Saker man inte får känna

Jag känner och tänker allt som man inte får känna eller tänka. Eller inte ska iallafall. Tillexempel så vill jag så jävla gärna kunna ha kontakt med den såkallade äckel gubben igen. Och det borde jag ju INTE vilja ellerhur? Det är helt jävla stört att jag skulle VILJA göra saker som jag skulle må skit av men jag skulle GÄRNA göra det igen om jag kunde ha kontakt med han som förut. Jag skulle tillochmed kunna träffa han och ha s*x om han skulle vilja ha kontakt med mig isåfall som förut. Men det GÅR ju inte för att jag tror inte att jag KAN ha kontakt med han nu o avsett. Och om han vet att jag polis anmälde han så skulle han såklart inte vilja skriva med mig. Och han skulle SÅKLART inte vilja göra nåtsånt irl ändå efter som att jag är ett fult fetto i en rullstol bara. Men OM så skulle jag inte tveka att göra det för att få ha han som vän igen.
Och en annan sak som jag känner fel är att jag har INGEN. Men så får man ju inte känna SPECIELLT inte för att det är elakt mot andra.
Och alltså JA jag VET att jag har mamma och pappa och personalen och min pojkvän och några vänner. Och dom som ser dethär kommer kanske bli sura och tycka att jag är dum och har fel. Men alltså dethär är INTE kritik mot dom. Jag VET att alla säkert gör sitt bästa!
Men tillexempel mamma och pappa. Så jag VET att det är pågrund av MIG som jag inte kan bo hemma. JAG är för jobbig JAG gör för dåliga saker JAG är farlig för migsjälv. Jag VET det men även fast det är mitteget fel så ÄR ju inte dom där förmig på det sättet. Och dom har inte varit det på flera år. JA jag vet att dom nog älskar mig men dom ÄR ändå inte här. Och dom KAN INTE hjälpa mig även fast dom nog vill.
Och samma med vänner så jag har egentligen kanske två vänner irl och några online. Och dom irl så denena är vuxen och hon är nog egentligen bara som en vän för MIG men inte tvärtom. Så det räknas egentligen inte. Och denandra bör här på hvb. Och hon ÄR jätte snäll och gullig och en jätte bra vän men jag kan ju inte prata om allt jobbigt med henne så hon kan inte vara ett stöd på det sättet. Utan hon har ju jätte mycket egna problem så jag kan liksom inte komma med mina problem och jobbiga känslor till henne. Och jag vill SÅKLART inte trigga henne!
Och mina online vänner så det är samma sak att jag VET att dom säkert gör sitt bästa! Men dom har ju fullt med sina saker med så jag VET att jag är jobbig för dom. För att dom måste ta tid för att skriva till mig fast dom har så mycket redan ändå. Och jag känner mig ändå så jävla ensam och det blir miss förstånd och massa sånt så jag FATTAR att jag ÄR jobbig för dom. Och jag märker att dom tycker det ibland ÄNDÅ så vill dom ändå ha kontakt med mig. Så jag vet att dom gör så mycket dom kan men det är samma som med mamma och pappa att det är ju MITT fel att det bara inte funkar ÄNDÅ.
Och ja mina hundar ❤️💔 Man ska inte tänka såhär heller. Men jag VILL vara hos Bella i himlen. Jag vill inte svika M eller min valp men jag vill vara hos henne. Och M mår bättre nu ÄNDÅ så kan jag bara tänka att han inte kommer leva så länge till. Jag hade iprincip panik för att jag var nästan säker att han skulle dö NU eller på Bellas års dag. Och jag är jätte tack sam att han mår bättre SÅKLART men det är som att min hjärna var in ställd på att han skulle dö så jag kan inte slappna av i att han lever nu liksom. Utan jag kan ändå vara tänka att han kommer dö och då känner jag mig HEMSK för det också. Och att jag inte kan VILJA finnas för min valp ens 💔 Jag fattar inte vad det är för fel i mitt huvud.
 

Det är inte konstigt att det känns ensamt. Jag tycker ofta ensamhet känns mycket värre när den är ofrivillig, särskilt om det känns som att "alla andra" har en gemenskap och man själv inte har det. Men jag tror det är lite samma sak som det vi pratat om förut; man ser ofta folk som gör roliga saker tillsammans, lägger upp bilder på sociala medier när de umgås och har kul och liknande; och då får man lätt en bild av att "alla andra" har nära vänner de umgås med hela tiden. Jag tror verkligenheten snarare är så att väldigt många inte alls har så mycket socialt umgänge, men alla som sitter hemma själva syns ju inte alls lika mycket.

Och det är riktigt jobbigt när ens djur är sjuka, särskilt när de är gamla. Så länge de är friska kan man glömma bort att de är gamla, men när det kommer sjukdom och man börjar oroa sig på riktigt så hänger oron kvar mycket längre. Jag tror det är hjärnans sätt att börja förbereda sig på att man inte kommer ha kvar dem för alltid. Den känslan suger, men jag tror att den är väldigt vanlig.
 
  • Gilla
Reactions: Sel
Kram :heart

Jag tror som @Ullmerkott att de flesta andra också är mer ensamma än man tror, även om det kanske inte tröstar dig något att höra det.

Relationer är svårt.
Du skriver att du inte har någon, vet du hur du skulle vilja ha någon?
(Om du förstår hur jag menar, jag är lite trött ikväll så kanske lite virrig)

Det är inte konstigt om du vill vara med Bella :heart ni verkar ha haft ett särskilt band, men inte heller svika dina nuvarande hundar. Man kan ju ha två tankar eller känslor samtidigt.
Förhoppningsvis kan du slappna av gällande M när det gått lite mera tid och han mår bra ♥️
 
Det är inte konstigt att det känns ensamt. Jag tycker ofta ensamhet känns mycket värre när den är ofrivillig, särskilt om det känns som att "alla andra" har en gemenskap och man själv inte har det. Men jag tror det är lite samma sak som det vi pratat om förut; man ser ofta folk som gör roliga saker tillsammans, lägger upp bilder på sociala medier när de umgås och har kul och liknande; och då får man lätt en bild av att "alla andra" har nära vänner de umgås med hela tiden. Jag tror verkligenheten snarare är så att väldigt många inte alls har så mycket socialt umgänge, men alla som sitter hemma själva syns ju inte alls lika mycket.

Och det är riktigt jobbigt när ens djur är sjuka, särskilt när de är gamla. Så länge de är friska kan man glömma bort att de är gamla, men när det kommer sjukdom och man börjar oroa sig på riktigt så hänger oron kvar mycket längre. Jag tror det är hjärnans sätt att börja förbereda sig på att man inte kommer ha kvar dem för alltid. Den känslan suger, men jag tror att den är väldigt vanlig.
Ja men det är inte att jag ser andras bilder på sociala medier bara. Utan jag vet ju hur det är jag VET att mamma och pappa är hemma och jag VET att domandra som bor här gör mera saker till sammans motför mig och alltmöjligt sånt.
Och ja det kanske är en vanlig känsla att vara o rolig att djur kommer dö och att det är att hjärnan för bereder sig. Men jag VILL INTE för bereda mig på att M inte kommer finnas föralltid jag VILL INTE tänka på det.
 
Kram :heart

Jag tror som @Ullmerkott att de flesta andra också är mer ensamma än man tror, även om det kanske inte tröstar dig något att höra det.

Relationer är svårt.
Du skriver att du inte har någon, vet du hur du skulle vilja ha någon?
(Om du förstår hur jag menar, jag är lite trött ikväll så kanske lite virrig)

Det är inte konstigt om du vill vara med Bella :heart ni verkar ha haft ett särskilt band, men inte heller svika dina nuvarande hundar. Man kan ju ha två tankar eller känslor samtidigt.
Förhoppningsvis kan du slappna av gällande M när det gått lite mera tid och han mår bra ♥️
Men det är ju inte hur jag TROR. Utan det är hur det ÄR.
Och jag är inte säker att jag fattar hur du menar. Och det är svårt att förklara för det är nog o lika vem det är också. Alltså med hur jag skulle vilja ha någon så det är ju o lika om det är en vän eller mamma eller pappa eller så.
Och ja man kan ha två tankar eller känslor. Men om jag kunde välja NU dö och vara med Bella eller leva och vara med M och min valp. Så skulle inte jag tveka i en enda sekund 💔
Och jag kan nog inte slappna av om M 🙁 För han är ju ÄNDÅ gammal han har ändå haft ett LÅNGT och bra liv och han har hjälpt MÅNGA ❤️ Och han kommer inte leva föralltid o avsett om det är några dagar några veckor några månader eller nåt år. Så är detmesta av hans liv ändå över och han ÄR ändå en gammal hund nu 😭💔
 
Men det är ju inte hur jag TROR. Utan det är hur det ÄR.
Och jag är inte säker att jag fattar hur du menar. Och det är svårt att förklara för det är nog o lika vem det är också. Alltså med hur jag skulle vilja ha någon så det är ju o lika om det är en vän eller mamma eller pappa eller så.
Och ja man kan ha två tankar eller känslor. Men om jag kunde välja NU dö och vara med Bella eller leva och vara med M och min valp. Så skulle inte jag tveka i en enda sekund 💔
Och jag kan nog inte slappna av om M 🙁 För han är ju ÄNDÅ gammal han har ändå haft ett LÅNGT och bra liv och han har hjälpt MÅNGA ❤️ Och han kommer inte leva föralltid o avsett om det är några dagar några veckor några månader eller nåt år. Så är detmesta av hans liv ändå över och han ÄR ändå en gammal hund nu 😭💔
Jag förstår, du jämför med vännen på hvb och med dina föräldrar?

💔 kram. När min första häst dog ville jag också hellre vara med honom än ensam kvar. Idag kan jag se tillbaka på vår tid med mer tacksamhet för allt han lärde mig ♥️

Ja det är tungt med äldre djur :(
De stämmer ju att den största delen av deras liv redan varit, och även om det var ett bra liv önskar man väl alltid att man fick ha dem ännu längre (så länge de är friska såklart). Det är ju också bara ett faktum som inte går att ändra tyvärr.
 
Jag förstår, du jämför med vännen på hvb och med dina föräldrar?

💔 kram. När min första häst dog ville jag också hellre vara med honom än ensam kvar. Idag kan jag se tillbaka på vår tid med mer tacksamhet för allt han lärde mig ♥️

Ja det är tungt med äldre djur :(
De stämmer ju att den största delen av deras liv redan varit, och även om det var ett bra liv önskar man väl alltid att man fick ha dem ännu längre (så länge de är friska såklart). Det är ju också bara ett faktum som inte går att ändra tyvärr.
Ja tillexempel. Men somsagt så det är ju på o lika sätt från vem det är men iallafall så skulle jag vilja att nån ville och kunde prata med mig när jag be hövde det FÖR ATT DEN VILLE inte för att den måste som personalen. Och att den skulle fatta MIG hur JAG funkar. Men förutom det så be ror det somsagt på vem det är.
Och jag ÄR tack sam för min tid med Bella! Men jag KAN INTE se till baka på våran tid och se allt som hon lärde mig 💔
Och ja jag vet att det är såntdär som man INTE KAN ändra på och jag får panik av sånt.
 
Jag tänker att det inte är så konstigt att du tänker så där om äckelgubben. Som du skrev i inlägget du tog bort är hjärnan inte alltid så smart utan när man blir rädd och ensam så kan man göra galna saker bara för att få känna sig trygg. Men jag tycker också det är konstigt att man kan vilja, önska och göra saker som man vet gör det sämre i långa loppet. Det är helt ologiskt och man vet det men ändå kan man inte låta bli.

Jag är ju mycket äldre än dig och har väl kommit till nån sorts acceptans för att jag känner och agerar ologiskt men jag kan ibland ha svårt att acceptera när andra är ologiska.

Tex en kompis som sa att hon aldrig skulle vilja ha barn och sen ett halvår senare har hon ändrat sig och ska ha barn? Fast hon sa att hon inte ville det. Eller att hon klagar på en annan kompis men sen umgås massor med henne trots att hon stör sig på henne. Jag fattar inte bara och känner mig lite konstigt jämfört med andra som bara fattar och är okej med att man kan ändra sig hipp som happ.

Någonting som jag inte riktigt förstår är hur du kan känna sig så akut ensam fast du har pojkvän och en kompis som bor på samma ställe, för mig känns det som att du borde känna dig omtyckt och ha nån att prata med. Är det för att du inte känner att du kan berätta allt för dom eller att dom inte riktigt förstår fast du berättar? Eller känns det som att dom inte riktigt bryr sig på riktigt? Eller nåt helt annat.
Obs det är ingen anklagelse utan det är säkert bara jag som är lite trög.
 
Dina känslor kan ingen ta ifrån dig. Dom är dina. Jag önskar att det gick att trolla bort det nattsvarta för dig. Att leva är inte lätt och det har du verkligen fått uppleva. Jag vet inte om du alls läser eller lyssnar på dikter, det kan ju vara lite speciellt och inte alla gillar det. Du är ju grym på att uttrycka dig och du kanske skulle ha utbyte av att lyssna på andra som beskriver lika bra som du fast i diktform.
 
Jag känner och tänker allt som man inte får känna eller tänka. Eller inte ska iallafall. Tillexempel så vill jag så jävla gärna kunna ha kontakt med den såkallade äckel gubben igen. Och det borde jag ju INTE vilja ellerhur? Det är helt jävla stört att jag skulle VILJA göra saker som jag skulle må skit av men jag skulle GÄRNA göra det igen om jag kunde ha kontakt med han
Det är bara för att du är självdestruktiv, du söker dig till situationer där du av situationen på sikt kommer må ännu sämre-allt för att rättfärdiga dina egna destruktiva tankar om dig själv. Tillägger: inget som du i nuläget kan styra över själv så du är alltså inte dum som du själv skriver. Finns ju andra tjejer som blivit utsatta av dessa samhällets avskum som blir kvar i vad de tror egenvalt övergreppsmönster i åratal just för att övergreppet i sig oftast får självdestruktivitet i eftermåendet.
 
Ja tillexempel. Men somsagt så det är ju på o lika sätt från vem det är men iallafall så skulle jag vilja att nån ville och kunde prata med mig när jag be hövde det FÖR ATT DEN VILLE inte för att den måste som personalen. Och att den skulle fatta MIG hur JAG funkar. Men förutom det så be ror det somsagt på vem det är.
Jag är säker på att personalen vill dig mer väl än äckelgubben. Äckelgubben vill ju bara prata med dig och pratar med dig exakt på det sätt du vill och när du vill enkom för den betalning han vill ha: någon form av sexuell handling som du kommer må ännu sämre av och som kommer dra dig ännu mer till äckelgubben. En negativ destruktiv spiral.
 
Jag tänker att det inte är så konstigt att du tänker så där om äckelgubben. Som du skrev i inlägget du tog bort är hjärnan inte alltid så smart utan när man blir rädd och ensam så kan man göra galna saker bara för att få känna sig trygg. Men jag tycker också det är konstigt att man kan vilja, önska och göra saker som man vet gör det sämre i långa loppet. Det är helt ologiskt och man vet det men ändå kan man inte låta bli.

Jag är ju mycket äldre än dig och har väl kommit till nån sorts acceptans för att jag känner och agerar ologiskt men jag kan ibland ha svårt att acceptera när andra är ologiska.

Tex en kompis som sa att hon aldrig skulle vilja ha barn och sen ett halvår senare har hon ändrat sig och ska ha barn? Fast hon sa att hon inte ville det. Eller att hon klagar på en annan kompis men sen umgås massor med henne trots att hon stör sig på henne. Jag fattar inte bara och känner mig lite konstigt jämfört med andra som bara fattar och är okej med att man kan ändra sig hipp som happ.

Någonting som jag inte riktigt förstår är hur du kan känna sig så akut ensam fast du har pojkvän och en kompis som bor på samma ställe, för mig känns det som att du borde känna dig omtyckt och ha nån att prata med. Är det för att du inte känner att du kan berätta allt för dom eller att dom inte riktigt förstår fast du berättar? Eller känns det som att dom inte riktigt bryr sig på riktigt? Eller nåt helt annat.
Obs det är ingen anklagelse utan det är säkert bara jag som är lite trög.
Jag fattar lite hur du menar att det är konstigt om andra bara ändrar sig sådär jätte fort om stora saker. Och ja det är lite konstigt men jag kan också ändra mig ibland så fattar lite dom andras sida också.
Och detdär sista så ja jag känner mig jätte dum för jag VET att jag BORDE inte ha ensam känslor då för att jag har dom. Så jag får som ännu mera skuld känslor att jag ÄNDÅ har så jävla mycket ensam känslor fast jag inte borde och fast jag säkert är jätte konstig som har det.
Men alltså jag har inte ensam känslor när jag är med tillexempel min pojkvän. Och jag har inte det om jag gör nånting med min kompis heller. Men jag kan inte alltid um gås med min pojkvän och jag vill eller orkar inte det när jag är som nu. Och jag kan inte berätta ALLT till han. Och samma med min kompis jag kan inte prata med henne om ALLT. Och det är saker som ingen av dom ändå skulle kunna fatta. Och dom är ju också upp tagna med saker så dom kanske inte heller kan prata alltid. Och framförallt så är det att jag bara känner mig som annor lunda mot alla och att jag inte passar in med allaandra och att ingen fattar MIG påriktigt.
 
Dina känslor kan ingen ta ifrån dig. Dom är dina. Jag önskar att det gick att trolla bort det nattsvarta för dig. Att leva är inte lätt och det har du verkligen fått uppleva. Jag vet inte om du alls läser eller lyssnar på dikter, det kan ju vara lite speciellt och inte alla gillar det. Du är ju grym på att uttrycka dig och du kanske skulle ha utbyte av att lyssna på andra som beskriver lika bra som du fast i diktform.
Jag har inte läst så jätte mycket dikter men jag tror inte att det är så jätte mycket förmig bara.
 
Det är bara för att du är självdestruktiv, du söker dig till situationer där du av situationen på sikt kommer må ännu sämre-allt för att rättfärdiga dina egna destruktiva tankar om dig själv. Tillägger: inget som du i nuläget kan styra över själv så du är alltså inte dum som du själv skriver. Finns ju andra tjejer som blivit utsatta av dessa samhällets avskum som blir kvar i vad de tror egenvalt övergreppsmönster i åratal just för att övergreppet i sig oftast får självdestruktivitet i eftermåendet.
Nej det är det inte. Det är för att det hjälpte iallafall endel mot ensam känslan att ha kontakt med han.
 
Jag är säker på att personalen vill dig mer väl än äckelgubben. Äckelgubben vill ju bara prata med dig och pratar med dig exakt på det sätt du vill och när du vill enkom för den betalning han vill ha: någon form av sexuell handling som du kommer må ännu sämre av och som kommer dra dig ännu mer till äckelgubben. En negativ destruktiv spiral.
Jaha det kanske dom vill men det är fort farande att det är deras JOBB att dom MÅSTE bry sig.
 
Jag svarar inte om allt du skrev nu, men om ensamkänslorna och att dina närmaste människor inte kan vara/är så nära dig som vanligt är (tex att du inte kan bo med dina föräldrar så de inte har den där allra närmaste stöttande rollen utan den är lite uppdelad på flera människor; både dina föräldrar, personalen på hvb och ibland också personalen på bup). Då blir ju liksom närheten och kontakten uppdelad på fler än vanligt och då tycker jag det låter helt naturligt att det känns ensammare (liksom att närheten blir utspädd över fler människor) än om tex bara dina föräldrar kunde stå för allt det stödet. Även om dina föräldrar älskar dig och vill dig väl och gör allt, allt, allt de kan så blir det ju mer avstånd mellan er både fysiskt när ni bor på olika ställen och pga hur det vuxenstöd du har kanske är utspätt eller uppdelat på flera. Det låter inget konstigt att det blir mer ensamt fast det är flera personer som bryr sig på olika sätt pga deras olika roller.

Och en till grej om ensamhet, som hänger ihop både med det där vi pratade om med att ditt hjärta kommer ihåg Bella perfekt och också hänger ihop med att leva lite ”instängd i sin kropp” vilket vi alla människor gör på sitt sätt men ännu mer för dem av oss där kroppen inte klarar vad vi är vana att den har klarat förr. Hjärtat vill gärna förenas, precis som du allra helst vill förenas igen med Bella. Hjärtat och kärleken är som allra gladast när vi känner oss som ett med andra och därför blir relationer som mellan den dig och Bella så himla viktiga; för då stämmer verkligheten med det som hjärtat har som sanning - att vi hör ihop så mycket att vi nästan är samma. Det är liksom hjärtats sanning. Att vi hör ihop. Jättetajt. Som ett. Och därför gör det jätteont när verkligheten inte stämmer med det där som hjärtat känner och önskar. Och fel-känslan kanske uppstår av blandningen att veta att föräldrarna bryr sig men känna att det är ensamt ändå. Att det är egentligen inte är du som är fel (även om det känns så) utan det som är ”fel” är att hjärtat längtar efter att höra ihop så mycket att vi nästan blir ett men verkligheten tillåter inte det eller ser annorlunda ut. Och därför kan det också verka bra med vilken kontakt som helst bara för att dämpa den där ensamheten, till och med om det finns risk för äckelsaker för det blir ett bevis på att hjärtat har rätt.

Det finns livsåskådningar där personer ägnar hela livet åt att förstå varför världen är så uppdelad fastän våra hjärtan ropar efter att bara få höra ihop. Så det är inget konstigt att det känns jobbigt. Och de livsåskådningarna har också teknologier för att brygga över det där glappet, mellan vad hjärtat längtar efter och hur verkligheten är. Delvis blir det ju extra ensamt för att samhället är individualistiskt alltså det är vad varje person är och gör som ”räknas mest”. Så måste det kanske inte vara. Och det finns sätt att bekräfta den där känslan från hjärtat om att höra ihop och höra till, som funkar men också sätt som kan bli självskadande. Det viktiga tycker jag är att själva ensamkänslorna inte är ett fel, utan en naturlig del av att leva som EN människa i EN kropp och att allt det är begränsat och isär från andra - och extra mycket så för dig med att inte bo hemma. Men hjärtat som säger ”men vi hör ju ihop, jag längtar” vet en sanning om vad som verkligen är viktigt i livet. Det svåra är att hitta bra sätt att hamna i den känslan av att höra ihop och ha kontakt och att orka undvika de dåliga/skadliga sätten.

Kanske blev detta lite flummigt. I så fall är det för att jag är lite flummig. :p Hoppas det går att förstå lite hur jag menar. Mest förstår jag att det känns oändligt ensamt och jag förstår att du tänker på både bra och kanske skadliga sätt att minska det. Heja ditt hjärta! Det har rätt till sin kärlek, men det är svårt att leva så kärleken kan kännas hela tiden på ett bra sätt. Och det är lättast att känna kärleken om någon man älskar är där. Men precis som det inte går att se handen framför sig i mörkret fastän den finns där, så finns din kärlek (och dina föräldrars kärlek) där även när den inte går att se/känna i varje stund.
 
Jag fattar lite hur du menar att det är konstigt om andra bara ändrar sig sådär jätte fort om stora saker. Och ja det är lite konstigt men jag kan också ändra mig ibland så fattar lite dom andras sida också.
Och detdär sista så ja jag känner mig jätte dum för jag VET att jag BORDE inte ha ensam känslor då för att jag har dom. Så jag får som ännu mera skuld känslor att jag ÄNDÅ har så jävla mycket ensam känslor fast jag inte borde och fast jag säkert är jätte konstig som har det.
Men alltså jag har inte ensam känslor när jag är med tillexempel min pojkvän. Och jag har inte det om jag gör nånting med min kompis heller. Men jag kan inte alltid um gås med min pojkvän och jag vill eller orkar inte det när jag är som nu. Och jag kan inte berätta ALLT till han. Och samma med min kompis jag kan inte prata med henne om ALLT. Och det är saker som ingen av dom ändå skulle kunna fatta. Och dom är ju också upp tagna med saker så dom kanske inte heller kan prata alltid. Och framförallt så är det att jag bara känner mig som annor lunda mot alla och att jag inte passar in med allaandra och att ingen fattar MIG påriktigt.
Jag tror att det är just så med ensamhetskänslorna - de kommer fram hela tiden och fast du själv känner att du inte BORDE ha dom, bara det blir svårt att hantera. Det känns såhär fast det BORDE inte kännas så men det känns så ändå. Då blir det dåligt samvete och kanske att det känns som att man är taskig och till slut kommer tankarna om att det är fel på en. Det är inte fel att känna så. Det är inte fel på den som känner så.

:heart
 
Jaha det kanske dom vill men det är fort farande att det är deras JOBB att dom MÅSTE bry sig.

Jo det är deras jobb men tro mig; det kan finnas olika engagerade på jobbet! När jag jobbade i hemtjänsten gjorde jag ett bra jobb för min äldre för jag tyckte mycket om dem! Fanns de som gjorde ett betydligt sämre jobb än mig pga det.
 
Jag svarar inte om allt du skrev nu, men om ensamkänslorna och att dina närmaste människor inte kan vara/är så nära dig som vanligt är (tex att du inte kan bo med dina föräldrar så de inte har den där allra närmaste stöttande rollen utan den är lite uppdelad på flera människor; både dina föräldrar, personalen på hvb och ibland också personalen på bup). Då blir ju liksom närheten och kontakten uppdelad på fler än vanligt och då tycker jag det låter helt naturligt att det känns ensammare (liksom att närheten blir utspädd över fler människor) än om tex bara dina föräldrar kunde stå för allt det stödet. Även om dina föräldrar älskar dig och vill dig väl och gör allt, allt, allt de kan så blir det ju mer avstånd mellan er både fysiskt när ni bor på olika ställen och pga hur det vuxenstöd du har kanske är utspätt eller uppdelat på flera. Det låter inget konstigt att det blir mer ensamt fast det är flera personer som bryr sig på olika sätt pga deras olika roller.

Och en till grej om ensamhet, som hänger ihop både med det där vi pratade om med att ditt hjärta kommer ihåg Bella perfekt och också hänger ihop med att leva lite ”instängd i sin kropp” vilket vi alla människor gör på sitt sätt men ännu mer för dem av oss där kroppen inte klarar vad vi är vana att den har klarat förr. Hjärtat vill gärna förenas, precis som du allra helst vill förenas igen med Bella. Hjärtat och kärleken är som allra gladast när vi känner oss som ett med andra och därför blir relationer som mellan den dig och Bella så himla viktiga; för då stämmer verkligheten med det som hjärtat har som sanning - att vi hör ihop så mycket att vi nästan är samma. Det är liksom hjärtats sanning. Att vi hör ihop. Jättetajt. Som ett. Och därför gör det jätteont när verkligheten inte stämmer med det där som hjärtat känner och önskar. Och fel-känslan kanske uppstår av blandningen att veta att föräldrarna bryr sig men känna att det är ensamt ändå. Att det är egentligen inte är du som är fel (även om det känns så) utan det som är ”fel” är att hjärtat längtar efter att höra ihop så mycket att vi nästan blir ett men verkligheten tillåter inte det eller ser annorlunda ut. Och därför kan det också verka bra med vilken kontakt som helst bara för att dämpa den där ensamheten, till och med om det finns risk för äckelsaker för det blir ett bevis på att hjärtat har rätt.

Det finns livsåskådningar där personer ägnar hela livet åt att förstå varför världen är så uppdelad fastän våra hjärtan ropar efter att bara få höra ihop. Så det är inget konstigt att det känns jobbigt. Och de livsåskådningarna har också teknologier för att brygga över det där glappet, mellan vad hjärtat längtar efter och hur verkligheten är. Delvis blir det ju extra ensamt för att samhället är individualistiskt alltså det är vad varje person är och gör som ”räknas mest”. Så måste det kanske inte vara. Och det finns sätt att bekräfta den där känslan från hjärtat om att höra ihop och höra till, som funkar men också sätt som kan bli självskadande. Det viktiga tycker jag är att själva ensamkänslorna inte är ett fel, utan en naturlig del av att leva som EN människa i EN kropp och att allt det är begränsat och isär från andra - och extra mycket så för dig med att inte bo hemma. Men hjärtat som säger ”men vi hör ju ihop, jag längtar” vet en sanning om vad som verkligen är viktigt i livet. Det svåra är att hitta bra sätt att hamna i den känslan av att höra ihop och ha kontakt och att orka undvika de dåliga/skadliga sätten.

Kanske blev detta lite flummigt. I så fall är det för att jag är lite flummig. :p Hoppas det går att förstå lite hur jag menar. Mest förstår jag att det känns oändligt ensamt och jag förstår att du tänker på både bra och kanske skadliga sätt att minska det. Heja ditt hjärta! Det har rätt till sin kärlek, men det är svårt att leva så kärleken kan kännas hela tiden på ett bra sätt. Och det är lättast att känna kärleken om någon man älskar är där. Men precis som det inte går att se handen framför sig i mörkret fastän den finns där, så finns din kärlek (och dina föräldrars kärlek) där även när den inte går att se/känna i varje stund.
Jag kanske inte orkar svara på allt så du vet. Och jag vet inte om jag fattade exakt ALLT men jag håller iallafall med dig VÄLDIGT mycket!
Som detdär att när heten och vuxen stödet blir som upp delat på flera personer så det var väldigt bra förklarat tycker jag! Och att det ändå blir som mera ensamt då. Dethär kanske inte är nån bra förklaring men när jag var hemma så kanske det var 50 % på mamma och 50 % på pappa. Och nu så kanske det är tillexempel 10 % på 10 o lika personer. Då blir det ALDRIG lika MYCKET som när jag var hemma även fast det kanske är flera personer liksom. Men det kanske inte går att fatta hur jag menar men alltså bara själva att det blir ändå mera ensam känsla även fast det är flera personer.
Och detdär att hjärtat som vill höra hop jätte nära med andra så det är också exakt som det känns. Och att Bella var den som jag var MEST som ett med av ALLA ❤️ Och den som är mest nu är M och han är ju gammal och jag kommer för lora han även om det inte blir NU ifall han fort sätter må bra igen nu ❤️ Men han kommer ju inte finnas kvar i många år iallafall 💔 Och jag kanske kommer höra hop så med min valp också i fram tiden och dom be tyder JÄTTE mycket men det är ändå som att det bara inte räcker helt 💔 Utan att jag längtar ändå bara efter att känna lite så med människor OCKSÅ. Men det är o möjligt förmig och det är ännu mera o möjligt för hur jag är och för att jag har autism och för att jag har rullstol och för att jag inte ens klarar skolan. Så jag hör nästan ALDRIG hop med andra människor sådär påriktigt. Och ja det gör JÄTTE jätte ont!
Men jag fattar inte riktigt vad du menar detdär med att livs å skådningar har sätt för att minska det glappet och be kräfta den känslan från hjärtat eller hur du skrev. Men om du vill och om du kan så får du gärna försöka förklara det lite mera men fattar om du inte vill också ifall det bara är jag som är korkad!
 
Jag tror att det är just så med ensamhetskänslorna - de kommer fram hela tiden och fast du själv känner att du inte BORDE ha dom, bara det blir svårt att hantera. Det känns såhär fast det BORDE inte kännas så men det känns så ändå. Då blir det dåligt samvete och kanske att det känns som att man är taskig och till slut kommer tankarna om att det är fel på en. Det är inte fel att känna så. Det är inte fel på den som känner så.

:heart
Ja och jag vet att endel tycker att det ÄR fel att jag känner som jag gör och att jag är jobbig för hur jag känner. Eller iallafall om jag säger hur jag känner.
 

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Jag kommer säkert ångra att jag skriver dethär men jag måste bara få ut det. Och om ni tycker att jag är dum i huvudet så är jag väl det...
Svar
15
· Visningar
1 480
Senast: karl_h
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ända sen jag fick en diagnos att jag har autism så har jag HATAT det. För att det är som en diagnos att man är FEL enligt sam hället och...
5 6 7
Svar
127
· Visningar
6 730
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Det händer såmycket helatiden. Jag har tagit upp skolan igen och jag galopperade på ridningen förra veckan som jag skrev om ❤️ Och även...
Svar
12
· Visningar
759
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 188
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp