Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Vad får dig att tro att jag inte vet skillnaden? Förutom att alla sjukdomar, inklusive olyckor där man bryter ett ben osv är mer eller mindre psykosomatiska.Det är skillnad på det fysiska och det psykiska.
Så är inte praktiken. Du måste göra en sväng i äldrevården, en sväng på sjukhus. Vi hade bara 6 veckor praktik men det kan de ju ha ändrat.
Min sambo har läst den utbildningen två år. Han jobbar med de idag och vart runt på olika avdelningar inom psyk. Han säger att de är tufft och man måste kunna släppa jobbet när du kliver ut genom dörren och går hem. Hans mamma är rätt svårt psykiskt sjuk därför läste han till skötare för att kunna förstå henne bättreSer nu att det finns någon utbildning som heter typ "Skötare psykiatrisk vård". Är det bättre att gå den? Samtidigt så går jag undersköterska så kan jag väl förmodligen arbeta inom ett bredare område om jag inte skulle ha jobb inom psykiatrin?
Tycker det låter som en utmärkt idé.Jaa, som rubriken lyder..
Jag har ju haft ett år av depression/ångest och blivit inlagd på psyk flera gånger under den här tiden. Jag mår nu bra igen och har funderat lite på vad man ska göra med livet. Söker jobb som en idiot, över hela Sverige, men har nu kommit underfund med att jag jättegärna skulle vilja plugga Vård och Omsorg med psykiatriskt inriktning. Missade tyvärr (hate myself) att ansöka så att jag ev kunde börja redan nu under januari. Så förhoppningsvis kan jag börja till hösten 2015.
Anledningen till att jag vill jobba inom just det är pga mkt psykiska sjukdomar och självmord i släkten. Är alltså rätt insatt och har upplevt det själv och vill därför kunna hjälpa andra i samma sits.
Meen... Så kom jag på - är det en omöjlighet att få arbete inom detta då man själv har lidit av ett ganska taskigt mentalt tillstånd under längre tid?? Man kanske anses som olämplig, att det kan hända igen el nåt..? De lär ju kunna kolla upp en ganska lätt i journalerna.. Men de kanske de inte får?
Aa, jag vet inte. Någon som tror eller vet något? =)
När man söker arbete inom psykiatrin är det standard att man får frågan om man själv har erfarenhet från psykiatrin tidigare (även som patient då). De har ingen rätt till journaler men det är viktigt att svara ärligt när man söker jobb.
Det är komplicerat att arbeta inom ett vårdområde som berör en starkt personligen. Jag har fått goda råd att undvika det (inte gällande psyk utan annan sjd i familjen) vilket jag har upplevt som klokt. Risken är att man får lägga extra mycket energi på att vara professionell och att det blir belastande. Empati och egna erfarenheter kan komma till bättre nytta inom vården inom ett annat område.
När det gäller psykiatri är det extra svårt, just därför att patienter ofta är extra sårbara. Det finns mkt duktiga personer som arbetar inom psyk och själva varit sjuka men det är en svår balansgång som kan medföra svårigheter. Arbetet ställer stora krav på stabilitet och stresstålighet. Vid ett eventuellt återinsjuknande blir det en jobbig situation att kanske söka vård där man själv jobbar och träffar patienter.
Klart att även personal inom vården kan bli sjuka och att det också kan medföra värdefulla erfarenheter. Jag skulle rekommendera dig att fundera på vårdutbildning inom ett mindre personligt område
Jag är specialistutbildad undersköterska med inriktning på socialt behandlingsarbete som är en blandning mellan pedagogik och psykiatri. Under min utbildningstid hade vi praktik inom hemtjänsten och inom det område vi valde som specialitet, så du kommer tyvärr inte enbart få vara inom psykiatrin, då de flesta utbildningar till undersköterska kräver en praktikplats med omvårdnad, då oftast i samband med kursen "Vård- & omsorgsarbete 1."
När du skriver att du vill arbete inom psykiatri, vad är det du syftar på då? En psykiatrisk avdelning på sjukhuset, sluten vård, gruppboende? Även jag har mått väldigt psykiskt dåligt under många år men mår idag bra och lider inte längre av det som hänt mig, men det tar mer än vad man tror att arbeta inom psykiatrin, trots att man mår bra.
Tidigare har jag arbetat med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och det tog enormt mycket då du dagligen måste hålla rutiner, sätta regler och gränser samt ha dagliga bråk med dina boende, vilket var allt ifrån till att de rymt, hamnat hos polisen, vägrade ta sin medicin till att de lagt smutsiga underkläder i köket. Efter varje arbetspass var jag helt slut och däckade för det mesta på soffan, men även om jag aldrig började må psykiskt dåligt pga mitt jobb tog det så pass att jag valde att byta fält när mitt senaste vikariat gick ut.
Idag arbetar jag med fysiska funktionsnedsättningar på ett gruppboende, vilket innebär väldigt mycket omvårdnad, något jag aldrig velat arbeta med. Dock är detta det mest fantastiska jobb jag haft och trivs något så enormt! Mina arbetsdagar är stressiga och krävande men jag är aldrig trött och slut när jag kommer hem utan känner mitt arbetspass har varit givande och stimulerande.
Försöker inte övertala dig till att byta arbetsfält, men uteslut inte omvårdnad när du väl är färdigutbildad.Prova att söka jobb inom hemtjänsten nu innan utbildningen, det ger en bra grund att stå på och bra erfarenheter.
Hojta till om det är något mer du undrar.![]()
Ja, när jag var inlagd en gång var det en kille där inlagd som hade jobbat på precis den avdelningen. Jag kan helt klart förstå hur du (och vissa andra i den här tråden) tänker och jag tar helt klart till mig det, men jag känner lite så att det verkligen är något jag vill och att jag i alla fall vill ge det en chans. Funkar det inte så funkar det inte, men jag TROR ändå att jag skulle klara av det. Ibland får man ta lite risker här i livet =)
Funkar det inte så funkar det inte, men jag TROR ändå att jag skulle klara av det. Ibland får man ta lite risker här i livet =)
Jag förstår inte riktigt? Du tycks hålla med de i tråden som skrivit att man måste bearbeta sin egen historia först för att det ska vara aktuellt att jobba inom psykiatrin? Men samtidigt verkar du väldigt gung-ho på att komma igång med utbildningen och verkligen sikta på yrket?
Att du mår bra nu (om du gör det?) är inte detsamma som att du bearbetat och fått distans till dina egna problem. Kanske du kan sikta på att göra det först, och sedan fatta beslut om psykvården är något för dig att jobba i?
Jag tror inte att folk generellt menar att du skulle sitta och säga "jag vet hur det känns". Det flera skriver om är att man lätt kan triggas av olika saker.Jag tycker att jag har bearbetat de flesta av mina problem, det som ev skulle behöva jobbas mer på finns det fortfarande tid att "fixa". Sen finns det som sagt inga garantier, och visst kan jag kanske få en dipp igen - det kan jag ju inte veta. Utbildningen är ju som sagt 1½ år, eller som behandlingsassistent 2 år. Och jag kommer ändå inte kunna börja studera förrän om 1 år som det ser ut. Jag är ändå 27, detta är något jag verkligen vill, och jag ser ingen anledning till att vänta.
Till alla: Givetvis kommer jag inte att sitta och dra mina egna snyfthistorier till patienter, eller sitta och säga att "jag vet hur det känns" - för som någon sa - man kan aldrig veta hur någon annan känner det även om man kan ha förståelse för situationen (oavsett om man varit i liknande sits själv eller INTE). Sen är ju utbildningen och praktiken till just för att man ska LÄRA sig - lära sig hur man sköter yrket på ett professionellt sätt, hur man bemöter olika personer i olika situationer osv.
Som sagt, jag förstår hur somliga tänker, men jag känner ändå att det är något jag kommer kunna ha en professionell hållning till. Sen kan jag ju inte VETA om jag själv kommer tycka att det är för jobbigt att jobba med i det långa loppet eller hur det kommer att påverka mig - men det kan ju ingen veta, inte de som aldrig ens varit i närheten av att ha varit i samma sits heller.
Som sagt det finns ju många som jobbar med missbruk som själva varit missbrukare, folk som jobbar med ätstörningar som själva haft ätstörningar etc. Tänker lite att varför skulle det inte funka för mig? MEN, som jag skrev tidigare - funkar det inte så funkar det inte (självklart inte på patienters bekostnad, men om yrket inte klaffar med mig personligen), och då vet jag det men då har jag i alla fall försökt. Om jag inte försöker tror jag att detta kommer gnaga i mig resten av livet, "varför gav jag det inte en chans".