Det påminner om min mamma.
Hon saknar vissa egenskaper och förmågor som vi tar för givna att andra människor har.
Spegling saknas helt liksom förmågan att vara flexibel i umgänge med andra människor.
Vi har pratat mycket om det där mamma och jag, hon är mycket verbal och analytisk, och hon kallar det för "den okända faktorn".
Den som behövs för att fungera tillsammans med andra människor och som hon saknar.
Bristen har givit henne många problem genom livet och jag står bara ut med henne korta stunder när jag är utvilad och på topp.
Det finns ingen illvilja i henne alls, men hon kan inte se något över huvud taget ur någon annans perspektiv.
Hon är också mycket intelligent, kvicktänkt, humoristisk och vacker. Som ung såg hon ut som Ingrid Bergman ungefär. Så det har passerat många män. Nu så fyller hon 90 i början på nästa år vilket får omgivningen att skylla hennes märkliga beteende på demens. Men hon är inte dement alls utan har bara slutat att försöka uppföra sig som andra tycker att hon skall göra. Med motiveringen "Jag är ju 90 år så det är nog för sent för mig att hinna ändra mig".
Jag har förlåtit min mamma eftersom att hon faktiskt inte kan bättre. Man kan ju inte kräva av någon att den skall lyckas med sådant som är omöjligt för dem. Hon har alltid ansträngt sig för att göra sitt absolut bästa. Men jag utsätter mig inte längre för hennes oförmågor.
Jag håller umgänget kort så att hon orkar uppföra sig tiden ut. Jag svarar inte i telefon om jag har annat för mig. Ett samtal med henne kräver min fulla koncentration och att jag är utvilad. Jag lyssnar av telefonsvararen så att jag inte missar om det är något akut.
Och med detta långa inlägg så vill jag säga att jag tror visst att din pappa bryr sig om dig på sitt eget sätt. Jag tror också att han inte kan bättre. Jag är övertygad om att det inte är av illvilja utan av oförmåga som han gör som han gör. Och jag tror att du mår bäst av att förlåta och försöka umgås utifrån förutsättningarna. Jag förklarar för min mamma hur det ser ut från mitt perspektiv. Hon säger emot och argumenterar och har sig, det är därför som jag måste vara på topp, men efter ett tag så accepterar hon att det inte är något som hon kan påverka och så kommer vi vidare.
Jag har gått mycket i terapi för att kunna hantera det här.
Nu hoppas jag att du har nytta av min beskrivning.
Hon saknar vissa egenskaper och förmågor som vi tar för givna att andra människor har.
Spegling saknas helt liksom förmågan att vara flexibel i umgänge med andra människor.
Vi har pratat mycket om det där mamma och jag, hon är mycket verbal och analytisk, och hon kallar det för "den okända faktorn".
Den som behövs för att fungera tillsammans med andra människor och som hon saknar.
Bristen har givit henne många problem genom livet och jag står bara ut med henne korta stunder när jag är utvilad och på topp.
Det finns ingen illvilja i henne alls, men hon kan inte se något över huvud taget ur någon annans perspektiv.
Hon är också mycket intelligent, kvicktänkt, humoristisk och vacker. Som ung såg hon ut som Ingrid Bergman ungefär. Så det har passerat många män. Nu så fyller hon 90 i början på nästa år vilket får omgivningen att skylla hennes märkliga beteende på demens. Men hon är inte dement alls utan har bara slutat att försöka uppföra sig som andra tycker att hon skall göra. Med motiveringen "Jag är ju 90 år så det är nog för sent för mig att hinna ändra mig".
Jag har förlåtit min mamma eftersom att hon faktiskt inte kan bättre. Man kan ju inte kräva av någon att den skall lyckas med sådant som är omöjligt för dem. Hon har alltid ansträngt sig för att göra sitt absolut bästa. Men jag utsätter mig inte längre för hennes oförmågor.
Jag håller umgänget kort så att hon orkar uppföra sig tiden ut. Jag svarar inte i telefon om jag har annat för mig. Ett samtal med henne kräver min fulla koncentration och att jag är utvilad. Jag lyssnar av telefonsvararen så att jag inte missar om det är något akut.
Och med detta långa inlägg så vill jag säga att jag tror visst att din pappa bryr sig om dig på sitt eget sätt. Jag tror också att han inte kan bättre. Jag är övertygad om att det inte är av illvilja utan av oförmåga som han gör som han gör. Och jag tror att du mår bäst av att förlåta och försöka umgås utifrån förutsättningarna. Jag förklarar för min mamma hur det ser ut från mitt perspektiv. Hon säger emot och argumenterar och har sig, det är därför som jag måste vara på topp, men efter ett tag så accepterar hon att det inte är något som hon kan påverka och så kommer vi vidare.
Jag har gått mycket i terapi för att kunna hantera det här.
Nu hoppas jag att du har nytta av min beskrivning.
