Kan någon förklara för mig...

[Bison]

Inne i stan hälsade man givetvis inte på folk man inte kände, det hade ju tagit sin lilla tid. Däremot här i vår lilla förort kan folk ibland hälsa bara för att man går förbi varandra på gatan. Sjukt ovant. ”Hej fellow neighbour”, typ

Så är det här där jag bor. Är du ute och går, oavsett om det är inne i samhället eller utanför så hälsar man på de man möter
Det har jag inga problem med, det går på rutin.

 

[Ceta]

Förr när jag flyttade till Sthlm så brukade massor med folk hälsa på mig, även taxichaufförer när de körde förbi. En helt okänd skakade hand med mig på Stureplan och såg jättebesviken ut när vi presenterade oss, jag måste varit väldigt lik någon för även en del kändisar hälsade på mig, som Robban Broberg och Adam Alsing.

Jag vet fortfarande inte vem de trodde jag var.

Du får skapa en tråd med massa bilder så vi får spekulera

 

[Mia_R]

Du får skapa en tråd med massa bilder så vi får spekulera

Aldrig i livet! Jag har inga offentliga foton på mig.

 

[Ceta]

Aldrig i livet! Jag har inga offentliga foton på mig.

Full förståelse för dig! Men blir väldigt nyfiken på vem du är lik Du får fråga nästa person om det händer igen!

 

[Mia_R]

Full förståelse för dig! Men blir väldigt nyfiken på vem du är lik Du får fråga nästa person om det händer igen!

Haha, nu är jag en gammal tant. Då såg jag ut som tjejerna i Simple irresistible med Robert Palmer. Kan inte kopiera in länken från YT.

 

[MJLee]

Haha, nu är jag en gammal tant. Då såg jag ut som tjejerna i Simple irresistible med Robert Palmer. Kan inte kopiera in länken från YT.

Du får lägga upp en bild på dig som katt via chatgpt

 

[Mia_R]

Du får lägga upp en bild på dig som katt via chatgpt

Jag kan lägga upp en bild på Wilma.

 

[Nota]

I går var jag på ett valborgsfirande där jag såg 2 bekanta genom ridningen. Ingen av dessa säger hej till mig och undviker ögonkontakt när vi möts. Gäller överallt och inte bara på valborg. En av dessa bor dessutom på mitt område och har bilen parkerad bredvid min, så vi möts ofta på parkeringen men hon säger aldrig hej.

Detta händer även med personer jag jobbat med eller som jag är bekant med på annat sätt. Jag blir så ledsen varje gång det händer. Jag har ju inte gjort de här personerna något och jag förstår inte varför det är så här. De verkar tycka att jag är annorlunda och säger därför inte hej.

Ja du folk är knepiga, jag har en granne som aldrig hälsar och hennes barn hälsar inte heller men dom ska komma hit och tigga godis på haloween och påsk

Men överlag tror jag bara det handlar om att folk är osäkra och tycker det är pinsamt att hälsa.

 

[Nota]

Åh va skönt att det inte bara är jag som gör så

Det är nog halva Sverige som gör så skulle jag tro.

 

[Nota]

Förr när jag flyttade till Sthlm så brukade massor med folk hälsa på mig, även taxichaufförer när de körde förbi. En helt okänd skakade hand med mig på Stureplan och såg jättebesviken ut när vi presenterade oss, jag måste varit väldigt lik någon för även en del kändisar hälsade på mig, som Robban Broberg och Adam Alsing.

Jag vet fortfarande inte vem de trodde jag var.

Du får göra en sökning , vilken kändis är jag lik

 

[tuaphua]

I går var jag på ett valborgsfirande där jag såg 2 bekanta genom ridningen. Ingen av dessa säger hej till mig och undviker ögonkontakt när vi möts. Gäller överallt och inte bara på valborg. En av dessa bor dessutom på mitt område och har bilen parkerad bredvid min, så vi möts ofta på parkeringen men hon säger aldrig hej.

Detta händer även med personer jag jobbat med eller som jag är bekant med på annat sätt. Jag blir så ledsen varje gång det händer. Jag har ju inte gjort de här personerna något och jag förstår inte varför det är så här. De verkar tycka att jag är annorlunda och säger därför inte hej.

Jag tänker också att det kan vara alla möjliga skäl till att folk inte hejar.

Jag är extrovert och brukar hälsa på och prata med folk.
I ett stall jag stod i var det en kvinna som jag stötte på och pratade med ibland. Hon verkade rätt avig först och jag trodde hon ogillade mig. Men det visade sig att hon var ansiktsblind och hade svårt att placera mig. Senare lärde hon sig min röst etc och kände igen mig. Hon berättade att hon skämts så för detta och hela livet kallats korkad etc för att hon inte mindes folk. Därför vågade hon inte prata med folk och undvek alla.

En vän till mig och jag var ute på krogen. Hon deppade ihop för att hon tyckte ingen tog kontakt med henne och alla bara uppmärksammade mig. Hon tyckte att hon måste vara så konstig, ful och tråkig och jag motsatsen. Tills jag sa att det garanterat inte var därför och bad henne kolla i spegeln, rummet hade spegelväggar, och hon möttes av en så sur min i sitt eget ansikte. Hon var helt omedveten om vad hon utstrålade. Vem vågar/vill söka kontakt med någon som ser sur ut liksom? Med mer neutralt uttryck eller rent av lite öppet och leende betedde sig folk annorlunda mot henne.

Att le och nicka eller heja tycker inte jag är någon överträdelse som skadar andra liksom. Vill de inte hälsa så slipper de väl. Men ofta är det ju bara så att någon behöver bryta isen.

 

[Badger]

I går var jag på ett valborgsfirande där jag såg 2 bekanta genom ridningen. Ingen av dessa säger hej till mig och undviker ögonkontakt när vi möts. Gäller överallt och inte bara på valborg. En av dessa bor dessutom på mitt område och har bilen parkerad bredvid min, så vi möts ofta på parkeringen men hon säger aldrig hej.

Detta händer även med personer jag jobbat med eller som jag är bekant med på annat sätt. Jag blir så ledsen varje gång det händer. Jag har ju inte gjort de här personerna något och jag förstår inte varför det är så här. De verkar tycka att jag är annorlunda och säger därför inte hej.

Det kan ju vara någon oerhört disträ med kass ansiktsigenkänning. Kanske skulle jag frågat?

Jag kan också fega om att hälsa först, för tänk om personen inte vill "känna mig" eller ngt annat fånigt. Har hamnat i en sådan ganska nyligen då jag inte ens vet om han undvek mig eller tyckte jag var knasig som inte hälsade när jag faktiskt rent av försökte. (nu undviker jag honom helt för säkerhets skull )

 

[enough]

När jag var yngre brukade jag säga "jag och den här personen har råkat hamna i ett ohejläge."
Ju fler gånger man råkar på varann utan att heja, desto svårare blir det att göra det, och desto mer försöker man låtsas som att man inte ser varann.

Har själv dåligt självförtroende vad gäller mitt ansiktsminne och även när jag känner igen folk tänker jag ofta "jag kanske bara ser fel, det är nog nån annan", och så vågar jag inte hälsa om inte den andra tydligt hälsar först.

 

[Sel]

När jag var yngre brukade jag säga "jag och den här personen har råkat hamna i ett ohejläge."
Ju fler gånger man råkar på varann utan att heja, desto svårare blir det att göra det, och desto mer försöker man låtsas som att man inte ser varann.

Har själv dåligt självförtroende vad gäller mitt ansiktsminne och även när jag känner igen folk tänker jag ofta "jag kanske bara ser fel, det är nog nån annan", och så vågar jag inte hälsa om inte den andra tydligt hälsar först.

Som när man glömmer vad någon heter och sedan, vips, har det gått flera år och det är för sent för att fråga om... så man hoppas att någon annan ska kalla dem vid namn så man hör istället.

 

[tanten]

Jag tänker också att det kan vara alla möjliga skäl till att folk inte hejar.

Jag är extrovert och brukar hälsa på och prata med folk.
I ett stall jag stod i var det en kvinna som jag stötte på och pratade med ibland. Hon verkade rätt avig först och jag trodde hon ogillade mig. Men det visade sig att hon var ansiktsblind och hade svårt att placera mig. Senare lärde hon sig min röst etc och kände igen mig. Hon berättade att hon skämts så för detta och hela livet kallats korkad etc för att hon inte mindes folk. Därför vågade hon inte prata med folk och undvek alla.

En vän till mig och jag var ute på krogen. Hon deppade ihop för att hon tyckte ingen tog kontakt med henne och alla bara uppmärksammade mig. Hon tyckte att hon måste vara så konstig, ful och tråkig och jag motsatsen. Tills jag sa att det garanterat inte var därför och bad henne kolla i spegeln, rummet hade spegelväggar, och hon möttes av en så sur min i sitt eget ansikte. Hon var helt omedveten om vad hon utstrålade. Vem vågar/vill söka kontakt med någon som ser sur ut liksom? Med mer neutralt uttryck eller rent av lite öppet och leende betedde sig folk annorlunda mot henne.

Att le och nicka eller heja tycker inte jag är någon överträdelse som skadar andra liksom. Vill de inte hälsa så slipper de väl. Men ofta är det ju bara så att någon behöver bryta isen.

Jag kan prata med fullkomligt okända om vi krockar i vid mjölkkylen t.ex. Bara trevligt.

Å andra sidan går jag inte fram till bekanta bara sådär för att prata. Till skillnad från en vän. Hon är en halvt offentlig persom med höga poster i samhället. Hon går glädjestrålande fram till bekanta personer för att hälsa och prata lite.

Det skulle jag aldrig göra. Jag undrar vad folk skulle tänka. Och vem vill prata med mig liksom.
Vilket å andra sidan gjort att jag beskyllts för att vara högdragen och sur.
Det är inte lätt att vara människa.

 

[Roheryn]

Det skulle kunna vara jag... till skillnad från många här har jag väldigt lätt för att känna igen ansikten - och jag har bra minne så kopplar också för det allra mesta ihop ansiktet med namn och all annan information jag någonsin haft om personen ifråga, vilket kan vara rätt mycket. Och jag minns det även om det var 1984 vi sågs senast... Väldigt många människor tycker detta är lite creepy (eller inte så lite...), som om jag medvetet gick in för att samla information eller stalka dem, vilket givetvis inte är fallet. Men i alla fall - jag har upptäckt att det är bäst att tona ner den här förmågan lite. Därtill är jag introvert, så även om jag inte har något emot personen jag möter och absolut skulle kunna säga hej, så vill jag absolut inte stanna och småprata. Och jag har alldeles för många gånger hamnat i situationen att jag känner igen någon som inte känner igen mig och det blivit obekvämt, så jag håller mig gärna i min egen bubbla när jag är ute på stan eller i folksamlingar. Och hälsar därmed inte gärna och kan också gå omvägar för att slippa hälsa. Hemma på landet hälsar jag dock på alla jag möter - det kanske händer en av tio hundpromenader och en av tjugo ridturer att jag möter någon (även här kan jag dock undvika att rida eller gå åt ett visst håll om "pratsamma grannen" är ute - han pratar också så mycket dialekt att jag har svårt att förstå vad han säger, så det blir dubbelt eller trippelt jobbigt att prata med honom trots att han är vänligheten själv!)

 

[Hoarfrost]

Jag har också svårt att känna igen folk utanför sammanhanget de "ska vara i". Min mamma har satt sig framför mig på tunnelbanan och det var inte förrän hon suttit där i 10 sekunder och stirrat på mig och till slut vinkade lite och jag blev irriterad för vem sjutton är den här tokan? som jag fattade att det var hon
Jag känner mest igen folk på klädstil, figur, hår, men framförallt rörelsemönster.

Dessutom har jag en förmåga att "zona ut" när jag pysslar med saker för mig själv och det inte finns några som helst krav på mig att vara social eller att jag förväntar mig att se någon jag känner. Till exempel om jag parkerar bilen hemma och sen ska gå in och skala potatis är liksom hjärnan inställd på det och står då plötsligt en kollega utanför bilen (om jag nu känner igen hen där öht) kommer jag bli jätteförvirrad och kanske välja att inte säga hej bara för att jag är helt perplex över att personen är på fel plats. Hade dock självklart sagt hej om hen sagt hej.

Eller om jag är på väg hem från jobbet och lyssnar på en podd och ser en kollega på tunnelbanan. Jag kommer bli perplex, sedan tänka "naaeej, jag orkar inte interagera nu!?!" (introvert) och undvika personen för att få "vara ifred". Även med kollegor jag verkligen gillar. Det är bara det att jag inte vill interagera just då och är orolig att ett "hej" kommer bli långdraget, hen är på väg åt samma håll och vill prata etc...
Men! Skulle kollegan i en sån situation se mig och heja och sedan vara på väg åt samma håll och vilja prata hade jag inte otrevligt bett hen lämna mig ifred utan förmodligen glatt pratat med personen och tyckt det var lite kul. Min hjärna är konstig på så vis.

Men. Hade jag vetat att en bekant från stallet hade parkering brevid min bil och vi träffats där vid parkeringen hade jag definitivt sagt hej. Om inte personen aldrig sa hej tillbaka, då hade jag slutat heja.

 

[Bison]

Som när man glömmer vad någon heter och sedan, vips, har det gått flera år och det är för sent för att fråga om... så man hoppas att någon annan ska kalla dem vid namn så man hör istället.

Eller inte ens veta vad de heter från början
Jag har flera kollegor på andra avdelningar jag pratar med nästan varje dag, har ingen aning om vad de heter
Känns lite sent att fråga efter tre år

 

[Hermelin]

Nej jag säger inte hej, de ignorerar mig innan.

Testa! Vad händer om du hälsar först?

 

[EmmaBovary]

Jag hälsar aldrig först och tillhör typen som försöker gömma mig om jag ser någon jag känner i affären
Inte för att jag ogillar dem, jag är bara extremt introvert och tycker det är skitjobbigt att hälsa och småprata är ren ågren.

Åh, härligt med fler som är som jag, haha. Har förvisso inga problem med småprat som sådant, men jag pallar inte att behöva göra det spontant och oväntat i en stressig miljö.