Jobba bort avundsjuka

[lilstar]

För mig har det hjälpt att tänka att jag är den som har makten över mitt liv och om jag vill att något ska hända så är det bara jag som kan se till att det händer. Då känns mitt liv mer som en serie val som jag gör och jag har mig själv att skylla om jag inte valde det jag egentligen ville. T ex skulle jag gärna vilja lära mig grundläggande aktiehandel men istället har jag valt att lägga tiden och energin på Netflix. Sånt som ärvd rikedom eller oerhörd tur kan jag inte styra över.

 

[Ramona]

Jag kan inte alls glädjas åt andras framgång, utan blir skadeglad när de som (till synes) fullständigt bara surfar genom livet ibland möter något misslyckande.

Men ditt liv blir ju varken bättre eller sämre för att någon annan har det på ett visst sätt, så varför är du missunnsam?

Jag förstår att man blir missunnsam ifall någon som inte alls är lika bra får tex ett jobb man sökt istället för en själv. Eller när man blir lämnad för någon annan av sin partner. Men mitt liv blir ju inte sämre, eller bättre, för att någon annan lever ett mer priviligierat liv.

 

[AraSlei]

Jag är sällan avundsjuk på materiella ting, vilket kanske grundar sig i en privilegierad uppväxt. Däremot kunde jag förr (och ibland smyger det sig in då och då även nu) bli avundsjuk över människors talanger och sätt att hantera situationer. Idag blir jag oftare imponerad och inspirerad, vilket känns som ett betydligt sundare förhållningssätt. Framförallt är det ett mer konstruktivt sätt att se situationen på, eftersom det är enklare att ta efter och lära med det mindsetet.

 

[Lovisaleonora]

När en osedvanligt rövig rövhatt lyckas med något som verkligen känns långsökt brukar jag försöka se det som en utvärderingssituation. Var det bondtur? Ett sällsynt stråk av inspiration/begåvning? Goda kontakter?

Vad kan jag lära mig av detta för att själv kunna ta tillvara framgångsreceptet?

 

[Tokyo]

Jag kan tycka att en viss grad av avundsjuka kan vara sunt. Inte minst tycker jag att man ska vara medveten om privilegium, klassfrågor och inte bara blint acceptera att vissa har det bättre. Värst tycker jag är när någon säger att man inte får vara avundsjuk för att de med mer har gjort sig förtjänta av att ha det så. Farligt påstående då det dels lurar i folk att det är möjligt att bli/få vad som helst bara man jobbar för det, men också att de med mindre då alltså är mindre förtjänta av fina ting... annars hade de ju redan haft dem.

Men jag jobbar också mycket med avund och svartsjuka hos psykologen. Där har jag fått lära mig att dels försöka stanna upp och tänka på varför man känner som man gör. Finns det rimliga belägg för det jag tänker/känner eller är det egentligen något annat som upprör mig, isf vad/varför? Sen har jag också lärt mig att, i den mån jag kan, inte spä på de här känslorna och inte heller skuldbelägga mig själv för dem. Iaf i min erfarenhet så blir känslorna bara värre om jag ältar eller tänker att det är ruttet att känna så, och att jag är dålig som har känslorna, då blir jag liksom bara mer avundsjuk/svartsjuk. Istället försöker jag att bara tänka "Jaha, nu känner vi så. Det är inte farligt, jag är inte dålig, det är bara en känsla".