Lillasystern
Trådstartare
Egentigen har jag känt på mig länge att det varit på väg, men tjurig som man är biter man ihop och kämpar vidare. I tisdags gick det inte längre, min kropp sa stop. Hjärtklappning, illamående, stickningar i kroppen så jag åkte hem för att vila, tänkte att det går säkert över till nästa dag. Det gjorde det inte, tog mej inte ur sängen på morgonen för jag mådde så dåligt. Tillslut tvingade jag mej upp iaf och lyckades få i mej lite mat och då började det kännas bättre tänkte att det kanske inte är så farligt iaf. Men imorse hade verkligheten kommit ikapp, jag är arg och besviken för att jag har misslyckats. Sover, försöker äta och gråter, är så besviken på mej själv för att det blev såhär. Jag var ju så nära målet, bara några veckor till sen skulle jag åka bort och vila upp mej.
Ni behöver inte läsa eller svara, jag behövde bara skriva av mig.
Ni behöver inte läsa eller svara, jag behövde bara skriva av mig.