B
Blixtra
Idag har vi varit på öppnaförskolan. Min grabb är 3år och där fanns två treåringar till (alla grabbar). De två killarna går på samma dagis och min kille har jag hemma (har en liten till och är föräldrarledig).
De lekte och busade bland kuddarna, när en av dem säger till sonen att han inte får vara med dem och leka. Min son drog sig undan med en gång och började leka med något annat i ett annat rum.
I bilen på väg hem frågade jag om han haft roligt och om det var kul att träffa de andra två. Då sa han att "nej det var inte trevligt att träffa dem och de sa att jag inte fick vara med". Jag svarade lite inpulsivt att " du förstår att det inte var du som gjort något fel, att de var de andra som gjort fel".
Men det kändes inte som rätt sak att säga. Jag vill inte heller göra en affär av det, för det händer ju hela tiden.
Så istället sa jag att "man vill inte alltid leka med alla, det vill ju inte du heller, ibland vill inte du att lillebror ska vara med". Dett höll han helt med mig om!
Men jag såg ju att han blev ledsen när det hände, och som den lille något inåtvända och känsliga kille han faktiskt är ibland (han kan vara en totalt vild buse också
), så funderade han över händelsen.
Nu ska han också börja på dagis till hösten, och han kommer säkert att uppleva detta igen och igen. Han kommer att vara 4år när han börjar och det kommer att vara redan starka grupperingar som han ska in i och lära sig.
Hur kan man på bästa sätt tackla sådant här, vad är "rätt" att säga och hur hjälper man dem på bästa sätt att bli sociala och "starka" utan att bli "offer"!
Jag tycker att det är så jobbigt, man vill ju sina barn det bästa, men jag vill inte göra honom björntjänster, verkligheten är tuff allra helst för barnen!!
De lekte och busade bland kuddarna, när en av dem säger till sonen att han inte får vara med dem och leka. Min son drog sig undan med en gång och började leka med något annat i ett annat rum.
I bilen på väg hem frågade jag om han haft roligt och om det var kul att träffa de andra två. Då sa han att "nej det var inte trevligt att träffa dem och de sa att jag inte fick vara med". Jag svarade lite inpulsivt att " du förstår att det inte var du som gjort något fel, att de var de andra som gjort fel".
Men det kändes inte som rätt sak att säga. Jag vill inte heller göra en affär av det, för det händer ju hela tiden.
Så istället sa jag att "man vill inte alltid leka med alla, det vill ju inte du heller, ibland vill inte du att lillebror ska vara med". Dett höll han helt med mig om!
Men jag såg ju att han blev ledsen när det hände, och som den lille något inåtvända och känsliga kille han faktiskt är ibland (han kan vara en totalt vild buse också
Nu ska han också börja på dagis till hösten, och han kommer säkert att uppleva detta igen och igen. Han kommer att vara 4år när han börjar och det kommer att vara redan starka grupperingar som han ska in i och lära sig.
Hur kan man på bästa sätt tackla sådant här, vad är "rätt" att säga och hur hjälper man dem på bästa sätt att bli sociala och "starka" utan att bli "offer"!
Jag tycker att det är så jobbigt, man vill ju sina barn det bästa, men jag vill inte göra honom björntjänster, verkligheten är tuff allra helst för barnen!!