Jobba bort avundsjuka

[lizzie]

Tror det bottnar i osäkerhet. Att de är rädda för att själva inte längre vara tillräckligt intressanta när du vidgat dina perspektiv.

För det är ju verkligen sjukt att speciellt släktingar uppmanar dig att hålla dig nere. De om några borde uppskatta framstegen inom familjen.

Bra jobbat av dig förövrigt och grattis!

Jag hoppas att du iaf fått stöttning av dina föräldrar.

Ingen stöttning av föräldrarna. Framför allt min mamma var den största motståndaren. Trots att hon under mina grundskoleår tjatade om att jag var tvungen att skaffa mig en utbildning för att bli självständig. Gränsen visade sig dock gå vid gymnasieutbildning .

När jag sedan valde lämna ett fast jobb som läkarsekreterare för att plugga systemvetenskap för 20 år sedan då bröt helvetet lös. Min pappa var då inte längre i livet - han hade förmodligen inte blivit lika upprörd som mamma.

Min mamma var missundsamheten personiferad...

Jag bestämde mig tidigt för att inte bli ett offer utan stå för mina val. Den enda personen som kan påverka hur jag lever och mår - det är jag själv! Det enda jag kan ångra är att jag inte började pluggare tidigare än vad jag gjorde, men det blev bra ändå. Och om jag inte hade jobbat som läkarsekretare en massa år då skulle jag ha missat den erfarenheten jag samlade på mig då .

/Lizzie

 

[Scar]

Ingen stöttning av föräldrarna. Framför allt min mamma var den största motståndaren. Trots att hon under mina grundskoleår tjatade om att jag var tvungen att skaffa mig en utbildning för att bli självständig. Gränsen visade sig dock gå vid gymnasieutbildning .

När jag sedan valde lämna ett fast jobb som läkarsekreterare för att plugga systemvetenskap för 20 år sedan då bröt helvetet lös. Min pappa var då inte längre i livet - han hade förmodligen inte blivit lika upprörd som mamma.

Min mamma var missundsamheten personiferad...

Jag bestämde mig tidigt för att inte bli ett offer utan stå för mina val. Den enda personen som kan påverka hur jag lever och mår - det är jag själv! Det enda jag kan ångra är att jag inte började pluggare tidigare än vad jag gjorde, men det blev bra ändå. Och om jag inte hade jobbat som läkarsekretare en massa år då skulle jag ha missat den erfarenheten jag samlade på mig då .

/Lizzie

Helt rätt gjort!

Jag har verkligen förstå hur en sådan person som din mor tänker. Är det någon form av rädsla för att inte vara behövd?

 

[lizzie]

Helt rätt gjort!

Jag har verkligen förstå hur en sådan person som din mor tänker. Är det någon form av rädsla för att inte vara behövd?

Jag har undrat många gånger hur min mamma funkade, men inte kommit till någon klarhet . Stötta sina barn har inte varit mina föräldrar melodi, nä man skulle härdas genom att tryckas ner i största möjligaste mån. Nu är jag född i början av 60-talet så hur man såg på barn var ju annorlunda mot hur det är idag. Dock har jag inte haft någon trevlig barndom, men jag är äldst av 3 systrar och vi har lite olika syn på saker ting. Framför allt så behandlade våra föräldrar oss olika så det finns förklaring till får olika syn. Jag flyttade hemifrån vid 16-års ålder och skaffade mig andra vuxna förebilder - det har nog varit min räddning här i livet .

Min mellansyster har tyvärr ärvt mammas missunnsamhet och så är hon inte direkt nöjd med livet heller och det är alltid någon annans fel att det inte blir som hon tänkt sig .

/Lizzie

 

[sjoberga]

Jag blir aldrig avundsjuk.
Jag har funderat mycket på varför det är så och diskuterat det med vänner.
Några orsaker som vi tror spelar in är:
Jag är lättroad. Det behövs inte mycket alls för att jag skall hitta något som jag tycker är kul att hålla på med.
Jag är nöjd i stunden. Om jag sitter bekvämt, det är bra på TV/utsikten är bra och jag har något gott att äta, så är livet perfekt. Funkar bra när jag kör buss och då har jag dessutom sällskap.
Jag är ingen tävlingsmänniska så hur det ser ut för andra spelar mig ingen roll.

Huvudet på spiken. Hur andra lever sitt liv och vad de har och inte har, är ganska ointressant för mitt liv. Både nu och hur adelsmän hade det på 1400-talet, i ungefär samma utsträckning.

(Nu är jag tävlingsmänniska men inte ”vinnarskalle” , tävling och mätning är roligt i stunden och jag kan försöka vinna till 100% men när resultatet är klart - inte minsta sur över hur det det blev.)

Vi är nog lurade och naiva som blir lyckliga av så lite. Samtidigt ska man vara medveten om sitt privilegium...

 

[Milosari]

Huvudet på spiken. Hur andra lever sitt liv och vad de har och inte har, är ganska ointressant för mitt liv. Både nu och hur adelsmän hade det på 1400-talet, i ungefär samma utsträckning.

(Nu är jag tävlingsmänniska men inte ”vinnarskalle” , tävling och mätning är roligt i stunden och jag kan försöka vinna till 100% men när resultatet är klart - inte minsta sur över hur det det blev.)

Vi är nog lurade och naiva som blir lyckliga av så lite. Samtidigt ska man vara medveten om sitt privilegium...

Jag är extremt mycket tävlingsmänniska men alltså det är ju ingen tävling det här. Det är ju inte så att den som har flest prylar när hen dör vinner. Man kan ju inte heller påverka precis allt utan ibland blir det lite som det blir. Det är bara att acceptera.

 

[lizzie]

Jag tycker också att man kan göra skillnad på avundsjuka och missunnsamhet.

Avundsjuka kan faktiskt vara en drivkraft - typ "kan hen - så kan jag".

Missunnsamhet - att inte kunna glädjas för andras framgång - det är något man behöver jobba med. Om inte annat för sin egen del.

/Lizzie

 

[Aliide]

Hur ska man jobba med sig själv när man lätt blir avundsjuk?

Jag lever ett tämligen privilegierat liv så borde vara tacksam. Men vi har en del personer i bekantskapskretsen som lever ett synnerligen priviligierat liv. De köper/gör precis vad de önskar och ger sina barn möjligheter som vi inte kan matcha alls. Nu pratar vi i stort sett gräddan av Sverige och vi har alltså det synnerligen gott ställt själva, men i jämförelse...

Jag växte upp under väldigt enkla förhållanden där mycket avundsjuka frodades bland ”alla”. Vet inte om det har präglat mig?

Jag kan inte alls glädjas åt andras framgång, utan blir skadeglad när de som (till synes) fullständigt bara surfar genom livet ibland möter något misslyckande.

Jag tycker själv att avundsjuka och skadeglädje är en fula egenskaper och inser också att världen ser ut som den gör och den enda som kan ändra sig är jag. Men hur gör man?

Ändå lustigt hur olika man kan vara!

Jag har levt med en otroligt fattig mamma, hon hade problem med spriten och ensamstående med tre barn. Jag fick aldrig några dyra presenter, ärvde alltid kläder efter min 5 år äldre moster och lyx var Stinas örtkyckling.

Hos mig finns inte ett uns av avundsjuka eller missunnsamhet. Jag blir uppriktigt glad när människor lever gott och mår bra. Det kan komma någon tår eller två när en person skrapar triss i TV osv. Jag tror anledning är mycket hur man väljer att fokusera; fokusera på vad man har istället för vad man inte har. Glädjas åt att jag har mat på bordet, pengar på sparkontot, världens bästa vänner och sambo, ett jobb jag trivs på med bra kollegor, möjligheter att resa utomlands ett par gånger per år, psykiskt välmående och en frisk kropp.

Ska jag istället fokusera på allt jag inte får/fått/kan få så kommer eländet aldrig ta slut. Det finns alltid någon som tjänar mer, som har ett finare hus, snyggare tänder, bättre hy osv. Den spiralen skulle med andra ord aldrig ta slut!

Jag tror att människor som är avundsjuka i grunden är förbannat missnöjda över något i sitt egna liv. Det finns en bitterhet över människor som besitter just den här egenskapen. Så ändra på något i ditt liv, byt inriktning, skapa en ny väg till något annat och försök hitta något som gör dig förbannat nöjd med ditt egna liv och dina bedrifter. Speciellt med tanke på att vi alla har totalt olika bagage och förutsättningar i livet; det är liksom bara så det är

 

[tuaphua]

Jag tror också det där vad man fokuserar på kan styra ev avundsjuka och än mer missunnsamhet.

Jag brukar alltid försöka fokusera på vad jag har och inte vad jag inte har.
Jag tycker det är extremt nyttigt att ta del av andras liv, känslor etc. Det finns ju folk som har så otroligt mkt tuffare liv än de flesta av oss har/haft. Och det säger jag som har mycket skador, hälsoproblem, kroniskt svåra sömnbesvär och varit långtidssjukskriven. Och som också haft svåra besvär med psykisk ohälsa efter stora trauman i uppväxten.
Och på samma vis kommer det ju alltid vara folk som har det bättre.

Jag har många år jobbat stenhårt för vad jag vill ha. Om andra har det jag vill nå så inspirerar det mig till att kämpa på. Och i många fall kan man med den inspirationen få lite fler ideer för att nå dit.
Som jag ser det får man för att ta sig dit man vill jobba både med att uppskatta sitt liv och att jobba för att nå vissa mål.
Sätter man rimliga mål och betar av dem tycker jag man känner sig rätt nöjd med vad man åstadkommer.

Jag tror de flesta kan känna: "Åh, det där hade jag velat göra/ha/känna/uppleva" etc någon gång. Och det är ju inget fel. Men att fasta i de känslorna eller vara missunnsam blir ju väldigt icke-konstruktivt. Om man använder känslan som bränsle i kampen att nå sina mål kan det ju vara en bra morot.

När jag växte upp hade jag en nära släkting som fick cancer. Trots att hon led så fruktansvärt så klagade hon aldrig. Och hon fortsatte sprida positiv energi runt sig och lyfte andra. Hur hon hanterade allt har format mig väldigt. Och gjort att jag jobbar hårt för positivt förhållningssätt.

 

[Lovisaleonora]

Avundsjuka kan faktiskt vara en drivkraft - typ "kan hen - så kan jag".

Fast nä, jag tycker inte det är en bra drivkraft. En drivkraft ska grundas i något positivt, att använda negativa känslor som drivkraft mynnar inte i ut i något friskt.

Allmänt: Jag brukar fundera på vad som är motsatsen, och hur jag kommer dit istället. Synonymlexikonet säger att generös är motsatsen till avundsjuk.

 

[gulan]

Hur ska man jobba med sig själv när man lätt blir avundsjuk?
QUOTE]
Man börjar jobba på sin självkänsla. Man lägger ner Instagram och FB. Och som någon föreslog i tråden- ägna sig åt personlig utveckling. Det är ändå otroligt modigt av dig att tala öppet om en negativ sida hos dig.

 

[parellikusken]

Jag har blivit avundsjuk sista åren då jag varit sjukskriven till och från. Jag kan inte göra det jag vill göra.
Andra får stipendier, får utställningar, publicitet i media osv. Medan jag står och stampar på samma ställe i min depression.
Nu vet jag ju varför jag inte lyckas med det dom lyckas med, jag är ju sjuk.
Men avundsjukan är svår att ta sig ur, trots att jag vet varför.
Men ja, jag unnar dom det så går på deras utställningar, säger grattis till stipendier osv. Försöker att inte låta avundsjukan styra mig.

 

[lizzie]

Fast nä, jag tycker inte det är en bra drivkraft. En drivkraft ska grundas i något positivt, att använda negativa känslor som drivkraft mynnar inte i ut i något friskt.

Det var så jag menade med att avundsjuka kan vara en drivkraft. Att det faktiskt kan vara en positiv drivkraft för att man blir inspirerad över att ta itu med att jobba mot ett specifikt mål.

Är det negativa känslor så handlar det i många gånger om missunnsamhet. Det är många som tror att de är avundsjuka när de i själva verket är missunnsamma.

Sedan betyder det inte att man inte ska behöva jobba med sig själv om man ständigt går runt och blir avundsjuk på andra i sin omgivning.

/Lizzie

 

[Lupino]

Tack för alla bra synpunkter och tankar!

 

[Philosophia]

Ändå lustigt hur olika man kan vara!

Jag har levt med en otroligt fattig mamma, hon hade problem med spriten och ensamstående med tre barn. Jag fick aldrig några dyra presenter, ärvde alltid kläder efter min 5 år äldre moster och lyx var Stinas örtkyckling.

Hos mig finns inte ett uns av avundsjuka eller missunnsamhet. Jag blir uppriktigt glad när människor lever gott och mår bra. Det kan komma någon tår eller två när en person skrapar triss i TV osv. Jag tror anledning är mycket hur man väljer att fokusera; fokusera på vad man har istället för vad man inte har. Glädjas åt att jag har mat på bordet, pengar på sparkontot, världens bästa vänner och sambo, ett jobb jag trivs på med bra kollegor, möjligheter att resa utomlands ett par gånger per år, psykiskt välmående och en frisk kropp.

Ska jag istället fokusera på allt jag inte får/fått/kan få så kommer eländet aldrig ta slut. Det finns alltid någon som tjänar mer, som har ett finare hus, snyggare tänder, bättre hy osv. Den spiralen skulle med andra ord aldrig ta slut!

Jag tror att människor som är avundsjuka i grunden är förbannat missnöjda över något i sitt egna liv. Det finns en bitterhet över människor som besitter just den här egenskapen. Så ändra på något i ditt liv, byt inriktning, skapa en ny väg till något annat och försök hitta något som gör dig förbannat nöjd med ditt egna liv och dina bedrifter. Speciellt med tanke på att vi alla har totalt olika bagage och förutsättningar i livet; det är liksom bara så det är

Jag hade kunnat skriva något liknande ( även detta med Stinas örtkyckling!) och jag är väldigt glad (inte stolt, utan snarare lättad) över att kunna känna glädje över andras framgångar.

Framförallt är glad över att aldrig ha känt sådan avundsjuka som jag t.ex har sett hos min pappa. Dock gör det mig lite ledsen att se att ju bättre det går för mig i livet desto mer tycks han förakta mig.

 

[hastflicka]

Nar jag var riktigt ung var jag ofta avundsjuk pa andra som lyckades battre an mig, kunde mer an mig, eller hade mer cool "stuff" an mig. Jag visade det tydligen ganska tydligt for en tjej nagra ar aldre an mig och hon tog upp det oppet "in my face".

Det var da jag larde mig att om man oppet sager att man ar avundsjuk sa forsvinner skamkanslan och plotsligt ar det inte sa farligt. Efter det talar jag om for personen jag kanner mig avundsjuk pa att jag gor det och varfor ... och jag ar aldrig avundsjuk langre.
Visst, jag kan onska att jag hade nagot nagon annan har, eller kunde vara med om nagot nagon annan varit med om, men da man talar om for personen sa kanns det inte mer an nar man tittar pa en bild pa drombilen, huset, platsen och onskar att man kunde ha det/vara dar, men jag ar aldrig avundsjuk.

 

[Voeux]

Jag har upptäckt att jag kan bli missunnsam när det går bra för, och skadeglad när det går mindre bra för, skrytiga personer. Det är så töntigt men jag kan inte hjälpa det

 

[Inte_Ung]

Avundsjuka kan faktiskt vara en drivkraft - typ "kan hen - så kan jag".

Det kallar jag inspiration.

 

[cirkus]

Jag har upptäckt att jag kan bli missunnsam när det går bra för, och skadeglad när det går mindre bra för, skrytiga personer. Det är så töntigt men jag kan inte hjälpa det

Inte så klädsamt men jag är också sån.
Normalt missunnar jag inte nån saker eller blir skadeglad, men just med personer som skryter så blir jag ffa skadeglad om det inte går så bra för dom

 

[Dorinda]

Jag lyssnade på Niklas Adalberths sommarprat. Han kommer från enkla förhållanden och är ju nu stenrik(en av klarnas grundare), jag tyckte den var bra!
Jag har inga stora problem med avundsjuka, men den fick mig lite att tänka till, klart värt tiden att lyssna på!

 

[athena_arabians]

Ändå lustigt hur olika man kan vara!

Jag har levt med en otroligt fattig mamma, hon hade problem med spriten och ensamstående med tre barn. Jag fick aldrig några dyra presenter, ärvde alltid kläder efter min 5 år äldre moster och lyx var Stinas örtkyckling.

Hos mig finns inte ett uns av avundsjuka eller missunnsamhet. Jag blir uppriktigt glad när människor lever gott och mår bra. Det kan komma någon tår eller två när en person skrapar triss i TV osv. Jag tror anledning är mycket hur man väljer att fokusera; fokusera på vad man har istället för vad man inte har. Glädjas åt att jag har mat på bordet, pengar på sparkontot, världens bästa vänner och sambo, ett jobb jag trivs på med bra kollegor, möjligheter att resa utomlands ett par gånger per år, psykiskt välmående och en frisk kropp.

Ska jag istället fokusera på allt jag inte får/fått/kan få så kommer eländet aldrig ta slut. Det finns alltid någon som tjänar mer, som har ett finare hus, snyggare tänder, bättre hy osv. Den spiralen skulle med andra ord aldrig ta slut!

Jag tror att människor som är avundsjuka i grunden är förbannat missnöjda över något i sitt egna liv. Det finns en bitterhet över människor som besitter just den här egenskapen. Så ändra på något i ditt liv, byt inriktning, skapa en ny väg till något annat och försök hitta något som gör dig förbannat nöjd med ditt egna liv och dina bedrifter. Speciellt med tanke på att vi alla har totalt olika bagage och förutsättningar i livet; det är liksom bara så det är

Känner igen mig i mycket av ovanstående

Jag kommer inte från någon familj med pengar men har aldrig ansett mig fattig (vilket min uppväxt till viss del var om vi ska titta på de reda pengar mina föräldrar hade). Mina föräldrar älskade mig, uppmuntrade mina intressen och SÅG verkligen mig. Det anser iaf jag vara en rik uppväxt. Att det sedan var lite tunt med utlandssemestrar odyl är en annan femma.

Den mest harmoniska och lyckliga människa jag känt var min far. Han kom från byns fattigaste familj, var oäkting och började jobba hos slaktaren när han var 12 år, det fanns inte pengar till mer skola än så. Han visste exakt var hans plats i tillvaron var och stressade aldrig. Aldrig att han uttryckte avundsjuka (och då var han ändå vän till några rätt rika och berömda personer) eller att han ville ha något utöver det han hade. Han var nöjd med sin tillvaro helt enkelt och kunde utan förbehåll glädjas åt andras framgångar. Jag försöker ta efter honom även om jag inte alltid lyckas.