Jag känner mig elak.

[Red_Chili]

Jag känner mig dum mot min unghund, Wahidah.
Som många vet har jag även hennes mor Zala här hemma och jag kan inte låta bli att hela tiden jämföra dem.
Zala är lugn, Wahidah lättare att ha med sig ut på saker, Zala vackrare, Wahidah träningsglad, Zala vänlig och snäll, Wahidah vild men snäll.
Jag har flera gånger tänkt att om jag var tvungen att välja bara en av dem så skulle det inte ens ta en sekund för mig att bestämma mig för att det är Zala jag vill ha. Hon är mitt allt. Wahidah är "bara" en jobbig unghund i jämförelse.

Nu är Wahidah hos hundvakt och jag har inte sett henne sen kanske.. kl 14-15 i eftermiddags. Imorgon hämtar jag hem henne igen och jag känner inte alls något behov av det. Jag saknar henne inte det minsta lilla och jag vet att om det varit så att det var Zala som var hos hundvakt, då hade jag knappt kunnat sova nu inatt för att jag saknat henne så mycket. (Så var det nämligen sist jag var ifrån henne, jag blev helt "rubbad").

Därför känner jag mig elak. Jag känner att jag borde sakna min hund, den hund som egentligen är "allt" man kan önska av en hund och som dessutom varit min och varit med mig från att hon var 1 dag gammal. Jag kan inte sakna henne. Kanske skulle jag göra det om jag var utan henne i någon månad, men jag har inte provat, så jag vet inte.

Är man elak för att man gillar sin ena hund otroligt mycket mer än sin andra, trots att den andra på många sätt är en "bättre" hund? Är man elak för att man inte kan sakna sin ena hund när man varit ifrån den ett litet tag?

 

[squarepants]

Sv: Jag känner mig elak.

Du kan inte hjälpa att du gillar Zala bättre än W. Man gillar inte hunden för dess kvaliter, du passar bara helt enkelt bättre med Zala "person-kemi"-mässigt. Du och Zala har gått igenom mycket, så är det bara

Och självklart är du inte elak eller en dålig hundägare för att du inte saknar din ena hund när ni är ifrån varandra.
Jag tycker bara, som jag sakt innan, att du ska ta dig en lång funderare och se till VARFÖR du vill ha kvar W och inte omplacera henne.
Är det för att du älskar henne för mycket eller är det för att hon är för fin och för lätt att träna med?

 

[Red_Chili]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag tycker bara, som jag sakt innan, att du ska ta dig en lång funderare och se till VARFÖR du vill ha kvar W och inte omplacera henne.
Är det för att du älskar henne för mycket eller är det för att hon är för fin och för lätt att träna med?

Det där funderar jag på varje dag och troligtvis är det väl kombination av allt. Jag ser vad det kan bli av henne och VET att hon nog kommer bli underbar, om jag bara orkar vänta så att hennes unghundsgalenskaper lugnar sig.. (Salukis är ofta "tokiga" tills de blir ca 2 år).

En hund, vars mor är kusin med Zala, var helt jävla hopplös som ung. Jag gillade henne inte alls och jag kallade henne oftare för "monstret" än för hennes vanliga namn. De som inte gjorde som mig och kallade henne för monstret kallade henne för "tyrannen" Den enda som inte kallade henne för det var en av de som har kenneln som hon bor på. För den kvinnan var hunden "Min vackra hund som kommer bli underbar". Och visst hade kvinnan rätt. Idag är den hunden så underbar att jag utan problem skulle kunna ta hem henne. (Jag har även haft henne hemma någon månad och det var härligt). Om den hunden, som var värre än Wahidah, kan bli fantastisk, då borde väl även W kunna..?

 

[Grana]

Sv: Jag känner mig elak.

Nej du är inte elak.
Men eftersom du inte längtar alls efter henne, så kanske det egentligen är en hund du inte ska ha? Känner du så ibland?
Spelar ingen roll hur mycket du längtat, för trivs man inte tillsammans så spelar det ju ingen roll.

Bara en tanke...

 

[apocalypsen]

Sv: Jag känner mig elak.

Jo men rent spontant är unghundar pain in the ass. Är det sedan unghundar ur väldigt självständiga och envetna raser så känns de ännu jobbigare. Jag var bortrest i fyra dagar och det var så skönt att inte behöva tänka på Fjant alls, att vara "fri".

Dagarna efter jag hade hämtat honom kände jag mig otroligt låst och tyckte allt var jobbigt men sedan lossnade det lite på ett träningspass och då kändes allt rätt igen. Man får ta en dag i sänder med unghundar, de är en plåga men så en dag hittar de också sin plats. Sedan kan ju alla olyckskorpar med "min hund har förblivit unghund hela livet" låta bli att kraxa.

Jag trodde jag skulle komma billigt undan när jag tog en unghund istället för valp. Istället känns det lite som att kliva ur askan in i elden men jag kämpar på med en fast övertygelse att när min hund kommer ur unghundens sprallighet så kommer jag ha en stabil, arbetsvillig och otroligt rolig hund att arbeta med. Men innan vi hittar det läget kommer jag tycka att han är skitjobbig, fler gånger än vad som går att hålla reda på och jag kommer skoningslöst jämföra honom med andra hundar, trots att han inte förtjänar det. Det är naturligt att göra det när man tycker saker och ting är jobbigt.

Det jag försöker göra är att hitta inspiration när jag ser andra duktiga och lugna hundar. Att motivera mig själv till att arbeta lugnt och sansat med min egen truliga tonåring. Han är ju trots allt en egen individ med egen personlighet och jag inbillar mig att vi förr eller senare får till ett bra samarbete, när vi väl lärt känna varandra.

 

[Red_Chili]

Sv: Jag känner mig elak.

Just det där med att hitta inspiration är jag vrålkass på. Blir dessutom svårt när jag inte känner speciellt många med hund som har tid/möjlighet att träffas oftare än någon enstaka gång ibland. Dessutom är det nästan inga som tränar med sina vinthundar - något som jag mer än gärna gör. Det känns svårt att få inspiration av folk med hundar "som gör allt ägaren ber om och älskar det" också... Mest för att hundarna i sig känns så annorlunda. Samtidigt så fick jag otroligt mycket hjälp och blev otroligt inspirerad av en vän som hade 2(!) border collie som hon tränade som en tok med. Det var ju verkligen olika typer av hund, hennes BC och min Wahidah.. men det gick och jag kände mig superpeppad att arbeta med henne. Tyvärr bor jag 100 mil från den människan nu och jag känner ingen som henne här.

 

[apocalypsen]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag är också dålig på att hitta inspiration, grottar gärna ner mig i allt som inte fungerar. Det har faktiskt hjälpt otroligt mycket sedan jag betalde in till närmsta bruksklubb. Jag går inga kurser än men det har hjälpt mycket bara att åka dit på friträningarna en gång i veckan och se andra tränar hund. Jag menar kan någon träna med en liten enveten Schnauzer för klass 3 så ska väl vi åtminstånde kunna klara av grundlydnaden

Sedan måste man ha lite hjälp. Du kanske kan hitta någon kurs som du kan komma iväg på. Jag har anmält mig och Fjant till nybörjaragility och ska även försöka komma med på en lydnadskurs. Visst oddsen för att någon av instruktörerna har haft min ras i sin grupp tidigare är ganska små men man får försöka att inte hänga upp sig på det. Jag försöker också att inte skylla problematiken på att det är för att min hund är av viss ras. Visst kan det vara svårt att få Weimar att ligga, de har tunn päls på magen och massor av myror i kroppen men då får man leta lösningar.

Går man kurser och kommer iväg till klubben så träffar man nya människor, kan diskutera träning och hjälpas åt med problem. Hade jag inte bett om hjälp så hade väl Fjant fortfarande varit ute och gått med mig hängandes i kopplet som ett dåligt ankare.

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag känner mig elak.

Nej du är inte elak.
Men eftersom du inte längtar alls efter henne, så kanske det egentligen är en hund du inte ska ha? Känner du så ibland?
Spelar ingen roll hur mycket du längtat, för trivs man inte tillsammans så spelar det ju ingen roll.

Bara en tanke...

Jag tänker i samma banor. Alltså, Ian kan vara ett riktigt pain in the ass.
Just nu matsrejkar han då Grima löper, han skäller mycket, rullar sig alltid i bajs, ser "spöken" som han skäller ut, gör äckliga ljud för att han ska slicka sig mellan bena dagarna i ända (antagligen av ren tilfedställelse ) osv osv osv. Han är inte värdig och lugn som Harley var. Han är inte i närheten lika söt och han och jag connectar inte som Harley och jag gjorde. Harley och jag var liksom "ett". Sedan är Ian verkligen en idealisk westie. Han är inte rädd för något, han är social, han har kamplust, han har all den jakten jag vill ha, han är lättlärd, han är av en riktigt bra modell..osv..

I veckan har han bott hos min syster, och första dagen måste jag erkänna att det var riktigt skönt. Men sen sög saknaden sakta tag i mig. Sista dagarna var det riktigt jobbigt, jag saknade min lilla skitstövel så mycket att det gjorde ont. Nog för att han är en skitstövrl, men han är MIN skitstövel!!!
Hur mycket jag än retar mig på hans dumheter ibland känner jag mig aldrig likgiltig inför honom. Han är min juvel och jag känner med honom.

Jag tycker inte att du är elak, absolut inte. Men det första som dök upp i mitt huvud var Granas frågeställning. Det är en sak att känna sig irriterad på en hund eller rent av vara trött på den..det är mer när likgiltigheten inför den kryper sig på som man kanske ska fråga sig om det är meningen att man ska ha den....ja, så tänker iaf jag!

 

[paradox]

Sv: Jag känner mig elak.

Om jag inte fattat fel genom trådarna så var väl Zala din "första hund" och hundförälskelse. Det är få saker som kan slå det.

Min första hundkärlek var syrrans/familjens pom. Syrran kom in genom dörren med honom (jag hade inte varit med och tittat på honom då jag var på träningsläger med hästen) och jag bara smälte Slutade umgås med mina kompisar, gick direkt hem från skolan (gick gymnasiet), inga fester el dyl första året, var bara med den lilla svarta ulltussen. När jag sedan flyttade hemifrån och det började bli tomt utan djur (sålde hästen då jag inte skulle ha råd at ha kvar honom då när jag pluggar) och ville få "vårdnaden" om pommen då syrran ändå köpt en ny hund (aussien), men mamma vägrade och det är ju hennes hund så det var inte mycket att orda om.

Så jag köpte mig min bäbis och visst, jag ÄLSKAR honom, håller på att längta ijhjäl mig om vi är ifrån varandra mer än ett par timmar, men det är inte samma vilkorslösa kärlek, inget "jag dyrkar marken du går på".

Likadant hästarna. Jag hade min gamling som mamma köpte till mig när jag var 10 (hade haft div ponnys innan), som var mitt allt, visst vi hade det svårt i perioder, men vi växte ihop och han var det snällaste, finaste och vackraste som någonsin funnits. När han började bli till åren köpte jag mig ett föl att ha och rida in och så, en mycket trevlig om än lite nervig arabkille. Men aldrig att jag fick samma känslor för den hästen. Han var mer "ett projekt som skulle bli bra" mer affärsmässig relation. Att avliva gamlingen var det värsta jag gjort, men att sälja unghästen som treåring ryckte jag bara på axlarna åt..


Så, vad jag försöker säga är att ingen kommer komma i närheten av "första kärleken", man får helt enkelt acceptera att man kommer ha en annan relation till "den andra", men att det inte behöver betyda att den är oälskad eller oönskad.

(hoppas du fattar nåt av mitt svammel)

 

[escodobe]

Sv: Jag känner mig elak.

Det är personkemi det handlar om. Det är inte så underligt att man tycker olika mycket om sina hundar. De är ju olika personer. Jag måste erkänna att jag tycker bättre om Ceasar än brutus. Trots att jag haft brutus i åtta år. Jag skulle ju aldrig göra mig av med Brutus och jag skulle sakna honom om han var borta, men ceasar står mig nog närmare.

Trots att han är pain in the ass i jämförelse. Jag tror helt enkelt att jag är så lättflörtad att jag fallit för gosandet. Brutus gosar inte på samma sätt och kan mest tycka jag är jobbig och läskig om jag skulle krama honomn eller ha honom i sängen... Ceasar älskar att ligga nära, nära och gosa.*Matte*

Den hund som betytt mest och jag funkat bäst med var min andra hund.

 

[martha]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt, för det har med kemi att göra...Men en sak är 100% säkert och det är att W känner det du känner, och det är kanske därför hon är som hon är...Djuren läser oss direkt..dom vet vad vi tänker o känner..Hon känner sig säkert mindre värd än den andra hunden och ärligt talat vore det bäst för er båda att omplacera henne till nån som kommer att älska henne och inte jämföra henne till hennes nackdel.
Jag har haft både hundar o hästar som jag inte passat med och det är bäst för alla parter att inte vara tillsammans.
Passar man ihop så spelar det ingen roll hur korkat, dumt eller jobbigt hunden beter sig, man älskar den villkorslöst ändå.

 

[MrsScabtree]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag tror som du, att hunden känner av "särbehandlingen".

 

[squarepants]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag tror som du, att hunden känner av "särbehandlingen".

Red_Chili, du tror inte att det kan vara en bidragande orsak till att hon är lättare att hantera är Zala inte är omkring?

 

[Red_Chili]

Sv: Jag känner mig elak.

Red_Chili, du tror inte att det kan vara en bidragande orsak till att hon är lättare att hantera är Zala inte är omkring?

Kan det säkert. Har funderat på det också, samtidigt ägnar jag mer tid åt henne än åt Zala (det är ett måste för att få någolunda lugnt i huset..)



Nu är hon hemma igen och jag måste säga att det faktiskt känns skönt. För tillfället ligger hon och sover och det ser mycket bättre ut med två cremefärgade damer hemma Dessutom var sängen extremt tom inatt eftersom Zala valde att sova i fotöljen. Knäpphund. Jag fick därför bara 2-3 timmars sömn inatt.. Jag längtar till kvällen nu när jag kommer få lägga mig bredvid min lillskrutt och sova igen

 

[escodobe]

Sv: Jag känner mig elak.

Red_Chili, du tror inte att det kan vara en bidragande orsak till att hon är lättare att hantera är Zala inte är omkring?

Jag är nog mer inne på teorin att hundarna då blir en "flock" och att wadi tycker den är viktigare än red_chili.

 

[Klara J]

Sv: Jag känner mig elak.

Just det där med att hitta inspiration är jag vrålkass på. Blir dessutom svårt när jag inte känner speciellt många med hund som har tid/möjlighet att träffas oftare än någon enstaka gång ibland. Dessutom är det nästan inga som tränar med sina vinthundar - något som jag mer än gärna gör. Det känns svårt att få inspiration av folk med hundar "som gör allt ägaren ber om och älskar det" också... Mest för att hundarna i sig känns så annorlunda. Samtidigt så fick jag otroligt mycket hjälp och blev otroligt inspirerad av en vän som hade 2(!) border collie som hon tränade som en tok med. Det var ju verkligen olika typer av hund, hennes BC och min Wahidah.. men det gick och jag kände mig superpeppad att arbeta med henne. Tyvärr bor jag 100 mil från den människan nu och jag känner ingen som henne här.

Har inte läst hela tråden, men när jag får upp Faiza hit så tränar jag mer än gärna tillsammans med er så ofta jag hinner! Vill verkligen komma igång med lydnadsträningen igen och gör även annat som att spåra och prova agility.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag förstår precis vad du menar. Jag kan känna mig elak när jag tittar på Loka och undrar varför jag inte fick ha Billie kvar istället. De är som dag och natt och även om Billie också var en pain in the ass så saknar jag de egenskaperna hon ändå hade och som Loka saknar. Billie hade förmodligen blivit en sjujävla hund om hon fått bli äldre än 2,5år.

Det tog jättelång tid innan jag ens kunde ägna mig åt Loka ordenligt efter att Billie somnade in (Loka är och kommer alltid att vara husses favvo så hunden gick det ingen nöd på). Billie var mitt allt då, vi var supertajta pga av alla bekymmer och allt slit vi gått igenom. Jag skaffade Loka för att jag blev erbjuden henne och tänkte att det vore kul för B att ha en lekkamrat den sista tiden och "sen skulle jag ju ha något att göra efteråt också". Jag inser nu att det var fel tänkt. Men nu är ju hunden här och kommer att stanna.

Jag önskar jag hade båda mina goldenflickor kvar, liggandes bredvid varandra. Tillsammans var vi oslagbara. Nu saknas det något.

Loka är en supertrevlig hund och så lätt att ha att göra med. Med nästa hund, som förhoppningsvis blir en liten krutdurk, så räknar jag med att trion blir hel igen. Men "nöja mig" med Loka kan jag bara inte.

 

[Jenka]

Sv: Jag känner mig elak.

Är man elak för att man gillar sin ena hund otroligt mycket mer än sin andra, trots att den andra på många sätt är en "bättre" hund? Är man elak för att man inte kan sakna sin ena hund när man varit ifrån den ett litet tag?

Nej. Man är inte elak så länge inte hunden far illa av det.
Jag tror det blir så ganska automatiskt när man har flera djur, något av de blir favorit och som jag förstått det har du haft Zala (kanske inte hemma, men i ditt liv?) längre än W?

 

[Bebben]

Sv: Jag känner mig elak.

Jag har 3 st hundar hemma nu, och självklart jämförs dom.

Jag jämför Monsters rumsrenhet med Benni, Peggys tragiska inställning till lydnad gentemot Benni/Monster, Bennis ibland jobbiga dominans mot Peggys självklara glädje och obekymrade tillvaro med vem som helst - osv osv osv...

Det ÄR skillnad på mina hundar, och på alla andra jag tidigare haft. Jag älskar alla enormt mycket, men på olika vis. Och min första riktigt stora kärlek - han kommer alltid att vara bäst! Ingen hund kan slå honom, just för att han var så extremt speciell för mig, och vi hade ett mycket nära band i många år.
Nu är det Benjamin som är min speciella hund, för han har en otrolig personlighet, men jag skulle aldrig klara mig utan dom andra ändå.

Jag har däremot haft en hund innan, där personkemin inte stämde helt 100. Han var jättesöt, snäll, rolig, bra mentalt, snygg att se på och fungerade perfekt i alla möjliga situationer. MEN, han och jag fick aldrig det här klicket mellan oss. Och i samma sekund som jag började tänka på samma vis som du gör nu, så började dom andra hundarna att ge sig på honom. Inte slagsmål, men han blev mer och mer utfryst från flocken och började att vantrivas. Det ledde såklart till en omplacering, för jag har inte hjärta att se någon av mina hundar må dåligt - oavsett personkemi.
Det är den enda hund hittills som jag inte klickat ordentligt med, och den enda jag omplacerat. Jag fick känna honom från dag 1 också, men det hjälpte inte tydligen.

Jag saknar fortfarande den hunden på något vis, och framför allt så känns det lite jobbigt att veta att det blev ett misslyckande på något vis. Men han har det jättebra nu, och jag följer hans liv via bilder och information. Min flock här hemma mådde bättre direkt när han åkt, och han blev mycket mer "levnadsglad" igen när han fick byta miljö.

 

[Mish]

Sv: Jag känner mig elak.

Herregud.
När jag läste din text hade den kunnat vara skriven ur mina egna ord.
Jag vet precis hur det känns och känner mig precis som dig.