Kan ni hjälpa mig att förstå en känsla?

[MCP]

Hmm...jag tror inte det är så svårt att få en sådan person och sådana känslor att verka trovärdiga, det är bara beroende på vilken infallsvinkel man tar.
Är det däremot tänkt att man dessutom ska sympatisera med och ha förståelse för varför personen reagerar som den gör, så blir det ju genast lite svårare.

 

[Tass]

Ja det är väl väldigt individuellt - jag har inte alls svårt att relatera till en känsla av att vara dålig. Sen kanske jag inte agerar på den, men att vara en DÅLIG MÄNNISKA är ungefär det värsta jag kan tänka mig att vara så det skulle krascha min världsbild ett tag och det är skitjobbigt. För mig är det nästan alltid (omedvetet) viktigt(ast) att vara bra, duktig osv om jag inte tänker efter och hanterar känslor innan dom spinner iväg - så att/när någon annan framkallar sådana känslor hos mig krävs det en hel del hanterande av detta. Och jag har liksom jobbat aktivt med att hantera känslor av misslyckande i flera år, så jag har kommit en bit på vägen - men hade jag inte gjort det hade känslorna kunnat ta över helt och jag hade agerat på dessa om skammen att vara dålig och otillräcklig hade upplevts ohanterliga.

Det jag blir nyfiken på här är - vad ÄR en dålig människa?
Dvs vad lägger man i det begreppet? (givetvis olika för alla)

 

[Tass]

Men det förutsätter ju att man innan dess tror att det är för att man är så BRA som ens partner vill vara ihop med en. Är inte det en konstig tanke?

Det här påminner mig om hur min kompis man reagerade när hon till sist lämnade honom. Han blev helt paff. Han var så nöjd med sig själv att han tagit för givet att de skulle vara tillsammans alltid. Alla vi andra hade sett det komma de senaste tio åren, men inte han.
Med en lite mer sansad självkänsla så hade han kanske varit mer uppmärksam och mindre ego, och separationen hade aldrig behövt hända. För det var ju inte så han ville ha det.

 

[Tass]

Lyssnade på en dialog hos frisören häromdagen.
Att inte kunna lämna för barnens skull...för att de måste bo i hus...annars blev de typ misshandlade. Det var synd om dem om de inte fick bo i hus...lägenhet var under deras värdighet. Typ.

Det där har jag sett så många gånger.

 

[Killaloe]

Det jag blir nyfiken på här är - vad ÄR en dålig människa?
Dvs vad lägger man i det begreppet? (givetvis olika för alla)

I mitt fall är det känslan av att inte vara omtyckt som drar igång att jag är dålig och otillräcklig - jag var inre tillräckligt snäll, duktig, rolig, omtänksam, generös osv. Dock ska jag poängtera att jag är såhär kategorisk mot mig själv men inte andra - jag har liksom inga nyanser i sättet att se på mig själv när känslorna spinner. Andra personer dömer jag inte alls på det sättet eller kategoriserar, utan termerna av att vara BRA/DÅLIG gäller mest mig själv och är känslostyrda utifrån hur jag uppfattar att jag når upp till mina ideal, hur andra bemöter mig och vad jag tror andra tycker om mig.

 

[Tass]

Jag tänker att det som gör att det inte känns trovärdigt är just att det är så vansinnigt viktigt att relationen håller. Fattar man inte det, eller inte förmår identifiera sig med det, då blir det obegripligt och därmed svårt att tro på.

Jag tänker nog att det är där utmaningen ligger. Fattar man det där, fattar man ilskan. Det är inte ilskan som är konstig, det är det som föregår den som är konstigt.

Jävligt sant. Det är väl själva konceptet jag inte vill ta in. Bra tänkt.

Det som gör det lite svårt att spåna är att vi inte vet hur den person är som du har tänkt ut. För motivet beror ju helt på hur just den personen funkar. Jag tänker mig en person som inte vill tappa ansiktet, som byggt sitt liv på sin position och som inte vill "sjunka".

Alla har något i sig som de värderar högre än annat, det blir då en känslig punkt om det händer någonting där. Dvs om jag bygger mitt liv på att jag är en snäll människa så gör det ont att upptäcka att jag gjort något elakt. En annan kanske föraktar snällhet, men lägger högt värde på att se sig själv som en person med en god position på arbetsmarknaden, och blir därför helt knäckt när jobbet förändras och man inte längre duger. Etc etc

 

[Petruska]

I mitt fall är det känslan av att inte vara omtyckt som drar igång att jag är dålig och otillräcklig - jag var inre tillräckligt snäll, duktig, rolig, omtänksam, generös osv. Dock ska jag poängtera att jag är såhär kategorisk mot mig själv men inte andra - jag har liksom inga nyanser i sättet att se på mig själv när känslorna spinner. Andra personer dömer jag inte alls på det sättet eller kategoriserar, utan termerna av att vara BRA/DÅLIG gäller mest mig själv och är känslostyrda utifrån hur jag uppfattar att jag når upp till mina ideal, hur andra bemöter mig och vad jag tror andra tycker om mig.

Ja, jag förstår så klart känslan, och känner igen den. Det är nog egentligen mest termerna - och skalan - BRA/DÅLIG som inte alls känns som jag. Jag skulle använda andra ord - just nu oklart vilka - för att beskriva vad jag iofs tror är närbesläktat.

(Att så tydligt analysera mig själv i termer av hur duktig, omtyckt osv jag är, skulle jag nog till och med ha svårt att ens tillåta mig. Jag skulle snabbt dölja sådant i andra ord eller sublimera känslorna till andra, för att slippa komma på mig med att göra något sådant. )

 

[Killaloe]

(Att så tydligt analysera mig själv i termer av hur duktig, omtyckt osv jag är, skulle jag nog till och med ha svårt att ens tillåta mig. Jag skulle snabbt dölja sådant i andra ord eller sublimera känslorna till andra, för att slippa komma på mig med att göra något sådant. )

Ja det är ju varken särskilt trevligt, charmigt eller konstruktivt att dra iväg i sådana analyser. Snarare väldigt jobbigt för det är ju alltid någon som inte dyrkar marken jag går på

Men i mitt fall handlar det här med BRA/DÅLIG mycket om dålig självkänsla, väldigt mycket principer både i familjen och från mig själv (att vara en bra medmänniska har liksom alltid varit typ viktigast av allt genom hela min uppväxt) samt att jag, pga dålig självkänsla/dåligt självförtroende måste ha ett ”facit” att jämföra mig och mitt agerande mot för att veta om jag gör rätt och presterar. (Ja, jag går till psykolog )

 

[Petruska]

Ja det är ju varken särskilt trevligt, charmigt eller konstruktivt att dra iväg i sådana analyser. Snarare väldigt jobbigt för det är ju alltid någon som inte dyrkar marken jag går på

Men i mitt fall handlar det här med BRA/DÅLIG mycket om dålig självkänsla, väldigt mycket principer både i familjen och från mig själv (att vara en bra medmänniska har liksom alltid varit typ viktigast av allt genom hela min uppväxt) samt att jag, pga dålig självkänsla/dåligt självförtroende måste ha ett ”facit” att jämföra mig och mitt agerande mot för att veta om jag gör rätt och presterar. (Ja, jag går till psykolog )

Ja, jag förstår allt det där. Jag tror i stort sett att mitt starka motstånd mot att tänka i just de termerna, handlar om samma sorts saker. Det är helt enkelt inte ett "fint" analyssätt där jag kommer från.

De flesta känslor går ju att klä i ganska olika ord, och även om jag inte brukar tänka att JAG är bra/dålig, så är jag mycket medveten om vilka GESTALTNINGAR av mig som är bra/dåliga.

 

[tanten]

Ja, jag förstår allt det där. Jag tror i stort sett att mitt starka motstånd mot att tänka i just de termerna, handlar om samma sorts saker. Det är helt enkelt inte ett "fint" analyssätt där jag kommer från.

De flesta känslor går ju att klä i ganska olika ord, och även om jag inte brukar tänka att JAG är bra/dålig, så är jag mycket medveten om vilka GESTALTNINGAR av mig som är bra/dåliga.

Oj.
Beundransvärt. Tyder på en rätt grundmurad självkänsla.

Nog tror jag att de flesta runt mig faktiskt tänker i termer om att de är olika bra eller dåliga? Inte att olika delar av ens person är olika "bra" utan att man just är en sämre eller bättre sort. Och att det varierar över tid.

 

[Squie]

Jag spinner vidare på vad @Tass nämnde om att tappa ansiktet. Jag tänker att det där med en fasad är viktigt för många idag, ett stabilt/fint/eftersträvansvärt förhållande att visa upp för omvärlden med myskvällar, drinkar på stan eller aktiva parsemestrar. Även om förhållandet i sig inte är så fantastiskt, så försvinner ju möjligheten till fasaden om relationen tar slut. Om något går förlorat pga att fasaden inte finns där, kanske det kan frambringa tillräckligt med ilska för att väcka ett hämndbegär (för det var väl det du ville åt?)?

Ja...o lägg där till statusen att få bo på en fin adress...

 

[Sleepy]

I mitt fall är det känslan av att inte vara omtyckt som drar igång att jag är dålig och otillräcklig - jag var inre tillräckligt snäll, duktig, rolig, omtänksam, generös osv.

Det är inte hälsosamt att vara alltför beroende av andras gillande. Det är ju de facto omöjligt att tillfredsställa alla omkring sig. Bättre att lägga ribban själv på en rimlig nivå för vem en vill vara och stå trygg i det sen.

 

[tanten]

Det är inte hälsosamt att vara alltför beroende av andras gillande. Det är ju de facto omöjligt att tillfredsställa alla omkring sig. Bättre att lägga ribban själv på en rimlig nivå för vem en vill vara och stå trygg i det sen.

Och hur åstadkommer man det?
Många av oss är våra egna största mobbare. Dvs vi ställer krav på oss själva vi inte skulle ställa på andra.

 

[Miran]

Det som gör det lite svårt att spåna är att vi inte vet hur den person är som du har tänkt ut. För motivet beror ju helt på hur just den personen funkar. Jag tänker mig en person som inte vill tappa ansiktet, som byggt sitt liv på sin position och som inte vill "sjunka".

Det är medvetet från min sida, jag vill inte snäva in det för mycket utan hellre låta tankar, funderingar och fria fantasier flyta fritt.

Skulle jag t.ex skriva att det handlade om en kvinna i den och den åldern som har varit med om ditt och datt - då hamnar man lätt i tankeklichéer som bara hämmar kreativiteten.

Det kan poppa upp tankar som går att använda i helt andra sammanhang också (alltså som en liten detalj i en kommande person).

Jag tänker ju hela tiden, analyserar och funderar över både mig själv och personer i olika faser av hittapåande. Ibland blir det lite ensamt och ibland är det härligt att få lite oväntad input av någon annan. Det finns ju inga rätta svar, liksom. Bara tankar som flyter.

 

[Killaloe]

Det är inte hälsosamt att vara alltför beroende av andras gillande. Det är ju de facto omöjligt att tillfredsställa alla omkring sig. Bättre att lägga ribban själv på en rimlig nivå för vem en vill vara och stå trygg i det sen.

Ja jo, jag skriver ju att jag vet om ser och går till psykolog (och har gjort så i flera år så det tankesättet jag beskriver tittar fram ibland men oftast inte eftersom jag numera har fått verktygen att förhålla mig till känslorna och tankarna utan att reagera och agera omedelbart på känslorna )

 

[Sleepy]

Och hur åstadkommer man det?
Många av oss är våra egna största mobbare. Dvs vi ställer krav på oss själva vi inte skulle ställa på andra.

Det finns ju mycket att läsa om personlig utveckling, det finns även proffshjälp av olika slag för den som så vill.

Grunden är nog att ha sina värderingar som bas, att ge sig själv bekräftelse istället för att jaga andras, att lära känna sig själv, sina möjligheter och begränsningar och att hitta good enough.

 

[Miran]

Ja jo, jag skriver ju att jag vet om ser och går till psykolog (och har gjort så i flera år så det tankesättet jag beskriver tittar fram ibland men oftast inte eftersom jag numera har fått verktygen att förhålla mig till känslorna och tankarna utan att reagera och agera omedelbart på känslorna )

Men alltså, det är ju så himla intressant hur människor fungerar.

Jag är också osunt beroende av att duga. Kämpar med att inte platta till mig för att passa in. Dock är jag ganska förtjust i mig själv.

 

[Sleepy]

Ja jo, jag skriver ju att jag vet om ser och går till psykolog

Ja jag såg det, det var mer en generell reflektion. Glad för din skull att du fått bra verktyg.

 

[Brandgul]

Hmm...jag tror inte det är så svårt att få en sådan person och sådana känslor att verka trovärdiga, det är bara beroende på vilken infallsvinkel man tar.
Är det däremot tänkt att man dessutom ska sympatisera med och ha förståelse för varför personen reagerar som den gör, så blir det ju genast lite svårare.

Hon studsar säkert upp varenda morgon med ett jävla leende och fixar frukost åt honom. (Själv har jag dåligt morgonhumör och ligger kvar i sängen med täcket över huvudet)

Sen lagar hon en fantastisk middag åt honom på några gamla rester och själv bara hatar jag att stå i det köket.

Och sen sitter de där och skrattar och umgås med hans gräsliga släktingar för hon är så fantastisk på att konversera. Och tålmodig.

Fan jag tror de skrattar och är lyckliga hela tiden.

Själv är jag sur och trött just nu.

 

[Sleepy]

Men alltså, det är ju så himla intressant hur människor fungerar.

Jag är också osunt beroende av att duga. Kämpar med att inte platta till mig för att passa in. Dock är jag ganska förtjust i mig själv.

Det är intressant. Vilket härligt jobb du har.