Kan vi prata om mobbning?

[godisklubba]

Eller favoriten "de är nog KÄRA i dig!" Så många idiotiska ursäkter de vuxna kunde komma med.

Ja! Tex när killarna tafsade på tjejernas bröst/rumpor och lärarna bara "de är nog KÄRA i er, det är därför de håller på". So what? Det är inte mer okej för det!

Eller en annan favorit "men killar ÄR såna!". Nej! Killar behöver inte vara såna. Men någon vuxen, tex en lärare, måste sätta ner foten.

 

[Happimess]

Mobbad - ja. Mycket glåpord, kränkningar, elaka kommentarer, under flera år. Aldrig något fysiskt. Både av klasskamrater i "periferin" och men också av de som skulle klassas som mina vänner. Det mesta fokuserade på mitt utseende. Vilket känns helt jävla obegripligt i efterhand, för när jag ser mig själv på kort från den tiden ser jag en helt normal, ganska söt tjej som eventuellt bär på ett kilo eller två för mycket. Alltså, inte för att övervikt NÅGONSIN är en anledning för att bli mobbad men jag kan inte ens förstå var mobbarna fick sin "bensin" ifrån, om ni förstår vad jag menar.

Det har ju definitivt gjort att jag är mindre bekväm i min egen kropp än önskat och att jag har fått kämpa extremt mycket för att känna egenvärde och omsorg för min egen kropp. Har historik med ätstörningar, självskadebeteende och sexuella utsvävningar som jag definitivt kan se är ett resultat av det skadade egenvärdet som definitivt är ett resultat av mobbningen, så att säga.

Det pågick under mellan- och högstadie och tog slut för att klassens splittrades och jag började gymnasiet. På skolavslutningen i nian gav gympaläraren mig en kram och viskade "hejdå, jag hoppas det blir bättre för dig nu" i mitt öra, och jag blev verkligen helt lamslagen av både outhärdlig ilska och sorg. Det innebar att gympaläraren, som inte på långa vägar var en av de lärare jag hade mest eller bäst kontakt med, förstod vad som pågick. Och om han förstod, så förstod de andra lärarna. Och ingen ingrep någonsin.

Well, många terapitimmar senare är jag en i allmänhetens ögon normalfungerade person i samhället.

 

[clusia]

Har du personliga erfarenheter?
Har du blivit mobbad?
Har du mobbat?
Vad startade det hela?
Hur tog det slut?
Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?

Jag gick från att ha vänner under hela skolgången till att en dag i gymnasiet inte ha någon. Jag vet inte vad som startade det hela men jag antar att det berodde på att jag inte festade med samma personer som alla andra utan hade andra vänner utanför skolan + idrottade å hög nivå. Jag minns exakt när jag insåg att jag inte bara var den som var över utan att alla faktiskt undvek mig.
Jag slutade gå till skolan, mina föräldrar pressade mig till varför, kontaktade skolan och inom loppet av några veckor hade jag fått byta klass.

Jag var med och frös ut en tjej under högstadiet. Hon har udda och luktade äckligt och mer än så krävdes tyvärr inte. Jag tycker skolan hanterade det pinsamt dåligt. Vi hade ingen mobbning på skolan lät det när klasserna röstade fram de populäraste tjejerna som kamratstödjare. Inte en enda gång togs det upp att vi hade stora problem i våran klass.

Jag tror inte man kan klumpa ihop människor och tro att de kan lösa sociala strukturer och sammanhang själva. Tror det behöver läggas mer tid på att få ihop gruppen (obs, inget jävla förnedrande team building), mer närvaro från lärarna och större självinsikt i när det inte fungerar.

Min enda superpower är att jag vägrar acceptera att någon blir utanför på min arbetsplats. Jag tar upp saker direkt med högre ledningar när jag anser att någon blir illa behandlad.

 

[FrökenM]

Har du personliga erfarenheter?
Tyvärr, ja.
Har du blivit mobbad?
Jag blev mobbad under hela min grundskoletid. Hade oturen att hamna i en klass där jag blev hackekycklingen. Antingen så mobbade man mig, eller så stod man bredvid och såg på. Var allt ifrån glåpord, utfrysning, skitsnack, påhopp mot min familj och skadegörelse. Var nog ett rätt bra mobboffer för även i stallet fortsatte det, trots att människorna där inte hade något som helst att göra med min skolgång.
Har du mobbat?
Nej
Vad startade det hela?
Har egentligen ingen aning. Antar att jag alltid varit lite udda, haft kort stubin och givit mobbarna den reaktion de varit ute efter.
Hur tog det slut?
Slut kommer det egentligen aldrig vara, för ärren kommer aldrig blekna. Så som jag blev behandlad under den tiden har påverkat och ändrat mig som person. Jag har jättesvårt att se gott i folk och min hjärna omvandlar större delen av alla komplimanger och beröm till något negativt. Jag har uselt självförtroende och ställer alltid jättehöga krav på mig själv. Har inga barndomsvänner, utan alla jag umgås är mina nuvarande kursare och två personer jag lärde känna i stallet under mina sena tonår. Men själva mobbningen tog slut den dag jag slutade nian och gick ut ifrån klassrummet efter skolavslutningen utan att säga ett ord för att sen aldrig någonsin igen prata med någon av de jag spenderade 10 år med.
Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?
Har tyvärr inget vettigt att tillägga här annat än att föräldrar måste ta mer ansvar för sina barns handlingar och vara öppna för att ta emot det lärare och andra föräldrar har att säga. Sen skulle jag nog kunna tillägga att en anmälan till skolinspektionen sätter lite eld i baken på skolledningar...

 

[daymint]

Inga superpowers tyvärr.

Men jag har men för livet. Jag litar inte på andra, jag bär på en fruktansvärd svartsjuka som av och till är förlamande (som jag fått lägga mängder med tid på för att försöka få under kontroll) samt en konstant känsla av att vara osynlig.

Känner igen mig väldigt väl i detta. Mobbad från mellanstadiet upp i högstadiet, delvis även i gymnasiet.

 

[Halcyon]

Eller favoriten "de är nog KÄRA i dig!" Så många idiotiska ursäkter de vuxna kunde komma med.

eller varför inte dessa "Det är bara igonera" , "Ge dom inte uppmärksamhet"
Hade det funkat hade åtminstone "bara" varit utfryst

 

[pepp]

Har du personliga erfarenheter?
Har du blivit mobbad?
Har du mobbat?
Vad startade det hela?
Hur tog det slut?
Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?

Ja helt enkelt, allt ovan och att annat och allt däremellan!

Mvh Miks

Jag har blivit mobbad för min röst, det tog inte slut förrän högstadiet tog slut och jag slapp mobbarna.
Det sitter kvar än idag, då jag inte vill träffa eller prata med nya människor pga rösten, eller prata i telefon

 

[Amha]

Eller favoriten "de är nog KÄRA i dig!" Så många idiotiska ursäkter de vuxna kunde komma med.

Eller "hon har det ju så jobbigt hemma, hon har bara äldre bröder" som jag fick höra ;p

 

[Voeux]

Har du blivit mobbad?
Ja, men kanske på ett annorlunda sätt än hur man tänker sig att mobbing går till.

Har du mobbat?
Inte medvetet, men jag tror mig ha haft mobbade personer i min närhet och felat på att agera.

Vad startade det hela?
En våldtäkt.

Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?
Byta miljö.

Hur har din upplevelse påverkat dig i vuxen ålder? Vilka ärr bär du med dig och vilka superpowers fick du?
Absolut, jag blev pryd och ganska sexuellt hämmad många år. Att anses som intelligent och ha hög integritet blev viktigt för mig som ung vuxen. Det slog åt andra hållet i slutet av 20-års åldern när jag insåg att jag inte behövde upprätthålla någon charad längre utan kunde slappna av. Jag upplever inte att jag har varken ärr eller superpowers kvar, det är ganska bearbetat och färdigt.

 

[Miks]

Tack till alla er som svarat i tråden. Det är vidrigt att läsa om era erfarenheter. Lite stärker det att se att ni lever, förvisso ärrade många av er, men ni lever. Det ger mig lite hopp.

Jag är förälder till ett barn som just nu utsätts för mobbning. Han vill inte längre leva

Vi kämpar med allt vi har för att få det att sluta. Jag pratar med skolan flera gånger varje vecka, vi har veckovisa möten med BUP, de har möten med skolan samt att vi föräldrar har en vuxenstödjare hos BUP. Jag har ringt föräldrarna till de barnen som varit elakast och som jag fått tag i kontaktuppgifter till.

Sonen har bytt skola en gång. Då upphörde mobbningen. Tyvärr mixar den nya skolan klasser varje år och i 5:an hamnade sonen med flickan som mobbat honom i förra skolan och så satte allt igång igen.

Vi upplever skolan som långsamma, icke proaktiva och att de slår ifrån sig.

Ny klassfördelning inför 6:an planeras just nu och vi önskar inflytande i processen.

Denna veckan har jag hittills ägnat 5,5h på skolmöte, BUP samtal och mejlskrivande. Vi föräldrar sliter ut oss. Barnet gråter.

Superpower, ja jag har blivit en hejare på att ringa runt till föräldrar vars barn beter sig som smådjävular. Tur jag inte är konflikträdd.

Mvh Miks

 

[Ninnurur]

Tack till alla er som svarat i tråden. Det är vidrigt att läsa om era erfarenheter. Lite stärker det att se att ni lever, förvisso ärrade många av er, men ni lever. Det ger mig lite hopp.

Jag är förälder till ett barn som just nu utsätts för mobbning. Han vill inte längre leva

Vi kämpar med allt vi har för att få det att sluta. Jag pratar med skolan flera gånger varje vecka, vi har veckovisa möten med BUP, de har möten med skolan samt att vi föräldrar har en vuxenstödjare hos BUP. Jag har ringt föräldrarna till de barnen som varit elakast och som jag fått tag i kontaktuppgifter till.

Sonen har bytt skola en gång. Då upphörde mobbningen. Tyvärr mixar den nya skolan klasser varje år och i 5:an hamnade sonen med flickan som mobbat honom i förra skolan och så satte allt igång igen.

Vi upplever skolan som långsamma, icke proaktiva och att de slår ifrån sig.

Ny klassfördelning inför 6:an planeras just nu och vi önskar inflytande i processen.

Denna veckan har jag hittills ägnat 5,5h på skolmöte, BUP samtal och mejlskrivande. Vi föräldrar sliter ut oss. Barnet gråter.

Superpower, ja jag har blivit en hejare på att ringa runt till föräldrar vars barn beter sig som smådjävular. Tur jag inte är konflikträdd.

Mvh Miks

Polisanmäl barnen som mobbar. Och kontakta skolstyrelsen om det inte görs tillräckligt från dem.

 

[Hittarinte]

Min superpower blev en fasad av känslokyla och en förmåga att snabbt vända och gå istället för att stanna och försöka bygga en relation. Jag vill inte påtvinga någon mitt sällskap. Vem skulle vilja vara med eller titta på mig. Bättre att gå direkt än att bli skrattad åt. Så nej, ingen bra superkraft. Och ja, jag är vid 50+ singel utan hopp om förändring.

Byt skola, flytta!!

 

[Ninnurur]

Min superpower blev en fasad av känslokyla och en förmåga att snabbt vända och gå istället för att stanna och försöka bygga en relation. Jag vill inte påtvinga någon mitt sällskap. Vem skulle vilja vara med eller titta på mig. Bättre att gå direkt än att bli skrattad åt. Så nej, ingen bra superkraft. Och ja, jag är vid 50+ singel utan hopp om förändring.

Byt skola, flytta!!

Nej, mobbaren ska flyttas bort och straffas. INTE den utsatta!

 

[Hittarinte]

Nej, mobbaren ska flyttas bort och straffas. INTE den utsatta!

Hur får du det att hända?

 

[Ninnurur]

Hur får du det att hända?

Man anmäler och lever satan som förälder tills det sker. Det är skolans ansvar att flytta på antagonisten och agera!

 

[Elo]

Man anmäler och lever satan som förälder tills det sker. Det är skolans ansvar att flytta på antagonisten och agera!

Alltså, jag håller med om att en utsättande elev är den som bör behöva flytta.

Men

Hur gör man när det inte finns några andra skolor som vill ta emot?
Om det är ett "gäng" som utsätter, hur många elever flyttar man? (sett till min skolgång hade man fått flytta halva skolan, typ).
Tyvärr, med sociala medier osv har skolan också fått ta en hel del av det som eleverna gör på fritiden, i vilket skolan kan hjälpa men inte har någon egentlig 'makt' eller prerogativ att göra något. Ska man flytta elever utifrån att de skickar snaps till varandra? De behöver ju inte ens gå på samma skola från början.

Till TS: du gör ett enormt jobb. Ett bra jobb (om än tråkigt att det skall behövas). Ditt barn hittar säkert stöd i att saker görs (i alla fall en känsla av att det inte är barnets fel att mobbingen händer). Jag hoppas för er alla att hjulen i skolan börjar snurra fortare, eller i alla fall mer effektivt, så att ditt barn kan få komma ur detta helvete.

 

[Ninnurur]

Alltså, jag håller med om att en utsättande elev är den som bör behöva flytta.

Men

Hur gör man när det inte finns några andra skolor som vill ta emot?
Om det är ett "gäng" som utsätter, hur många elever flyttar man? (sett till min skolgång hade man fått flytta halva skolan, typ).
Tyvärr, med sociala medier osv har skolan också fått ta en hel del av det som eleverna gör på fritiden, i vilket skolan kan hjälpa men inte har någon egentlig 'makt' eller prerogativ att göra något. Ska man flytta elever utifrån att de skickar snaps till varandra? De behöver ju inte ens gå på samma skola från början.

Till TS: du gör ett enormt jobb. Ett bra jobb (om än tråkigt att det skall behövas). Ditt barn hittar säkert stöd i att saker görs (i alla fall en känsla av att det inte är barnets fel att mobbingen händer). Jag hoppas för er alla att hjulen i skolan börjar snurra fortare, eller i alla fall mer effektivt, så att ditt barn kan få komma ur detta helvete.

Det är upp till skolan och kommunen att lösa. De får väl pendla till en annan skola. Eller vara kvar med en enorm nolltolerans där de straffas varje gång de gör något dumt.

 

[Elo]

Det är upp till skolan och kommunen att lösa. De får väl pendla till en annan skola. Eller vara kvar med en enorm nolltolerans där de straffas varje gång de gör något dumt.

Igen. Det är inte så lätt. Det finns inga krav på att andra skolor ska ta elever från utanför sitt upptagningsområde. De kanske till och med är fulla? (det finns också problem med att skolor helt enkelt vägrar ta emot resurskrävande elever från utanför området för att det är dyrt).

Att elever som beter sig illa skall få påföljder är jag helt med på. Men kalla det inte straff. Vi straffar inte folk i Sverige. Det gäller, I sådana här fall, ofta att vi vuxna är så jobbiga (med att alltid ta upp det. Alltid prata om det osv) att det blir lättare att sluta. Men inte straffa.

 

[Lingon]

Det är upp till skolan och kommunen att lösa. De får väl pendla till en annan skola. Eller vara kvar med en enorm nolltolerans där de straffas varje gång de gör något dumt.

Jag håller med dig i sak. Men i praktiken kan det ändå vara lättare och bättre att flytta sitt mobbade barn.

Mitt barn hamnade i en stökig klass. Ingen regelrätt mobbing, mer osynlighet och allmänt stökiga och faktiskt elaka pojkar som borde fått större konsekvenser av sitt handlande men pga skolans vekhet och brist på utbildad och kompetent personal tilläts de terrorisera en hel klass inkl. den unga läraren som gjorde så går hon kunde. Jag började med att kräva bättring av skolan men när ett barn flyttades till en annan skola för att slippa problemen agerade jag snabbt och flyttade mitt barn. Det är det bästa jag gjort nånsin! Mitt barn tvingades gå i den klassen i en termin innan plats blev ledig på nya skolan och vi och nya skolan ser fortfarande över ett år senare spåren/ärren som gamla skolan orsakade. Men det blir bättre!!

För det mobbade barnet tror jag det kan vara skönt att börja från början i en skola där ingen känner en. Där ingen vet att man blivit mobbad. Så var min känsla när jag började gymnasiet. Många i min nya klass kom från andra skolor och var helt nya för mig och mobbarna började på andra skolor (en tappade intresset när gänget han hetsat mot mig var borta). Så jag kunde börja om och vara mig själv.

 

[Hittarinte]

Nej, mobbaren ska flyttas bort och straffas. INTE den utsatta!

Dessutom. Om man en gång fått identiteten som den konstiga/ äckliga/ fula så går inte den stämpeln bort bara för att en person flyttas bort. Alla andra barn finns ju kvar och minns. Det kan till och med bli så att man utöver detta får skulden för att mobbaren (som var gillar av övriga) tvingas flytta. Så även om det mot förmodan skulle gå så tror jag det kan gå illa.