Jag håller helt med dig, och det som har skrivits gällande ansvarsbiten tidigare i tråden. Men, med det sagt, så hade jag ändå undvikit det. Jag har varit hans partner i en sån här situation (två gånger) och vare sig hon vill det eller inte så blir hon ju en del av min sorg. Även om enbart han hade ett ansvar gentemot mig, så är hon ju fortfarande en del av min sorg och vad jag behövt bearbeta efteråt. Vad jag grubblat och hulkat över. Personligen hade jag inte velat vara den personen i någon annans liv. Nåväl, om det inte var kärlek då, och det var det faktiskt för en av dem. De är gifta nu så den smärtan som jag gick igenom då får väl ses som sekundär i sammanhanget. Men jag skulle inte lättvindigt kasta mig in i relationer med upptagna män, att bli bedragen själv gav mig lite nya perspektiv på det där, och som sagt vill jag inte vara en del av någon annans sorg om jag har möjligheten att undvika det.
Sedan så behöver det ju inte vara så att en har missat att vårda sin relation för att man blir bedragen. Jag tyckte jag vårdade mina väldigt väl. Lite för väl, eftersom det var så uppenbart att jag hade starkare känslor för min partner än vad han hade för mig så gjorde jag precis allt för att vara perfekt på alla sätt och vis, och få honom att tycka det också. Men det hjälpte icke tyvärr eftersom hans hjärta (och reproduktionsorgan) var någon annanstans redan.
Så med det sagt, TS, jag hade tagit det lite chill och se om det lägger sig. Om det inte gör det så kan du ju fundera på om och i så fall hur du kan agera på det. Men väg det också mot ditt jobb, eftersom ni inte kan ha en relation där någon av er är överordnad.
