KL
Nu försöker jag svara lite såhär alla på en gång igen.
Ja jag vet att jag skrev att det kunde ha varit underbart att bo på en vingård med min dåvarande pojkvän. Tro mig, jag funderar också vad fan jag tänkte där. Från första början visste jag innerst inne att vi inte var rätt för varandra och även fast jag länge var beredd på ett uppbrott blev jag ändå ledsen och tom, trots att jag inte hade rätta känslorna för honom (det är bl.a. en orsak till varför jag misstänker borderline, för att uppbrott tar extremt hårt på mig).
Men jag och mitt ex är fortfarande väldigt bra vänner och har kontakt varje dag, likaså med hans familj.
Och det här med att inte vara konstig eller okonstig, att vara likadan som alla andra. I Österrike finns ingen Jantelag och det är något jag verkligen värdesätter. Jag vet att jag kan vara svår ibland när jag är deppig, men jag vet också att jag är alldeles underbar och jag är JAG och det finns ingen annan som mig. Från att ha varit typiskt "lagom" kan jag med så mycket stolthet säga att jag är så sjukt jävla bra på mitt arbete och den som får ha mitt i sitt team kan skatta sig lycklig. Hade jag aldrig kommit ifrån denna jantelag skulle jag inte kunna säga något sånt idag.
Ja, jag är jätteledsen över att killen jag dejtade inte hör av sig oftare och jag tvivlar på att han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom. MEN, jag vet också att det är hans förlust att han inte tog diamanten (aka mig) som fanns framför hans ögon.
Mitt mående kan svänga EXTREMT snabbt. Som idag till exempel. Jag har gått runt i morgonrock hela dagen och bara känt mig likgiltig. Och hela tiden får jag från familjen höra "Du kan väl ändå försöka vara LITE glad nu när du är hemma", "Du drar verkligen ner humöret för oss andra också" eller "Du är så lat, du gör ju ingenting."
Jag har verkligen försökt idag. Systerns barn har varit här och vi har bakat och klätt julgranen och jag blir så besviken på mig själv för att jag inte ens kan låtsats. Det är som om hela kroppen tar emot när jag ska skratta, det går bara inte.
Men jag lyckades få tid hos en kurator i början av januari men jag hoppas på ett återbud så jag får komma tidigare för jag håller på att gå sönder.
Att få jobb här uppe i norr är svårt om man inte har utbildning. Det är t.o.m svårt att få jobb inom handels trots att jag har så många års erfarenhet. Har man tur man kan få en extratjänst, men heltid är bara att glömma.
Att gå en utbildning för att kunna bli butikschef känns onödigt då jag har arbetat som supervisor och många gånger hoppat in då butikschefen varit borta. Visst, kan vara fint att ha på papper, men jag vill inte slänga ut pengar då jag lika gärna kan få butikschefstjänst i Österrike utan utbildning (vanligtvis kräver de utbildning men svenskar har en liten fördel).
Jag har fått höra att jag borde ta städjobb eller jobb i matvarubutik, och jag vet att det här låter extremt dumt, men jag är rädd för att bli ännu mer nedstämd då. Att komma från Österrike och ett stort namn inom modevärlden för att ta ett sånt jobb... Jag kan inte, det skulle bara kännas som ett misslyckande. Jag vet, oerhört dumt men det är så jag känner.
Jag vet också att jag kan tycka Sverige är superbra när jag är i Österrike och tvärtom, men det tycker jag många som utvandrat gör. I somras var jag hemma nästan en månad och jag var verkligen lycklig då, MEN vid den tidpunkten vantrivdes jag inte på mitt jobb, förhållandet till min dåvarande pojkvän var helt ok, för första gången någonsin bråkade inte jag och min syster och bara i ren allmänhet kände jag mig nöjd med både mig själv och tillvaron.
Självklart saknade jag Sverige något oerhört när jag åkte tillbaka till Österrike. Strax efteråt började arbetsklimatet bli riktigt dåligt, det knakade ordentligt i fogarna mellan mig och exet och allt blev bara... mindre bra. Då var det inte så konstigt att jag bestämde mig för att flytta till Sverige.
Tror att nån skrev om svensk sjukvård också eller liknande? (förlåt, men är extremt mosig i huvudet så jag förstår om jag skriver osammanhängande). Är det något en hypokondriker som jag saknar så är det sjukvården i Österrike! Den är underbar, bra mycket bättre än Sveriges. Hade jag gått till läkaren i Wien idag och bett om att få träffa en terapeut hade jag fått en remiss samma dag och tid för samtal redan nästa dag.
Blir man arbetslös går man bara till arbetsförmedlingen och anmäler sig. Någon a-kassa behöver man inte betala till, utan man får ersättning ändå. Och lider man av depression är de oerhört förstående och ber en att fokusera på sig själv utan att man får bidraget indraget.
