Jobb - arbetssökande och etik

[monster1]

Trist människosyn du har, de flesta jag träffar som lever på socialbidrag vill inget annat än att komma ifrån just detta för att själva kunna styra över sina liv. När man lever på socialbidrag kan man inte styra vart eller hur man bor. Alla hyresvärdar tar inte emot personer utan egen inkomst och köpa en bostad går inte heller. Du lever inte i lyx som människor tycks tro utan du har en väldigt begränsad inkomst. Att inte förvärsarbeta gör att du inte kan kontrollera dit liv, ditt liv kontrolleras istället av andra. På samma sätt fungerar det när du är sjuk och lever på sjukpension eller sjukersättning man är låst i en situation och kan inte ta sig därifrån.

Att få bidrag är dessutom inte alls så lätt som du tycks tro, inte heller att få sjukersättning. Det är en hel mängd kriterier som skall uppfyllas och ersättningen kan dras in om man gör något dumt som tex att arbeta.

Att Sverige har mycket sjukfrånvaro beror nog på flera saker, bland annat är vi väldigt dåliga på att rehabillitera och att ta hand om varandra. Sen har vi ett samhälle där det krävs att båda föräldrarna förvärvsarbetar vilket gör att fler är hemma med sjukabarn. Barnen är säkerligen oftare sjuka med iom att de går på dagis och smittar varandra vilket gör att fler föräldrar tar med sig bakterierna till jobbet och sprider dem där. Till detta kan vi tillägga att det i arbetslivet idag inte finns utrymmer för människor med någonform av sjukdomstillstånd fysiskt eller psykiskt. Antingen är man 100% och jobbar 110% eller så får man vara hemma med sjukersättning. Det finns inga direkta mellanting.

Att vårt välfärdssystem fallerar hänger mer ihop med att vi inte betalar tillräckligt mycket i skatt så att vi kan ha ett välfärdssystem.

Själv är jag inne på min 3dje månad av sjukskrivning och har inte fått någon som helst rehabillitering vare sig från sjukvården eller arbetsgivaren och då har jag ändå ett jobb som från början var mitt drömjobb och som jag verkligen skulle vilja bli tillräckligt frisk för att kunna jobba med igen.

 

[No1]

Trist människosyn du har, de flesta jag träffar som lever på socialbidrag vill inget annat än att komma ifrån just detta för att själva kunna styra över sina liv. .

Min människosyn har inget med fakta att göra. Att förneka att Sveriges trygghetssystem är ett direkt hot mot arbetsmoralen hos dem som inte råkar fått arbetsglädje i det genetiska lotteriet är som att påstå att det inte är finns några olikheter mellan människor.

Frågan som redan ställdes innan sjukförsäkringsreformen dvs varför Svenskar är sjukast i världen trots det mest omhuldande samhällssystemet i världen plus en arbetsmiljölag och facklig tradition som gör att svenska arbetsplatser/arbetsgivare toppar listan över de säkraste och mest omvårdande - återstår.
Konstateras kan att svenskar dock inte saknar argument och förklaringar för att fortsatt få klamra sig fast i toppen som ett av världens sjukaste folk. Det går alltid att återkomma till att situationen i Sverige alltid är lite värre än i alla andra länder, att må bra i ett sådant tufft och krävande land som Sverige är inte lätt.

 

[monster1]

Min människosyn har inget med fakta att göra.

Förlåt men det där är verkligen att lämna öppet mål ,jag känner egentligen inte att jag ens behöver kommentera det.

http://www.cifs.dk/scripts/artikel.asp?id=1035&lng=3 Här finns en hel del teorier om varför vi har högre sjukfrånvaro än tex vårt grannland danmark.

"Den större rörligheten på den danska arbetsmarknaden kan även förmodas påverka sjukskrivningstalen på andra sätt. För samtidigt som danska arbetsgivare har lättare att friställa medarbetare innebär det även ett mindre risktagande vid nyanställning. Detta medför att danska arbetstagare ofta har lättare att skaffa sig ett nytt arbete och inte är lika rädda för att bli arbetslösa som svenska arbetstagare. Med andra ord är det i många fall lättare i Danmark att skifta jobb om man inte trivs på en arbetsplats eller bara känner att det är för slitsamt. En arbetshypotes är att detta gör att färre arbetstagare sjukskriver sig i Danmark p g a en ohållbar arbetssituation än på den svenska arbetsmarknaden...

Att arbetsgivarna är fler betyder hårdare konkurrens om arbetskraften i Danmark, trots en formellt sett högre öppen arbetslöshet än i Sverige. Skillnaden understryks av den ständigt pågående danska diskussionen om vad man kan göra för att behålla sina medarbetare, något som i Sverige lite vagt faller under begreppet 'personalomsättning'. Faktum är att det saknas en precis term för danskans fastholdelse av arbetskraft i svenskan...

Till gengäld har Danmark traditionellt haft en betydligt högre arbetslöshet. Och kanske är det så att en viss andel av de som registreras som sjukskrivna i Sverige istället klassas som öppet arbetslösa i den danska statistiken...

Organisationskulturen på danska arbetsplatser ger medarbetare generellt sett större handlingsutrymme än på svenska. Och i flera studier har det påvisats att det finns ett samband mellan ansvar och inflytande i arbetat å ena sidan och trivsel och sjukfrånvaro å den andra. Detta skulle möjligen också kunna förklara en del av skillnaden i sjukfrånvaro mellan Sverige och Danmark (Persson 2003)."

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/hog-svensk-sjukfranvaro-en-myt/

http://www.paula-liukkonen.se/sjukfranvaro.htm

 

[No1]

Förlåt men det där är verkligen att lämna öppet mål ,jag känner egentligen inte att jag ens behöver kommentera det.

En korrekt prioritering från din sida.

Du kan tillbringa veckor till att posta teorier, om det gör att du känner dig mer trygg och stärkt i din uppfattning.
Jag har kontinuerligt tagit del av information i ämnet sedan 1998 och vet vilka faktorer jag hade satt mina årslöner på om det hade gått att spela om det.

 

[monster1]

Du kan tillbringa veckor till att posta teorier, om det gör att du känner dig mer trygg och stärkt i din uppfattning.
Jag har kontinuerligt tagit del av information i ämnet sedan 1998 och vet vilka faktorer jag hade satt mina årslöner på om det hade gått att spela om det.

Hur är din inställning till socioekonomi?

 

[prinsessfeminist]

Jag tror att de flesta vill försörja sig själva och i så stor utsträckning som möjligt undvika beroende. Svårigheten är dock att bryta mönster när människor kanske i generationer hamnat i socialt och ekonomiskt utsatta situationer. Att föreställa sig ett jobb med det ansvar det innebär att komma i tid, samarbeta och så vidare, kan vara svårt om man inte fått förebilder under uppväxtåren.

För dessa individer krävs andra insatser i samhället än att dra ned på socialbidrag.

 

[prinsessfeminist]

@monster1
Tack för intressanta länkar!

Jag intresserade mig särskilt för referensen Persson 2003 (http://www.iff.dk/scripts/artikel.asp?id=918&lng=2).

Att göra jämförelser mellan länder är vanskligt, men jag tror mycket ligger i begreppen ansvar och inflytande. Min erfarenhet av svenska arbetsplatser är att de organisatoriska reglerna hämmar kreativitet och flexibilitet och det skapar frustration och ibland uppgivenhet. Men inte alltid är det organisationen det är fel på, utan man hänvisar till formella regler snarare än att mer pragmatiskt fundera på vad som är enklast.

Att känna att det "är ingen idé" gör att man tappar känslan av ansvarstagande och istället infinner sig en passiv hållning.

Många gånger är vi fostrade till denna inställning och att förändra attityd kan vara svårt. Jag är en person som i mitt yrkesliv efterfrågar ansvar på många sätt. Dels tycker jag om att ta ansvar själv, men jag vill också arbeta med andra ansvarstagande individer som bidrar till utveckling.

Många gånger har jag slagits av hur osäkra en del personer blir när man ser till att alla skall komma med engagemang och ställningstagande. Självförtroendet på detta området är ofta förvånande lågt.

 

[sjoberga]

För dessa individer krävs andra insatser i samhället än att dra ned på socialbidrag.

Fast det är inte det som har diskuterats eller föreslagits, om jag inte missat nåt. Grundfrågan var huruvida man skulle ha rätt till försäkringsersättning även om man vägrade att arbeta, trots att möjligheten finns. Det blir lite som att få försäkring utbetald för handikappersättning för att man inte VILL resa sig och gå, utan hellre sitter i rullstolen.

Socialbidrag ska vara sista utvägen - och där kan egentligen aldrig några sådana begränsningar finnas. Även om man behöver arbeta mycket aktivt med formerna för socialstödet med vissa människor, för att de ska använda medlen till rätt saker.

 

[No1]

Fast det är inte det som har diskuterats eller föreslagits, om jag inte missat nåt. Grundfrågan var huruvida man skulle ha rätt till försäkringsersättning även om man vägrade att arbeta, trots att möjligheten finns. Det blir lite som att få försäkring utbetald för handikappersättning för att man inte VILL resa sig och gå, utan hellre sitter i rullstolen.

Socialbidrag ska vara sista utvägen - och där kan egentligen aldrig några sådana begränsningar finnas. Även om man behöver arbeta mycket aktivt med formerna för socialstödet med vissa människor, för att de ska använda medlen till rätt saker.

Exakt.
Tråden behandlar attityder och inställningar som skapat ett växande problem gällande egenansvar.
Självklart finns det flertal olika förklaringsmodeller varför individer hamnar och fastnar i det här svarta hålet och självklart behövs det flertal olika insatser för att lösa situationen.
Frågan var alltså hur många som hade lockats in på den här passiva sjukliga vägen om den från början inte hade funnits som ett alternativ tack vare den - än så länge existerande - omhändertagande omyndigförvandlande välfärdsapparaten.


I både rehabarbete och olika aktiviteter som ska aktivera/"bota" människor med de grundläggande problem som prinsessfeminist nämnde ingår bla praktik/arbetsträning/arbetsprövning etc
Det råder en generell inställning till att man även ska ha "rätt" att neka och avbryta sådana aktiviteter. Det behöver alltså inte ens handla om något så seriöst som ett riktigt arbete.

För att få människor som fastnat i det här synnerligen kostsamma och nedbrytande tillståndet att börja ta ansvar så krävs krav. Jag får kontinuerligt anledning att fascineras över hur rädda många ansvariga handläggare är för att just ställa krav. Man väljer istället att fokusera på individens rättighet att få må dåligt med den enkla förklaringen att man inte kan ställa krav på den som mår dåligt.

 

[monster1]

Exakt.
Tråden behandlar attityder och inställningar som skapat ett växande problem gällande egenansvar.
Självklart finns det flertal olika förklaringsmodeller varför individer hamnar och fastnar i det här svarta hålet och självklart behövs det flertal olika insatser för att lösa situationen.
Frågan var alltså hur många som hade lockats in på den här passiva sjukliga vägen om den från början inte hade funnits som ett alternativ tack vare den - än så länge existerande - omhändertagande omyndigförvandlande välfärdsapparaten.

I både rehabarbete och olika aktiviteter som ska aktivera/"bota" människor med de grundläggande problem som prinsessfeminist nämnde ingår bla praktik/arbetsträning/arbetsprövning etc
Det råder en generell inställning till att man även ska ha "rätt" att neka och avbryta sådana aktiviteter. Det behöver alltså inte ens handla om något så seriöst som ett riktigt arbete.

För att få människor som fastnat i det här synnerligen kostsamma och nedbrytande tillståndet att börja ta ansvar så krävs krav. Jag får kontinuerligt anledning att fascineras över hur rädda många ansvariga handläggare är för att just ställa krav. Man väljer istället att fokusera på individens rättighet att få må dåligt med den enkla förklaringen att man inte kan ställa krav på den som mår dåligt.

Och vilket tillstånd är det du försöker beskriva? Kronisk arbetsvägran förorsakad av genetisk lättja?

Vad är det för passiv sjuklig väg du skriver om? Är det människor som fastnat i utanförskap du försöker beskriva?

Mår man dåligt gör man det oavsett om man har "rätt till det" eller inte och oavsett om man befinner sig på en arbetsplats eller ej. Man har inte rätt att må dåligt, man har rätt att må bra det är en mänsklig rättighet. Man blir inte sjukskriven för att man har rätt att må dåligt, man är sjukskriven för att man skall läka sig och må så bra man kan.