Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[Marty]

Tänker på dig, och kom på en sak. Det är inte säkert att det ”ger något”, men man kan alltid begära omprövning av FKs beslut.

Man kan efter ett år ha rätt till sjukpenning på normalnivå om man har en allvarlig sjukdom, och där tas malign tumör upp på socialstyrelsens kriterier för detta, vilket är kriterierna FK tar sina beslut utifrån. Du kan ju läsa lite och diskutera med din läkare om det med din sjukdomsbild kan vara så att du bör ha rätt till fortsatt sjukpenning på normalnivå, FK är ju ibland extremt fyrkantiga med läkarintyg och kanske behöver ditt intyg skrivas om för att de ska godkänna. Kan inte garantera att det funkar, men det kanske är värt ett försök?

Blir uppriktigt förbannad över att det ens är någon tvekan om att man ska ha rätt till fortsatt normalnivå efter ett år gällande cancer, men hela systemet FK jobbar efter känns å andra sidan rätt världsfrånvänt i många hänseenden..


https://www.socialstyrelsen.se/glob...okument-webb/ovrigt/fmb-allvarlig-sjukdom.pdf

https://www.forsakringskassan.se/om...ttigheter-och-skyldigheter/om-du-inte-ar-nojd

Tack för omtanken. Jag vet att man kan begära omprövning. De anser dock att jag inte är tillräckligt sjuk för att jag ”bara” uppfyller att jag är fortsatt under behandling för ”allvarlig sjukdom”. De anser inte att jag klarar övriga kriterier och då räcker det inte. Min läkare denna gång skrev att jag troligen kan gå tillbaka till fullt arbete inom 6 månader. Tidigare har det stått att återgång till arbete är oklar. Det tror jag också spelade in.

Jag känner mest att jag inte orkar kriga. Jag förstår att många inte orkar. Efter ett års sjukdom så är man trött, både fysiskt och mentalt. Man är trött på att slå sig fram genom livet. Man vill inte rida på ett stormigt hav utan glida medströms i en lugn å. Jag har en förhoppning om att orka gå upp till 75% i mars, och då blir ekonomin mindre påverkad. Men jag håller med dig om att det är sjukt att cancer inte är nog för att få fortsätta på normalnivå. Innan var det min handläggare som tipsade om att jag troligen kunde få normalnivå, men det var ju hon som skrev avslaget, så jag vet inte vad som har ändrats i den frågan.

 

[yamyam]

Tack för omtanken. Jag vet att man kan begära omprövning. De anser dock att jag inte är tillräckligt sjuk för att jag ”bara” uppfyller att jag är fortsatt under behandling för ”allvarlig sjukdom”. De anser inte att jag klarar övriga kriterier och då räcker det inte. Min läkare denna gång skrev att jag troligen kan gå tillbaka till fullt arbete inom 6 månader. Tidigare har det stått att återgång till arbete är oklar. Det tror jag också spelade in.

Jag känner mest att jag inte orkar kriga. Jag förstår att många inte orkar. Efter ett års sjukdom så är man trött, både fysiskt och mentalt. Man är trött på att slå sig fram genom livet. Man vill inte rida på ett stormigt hav utan glida medströms i en lugn å. Jag har en förhoppning om att orka gå upp till 75% i mars, och då blir ekonomin mindre påverkad. Men jag håller med dig om att det är sjukt att cancer inte är nog för att få fortsätta på normalnivå. Innan var det min handläggare som tipsade om att jag troligen kunde få normalnivå, men det var ju hon som skrev avslaget, så jag vet inte vad som har ändrats i den frågan.

Förstår verkligen, jag har haft mycket med försäkringskassan att göra och det är inte konstigt att inte vilja ta den kampen ovanpå allt.

 

[Tualma]

Tack för omtanken. Jag vet att man kan begära omprövning. De anser dock att jag inte är tillräckligt sjuk för att jag ”bara” uppfyller att jag är fortsatt under behandling för ”allvarlig sjukdom”. De anser inte att jag klarar övriga kriterier och då räcker det inte. Min läkare denna gång skrev att jag troligen kan gå tillbaka till fullt arbete inom 6 månader. Tidigare har det stått att återgång till arbete är oklar. Det tror jag också spelade in.

Jag känner mest att jag inte orkar kriga. Jag förstår att många inte orkar. Efter ett års sjukdom så är man trött, både fysiskt och mentalt. Man är trött på att slå sig fram genom livet. Man vill inte rida på ett stormigt hav utan glida medströms i en lugn å. Jag har en förhoppning om att orka gå upp till 75% i mars, och då blir ekonomin mindre påverkad. Men jag håller med dig om att det är sjukt att cancer inte är nog för att få fortsätta på normalnivå. Innan var det min handläggare som tipsade om att jag troligen kunde få normalnivå, men det var ju hon som skrev avslaget, så jag vet inte vad som har ändrats i den frågan.

Det är verkligen sjukt. Om inte cancer är tillräckligt, vad är det då? Tänker på dig och familjen och hoppas att det här året blir ett bra år för er.

 

[SiZo]

Det är verkligen sjukt. Om inte cancer är tillräckligt, vad är det då? Tänker på dig och familjen och hoppas att det här året blir ett bra år för er.

Tror inte att diagnosen spelar så stor roll. Läkaren måste beskriva besvären man får av diagnosen väldigt bildligt och använda väldigt starka ord. Jag var sjukskriven 2,5 år för utmattning utan minsta knorr från försäkringskassan. Men min läkare skrev en mindre uppsats om mina besvär och gjorde det extremt bra.

Så om du orkar TS, så är det mitt tips. Ett nytt intyg - från en läkare som skriver "bättre". Tyvärr behövs det.

 

[manda]

Tror inte att diagnosen spelar så stor roll. Läkaren måste beskriva besvären man får av diagnosen väldigt bildligt och använda väldigt starka ord. Jag var sjukskriven 2,5 år för utmattning utan minsta knorr från försäkringskassan. Men min läkare skrev en mindre uppsats om mina besvär och gjorde det extremt bra.

Så om du orkar TS, så är det mitt tips. Ett nytt intyg - från en läkare som skriver "bättre". Tyvärr behövs det.

Vad jag förstått krävs i nuläget att en ska vara döende och inte klara sin egen adl (hygien och hushållssysslor) för att öht vara aktuell för normalnivå. Info från min handläggare på försäkringskassan våren -21.

 

[Marty]

Vad jag förstått krävs i nuläget att en ska vara döende och inte klara sin egen adl (hygien och hushållssysslor) för att öht vara aktuell för normalnivå. Info från min handläggare på försäkringskassan våren -21.

Det var lite så det lät i beslutet också. Eftersom jag klarar att ta hand om mig själv så uppfyller jag inte kriterierna.

Min ordinarie läkare är tjänstledig tyvärr, så senaste sjukintyget fick jag från en hyrläkare som aldrig träffat mig. Det hjälpte säkert inte till, men frågan är om ett bra sjukintyg skulle göra det. Det är ju tur att jag orkar jobba till viss del nu, annars hade det blivit väldigt tufft. From årsskiftet förlorade jag även ersättning från Alfakassan då man bara kan få ersättning där första året. Så totalt blir det nog typ 3000 kr mindre i månaden.

Innan det här året hade jag aldrig varit sjukskriven en längre period. Jag hade gärna jobbat om jag kunnat, men jag har lovat mig själv att skynda långsamt. Jag vill ha energi kvar till dottern och hästen, det som ger mig energi och inte bara det som tar energi. När jag äter tabletterna så blir jag så otroligt matt och orkeslös. Det brukar lätta under uppehållet lagom tills det är dags att börja igen. Jag håller tummarna för att jag snart ser ljuset när alla tabletter är svalda.

 

[manda]

Det var lite så det lät i beslutet också. Eftersom jag klarar att ta hand om mig själv så uppfyller jag inte kriterierna.

Min ordinarie läkare är tjänstledig tyvärr, så senaste sjukintyget fick jag från en hyrläkare som aldrig träffat mig. Det hjälpte säkert inte till, men frågan är om ett bra sjukintyg skulle göra det. Det är ju tur att jag orkar jobba till viss del nu, annars hade det blivit väldigt tufft. From årsskiftet förlorade jag även ersättning från Alfakassan då man bara kan få ersättning där första året. Så totalt blir det nog typ 3000 kr mindre i månaden.

Innan det här året hade jag aldrig varit sjukskriven en längre period. Jag hade gärna jobbat om jag kunnat, men jag har lovat mig själv att skynda långsamt. Jag vill ha energi kvar till dottern och hästen, det som ger mig energi och inte bara det som tar energi. När jag äter tabletterna så blir jag så otroligt matt och orkeslös. Det brukar lätta under uppehållet lagom tills det är dags att börja igen. Jag håller tummarna för att jag snart ser ljuset när alla tabletter är svalda.

Det låter klokt att du och familjen står i första rummet, innan ev jobb osv. Heja dig!

Nu är det förhoppningsvis snart på sluttampen för dig, men ett alternativ om din sjukdom skulle ge långvariga merkostnader är att ansöka om merkostnadsersättning. Inte nog med att det är tufft på så många plan att vara sjuk OCH att ekonomin blir belastad av nedsatt inkomst, så blir det också ofta dyrare att leva som sjuk med alla omkostnader.

 

[Marty]

När cancerspöket knackar på är nätterna långa. Det viskar, pockar på uppmärksamhet och gör sig ständigt påmind. Påminner om att den här resan aldrig kommer att ta slut.

Cancerspöket gör det svårt att ta djupa andetag. Andan hakar sig uppe i bröstet och tårarna behöver hela tiden sväljas ned. Pulsen hörs tydligt och sinnet är aldrig lugnt.

Cancerspöket påminner mig om att inte se långsiktigt. Jag har ofta haft svårt att våga se långt framåt men de sista åren hade jag blivit bättre på det. Nu vågar jag inte det längre. När jag ser framtiden ser jag inte mig själv bredvid min dotter. Jag är liksom inte en del av den framtid som jag ser för min övriga familj. Jag vågar inte heller tänka framåt karriärsmässigt. Jag vågar inte längta efter framtiden för att den känns skrämmande. Jag kanske inte finns här då.

Jag blir arg på att jag inte vågar leva. Jag vågar inte drömma. Jag vågar inte ta till vara på tiden jag har i livet, oavsett om den är kort eller lång. Det blir lite som ett självplågeri. Mitt självdestruktiva jag är duktigt på att trycka ned mig. Och cancerspöket gillar att sjunga med i den kören. Det kommer aldrig bli tyst.

 

[Tualma]

Jävla cancerspöket. Tänk om det gick att schasa bort det.

Det är svårt att vara snäll mot sig själv. Men du har ju god självinsikt. Det är en jättebra början. När du har bättre dagar, var så snäll mot dig själv som du bara kan, öva på att tänka små, små bra tankar om det lilla i framtiden. Då tror jag att de bra dagarna kommer att bli fler.
Jag försöker vara snäll mot mig själv även när jag har dåliga dagar, förlåta mig själv för att jag tänker självdestesktivt och förstör för mig själv. Jag upplever att det faktiskt hjälper mig att acceptera situationen och mig själv. Lite "this too shall pass". Men det är ju jag. Du får bortse från det om du tycker att det var ett dåligt råd.
Samtalskontakt. Har du någon bra sådan?

 

[Marty]

Jävla cancerspöket. Tänk om det gick att schasa bort det.

Det är svårt att vara snäll mot sig själv. Men du har ju god självinsikt. Det är en jättebra början. När du har bättre dagar, var så snäll mot dig själv som du bara kan, öva på att tänka små, små bra tankar om det lilla i framtiden. Då tror jag att de bra dagarna kommer att bli fler.
Jag försöker vara snäll mot mig själv även när jag har dåliga dagar, förlåta mig själv för att jag tänker självdestesktivt och förstör för mig själv. Jag upplever att det faktiskt hjälper mig att acceptera situationen och mig själv. Lite "this too shall pass". Men det är ju jag. Du får bortse från det om du tycker att det var ett dåligt råd.
Samtalskontakt. Har du någon bra sådan?

Tack snälla för dina råd.
Jag har ingen samtalskontakt. Jag var med i en samtalsgrupp tidigare men den är avslutad. Vi som var med där håller fortfarande kontakten, men utan hjälp av kurator eller liknande.

 

[Marty]

Idag lunchade jag med mina ”cancerkompisar”. Det känns lite fel att kalla dem så. Vi alla hoppas ju innerligt att vi är cancerfria nu. Det var skönt att träffa dem. Det är typ en månad sedan sist. Vi pratade om allt; barn, livet och döden. Det bästa med att träffa dem är att man inser att man inte är ensam med sina tankar. Vi alla sitter och planerar för en framtid där vi potentiellt inte finns för barn eller familj. De tankarna som jag kan vara irriterad på att jag tänker. Det är uppenbarligen inte bara jag som blivit angripen av cancerspöket.

Vi har bokat in en ny träff om en månad. Vi har sagt att vi aldrig får sluta boka in nya träffar. Vi måste alltid ha nästa planerad. De är fyra vänner jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för vår cancer. Jag önskar att det vore av trevligare anledningar vi hade träffat varandra.

På fredag ska jag göra ett ultraljud av bröstet. Jag hoppas att undersökningen ska stilla mina spöken, men jag är livrädd och tänker mycket på att det ändå finns en risk att man hittar något konstigt. Just nu har jag smärta i ryggen, bröstbenet och vid nyckelbenet. Är det ny cancer? Eller är det bara strålskador? Går jag dit för att få min dödsdom, eller går jag dit för att få känna mig lättare på steget efter? På fredag morgon tar jag min sista dos cellgifter. Jag hoppas att det är slutet på den här ofrivilliga karusellen, och att jag till slut kan kliva ur den lite yr, illamående och skakig på benen. Jag hoppas så innerligt att det är så.

 

[Fruentimber]

Idag lunchade jag med mina ”cancerkompisar”. Det känns lite fel att kalla dem så. Vi alla hoppas ju innerligt att vi är cancerfria nu. Det var skönt att träffa dem. Det är typ en månad sedan sist. Vi pratade om allt; barn, livet och döden. Det bästa med att träffa dem är att man inser att man inte är ensam med sina tankar. Vi alla sitter och planerar för en framtid där vi potentiellt inte finns för barn eller familj. De tankarna som jag kan vara irriterad på att jag tänker. Det är uppenbarligen inte bara jag som blivit angripen av cancerspöket.

Vi har bokat in en ny träff om en månad. Vi har sagt att vi aldrig får sluta boka in nya träffar. Vi måste alltid ha nästa planerad. De är fyra vänner jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för vår cancer. Jag önskar att det vore av trevligare anledningar vi hade träffat varandra.

På fredag ska jag göra ett ultraljud av bröstet. Jag hoppas att undersökningen ska stilla mina spöken, men jag är livrädd och tänker mycket på att det ändå finns en risk att man hittar något konstigt. Just nu har jag smärta i ryggen, bröstbenet och vid nyckelbenet. Är det ny cancer? Eller är det bara strålskador? Går jag dit för att få min dödsdom, eller går jag dit för att få känna mig lättare på steget efter? På fredag morgon tar jag min sista dos cellgifter. Jag hoppas att det är slutet på den här ofrivilliga karusellen, och att jag till slut kan kliva ur den lite yr, illamående och skakig på benen. Jag hoppas så innerligt att det är så.

Håller tummar så hårt jag bara kan.

 

[Lingon]

Jag håller tummarna

 

[athena_arabians]

Idag lunchade jag med mina ”cancerkompisar”. Det känns lite fel att kalla dem så. Vi alla hoppas ju innerligt att vi är cancerfria nu. Det var skönt att träffa dem. Det är typ en månad sedan sist. Vi pratade om allt; barn, livet och döden. Det bästa med att träffa dem är att man inser att man inte är ensam med sina tankar. Vi alla sitter och planerar för en framtid där vi potentiellt inte finns för barn eller familj. De tankarna som jag kan vara irriterad på att jag tänker. Det är uppenbarligen inte bara jag som blivit angripen av cancerspöket.

Vi har bokat in en ny träff om en månad. Vi har sagt att vi aldrig får sluta boka in nya träffar. Vi måste alltid ha nästa planerad. De är fyra vänner jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för vår cancer. Jag önskar att det vore av trevligare anledningar vi hade träffat varandra.

På fredag ska jag göra ett ultraljud av bröstet. Jag hoppas att undersökningen ska stilla mina spöken, men jag är livrädd och tänker mycket på att det ändå finns en risk att man hittar något konstigt. Just nu har jag smärta i ryggen, bröstbenet och vid nyckelbenet. Är det ny cancer? Eller är det bara strålskador? Går jag dit för att få min dödsdom, eller går jag dit för att få känna mig lättare på steget efter? På fredag morgon tar jag min sista dos cellgifter. Jag hoppas att det är slutet på den här ofrivilliga karusellen, och att jag till slut kan kliva ur den lite yr, illamående och skakig på benen. Jag hoppas så innerligt att det är så.

Jag och Isis håller tummar, tår och tassar på fredag

 

[TeamLundVer]

Hoppas hoppas hoppas

 

[MJLee]

Jag och Megara håller tummar, tassar och tår

 

[Kilauea]

Fler tummar, tassar och tår som hålls här.

Vad skönt att ni har varandra i er lilla grupp.
Min mamma har fortfarande kontakt med en från anhöriggruppen när pappa var sjuk. Dom har kunnat stötta varandra mycket genom åren .

 

[farin]

Tänker på dig idag och håller alla tummar och tassar här hemma

 

[tuaphua]

Håller allt som går och hoppas det går bra i dag!

 

[Marty]

Självklart fick jag inte gå från sjukhuset med lätta steg, utan med tårarna rinnandes nedför kinderna. De tog prov på dels den lilla knöl som jag känt, och dels en förstorad lymfkörtel i armhålan på den friska sidan. Det känns som historien upprepar sig. De känns otroligt ångestladdat och tungt. Nu följer ett par veckors dödsångest innan jag får besked. Det var inte såhär jag ville fira att jag var klar med alla behandlingar. När jag fick besked om att jag var cancerfri dog Kimbi precis samtidigt. När jag blev klar med behandlingarna så hittas direkt nya suspekta saker. Jag får nog inse att jag aldrig kommer få kliva av den här karusellen.