som Mabuse ovan, när man läser dina trådar förstår man att din familj vill få hem dig för att kunna hjälpa dig. Dom vill inte stjälpa, dom vill hjälpa.

Jag tror att du skrev någon gång att du var "konstig" eller vilket ord du nu använde. Nej, du är varken konstig eller okonstig, varken normal eller onormal, du är som alla vi andra. Dom flesta av oss har behövt ta emot stöd och hjälp av andra. Livet är inte så enkelt. Så ta emot hjälpen nu. Den kan leda till förändring. Eller är det det som du är rädd för?

Nja, det är inte riktigt så att familjen ville ha hem mig för att hjälpa mig. Klart att de varit oroliga när jag varit i Österrike, speciellt mamma, men de oroar sig fastän vi just nu bor under samma tak. Pappa säger bara att jag ska hitta ett jobb fram till hösten då skolan börjar. Problemet är bara att jag inte vet vad eller om jag vill studera. Vilket jag försökt förklara för honom. De senaste 10 åren har jag försökt ta reda på vad jag vill studera, men det finns ingenting som lockar mig. Jag vill bara ett jobb jag trivs med. Men pappa envisas och tycker att det är väl inget problem, jag MÅSTE studera. Punkt.

Gamla vänner har jag inga. Jag har en av mina närmsta vänner här, det är allt. Har alltid tyckt det varit svårt att få kompisar här.

Oh, det är just det jag hatar. "Nej, du är varken konstig eller onkonstig, varken normal eller onormal, du är som alla vi andra". Just det är så... svenskt. Jag vill inte vara "lagom", jag vill inte vara som alla andra.

 

[kayoba]

Nej, jag tror inte att du gjort ett stort misstag, jag tycker däremot att du har gjort helt rätt för första gången på väldigt länge!

Självklart känns det konstigt att flytta hem igen, inte tu tal om något annat, men jag tror att det är ett bra beslut du tagit och innerst inne så kanske du också känner det så i och med att du nu återvänt.

Din familj kan inte bestämma vart du bor, men om du hade varit min dotter så hade jag haft ågren över hur du hade mått under dessa år och önskat att få hem dig nära mig för att få chansen att ge dig hjälp och stöd. Du tror inte att det är det som ligger bakom dina föräldrars vilja nu?

Nu är du hemma och har gjort ett första försök till att få hjälp genom att prata med en inom vården. Det är verkligen ett jättebra initiativ av dig, jag håller tummarna för att du äntligen kommer att reda ut ditt liv.

Jag lovar, du kommer hitta någon att älska och att älskas av, men bara inte just nu, för nu skall du lägga tiden till att lära dig att älska dig själv först sen kan du älska andra igen.

/ kayoba

 

[Shaggy]

"Nej, du är varken konstig eller onkonstig, varken normal eller onormal, du är som alla vi andra". Just det är så... svenskt. Jag vill inte vara "lagom", jag vill inte vara som alla andra.

Du tror inte att det här är endel av ditt problem? Det är väldigt få förunnat att kunna vara särskilt speciella. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att vara speciella i ögonen på släkt och vänner.

 

[Sedna]

Jag är inte alls förvånad över att du så olycklig över din flytt till Sverige (och nej det inte alltid tufft att återvända efter att ha bott utomlands, klart det är en omställning men upplevelsen är individuell). Du tycks vara på ständigt jakt efter inre tillfredställelse, det var det som drev dig till Österrike och det var det som drev dig tillbaka till Sverige. Du verkar så själsligt rastlös och ängslig. Du måste sluta fly och jaga något bättre, för du kan inte fly från dig själv. Du tycks driven av tanken att bara du hittar rätt jobb och rätt partner så blir allt bra, men jag tror du börjat i fel ände. Försök landa i nuet och bli tillfreds med dig själv istället för att jaga det du tror ska gör dig lycklig.

 

[Tassetass]

Oh, det är just det jag hatar. "Nej, du är varken konstig eller onkonstig, varken normal eller onormal, du är som alla vi andra". Just det är så... svenskt. Jag vill inte vara "lagom", jag vill inte vara som alla andra.

Vad menar du egentligen med att du inte vill vara som alla andra? Menar du som person eller menar du i själva livet, vill du sticka ut och vara icke-lagom på insidan eller utsidan, eller båda?

 

[sjoberga]

Du tror inte att det här är endel av ditt problem? Det är väldigt få förunnat att kunna vara särskilt speciella. Vi vanliga dödliga får nöja oss med att vara speciella i ögonen på släkt och vänner.

Och i ögonen på sig själv. Strävan efter att vara så himla speciell eller himla normerad riskerar definitivt att gå ut över ens egen person, den man egentligen är innerst inne. Spelar det någon roll om denne person är annorlunda eller inte mot andra individer? Jag fattar inte riktigt. Varför skulle vara annorlunda vs normal vara värdeladdat alls?

 

[Mabuse]

Nja, det är inte riktigt så att familjen ville ha hem mig för att hjälpa mig. Klart att de varit oroliga när jag varit i Österrike, speciellt mamma, men de oroar sig fastän vi just nu bor under samma tak. Pappa säger bara att jag ska hitta ett jobb fram till hösten då skolan börjar. Problemet är bara att jag inte vet vad eller om jag vill studera. Vilket jag försökt förklara för honom. De senaste 10 åren har jag försökt ta reda på vad jag vill studera, men det finns ingenting som lockar mig. Jag vill bara ett jobb jag trivs med. Men pappa envisas och tycker att det är väl inget problem, jag MÅSTE studera. Punkt.

Gamla vänner har jag inga. Jag har en av mina närmsta vänner här, det är allt. Har alltid tyckt det varit svårt att få kompisar här.

Oh, det är just det jag hatar. "Nej, du är varken konstig eller onkonstig, varken normal eller onormal, du är som alla vi andra". Just det är så... svenskt. Jag vill inte vara "lagom", jag vill inte vara som alla andra.

Om du gillar detaljhandeln, så är väl detaljhandelshögskolan (NDH) ett bra alternativ för dig, om du vill plugga? Vill du bli butikschef, så skadar det ju inte att ha nån lämplig utbildning i botten.

När det gäller vänner, så har ju dina närmsta vänner flyttat hela tiden när du bott i Wien, och ett halvår senare har du nya närmsta vänner och en ny fantastisk kille på gång. Vad är annorlunda här?

Jag kan förstå om din familj vill att du kommer hem och landar lite, får lite styrsel på livet, för att komma ur de cirklar ditt liv verkar snurrat i under åren i Wien och får lite styrfart framåt istället. Alternativt att du hittar ut ur cirklarna i Wien (vännerna är jättenära men flyttar, pojkvännen är fantastisk men gör slut för ni vill inte alls samma sak med livet, jobbet är kul men chefen är hemsk och du blir sönderstressad och helt slut av att gå dit) och får styrfart där.

 

[Monstermom]

Sverige är underbart, för en månad eller så. Jag känner mig bara mer hemma i Österrike än här. I Sverige får jag alltid samma problem - jag är ful och klarar inte av att se mig i spegeln. Så starkt känner jag inte i Österrike, även om jag inte mått perfekt där heller.

Det här felet ligger inte i Sverige! Om du lämnar Sverige för att komma ifrån den här känslan så är det enbart en flykt, det är verkligen inte konstruktivt - och problemen tar du med dig, för de ligger hos dig. Det är fruktansvärt att du har det så svårt med dig själv, men du löser inte det genom att fly.

Någon frågade vad jag letade efter. Och tro det eller ej, men jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter någon att dela mitt liv med, någon som inte utnyttjar mig för sex, någon som inte ljuger för mig. Någon som älskar mig för den jag är. DET letar jag efter. Och ett jobb som jag älskar.

Du måste sluta titta efter saker utanför dig själv som ska få dig att må bra med dig själv. Även det är en sorts flykt.

Jag känner inte igen att jag läst några tidigare trådar från dig, så jag känner inte till din historia. Men jag blir helt trött bara av att läsa dina inlägg, du låter helt frenetisk! Jag tror verkligen det är dags att du försöker landa lite och jobba med dina grunder?

 

[sjoberga]

16 minuter in i det här Skavlanavsnittet säger Are Kalvö, som studerat vad vi gör med vår tid, några intressanta ord om statistik och hur originell man är i förhållande till andra....

http://www.svtplay.se/video/2396219/skavlan/avsnitt-5

 

[Cambrie]

Jag har inte riktigt följt dina andra trådar - så jag skriver utifrån vad jag ser här och jag håller med Inte Ung. Det är svårt att vara hemvändare. Skitsvårt. Jag tror de som inte bott utomlands inte har någon aning om hur svårt det är. Jag kom hem, ensam med två barn, i våras, och hade ett rent helvete att ens komma med i försäkringskassan igen TROTS att de inte ens hade haft rätt att skriva ut mig från första början. Detta ledde till att jag och mina barn fick leva på gatan under hela sommaren, en jävla tur att jag fick bo hos mamma annars hade det varit kört för oss. Till slut, efter tre månader, kontaktade socialtjänsten fk och frågade vad de höll på med. Jag hade varit utomlands mindre än ett år - hade både barnbidrag, föräldrapeng, etc innestående på fk och därför var jag inte berättigad att gå på socialen - skriven hela tiden hos min sambos föräldrar med tillfällig postadress så nej, fk hade ingen rätt att skriva ut mig ur försäkringskassan.

Eftersom du har varit utomalnds betydligt längre och inte har jobb i Sverige blir du inte heller inskriven i fk förrän du har det och ja, jag förstår att det är jobbigt. Är man rotlös (inget fel i det) så blir det lätt så att man inte hittar sig själv någonstans. Jo, jag skulle ha flyttat tillbaka dit det finns jobb. Vänner löser sig alltid, det har du ju märkt själv och visst gör det alltid ont när andra väljer att åka hem men så är det ju. Idag flyttar folk på sig hela tiden så jag ser inte problemet i att man inte vill bo i Sverige och problem stöter man ju på överallt. Hade det inte varit för att jag har två barn och försöker underlätta för pappan att ha dem, inte för att han bryr sig sådär jäkla mycket, så hade jag lätt flyttat tillbaka utomlands. Troligen blir det dock när utbildningen är färdig i alla fall.

Landa i dig själv tror jag du lika gärna kan göra utomlands, det behöver du inte sverige för... Förhoppningsvis hittar du ditt i alla fall till slut :-)

 

[ameo]

Någon frågade vad jag letade efter. Och tro det eller ej, men jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter någon att dela mitt liv med, någon som inte utnyttjar mig för sex, någon som inte ljuger för mig. Någon som älskar mig för den jag är. DET letar jag efter.

Att hitta någon att leva med är ingen universallösning.
Dels går det inte att beställa på postorder, utan man får liksom vänta tills den dagen kommer.
Och dels är det faktiskt så att du nog behöver lära dig att älska dig själv och trivas i ditt eget sällskap för att sedan lyckas hitta en livskamrat. Leta efter dig själv och din inre trygghet i stället för att leta efter någon annan som ska försöka tjäna som ett substitut till att du älskar och trivs med dig själv.
Det är, för övrigt, inte särskilt snällt mot din framtida partner att lägg hela ansvaret för din lycka på hans (hens?) axlar.

Och ett jobb som jag älskar.

Och tills du hittar det jobbet så kanske du får nöja dig med ett jobb där du faktiskt tjänar pengar så du kan försörja dig. Man måste inte älska allt man gör, ibland räcker det gott att kunna leva på sitt jobb.

 

[Sedna]

Jag har inte riktigt följt dina andra trådar - så jag skriver utifrån vad jag ser här och jag håller med Inte Ung. Det är svårt att vara hemvändare. Skitsvårt. Jag tror de som inte bott utomlands inte har någon aning om hur svårt det är.

Ens egna sanning är inte allas sanning. Jag har återvänt till Sverige efter sex år utomlands och jag upplevde det inte alls som tufft. Jag känner många som bott utomlands och återvänt, lätt omställning för många men tufft för vissa.

Jag har läst många av TS tidigare trådar. Den här känslan som uttrycks i tråden har framkommit i tidigare trådar också, det är inte relaterat specifikt till flytten.

Jag förstår om du vill hjälpa genom att dela med dig av dina erfarenheter, men jag tror det stjälper mer än hjälper att normalisera upplevelsen som "så är det när man flyttar tillbaka till Sverige". Det behöver det inte alls vara! Jag tror TS behöver arbeta på sitt eget mående och inte hitta yttre faktorer (flytt, brist på vänner/pojkvän) att skylla sitt mående på.

 

[Cambrie]

Ens egna sanning är inte allas sanning. Jag har återvänt till Sverige efter sex år utomlands och jag upplevde det inte alls som tufft. Jag känner många som bott utomlands och återvänt, lätt omställning för många men tufft för vissa.

Jag har läst många av TS tidigare trådar. Den här känslan som uttrycks i tråden har framkommit i tidigare trådar också, det är inte relaterat specifikt till flytten.

Jag förstår om du vill hjälpa genom att dela med dig av dina erfarenheter, men jag tror det stjälper mer än hjälper att normalisera upplevelsen som "så är det när man flyttar tillbaka till Sverige". Det behöver det inte alls vara! Jag tror TS behöver arbeta på sitt eget mående och inte hitta yttre faktorer (flytt, brist på vänner/pojkvän) att skylla sitt mående på.

Jag kan inte skriva utifrån något annat (och det är svårt att vara hemvändare för många, enligt fks regler får man inte skriva in sig utan jobb, utan jobb får man inga pengar, förstår att ts är orolig där).

Varför kan inte ts jobba med sig själv någon annanstans än i Sverige? Är det omöjligt?

 

[corzette]

raderat.....

 

[Aliche]

Någon frågade vad jag letade efter. Och tro det eller ej, men jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter någon att dela mitt liv med, någon som inte utnyttjar mig för sex, någon som inte ljuger för mig. Någon som älskar mig för den jag är. DET letar jag efter. Och ett jobb som jag älskar.

Ingenstans i det du beskriver att du vill ha i livet står det någonting om dig själv eller hur vill vara och känna, det handlar bara om saker du vill ha som du tror ska göra ditt liv komplett. Det känns sorgligt att du inte i första hand vill må bra i dig själv, älska den du är, trivas i dig själv, känna dig trygg och stark i ditt eget sällskap, känna dig självständig utan att känna dig ensam. För allt det kan ingen partner eller jobb ge dig, det måste du ge dig själv och ja det är pissjobbigt och svårt att komma dit men om du hela tiden hänger upp din lycka i livet på andra människor så kommer alltid fallet bli så hårt när de lämnar eller flyttar eller inte finns kvar. Du måste kunna stå på dina egna ben utan att använda andra som kryckor för annars står du där och vinglar och faller varje gång någonting ändras och någon går.

Ta den här tiden till att hitta dig själv och hur du vill vara för att du ska trivas med dig själv. Terapi är himla bra, träning har för mig varit toppen för när jag började känna mig fysisk stark så blev det andra lättare och träning är så bra för att rensa ut både fysiska och psykiska slaggprodukter ur kroppen. Läs böcker, se filmer, diskutera på Buke, FB och med din familj om hur du tänker och känner och ta reda på vad du tycker är viktigt för DIG och inte vad som ger dig bäst chans till en ny pojkvän eller ny vän.

"Någon som älskar mig för den jag är. DET letar jag efter. "
Hur vore det om den personen var du innan det är någon annan? Du har ju uppenbarligen problem med dig själv efter vad du skrivit här och de kommer inte försvinna bara för någon tycker om dig, det maskerar bra men problemen du har med dig själv är kvar tills du tar tag i dom och gör något åt dom. Och det är jättejobbigt och det tar tid men är det inte värt det i slutändan? När topparna och dipparna inte är som en bergochdalbana utan mer som en sån där flytbrygga som bara gungar lite lätt och du kanske bara behöver snubbla till lite när livet förändras istället för att ramla platt på ansiktet och behöva börja om från noll.

 

[Reville]

Angående hemvänderiet så har jag ingen aning, men just dina tankar om att "åh, bara jag hittar den perfekta mannen så blir mitt liv perfekt!" känns lite som den (lika felaktiga) tanken många viktpendlare har: "åh om jag bara går ner de sista fem kilona så kommer mitt liv bli perfekt!" Bara den lilla detaljen att tyvärr så faller inte livets pusselbitar på plats av sig själv efter en sådan förändring.

Jag har också följt dig i flera av dina tidigare trådar och jag upplever det som att du verkar bryta ihop totalt så fort en situation uppstår (dumpad/bästis flyttar/ elak chef/du mår dåligt/ ska du flytta eller ej), och sen återkommer du med nya trådar om i princip samma saker. Jag minns en tråd som handlade om att du och din dåvarande kille skulle bo på hans vingård på landet och du skulle inte behöva jobba utan bara vara konstnär och dricka vin heeela dagarna. Du romantiserade verkligen den bilden till max. Och nu säger du att du vill jobba och bo i storstad. Har pendeln svängt så mycket sen dess eller ändrar du dig beroende på snubben som du dejtar? Jag vill inte trampa dig på tårna eller verka ovänlig, jag bara uppriktigt undrar.

 

[Sedna]

Jag kan inte skriva utifrån något annat (och det är svårt att vara hemvändare för många, enligt fks regler får man inte skriva in sig utan jobb, utan jobb får man inga pengar, förstår att ts är orolig där).

Varför kan inte ts jobba med sig själv någon annanstans än i Sverige? Är det omöjligt?

Fast det är inte sant! Jag hade inte arbete i Sverige när jag blev socialförsäkrad här. Dock är det lättare om man har arbete i Sverige, eftersom det anses bevisa att man inte är socialförsäkrad i annat land, så då blir man införsäkrad utan att behöva styrka sin rätt. Ser man bara till att lämna sitt forna hemland som sig bör och folkbokföra sig i Sverige så ska det lösa sig, då det är bosättningen som styr. Jag vet inte varför du har haft sånna problem, men det är inte så för alla- jag lovar. Det svåra med att flytta brukar annars vara den mentala omställningen och inte de praktiska detaljerna. Sverige har ju faktiskt ett bra socialförsäkringssystem jämfört med många andra länder.

Klart TS kan arbeta på sitt mående oavsett plats, men jag tror det är naivt att tro att en flytt tillbaka är lösningen. Framförallt är det ingen lösning att måla fan på väggen som du gör när du skriver att FK är något att oroa sig för. Jag berättar gärna hur man går tillväga för att komma in i det svensk socialförsäkringssystemet om det skulle behövas.

 

[Cambrie]

Fast det är inte sant! Jag hade inte arbete i Sverige när jag blev socialförsäkrad här. Dock är det lättare om man har arbete i Sverige, eftersom det anses bevisa att man inte är socialförsäkrad i annat land, så då blir man införsäkrad utan att behöva styrka sin rätt. Ser man bara till att lämna sitt forna hemland som sig bör och folkbokföra sig i Sverige så ska det lösa sig, då det är bosättningen som styr. Jag vet inte varför du har haft sånna problem, men det är inte så för alla- jag lovar. Det svåra med att flytta brukar annars vara den mentala omställningen och inte de praktiska detaljerna. Sverige har ju faktiskt ett bra socialförsäkringssystem jämfört med många andra länder.

Klart TS kan arbeta på sitt mående oavsett plats, men jag tror det är naivt att tro att en flytt tillbaka är lösningen. Framförallt är det ingen lösning att måla fan på väggen som du gör när du skriver att FK är något att oroa sig för. Jag berättar gärna hur man går tillväga för att komma in i det svensk socialförsäkringssystemet om det skulle behövas.

Jo. Det är sant. Tro mig, efter alla vändor i sommar vet jag det (och det gäller även för mina vänner som kommit hem, dock har då en av parterna haft ett jobb att komma till och då är det inga problem). Och, ja jag blev också försäkrad. Efter att socialen tryckt på, men inte för att de tyckte jag skulle, utan för att de skrivit ut mig utan att de inte fick egentligen. Tror ts kan ringa fk själv. Det hjälper troligen inte. Och det är en diskussion, eller hur? Socialen kan hon gå till ändå men hon HAR ju blivit erbjuden jobb i ett land och jag kan förstå att man inte vill gå på socialen då. Ett jobb är en stor grej för de flesta. Åtminstone för mig. Alla berättar om sina egna erfarenheter i de flesta diskussioner. Fattar verkligen inte varför inte jag får göra det...

Sedan kan ts Österrike - hon har ett jobb där - hon känner landet. Må vara att hon behöver jobba med sig själv, har som sagt inte läst trådarna. När jag läser vad andra skriver ser jag en ung, rotlös människa. Det får man vara. Det kan man jobba på var som helst i världen. Jag hade personligen valt att jobba med det där jag har ekonomi och där jag känner system och land, sedan kanske det inte är där man vill stanna, frågan är dock om Sverige är så mycket bättre om man inte trivs i Sverige... Som sagt, kan bara utgå från mig själv här.