Jag kan tycka att en viss grad av avundsjuka kan vara sunt. Inte minst tycker jag att man ska vara medveten om privilegium, klassfrågor och inte bara blint acceptera att vissa har det bättre. Värst tycker jag är när någon säger att man inte får vara avundsjuk för att de med mer har gjort sig förtjänta av att ha det så. Farligt påstående då det dels lurar i folk att det är möjligt att bli/få vad som helst bara man jobbar för det, men också att de med mindre då alltså är mindre förtjänta av fina ting... annars hade de ju redan haft dem.
Men jag jobbar också mycket med avund och svartsjuka hos psykologen. Där har jag fått lära mig att dels försöka stanna upp och tänka på varför man känner som man gör. Finns det rimliga belägg för det jag tänker/känner eller är det egentligen något annat som upprör mig, isf vad/varför? Sen har jag också lärt mig att, i den mån jag kan, inte spä på de här känslorna och inte heller skuldbelägga mig själv för dem. Iaf i min erfarenhet så blir känslorna bara värre om jag ältar eller tänker att det är ruttet att känna så, och att jag är dålig som har känslorna, då blir jag liksom bara mer avundsjuk/svartsjuk. Istället försöker jag att bara tänka "Jaha, nu känner vi så. Det är inte farligt, jag är inte dålig, det är bara en känsla".