I've made a huge mistake

[Agapi]

För en vecka sedan flyttade jag tillbaka till Sverige efter sammanlagt 3,5 år utomlands. Det är jättekul att träffa familjen igen, min familj är det viktigaste i livet, men jag känner mig bara så... tom. Jag har gråtit så mycket att tårarna tagit slut.
I augusti bestämde jag mig för att flytta hem och hade tre månaders uppsägningstid på lägenheten. Det hade nyss tagit slut med min pojkvän och hade i princip inga vänner i stan, men mest av allt flyttade jag nog hem för att min familj ville det. Men på tre månader kan det hända mycket, så mycket att man faktiskt ångrar sina beslut. Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra.
Sedan jag bestämde mig för att flytta hem har jag varje dag letat efter jobb och skickat iväg en massa ansökningar, men har inte hört ett ljud från någon. Däremot har jag fått två jobbintervjuer i Österrike, som butikschef och lönen är riktigt bra. Jag skulle helst vilja åka tillbaka, men min familj vill inte det. Och jag är en sån person som alltid sätter andra i första hand och glömmer bort mig själv.

Jag har bara sån panik. Det känns som att allt är över. Det är som om tiden stått still här hemma. För tre månader sen ville jag inget hellre än att skaffa familj och leva ett riktigt Svensson-liv. Nu ger mig den tanken sån ångest att jag inte kan andas.
Jag saknar Österrike och känslan av att allt kan hända. För det kan det därborta. Jag har umgåtts med kejsarens barnbarn och barnbarnsbarn, druckit whiskey med vapenherren Glock, festat med kända fotbollsspelare... Och jag saknar mina vänner som jag kom väldigt, väldigt nära de sista månaderna i Wien.

Sen är det ju också så att jag träffade en kille också. Jag vet inte vad som hände med mig, men jag har aldrig känt så för någon som jag kände - och fortfarande känner - för honom. Gjorde misstaget att fråga honom vad som skulle ha hänt om jag inte flyttat. Han svarade att vi förmodligen skulle varit ett par. Men det är inte pga honom jag vill flytta tillbaka. Eller jo, en liten del inom mig hoppas att det ska bli vi två, men jag anser att handlingar väger mer än ord och han har inte visat det.

Jag vet bara inte vad jag ska göra. Sitter här med sån fruktansvärd ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till

 

[ameo]

och jag bara gapar, för jag vet inte hur många gånger jag har läst trådar där du av diverse olika anledningar har ifrågasatt vad du gjort i Österrike... det är ju varken en eller två saker som strulat för dig där.
Innan du fattar några beslut alls, låt tiden gå ett tag så du hinner känna efter vad det verkligen är du vill.

 

[Kilauea]

Åk tillbaka. Vad är det som gör att du tvekar? Familjen i Sverige? De kan väl komma och hälsa på, likaväl kan du hälsa på dem.
Du verkar ju fått ett fint jobberbjudande och eftersom du bott där länge antar jag att du vet hur du ska få tag i boende med.

 

[Agapi]

och jag bara gapar, för jag vet inte hur många gånger jag har läst trådar där du av diverse olika anledningar har ifrågasatt vad du gjort i Österrike... det är ju varken en eller två saker som strulat för dig där.
Innan du fattar några beslut alls, låt tiden gå ett tag så du hinner känna efter vad det verkligen är du vill.

Jag vet att jag och Österrike inte kommit överens alla dagar i veckan, men i slutändan är landet ändå min stora kärlek. Varje år där har jag funderat på att flytta hem eftersom vänner lämnat, men varje gång har jag stannat kvar och det är något jag aldrig ångrat. Fram tills nu.

 

[Agapi]

Åk tillbaka. Vad är det som gör att du tvekar? Familjen i Sverige? De kan väl komma och hälsa på, likaväl kan du hälsa på dem.
Du verkar ju fått ett fint jobberbjudande och eftersom du bott där länge antar jag att du vet hur du ska få tag i boende med.

Familjen, ja. Speciellt min pappa. För honom finns inget alternativ - jag ska bo i Sverige.

 

[Monstermom]

Fatta inga beslut från plattformen "fruktansvärd ångest". Det låter som du i första hand behöver reda ut lite med dig själv, dina faktiska mål och drivkrafter. Får du inte ordning på det får du svårt att få ordning på ditt praktiska liv.

 

[Gabbi]

Samtidigt är det inte rätt att dina föräldrar berättar var du ska bo, det bestämmer inte de. I ditt fall skulle jag ta det lite lugnt med att flytta tillbaka, känna efter vad du verkligen vill, men om det även senare känns som att Österrike är rätt; flytta dit igen.

 

[TinyWiny]

Det där är ganska normalt när man har varit borta hemifrån oavsett om det har varit en semesterresa eller om man har bott utomlands en längre tid. Visst vill man hem på ett sätt men sen när man ser tillbaka så ser man enbart allt som har varit bra där borta. Man glömmer snabbt det som har varit dåligt. Lugna dig. Andas. Låt det gå lite tid så att du hinner landa. Sen, när du verkligen har landat om några månader, då kan du ta nya beslut om vad du ska göra och vart du ska bo.

 

[cirkus]

jag som är förälder till ett barn som antaligen kommer att flytta från Sverige under mer eller mindre lång tid - skulle ALDRIG någonsin tala om för henne i vilket land hon ska bo. Det landet hon eventuellt är på väg till är nästan på andra sidan jorden, skitlångt bort och dessutom väldigt annorlunda, men om det är vad hon vill så vill jag också det. Alla måste få göra sin grej.

 

[TinyWiny]

jag som är förälder till ett barn som antaligen kommer att flytta från Sverige under mer eller mindre lång tid - skulle ALDRIG någonsin tala om för henne i vilket land hon ska bo. Det landet hon eventuellt är på väg till är nästan på andra sidan jorden, skitlångt bort och dessutom väldigt annorlunda, men om det är vad hon vill så vill jag också det. Alla måste få göra sin grej.

Precis. Min dotter har bott i USA nu i ett halvår och pga att jag är så sjuk så har det inte funnits någon som helst möjlighet för mig att hälsa på henne och hon har inte haft tid att åka hem då hon pluggar. Jag klarar knappt av att åka bil i en timme liksom så att flyga är bara att glömma. Jag hade inte ens kunnat ta mig till flygplatsen. Det har varit jäkligt tufft många gånger men aldrig i livet att jag skulle säga till henne var hon ska bo! Det har varit hennes dröm att få plugga på college och när hon fick chansen så tog hon den och det tycker jag är bra! Hon åkte iväg ensam trots att hon har en pojkvän i Sverige som hon längtar sig tokig efter och det tycker jag är riktigt tufft för visst tvekade hon många gånger men hennes dröm om att få bo i USA slog högre. Det var nu eller aldrig.

När året är slut så kommer hon att ha tillbringat sammanlagt tre månader i Sverige i år eftersom hon tidigare var i Indien som volontär i tre månader. Även under tiden hon var i Sverige var hon långt bort ifrån mig så vi har setts kanske sammanlagt 3 gånger i år. Hade jag fått bestämma så hade vi setts så många gånger i månaden. Minst. Helst så många gånger i veckan. Men nu får jag inte det och det är helt okej för det är hennes liv och inte mitt hon ska leva.

Nu kommer hon till Sverige den 14 december och idag för första gången har jag vågat skriva till henne hur enormt mycket jag saknar henne för jag vill inte att hon ska få hemlängtan eller känna sig hemsk som följer sina drömmar. Alltså tårarna kommer bara jag skriver det här för att jag längtar så mycket efter henne men jag skulle aldrig någonsin försöka bestämma över mitt vuxna barn på det sättet.

Jag vet att hon förmodligen aldrig mer kommer bo nära mig utan jag kommer få nöja mig med att hon hälsar på när hon kan och sedan om det blir utomlands eller inom Sverige fast långt bort hon kommer bo det vet jag inte men det skulle inte förvåna mig om hon skulle bo utomlands en längre period. Hon är en sökare, en sådan där person som drömmer om något och som sedan uppfyller sina drömmar. Hon är en äventyrare och en sådan kan man inte låsa in för då förlorar man dem.

 

[Rialavargen]

För en vecka sedan flyttade jag tillbaka till Sverige efter sammanlagt 3,5 år utomlands. Det är jättekul att träffa familjen igen, min familj är det viktigaste i livet, men jag känner mig bara så... tom. Jag har gråtit så mycket att tårarna tagit slut.
I augusti bestämde jag mig för att flytta hem och hade tre månaders uppsägningstid på lägenheten. Det hade nyss tagit slut med min pojkvän och hade i princip inga vänner i stan, men mest av allt flyttade jag nog hem för att min familj ville det. Men på tre månader kan det hända mycket, så mycket att man faktiskt ångrar sina beslut. Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra.
Sedan jag bestämde mig för att flytta hem har jag varje dag letat efter jobb och skickat iväg en massa ansökningar, men har inte hört ett ljud från någon. Däremot har jag fått två jobbintervjuer i Österrike, som butikschef och lönen är riktigt bra. Jag skulle helst vilja åka tillbaka, men min familj vill inte det. Och jag är en sån person som alltid sätter andra i första hand och glömmer bort mig själv.

Jag har bara sån panik. Det känns som att allt är över. Det är som om tiden stått still här hemma. För tre månader sen ville jag inget hellre än att skaffa familj och leva ett riktigt Svensson-liv. Nu ger mig den tanken sån ångest att jag inte kan andas.
Jag saknar Österrike och känslan av att allt kan hända. För det kan det därborta. Jag har umgåtts med kejsarens barnbarn och barnbarnsbarn, druckit whiskey med vapenherren Glock, festat med kända fotbollsspelare... Och jag saknar mina vänner som jag kom väldigt, väldigt nära de sista månaderna i Wien.

Sen är det ju också så att jag träffade en kille också. Jag vet inte vad som hände med mig, men jag har aldrig känt så för någon som jag kände - och fortfarande känner - för honom. Gjorde misstaget att fråga honom vad som skulle ha hänt om jag inte flyttat. Han svarade att vi förmodligen skulle varit ett par. Men det är inte pga honom jag vill flytta tillbaka. Eller jo, en liten del inom mig hoppas att det ska bli vi två, men jag anser att handlingar väger mer än ord och han har inte visat det.

Jag vet bara inte vad jag ska göra. Sitter här med sån fruktansvärd ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till

Flytta tillbaka, se om du mår bättre

 

[em-pirre]

Problemet är nog varken Sverige, familjen eller Österrike. Inte heller pojkvännerna, kompisarna, jobben eller avsaknaden av dem är det egentliga problemet.

Problemet är att du inte mår bra med dig själv. Då spelar det liksom ingen roll var i världen du är.

Som folk skrivit om och om igen. Sakta av, ta ett år och jobba med dig själv.

 

[Teilani]

Ge dig själv en chans att andas!

Om du nu inte får nåt jobb i Sverige ta tiden för dig själv. Gå på promenader, läs böcker, hälsa på gamla kompisar du inte sett på länge. Håll kontakten med de som betyder mest för dig i Österrike via mail eller facebook.

Om det till våren känns likadant, åk tillbaka då, Österrike finns kvar. Du missar inget livsavgörande om du är borta några månader. Men du har sprungit som ett skollat troll med jobb och hjärtekrossare sista året så du behöver faktiskt ha lite semester!

 

[corzette]

Säger som andra redan sagt... Hur många gånger har vi inte läst att du inte vet vad du ska göra... I ALLA sammanhang ?
Min fråga är "vad letar du efter" ? Precis det vet du inte. Hur ska du då veta vart du ska leta ? Hemma ? Utomlands ?
Hur du än springer kommer du aldrig hitta rätt om du inte själv vet vad du letar efter. Du hade väl nån terapeut ett tag ?
Nu när du är i Sverige... Kolla upp dina möjligheter att "kolla upp dej själv".
För så "osäker" som du är (enligt min uppfattning från dina trådar) så handlar ditt liv om jobb, pojkvän, vänner utan inbördes rangordning. Men aldrig om dej själv. Du blir ju helt förstörd när nåt av ovanstående inte funkar.

 

[Inte_Ung]

Det är jättesvårt att vara hemvändare.
Men det är det inte många som vet.

Du kommer alltid att vara kluven och stå med ett ben i vardera land.
Men om jag var du så skulle jag åka tillbaka till Österrike eftersom att du har fått jobb där.

Och att din pappa skulle få diktera var du skall bo är ju bara befängt.

 

[Mabuse]

jag saknar mina vänner som jag kom väldigt, väldigt nära de sista månaderna i Wien.

Sen är det ju också så att jag träffade en kille också. Jag vet inte vad som hände med mig, men jag har aldrig känt så för någon som jag kände - och fortfarande känner - för honom. Gjorde misstaget att fråga honom vad som skulle ha hänt om jag inte flyttat. Han svarade att vi förmodligen skulle varit ett par. Men det är inte pga honom jag vill flytta tillbaka. Eller jo, en liten del inom mig hoppas att det ska bli vi två, men jag anser att handlingar väger mer än ord och han har inte visat det.

Under din tid i Österrike har det ju konstant varit strul med just vänner och pojkvänner, vännerna flyttar alltid därifrån, och pojkvännerna är alltid underbara som du vill dela ditt liv med, men sen visar det sig att det inte alls var så, ni ville olika saker/han var annorlunda än vad du trodde, och så tar det slut. Du kommer säkert hitta nya vänner och nya fantastiska pojkvänner i Sverige eller vart du än flyttar, du tycker alltid att vännerna och pojkvännerna är oersättliga när de försvinner, men några månader senare har du hittat nya, ännu bättre och närmare. Så jag skulle inte flytta tillbaka just för den här uppsättningen vänner och pojkvänner, det kommer nya.

Jag förstår verkligen att din familj vill ha dig hemma i Sverige igen, om man som forumdeltagare på Bukefalos kan känna sig något maktlös och hjälplös inför dina ständiga problem och kriser i Österrike, så vill jag inte veta hur det varit för din familj.

Känslan av att vad som helst kan hända har man i de flesta storstäder, prova någon annan större stad? En där du kan språket, och inte är begränsad till att ha vänner bland andra expats, som riskerar att lämna dig hela tiden?

Och innan du bestämmer dig för att flytta tillbaka till Wien, läs igenom några av dina gamla trådar, och fundera på allt som absolut inte var bra när du bodde där, och om det verkligen är värt det att flytta tillbaka.

 

[svea]

Håller fullkomligt med Mabuse. Och försök att ha lite is i magen, du har ju bara varit i Sverige i en vecka. Alla bitar kan inte falla på plats på en gång. Du har en massa negativa mönster att bryta om du ska må bra någon gång, men du kommer aldrig att se dem om du aldrig står still.

 

[sjoberga]

För en vecka sedan flyttade jag tillbaka till Sverige efter sammanlagt 3,5 år utomlands. Det är jättekul att träffa familjen igen, min familj är det viktigaste i livet, men jag känner mig bara så... tom. Jag har gråtit så mycket att tårarna tagit slut.
I augusti bestämde jag mig för att flytta hem och hade tre månaders uppsägningstid på lägenheten. Det hade nyss tagit slut med min pojkvän och hade i princip inga vänner i stan, men mest av allt flyttade jag nog hem för att min familj ville det. Men på tre månader kan det hända mycket, så mycket att man faktiskt ångrar sina beslut. Och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra.
Sedan jag bestämde mig för att flytta hem har jag varje dag letat efter jobb och skickat iväg en massa ansökningar, men har inte hört ett ljud från någon. Däremot har jag fått två jobbintervjuer i Österrike, som butikschef och lönen är riktigt bra. Jag skulle helst vilja åka tillbaka, men min familj vill inte det. Och jag är en sån person som alltid sätter andra i första hand och glömmer bort mig själv.

Jag har bara sån panik. Det känns som att allt är över. Det är som om tiden stått still här hemma. För tre månader sen ville jag inget hellre än att skaffa familj och leva ett riktigt Svensson-liv. Nu ger mig den tanken sån ångest att jag inte kan andas.
Jag saknar Österrike och känslan av att allt kan hända. För det kan det därborta. Jag har umgåtts med kejsarens barnbarn och barnbarnsbarn, druckit whiskey med vapenherren Glock, festat med kända fotbollsspelare... Och jag saknar mina vänner som jag kom väldigt, väldigt nära de sista månaderna i Wien.

Sen är det ju också så att jag träffade en kille också. Jag vet inte vad som hände med mig, men jag har aldrig känt så för någon som jag kände - och fortfarande känner - för honom. Gjorde misstaget att fråga honom vad som skulle ha hänt om jag inte flyttat. Han svarade att vi förmodligen skulle varit ett par. Men det är inte pga honom jag vill flytta tillbaka. Eller jo, en liten del inom mig hoppas att det ska bli vi två, men jag anser att handlingar väger mer än ord och han har inte visat det.

Jag vet bara inte vad jag ska göra. Sitter här med sån fruktansvärd ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till

Efter att ha läst otaliga trådar med liknande innehåll från din sida, är min amatörmässiga slutsats, att vare sig problem eller lösningar egentligen har något som helst med din boplats att göra. Det ligger mycket djupare än så, än vilken del av jordskorpans yta du bor på.

Fundera igenom hur DU vill ha det just nu och genomför det. Det kommer att ändras, men det är liksom inget problem, då kan du ta nya beslut. Framtiden behöver man inte planera och ha en massa ångest inför, den kommer ändå.

 

[Agapi]

Oj, nu vet jag inte riktigt vem jag ska svara, så många som skrivit

Som någon skrev, det är skönt att ha lite "semester" men nu har jag varit arbetslös en månad och håller på att bli galen. Är så rastlös och uttråkad och man får så mycket tid över att tänka. Min plan var ju att jobba hela november för att få den dubbla månadslönen, men tyvärr blev det ju inte så och jag har ingen som helst aning hur jag ska klara mig ekonomiskt. Vilket ger mig ännu mer ångest.

Någon frågade vad jag letade efter. Och tro det eller ej, men jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter någon att dela mitt liv med, någon som inte utnyttjar mig för sex, någon som inte ljuger för mig. Någon som älskar mig för den jag är. DET letar jag efter. Och ett jobb som jag älskar.

Jag försökte skriva in mig på vårdcentralen idag för att få träffa en terapeut, men eftersom jag inte är folkbokförd än gick inte det. Jag vill bara prata med någon utomstående NU, jag vill inte vänta längre.

Sverige är underbart, för en månad eller så. Jag känner mig bara mer hemma i Österrike än här. I Sverige får jag alltid samma problem - jag är ful och klarar inte av att se mig i spegeln. Så starkt känner jag inte i Österrike, även om jag inte mått perfekt där heller.
Att välja en större stad i Sverige är inget alternativ. Stockholm tycker jag inte om och Göteborg eller Malmö skulle jag aldrig palla pga dialekterna (sorry alla som bor där . Har testat bo utanför Göteborg och jag höll på att bli g-a-l-e-n.). Och eftersom jag till stor del flyttat hem pga min familj vore det dumt om jag flyttade till en annan del av Sverige.
Jag är en storstadsmänniska helt enkelt. Annars känner jag mig instängd.

Jag förstår ju språket i Österrike, tyskan har blivit otroligt mycket bättre bara de senaste två månaderna, tack vare min nyfunna vän. Vi har varit arbetskollegor sen i mars men först för några månader sedan började vi umgås på fritiden och herregud, det är som att se på mig själv - fast svarthårig. Vi är otroligt lika. Och det är tack vare henne och hennes fruktansvärt dåliga engelska som min tyska blivit så bra. Mitt ex är helt förvånad över hur bra jag behärskar språket nu och alla säger samma sak - "varför flyttar du härifrån nu när du pratar så bra tyska?!"

 

[Tass]

Nej, det är inget misstag! Det är alltid svårt att komma tillbaka, ge det tid.
Som så många andra har jag läst dina trådar med andan i halsen. Det är samma problem som upprepar sig hela tiden. Någonting måste hända för att du ska må bättre. Och nu har du chansen att få det att hända. Du är tillbaka i basläge i ett land som är väldigt omhändertagande. Du har släkt på plats och dom vill ställa upp på dig.

Utnyttja att du har tid till ditt förfogande, och mindre krav än tidigare. Sök jobb, men sök också möjligheter att hitta dig själv. Den hjälpen kan du till exempel få inom vården för en billig peng om du hittar en bra terapeut där. Du kan samtidigt ta stöd av dina gamla vänner här hemma. För du måste hitta det sätt att leva som fungerar bra för dig. Och där är du inte än. När du väl har hittat fram till dig själv och har kunnat förändra saker och ting, då blir du mer stabil. Efter det kan du fatta beslut. Vad vill jag göra? Vem vill jag leva med? Var vill jag bo?

Jag säger som Mabuse ovan, när man läser dina trådar förstår man att din familj vill få hem dig för att kunna hjälpa dig. Dom vill inte stjälpa, dom vill hjälpa.

Jag tror att du skrev någon gång att du var "konstig" eller vilket ord du nu använde. Nej, du är varken konstig eller okonstig, varken normal eller onormal, du är som alla vi andra. Dom flesta av oss har behövt ta emot stöd och hjälp av andra. Livet är inte så enkelt. Så ta emot hjälpen nu. Den kan leda till förändring. Eller är det det som du är rädd för?