Kåseri- och novellsamling

Bukefalos 30 år!

Vindsnurror i motvind

Det började, som så ofta, med att alla andra var helt galna i något.

Vindsnurror. Virkade sådana. Spiraler som påminde om de där metalliga juldekorationerna man hängde i gardinstängerna förr – rött, grönt, silver. Nu i bomull. Alltid bomull. Det var tydligen en oskriven lag i handarbetsvärlden.

Hon satt i köket, en kopp kaffe i ena handen, antibiotika i den andra – som en småkaka, fast utan nöje. Diskmaskinen brummade igång i bakgrunden, och fingrarna – klena, fumliga, spända av både EDS och gammal ryggmärgsskada – höll hårt i virknålen som om det vore ett vapen i ett tyst krig mot normen.

"Akryl, ja. Inte bomull. Sån är jag."

Hon såg det nästan som sin plikt att trotsa de där reglerna som folk tagit för givet. Det hade blivit ett mönster – i livet, inte i virkboken. Fumliga fingrar och en kropp som trilskades var inga hinder för att försöka. Tvärtom. En liten spiral började sakta växa fram ur det mjuka, något fladdriga garnet. Inte rak, inte perfekt – men faktiskt riktigt bra.

Fille, den stilige storpudeln som varit inneboende i ett och ett halvt dygn - innan matte hämtat honom, hade väjt undan för hennes arbetsstol som om den var ett hot. Minnies blick hade sagt allt: "Skärp dig, hund!" Men idag var det hon – Minnie själv, svartsköldpaddsfärgad och med integritet nog för tre katter – som smög undan när hjulen rullade över golvet.

"Miljöskadad", sa hon högt. Ett skratt följde, oväntat och befriande.

Hon tänkte på hur mycket plats hennes hjälpmedel tog. Hur kroppen bestämt sig för att göra saker på sitt eget vis. Hur ofta hon själv fått väja, anpassa sig, hitta genvägar ingen såg. Och hur få som verkligen förstod arbetet i det till synes lilla.

Att virka en vindsnurra i akryl kanske verkade som en bagatell. Men just där och då var det ett bevis. På envishet. På vardagsmod. På att man inte alltid behöver göra som det står i gruppinläggen. Eller på Google. Eller enligt ChatGPT.

Maska för maska växte spiralen. En gles, fladdrig protest, ett litet trotsigt konstverk. Och när disken var klar och kaffet kallt, såg hon på det som blivit till. Inte för att det var snyggt. Utan för att det var hennes.

En virkad spiral i motvind.
Och hon log. För det räckte.
 
Senast ändrad:

“Duschen klockan tio”


Fråga inte om Erik gjorde fel – det hade han ingen aning om. 07.45 ringde han Ängen. Klickade på provtagning istället för sköterska, och nu ska någon ringa upp 15.45. Jaha. De öppnar visserligen 07.30, men telefontiderna försvinner som smör i solsken.

Erik vaknade nästa gång av att Simba landade i nacken på honom efter ett svikthopp från gardinstången. Som ett stridsrop från ovan. Två Alvedon. En klunk vatten. Ljudbok i en timme, och sen lirkade han in Simba under täcket för att sno åt sig några extra minuters vila. Simba spann mot revbenen.

Det är ungefär som att tända en cigarett i väntan på bussen – då kommer den. Så när Erik tänder duschen kommer hemtjänsten.

De skulle komma 10.45. Han försökte hinna duscha. Det gör han, tja… ungefär en gång i månaden. Fötterna ska hinna torka innan strumporna ska på. Fem i tio sitter han i duschen, dörren på vid gavel så rullstolen får plats bakom honom. Han har ett system.

Då ringer det på dörren. Och dörren öppnas. Halvvägs.

Grannarna som kommer in genom porten – och de som går ner för trappan – har fri sikt in i badrummet. Fri sikt till honom, naken, halvt hopvikt och halvt upphängd i vardagens försök till dusch.

Och R har ingen brådska. R skakar paraplyet i hallen och tar av sig jackan långsamt.

”Du får gärna komma in och stänga dörren!” ropar Erik med glad röst, ni vet den där glada som bär på ett svärord i varannan stavelse.

Då vaknar hen till. ”Eh… ja!”

Erik frågar vilken tid hen har hos honom.

”Tio,” säger R glatt.

”Och klockan är?”

”Fem i tio…”

Så här är det jämnt. Både morgon och kväll. Kvällar är okej. Han är ändå inte ute på så många fylleslag.

Kanske borde han börja be om hjälp klockan 05.45 och 16.45. Det skulle säkert tajma perfekt med nåt.

Nu har Simba fått sin frukost. Erik har bryggt te. Han ska äta sitt framför ett husbyggarprogram på TV:n.

Om inte nån dyker upp för att byta glödlampa i hallen, alltså.
 
Senast ändrad:
Den stora café-missen och rullstolsträningen

Kent hade planerat det här äventyret minutiöst: manuell rullstolsträning utomhus – check! Rutt genom Sveaparken med några Pokéstops – check! Fikastopp på Eyra Café & Bistro med öppettider dubbelkollade via tre olika sajter och ChatGPT – dubbelcheck!

Med glatt mod rullade han nerför backen från porten, kände vinden i håret och njöt av friheten. Men precis när han närmade sig målet, slog verkligheten till som en blixt – backen går ju uppåt igen… hemma vid porten!

Plötsligt insåg han: det här blir för tufft just nu. Rullstolsträning är en sak, men att kämpa upp för brant backe? Nej tack.

Så det blev till att ringa färdtjänsten – tur att kortläsaren också hade semester, så hemfärden blev gratis! Väl hemma väntade en kopp te, grillkorv med bröd och TV – och en insikt: teknik är fantastisk, men kroppen vet bäst när det är dags att ta en paus.
 
Senast ändrad:
🐾
Fyra på morgonen, varm som en katt

Runt fyra varje morgon vaknar Petra – inte för att hon är klarvaken, inte för att gryningen lockar, utan för att något i kroppen börjar ifrågasätta sin temperatur. Har hon feber? Är det värmebölja? Har hon tänt eld på sig själv i sömnen?

Hon trevar efter Alvedonburken på nattduksbordet. Fingrarna famlar – men i stället för hård plast möts hon av något mjukt och varmt. Det rör sig dessutom. Gnäller lite. Det är Elsa. Hennes ständigt närhetstörstande, kroppstempererade följeslagare, som den här gången bosatt sig ovanpå skrivaren. Förmodligen för att vara i lagom nivå med Petras arm.

Elsa är lika varm som Petra. Möjligen varmare. Och ändå ska hon ligga precis där Petra är varmast. Men ibland ger hon upp och lägger sig på något svalt, alldeles i närheten av Petra i ögonhöjd – så att hon har koll. Det är kattlogik det. Man kan bara älska det. Lite grann.

Petra tänker återigen på sitt påslakansexperiment. För några år sedan tog hon ur täcket och sov med bara påslakanet – och se! Hon överlevde. Men hon minns också att det tog tre dagar innan kylan kröp in i skelettet och hon förtvivlat kröp tillbaka till täcket igen som ett ångrat aprilskämt.

Men kanske är det dags nu. Bordsfläkten står redan på hallbyrån och brummar trofast på 3/4-fart, som en husfluga med elsladd. Värmen är här.

Hon frågade morgonens hemtjänst, E, om hen brukar ta bort täcket. Hen tittade på henne som om hon föreslagit att de skulle emigrera till Island i linneklänning. “Njae”, sa hen. “Man fryser ju alltid snart igen.”

Sant. Men det är ändå något vilsamt med tanken på bara påslakan. Att kapa banden till sitt vinterjag.

Frukosten blev som vanligt en liten ritual. Elsa fick sin tonfiskmousse. Petra tog yoghurt, té och en hönökaka med potatissallad och grillade kycklingskivor – en kylskåpslycka som man bara hittar när man inte planerat för att ha just det där.

Promenadscootern var inte laddad – ett ögonblick av elektriskt svek – men hon kopplade in den, och solen väntar. Den brukar göra det. Och Petra med.

Efter frukost blir det frukost-TV. Sedan lite småplock: diskmaskin, kattlåda, kanske dammsuga där Elsa grävt ner en bit mousse under fåtöljen. Städhjälpen kommer först i övermorgon, och Petra vill hinna låtsas att hon har ordning innan dess.

Hon tar sina dagar i sin egen takt. Det är inget självvalt långsamt tempo – men det är hennes. En kropp med medfödd funktionsnedsättning, skador efter olycka, och höftledsproteser har en helt egen kalender. Den har inga deadliner, men många startsträckor.

Och ändå kan man leva gott. Njuta. Tänka på om man ska sova med täcke eller inte. Dela plats med en varm katt. Sitta med té, skriva ett inlägg, titta ut på ljuset som letar sig in genom persiennerna. Det är vardag, det är vila, det är värme.
Det är liv – i egen takt.
 
Senast ändrad:
När det blev förbjudet att stava rätt

(eller: Hur vågar du vara tydlig?)

Martin minns en tid då ett Facebookgrupper var vänskapliga rum – inte fällor, som man försökte undvika. Då det fanns plats för både svammel och källor. För både frågor och svar. Då man kunde hjälpas åt att ta reda på saker tillsammans. Det gällde inte bara Facebook. Diskussionsforum var också mötesplatser en gång. Man delade erfarenheter, länkade till något klokt, höll med – och vågade säga emot om man inte höll med. Man kunde vara påläst, för att man hade intresse – utan att bli betraktad som farlig.

Men nu är det annorlunda.

Nu får man vara försiktig. Inte för kunnig, men inte heller för vag. Inte skriva för långt, och akta dig för att korta ner – då är det säkert AI-genererat.

Martin stavar rätt. Det är misstänkt. Han bifogar källa. Det är hotfullt. Han skriver en tydlig mening. Då måste han ha fått hjälp.

Den hjälp han får är att rätta stavfel som gärna smyger sig in när fingrarna krånglar. Hjälp att strukturera om långa haranger. Göra om dem till läsbara meningar som annars flyter ihop till något folk bara bläddrar förbi.

Men tankarna och kunskapen – de är hans, från alla år inom sport, kultur, internetspel och mycket mer. Kunskaperna förstärks ofta med instick från och med trovärdiga sidor och artiklar på nätet. Martin har skrivit sig själv genom liv, död, sjukdom, nätters oro, politik, fotbollsplaner, fornborgar, klapperstensfält, e-sportturneringar och hockeyrinkar, långt innan någon AI kunde skilja på äpplen och päron.

Ändå kommer frågan, varje gång han försöker bidra: “Hur menar du nu?” Inte av nyfikenhet. Inte av vilja att förstå. Utan som ett stick.

Så Martin skriver vidare. Med egna tankar. Med lånade skiljetecken. Med hjälp – men aldrig utan ansvar.

Han ställer frågor när han undrar. Svarar när han vet. Länkar när han vill hjälpa. Stavar rätt när han orkar. Ibland får han tystnad tillbaka. Ibland ett "hur menar du nu?" som bär fler taggar än frågetecken.

Men han svarar ändå. För världen är full av människor som inte säger något, just för att någon annan en gång sa: “Det där skrev du nog inte själv.”

Martin skrev det själv. Och han skriver vidare. För att tystnaden aldrig har varit hans språk.
 
Det var ju tur att Puff inte hann riva hela köket

Sofie pustade ut när hon såg meddelandet på FK: sjukersättningen skulle trilla in i morgon. Ekonomin hade gått på tomgång så länge att till och med kontoutdraget skämdes när hon öppnade appen. Men nu – nu skulle det åtminstone räcka till mat både för henne och Puff.

Eller ja… hunden var det sällan synd om.

Kvällen innan hade Sofie lagt upp mat till honom med extra omsorg. Men det var tydligen fel sort. Puff hade sniffat på skålen som om hon försökt servera honom kattmat – eller värre, något från lågprisbutikens bottenhylla. Som hämnd hade han gått in i skafferiet och bitit hål i de flesta av de kvarvarande påsarna med blötfoder.

Det var ett mirakel att han inte tryckt i sig rubbet. Nej då, han hade istället ”släpat ut bytet”, en efter en, och lämnat dem som ett blodlöst massmord på golvet. Ett tydligt meddelande.

Men svälta skulle han inte behöva, den bortskämde.

Husse Bergslagen, en bekant som födde upp norsk skogskatt (och verkade leva ett liv fullt av semesterveckor), hade ringt. Nästa vecka var de hemma igen, och Sofie skulle få köpa en precis öppnad säck foder till vrakpris – eftersom en av deras hundar, eventuellt inte tålde kyckling. Puff, som glatt åt allt från skosnören till entrecôte, hade inga sådana bekymmer.

Morgonen hade däremot börjat i fullständig röra.

H, kom förbi som en virvelvind, lite sen och var stressad. Sofie hade stått i köket och trott att hen bäddade sängen medan hon själv tampades med disken. Men nej då. När hon gick in i sovrummet efter frukosten, låg täcket som ett ihopkrupet får på sängen, och kudden såg ut att fundera på att hoppa av jobbet.

Hen hade i alla fall hunnit ta på Sofie strumpor och bära ut soporna – vilket ändå var ett slags seger.

Nu var det upp till hemstäd, S, att rädda vad som räddas kunde. Annars fick A ta kvällspasset och snygga till.

Själv plockade Sofie vidare, sorterade och röjde inför städhjälpens ankomst. Puff låg på mattan och suckade högljutt som om han överlevt ett personligt trauma – nämligen torrfodrets återkomst.

Det är inte lätt att vara hund i ett hem där man inte får styra matsedeln. Men det är ännu svårare att vara människa och försöka få något gjort med en hund som bär sig åt som en diva på detox.

Och ändå… det fanns något trösterikt i alltihop.

Så länge Puff inte kunde öppna kylskåpet, låg de ändå steget före.
 
Senast ändrad:

Pantkvitton, bullar och pälsvård


Cissi kände sig som en sån där amerikansk coupon hunter när hon gled in på Coop. Du vet, en sån som klipper kuponger, handlar för småpengar – och ibland lyckas få pengar tillbaka. S hade med sig pantkvitton från senaste städbesöket, och Cissi skulle bara in och köpa toapapper.

Men… hon råkade passera bröddisken. Och då slank en bullpåse ner, så där av misstag. Väl vid kassan räckte hon fram pantkvittona.
– Jaha, det blir noll kronor, sa kassörskan.

Cissi log som en kupongräv på jaktlycka.

Hemma står vädringsfönstren i kokvrån, sovrummet och vardagsrummet på glänt. Fläkten surrar trött i hörnet. Sören är nyfiken, förstås. Men spärrarna sitter där de ska, så ingen kattklättring ut i det fria. Den lilla korsdragssvalkan de lyckas skapa känns som en seger i sig.

S är nere i tvättstugan. Cissi funderar på att sätta på kaffe – har levt på té i flera dagar bara för att variera sig.

S brukar ha järnkoll, framför allt på Sören. När hon är där och städar skickas katten systematiskt ner från både bord och bänkar. Och Sören – han ser ut som om han blivit personligt förolämpad varje gång. Men idag hände något. S satt vid köksbordet och fyllde i sitt städschema. Sören sprang förbi, och utan att riktigt tänka sa S:
– Ja men kom då, hopp upp!

Sören stannade. Vände på huvudet. Fällde ut öronen så där dramatiskt som Tessie brukade göra på sin tid.
Sa du vad jag tror att du sa?
Och så hoppade han glatt upp, spann som en mindre motor och lade sig till rätta.

S hade sett stora pälstussar under städningen, så det blev en stunds pälsvård mitt i allt. Ur katten kammades en halv till. Grå, fluffig och nöjd låg Sören kvar och njöt av kamning, klappar och extramys innan S gick hem.

Till middag blir det kyckling och pommes stripes. Sånt man har hemma. Och eftersom det bara är Cissi och Sören där, kör Cissi fortfarande med hängslen och svångrem. Efter den där sjukhusvändan med lågt blodvärde sitter trygghetslarmet stadigt på armen – inte på bordet. Det är bara på nätterna som trygghetslarmet ligger på nattduksbordet. Trygghetscentralen skulle nog annars tröttna på att höra från henne varje gång hon vänder sig i sängen…

Men de klarar sig fint, Cissi och Sören.
 
Ronja, Signe och en ganska händelserik fredag

Ronja var färdig redan innan M från hemtjänsten hunnit rusa in genom dörren. För en gångs skull stod duschandet inte som en sista minuten-aktion på listan, utan var avklarat i god tid innan M kom. En liten seger i det tysta, och Signe – katten med själ och päls som ett sammetsmoln – följde förstås varje rörelse med överlägset ointresserade ögon från badrumströskeln.

Efter det bar det av till Ängen, för lite sådant där kroppsligt pyssel som man inte riktigt kan skippa. Prover skulle tas inför måndagens besök på internmedicin, och Ronja satt i väntrummet och undrade om Signe hemma redan satt och planerade kuppen mot frukosttiden.

Just när hon trodde att nålarna var ur världen, blev hon inkallad igen – Ängens läkare ville ha extrarör. Och precis som sjuksköterskan skulle dra ut kanylen kom den. Den där akuta hostattacken som överrumplade både Ronja och personalen. Nålen for, blodet ville med, och så blev det tryckförband på det. Signe hade nog på sitt kattvis fnyst om hon sett det: "Drama queen."

Åtta rör blod, varav hälften till internmedicin och hälften till Ängen. Urinprov också. Och så det där testkitet som man får med hem när man ska vara extra delaktig i sin egen vård. Det vill säga: - nr 2 i provrör..

Men dramat var inte över. Det var dags för Jourtandläkaren på Folktandvården. Framsidan på en tand hade gett upp innan Ronja ens hunnit sätta tänderna i sin brunchmacka. Och i Örebro är det numera enklare att få audiens hos kungen än en vanlig tandläkartid – väntetid sex månader och uppåt.

Men tandskadan visade sig vara ganska beskedlig. "Den där putsar vi till och lagar," sa tandläkaren. Och Ronja kände sig så duktig i stolen, trots sin tandvårdsrädsla att hon tyckte ett klistermärke vore på sin plats. Kostnad: 2 300 kr, efter att tandvårdsbidraget räknats bort. Hon påminde sig själv om att surfa på vågen – ibland går det ju faktiskt bra.

Visdomstanden? Jo, trasig var den, men inga "Karius och Baktus" i sikte. ”Den kan nog lagas den med,” sa tandläkaren med en axelryckning. Signe hade säkert himlat med ögonen och muttrat något om att hålla sig till råfoder.

Efter tandläkarbesöket tog Ronja en liten omväg över Stortorget. Där låg de – ”ärliga” jordgubbar, 50 kronor för en liten smak av sommar. Signe skulle nog bara nosa förstrött på dem, men Ronja såg redan fram emot att smaska i sig några till efterrätt.

Och när kvällen kom, blev det precis som det ska vara en vanlig fredag: lite slö-TV och en tallrik pasta med korvsås. Signe låg i soffan och gäspade ljudligt. Ronja pustade ut. Det hade varit en sådan där dag där mycket händer, men livet ändå snurrar på – med kattpäls i knävecken och ett halvläkt provstick med blåmärke modell Alaska i armvecket.
 
Senast ändrad:

Johannes, Sixten och den åttafotade grannen​

Johannes satt i vardagsrummet när hans katt Sixten plötsligt stelnade till och stirrade intensivt mot fönstret. I Sixtens värld var det tydligen dags för eftermiddagens stora drama – för där, på andra sidan glaset, satt “den åttafotade grannen”. Egon, tänkte Johannes med ett leende, fast det var ingen granne alls, utan en spindel som snabbt kröp runt.

Plötsligt började trygghetslarmet tjuta från sovrummet. “Hej, det här är K från hemtjänsten, vad kan vi hjälpa dig med?” ropade rösten i luren. Johannes svarade lätt leende: “Inga nödrop här, men Sixten vill gärna ha en aptitretare som vandrar på utsidan av fönsterrutan, innan han lugnar ner sig. Han råkade trampa på dosan.”

Efter en svettig promenadscootertur tidigare - genom stadens skuggiga gator, där Johannes samlat fjorton kilometer på mätaren (sex från gårdagen), kände han sig glad att vara på väg tillbaka till det normala – att kunna göra något kul utomhus, även när solen sken som en halogenlampa. Sista biten hem var dock ljus och varm, och Johannes funderade på hur kommunen kunde ha belysningen tänd i foajén på dagtid, trots det strålande solskenet. “Kanske dags för rörelse- eller ljussensorer? - så vi slipper betala bostadsbolagets elräkning” tänkte han.

Väl hemma väntade en kylskåpskall flaska kranvatten och en väldigt missnöjd Sixten som tvärvägrade den blötmat Johannes köpt, trots att han älskat den i åratal. Sixten gav honom sin värsta förebrående blick, ungefär som om han sa: “Är det här vad du kallar mat, människan?”

Samtidigt hade Johannes nyligen varit mitt i en diskussion i en lokal Facebookgrupp om skräpet på den lilla badplatsen i byn - utanför stadems neon och betong. Folk var upprörda över att någon slängt sitt skräp i någon annans privata soptunna. Johannes, som älskar naturen och är van att plocka skräp under sina promenader, försökte förklara att det faktiskt är bättre att en gång slänga skräpet i en redan framställd tunna – även om den är privat – än att låta fåglarna dra ut skräpet över hela badplatsen.

Medan Egon (den åttafotade grannen) tyst kröp vidare utanför och Sixten fortsatte sitt missnöje över maten, tänkte Johannes att ibland handlar det om att välja sina strider. Och att ibland är det största ansvaret att försöka göra rätt i en verklighet som inte alltid är perfekt.
 
Senast ändrad:
Morgon med överraskning – och sjukhusbesök

M skulle komma 10.45, så Suheila försökte snooza en stund. Men vid 9 gick hon upp och kastade sig in i duschen. Kvart över nio rullade hon ut i vardagsrummet, fortfarande halvt blöt och med badrocken i knät, när det ringde på dörren. Klockan 9.30 klev C in – drygt en timme tidigare än väntat.

Så idag fick C den stora äran att torka hennes fötter. I vanliga fall slarvtorkar Suheila det hon kommer åt själv och låter resten självtorka. Men idag blev det lyxservice.

Efter hemtjänst och frukost blev det slö-TV.

Senare, efter lunch, väntade utetjänst: Servicecenter, internmedicin och kurator stod på schemat.

Blodvärdet låg nu på 119 – lite skillnad mot när det var 66. De har inga klara svar än, men ska skicka henne på koloskopi och ta del av Ängens avföringsprover. De ska även bolla röntgenfynden med öron-näsa-hals och kardiologen, även om inget såg akut ut. Men lika bra att kolla medan proverna är färska. Innan Suheila lämnade avdelningen tog en sköterska ett EKG.

Kuratorn och Suheila passade på att ansöka om sjukpenning. Handläggningstiden kan ta 30 till 70 dagar – med andra ord, ungefär som att se målarfärg torka i slow motion. Kuratorn påpekade också att hennes handikappersättning är låg och att det egentligen borde heta merkostnadsersättning. Hon ska fixa en kallelse till rehabläkaren, så han kan skriva nytt läkarintyg från 1 september och minst ett halvår framåt. Under den tiden ska de försöka få tag på hennes handläggare på Försäkringskassan och diskutera vidare.

De hann även prata tandvårdskort – kuratorn ska kolla upp det – och Suheila bör själv se över möjligheten till försörjningsstöd om det skulle bli strul med FK. Man får liksom ligga steget före hela tiden.

Det blev en tidig kväll med ljudbok, efter grillning tillsammans med katten. Suheila är nöjd med sin dag.
 
Att guida Krille – med fläkt i ryggen och Azlan i tanken

Att släpa in fläkten i sovrummet igår kväll var ett av mina bättre beslut på senare tid. Jag och Azlan sov som små bebisar hela natten. Det är något visst med svalt surr i hörnet och hundens nöjda suckar från sin bädd vid fotändan av sängen.

Morgonen började med hemtjänstens traditionsenliga strumppådragning och sängbäddning – denna gång ackompanjerat av ett illavarslande hot om regn. Jag bad på mina bara knän att det bara var skvaller. Inte idag. Inte när jag och Krille äntligen skulle ses – IRL, som ungdomarna säger – efter sådär femton-tjugo år av digital bekantskap, via diskussionsforum och facebook.

SMS:et från Krille kom nästan innan jag hunnit blinka. "När kommer du?" skrev han. Jag svarade att han fick ge mig åtminstone en timme. Jag är snabb – men inte snabb.

Vid elvasnåret möttes vi utanför hans hotell, och vi rullade ner mot Stadsparken och Wadköping. Krille anade inte att han just bokat in sig på guidad tur deluxe. Som den natur- och kulturguide jag ändå är fick han en genomgång av både historia och estetik – komplett med fotopauser längs ån.
Krille blev alldeles salig. Han fotograferade i princip allt som gick att dokumentera, både på vägen dit och tillbaka. Hade jag pekat ut en kvist på marken hade han nog lagt sig ner och tagit närbild.

Vi tänkte först fika vid Karsbjers café vid Jeremiasstugan, men det verkade mer krångligt än charmigt, så vi styrde upp mot stan igen. Jag övervägde att dra honom genom vattenleken i Stadsparken, men besparade honom det – den här gången.
Fikastunden blev istället på Café Vasa. Och det var riktigt trevligt. Krille sa flera gånger: "Det här gör vi om." Eller kanske blir det jag som drar iväg till hans stad nästa gång. Man vet aldrig.

Vädret höll sig i schack trots domedagsprofetiorna. Regnet kom, en timme efter hemkomst. Men jag ska försöka få tag på en cykelkärra till nästa gång vi ses. Jag körde i krypfart ändå hamnade han flåsande en bit bakom. Han skyller på att han fotade. Jag skyller på att han inte har mitt lokalsinne.

Hur som helst – Azlan väntade hemma, fläkten stod kvar, och jag kommer att somna, med ett leende.

Vänskap är inte alltid högljudd. Ibland är den bara ett SMS, ett steg i taget genom en sommarstad, och en kopp kaffe som smakar mer än vad menyn lovar.
 
Gabriella och kroppens smygprotester

Det började inte med något dramatiskt. Inte med ett dån eller en ambulans, utan med något så banalt som trötthet. Gabriella kände sig mest… ur fas. Inte sjuk på riktigt, men inte heller pigg. Lite blek, lite håglös, och magen började bete sig som en väderleksrapport i april – oförutsägbar och småirriterad.

Hon kunde förstås ha skyllt på värmen, på åldern, på allt det där man ofta skyller på. Men något gnagde. Så hon gick till vårdcentralen och fick med sig ett gäng prover. En burk att fylla, några rör blod att lämna ifrån sig – den vanliga vårdstarten, som nästan blivit rutin. Det var dåligt blodvärde och Gabriella fick påfyllning av blod och järn, vilket gjorde att värdena skulle stabilisera sig.

Inget man får panik över direkt, men tillräckligt för att någon på andra sidan skärmen skulle klicka igång ett "misstänkt cancer i tjocktarmen"-protokoll. Och när väl det kugghjulet börjar snurra, då finns det inte längre något som heter “vänta och se”. Då är det SVF och koloskopi och hela paketet. Men Gabriella sitter fortfarande lugn i båten - då hon vet att hon har tarmfickor, förmodligen irritabel tarm a la IBS i ryggsäcken.

Det var inte det enda. Någon röntgen från tidigare visade fett i hjärtat – inte kring, utan i. Ett fynd som dök upp lite från sidan, som en gammal bekant man glömt att man träffat. Något med fettinlagring, hette det. Läkarna kliade sig i huvudet. Hjärtat slog ju som det skulle. Blodtryck okej. Inga symtom. Men kanske en gammal, tyst infarkt? Kardiologen önskade en magetröntgen.

Så rullade det vidare. Sköldkörteln såg lite uppumpad ut på DT, men proverna var normala. “Vi skickar vidare.” En remiss till Tyreoideacentrum, ett ställe hon inte visste fanns förrän nu.

Mitt i allt det här satt Gabriella. Hon har varit med förr. Kroppen är ingen ny bekantskap, utan en följeslagare som ibland larmar utan orsak. Ryggmärgsskadan har hon levt med länge. EDS-diagnosen likaså. Det är klart att hon tar fynden på allvar – men hon rusar inte. Hon vet att det mesta inte är svartvitt. Ibland hittar man avvikelser utan att veta vad de betyder.

Så hon väntar. På koloskopi. På magnetröntgen. På fler provsvar. På någon slags slutsats.

Men under tiden fortsätter livet. Katten jamar vid dörren. Det luktar lavendel från altanen. Ibland skiner solen. Ibland blåser det. Och i väntan på nästa vårdlogistikbesked dricker Gabriella sitt kaffe och försöker att inte ta ut något i förskott.

För även om kroppen viskar, så skriker den inte. Och tills vidare är det fullt möjligt att allt är precis som det ska – bara med några fler fotnoter än förr.

Inte bara hästar, hundar, katter och andra husdjur som behöver seniorkoll - även vi....
 
Killevippen, chilin och ett farväl i skuggan

När Camilla dök upp med ostfrallor till frukost – utan att ha en aning om att det är min största svaghet i livet – då visste Frida att dei var på samma våglängd. Frida stekte ägg i ren glädje och tog, som man gör, fel flaska. Bengt hade nämligen varit generös med sitt skafferi och skickat med mig lite smått och gott från sitt förråd efter arbetsprövningarna i våras. Bland annat en flaska olivolja med chili. Hettan slog till som en spark i ansiktet. Brödet dämpade det värsta. Camilla sa inget – men Frida var rätt säker på att Camilla såg lågorna flamma till i hennes panna.

Camilla åker hem idag. Men de hann med en sista fika innan tåget. Hon tog astmamedicinen innan de gav sig ut, för säkerhets skull. Det gäller att vara redo, särskilt om man umgås med mig och okända chilioljor.

Frida och Camilla gick till Café Vasa igen, så att Camilla fick sig en sista ”Killevipp” – bakelsen med det märkliga namnet och det ännu märkligare beroendeframkallningsvärdet. Hon fotade den, sms:ade bilden till sitt lokala konditori och berättade vad den innehöll. Snart kanske Killevipp finns även I Camillas stad, då hon är allergisk mot innehållet i Fridas svaghet - Budapestbakelse.

Efteråt gick de till stationen och hittade en bänk i skuggan. Där satt vi och pratade en timme till. Det är så det är med vissa människor – samtalet fortsätter, oavsett hur många gånger man säger hejdå.

Tills vi möts igen…

Själv åkte Frida vidare till Ängens vårdcentral och lämnade, förhoppningsvis, det sista provet på ett bra tag. Om kroppen vill som hon vill. Kyckling och pommes kändes som en rimlig belöning efter dagens upplevelser.

Hemma väntade Tezla. Och ett flygfä hon spårat upp i lägenheten. Frida hoppades att det bara är en vanlig fluga och inget som bits, sticks eller fastnar i bakändan. Men man vet aldrig med de där som Tezla jagar in som troféer.
 
Värmen, katten och kvällsmackan

Akvarierna är nersläckta. De står där i skuggan, som små glittrande världar utan sol, i väntan på svalare tider. När temperaturen kryper över trettiogradersstrecket är det inte längre bara semesterhett – det blir en biologisk utmaning. Algtillväxten får fart som en övergödd insjö i juli, och fiskarna flämtar nästan vid ytan. Man vill inte koka dem, trots att soppvärmen ligger tung över både akvarium och människa. Vattnet dunstar så snabbt att det behöver fyllas på flera gånger i veckan, som om akvariet självt suckar av värmeslag.

Katten – förstås – har löst det på sitt vis. Hon dricker på diagonalen, från alla skålar som strategiskt placerats ut i den lilla tvåan. Vatten här, vatten där. Ibland lägger hon sig intill en skål bara för att markera att det är hennes. Det är hennes lägenhet, hennes temperatur, hennes människas problem.

Emil har inte samma frihet att breda ut sig på kakelgolv eller strunta i världen. Han har sina vattenflaskor i kylskåpet, i ständig rotation – en kall i handen, en på kylning. Oavsett vart han rullar, följer en flaska med som troget sällskap. Det går långsamt, men han rör sig. Det är ingen idé att skynda i hetta som den här.

Det var lovat duggregn. Inte mycket, bara ett lättande pust, kanske ett strilande över blomlådorna. Men inte en droppe har fallit. Luften är stillastående, som om den håller andan. Huvudvärken bultar i takt med tystnaden – åska i luften, men inget som bryter ut.

Dagen har gått. Den gled iväg som smör på en het panna, utan att något riktigt blev gjort. Inget vettigt, som folk säger. Men ibland är själva överlevnaden vettig nog – att hålla temperaturen nere, att se till att fiskarna inte blir kokta, att katten har vatten, att Emil inte glömmer flaskan.

Nu är det kväll. En macka kanske, något med lite tuggmotstånd. Något som säger att det trots allt blev en dag. Sen blir det ljudbok och tillbakadragande. Värmen får vara vaken bäst den vill. Emil har gjort sitt.
 
Kort om långbyxor

Johan hade vaknat med benen i trassel. Den där tryckavlastande madrassen hade glidit snett igen, och fötterna satt fast i lakanet som i ett fiskenät. Det kliade på vaden.

Men idag kom E. Sommarjobbare. Johan gillade E – lugn, noggrann och med ett snett leende som inte krävde något svar. De hade hunnit bli ganska samspelta, sådär som man kan bli när det är tystare än vanligt men ändå känns som om någon lyssnar.

När strumporna väl var på, och sängen bäddad med kirurgisk precision, slog Johan ett öga på E:s klädsel.

– Kul att se shorts, sa han. Som en motpol till klänningen. Eller långbyxorna. Det är väl annars det som bjuds i vården. De där enfärgade shortsen har ju längden som passar klänningarnas längd…

E skrattade lite, rörde vid fållen.

– Eh, ja. Det är mina privata. Vi har haft dispens i värmen. Men från måndag ska vi tillbaka till långbyxor. Eller klänning, då.

Johan höjde ett ögonbryn. Han hade aldrig förstått sig på det där. Varför en vårdgivare måste svettas i polyester när det är trettiotvå grader ute – eller bära en städrock som fladdrar som en gardin från sextitalet. Som om själva uniformen skulle bota någonting. Som om värdighet sitter i byxbenets längd.

När E gått, funderade Johan vidare. Shorts. Fickor. Funktion. Vård som går att jobba i.

Han mindes den där nyheten för några år sen, om busschaufförerna som inte fick ha shorts – så de tog på sig kjol i protest. Plötsligt blev det ett problem. Men då ändrades reglerna. Det fanns visst en gräns för hur mycket logik man kunde ignorera.

Men i vården? Där verkar byxorna sitta hårdare fast än omsorgen själv. Där svettas man vidare. Med långa ben och stumma regler.

Och ändå har vissa svenskar alltid något att säga om andras klädval. Särskilt om det är slöja, kaftan eller nåt annat “icke-svenskt”. Men inte ett pip om att vårdpersonal ska pressa sig igenom tropisk högsommar i långbyxor eller syntetklänning, så länge det ser “propert ut”.

Det är något märkligt med den där högfärdiga åsiktsmaskinen. Den pekar gärna utåt, men blundar inåt.

Kanske borde vi prata lite mindre om vad andra har på sig – och lite mer om varför shorts fortfarande är en revolution i svensk vård.
 
Tillbaka i gamla gängor – med katt i knäet och strategier i huvudet

Det började redan vid fyrasnåret. Petras ögon öppnades utan att hon bett om det, och hjärnan vaknade som om någon dragit igång ett gammalt operativsystem från tiden då man fortfarande laddade hem spel på CD. Hon hade sovit djupt, för första gången på nästan ett år. Inte lättsömnigt, inte med vakna mellanrum – nej, faktiskt sovit. Som om kroppen sagt: "Okej då, du får en natt. Men bara en."

Morgonrutinen, som aldrig riktigt varit rutin, kickade igång på autopilot. Frukost. Slö-TV. Diskmaskinen fick jobba. En liten seger i sig. Katten – Astrid – låg i vägen. Konstant. Som om hennes huvudsakliga uppgift i livet var att befinna sig exakt där Petra tänkte vara. Gärna med svansen över tangentbordet och halva baken på fjärrkontrollen.

Och varje gång Petra satte sig ner, oavsett om det var på soffan, sängkanten eller en köksstol med skruv som lossnat, så låg Astrid där inom tre sekunder. Som om hon alltid legat där. Som om det var Petra som var gäst i Astrids liv och inte tvärtom. Det var svårt att hävda sin rätt mot någon som spinner.

Fläkten surrade från sovrummet – numera även kallat kontor, eftersom ett rum behöver ett namn även när det mest används till internetspel och allmän verklighetsflykt. Strategispel, för att vara exakt. Petra hade börjat hitta tillbaka till det. Nattuggletakten. De sena timmarnas tålamod. Den långsamma uppbyggnaden, kalkylen, tajmingen. Det kändes som hemma, på ett lite suspekt men trösterikt vis.

Senare väntade vattenbyte i några av akvarierna. De behövde ses över. Det var också en slags strategi, fast med levande inslag. Sällan dramatiskt, ibland söligt, alltid nödvändigt. Och det luktade. Inte illa, men väldigt... akvarium. Som om ett tropiskt lågtryck hade flyttat in i vardagsrummet och parkerat bland sladdar, doppvärmare och snäckor.


Hennes systerdotter fyllde år. Petra funderade på att höra av sig. Eller åka dit. Hon visste inte än. Det var inte ovilja – det var bara mycket som tog plats i huvudet. Som katten. Som vattenbyten. Som oväntad sömn och strategier mitt i natten.


Och kanske, bara kanske, skulle det bli en liten text också. Om Petra och katten Astrid. Fast egentligen var Astrid väldigt mycket sig själv, och Petra... ja, hon var kanske mest någon som försökte få lite andrum i sitt eget liv.

Det var svårt att hålla reda på vem som var vem ibland, när man bodde med en katt som alltid legat där.
 
”Fast fresh food” – sa katten

Det började som så mycket annat gör i juli – med värme, en förhoppning om ordning, och en katt som heter Zeus men borde heta Trassel.
Till hans stora glädje – och Lisas växande förtvivlan – hade sommarens minimala springor på vädringsfönster i vardagsrum och sovrum släppt in flygande fans som nu såg köket som en buffé. Vingförsedda objudna gäster i flygande formation, som upptäckt att Lisas hem numera ingick i deras revir.

Zeus kastade sig in i varje surrande riktning som en liten leopard på koffein, med ögon stora som tekoppar och klor som ville vara med i gladiatorerna. För Lisa var det inte lika charmigt. Hon muttrade något om naturens balans och djävulens diplomatiska korps, medan hon försökte värja sig från både fjäderlätta landningar i nacken och kattens ivriga jaktlekar över tangentbord och köksbänk.

Men det verkliga slagfältet? - Golvet så klart.

När Zeus kastade sig i gardiner, på bord och bänkar, samt ner på golvet, brydde han sig inte det minsta om att torrfodersäcken välte och halva innehållet hamnade över hela köksgolvet. Zeus hade enbart ögonen för sin privata ”Fast fresh food”.

Lisa sopade och muttrade tyst. Zeus spann och låg raklång på vardagsrummets svala golv som om han gjort mänskligheten en tjänst.
Då golvet var hjälpligt rensopat – sånär som på tio foderkulor eller något sådant – tömde Lisa till slut torrfodersäcken i en plastbehållare (egentligen tänkt för källsortering) som hon köpt på IKEA i fjol tillsammans med Robin och Kristina – det där smått kaotiska men hjärtliga besöket där man köper mer köttbullar än förvaringslösningar.

Fram emot kvällen kom Husse Bergslagen förbi, med torrfodersäcken de lovat tidigare i veckan. Så, nu är Zeus torrfoder och kattsand säkrade för en lång tid framöver. Han får gå över till torrfoder ett tag, konstaterade Lisa, för de senaste dagarna har inte blötmaten gått åt. Hon förmodar att det beror på värmen – Zeus är visserligen kräsen, men inte dum.

Eftermiddagen fortsatte givetvis med en strategispelsdiskussion om dagens händelser. Lisa, som brukade hålla kontakt med ett gäng nördar från halva jordklotet, hade precis klagat i chatt:
– "My kitchen is a battlefield. The dry food is everywhere."

En internationell kamrat, nybliven pappa, hade svarat tröstande:
– "I’ve a toddler, I know the feeling. Everything is on the floor."

Lisa skrev tillbaka:
– "My furrycouted toddler is 3. And will continue this behaviour for 15 years. Yours hopefully soon grows out of it."
För det var förstås inte ett barn hon pratade om, utan Zeus.

Och någonstans, i ett barnrum ute i Europa, låg en ettåring och smetade banan i mattan. Lisa tänkte att vissa saker förenar oss alla – oavsett art.
 
När hästar är mer än bara gulliga pälsbollar – en liten tankeställare

Johanna har tänkt mycket på det här med ungdomar och hästar på sistone. Inte bara för att hästar är underbara, utan också för att det finns en baksida – som ibland glöms bort i allt mys och fluff. Nu är det snart höst och de som är färdigutbildade hippologer eller annat söker jobb och arbetsgivare inom hästnäringen söker skötare, in- och tillridare. Det är lätt att dras med i drömmen om att jobba med djur, att bli ryttare eller hästskötare, att känna sig en del av något större. Men, som med allt i livet, finns det en verklighet man måste möta.

Att jobba med hästar är inte som att klappa en söt kanin på en bondgård. Nej, hästar är stora, starka och kan vara minst sagt oförutsägbara. En minut är de fluffiga kompisar – nästa kan de sparka eller bita om man inte vet hur man ska hantera dem. Det är därför det krävs utbildning, respekt och framför allt tålamod.

Johanna ser allt för ofta unga som kastar sig in i arbeten med hästar utan riktig utbildning. Det är lite som att hoppa på ett tåg utan att veta var det ska gå eller hur man ska stiga av. Och visst, ibland går det bra. Men ibland slutar det med olyckor som kunde ha undvikits.

Säkerheten är inte bara en parentes. Den är själva grunden. Hjälm, säkerhetsväst, rätt skor och kunskap om hästens beteende – det är inte bara ”bra att ha”, det är livsviktigt.

Och sen har Johanna tänkt mycket på det där med arbetsgivaren. Det kan låta trist, men det är superviktigt att kolla upp om arbetsgivaren har rätt papper på plats – F-skatt, försäkringar och kollektivavtal. Utan det kan man hamna i en knipa, både ekonomiskt och juridiskt, om något händer. Det finns faktiskt företag som inte följer reglerna, och det är oftast ungdomar som hamnar i kläm.

Johanna säger inte att man ska vara rädd för att jobba med hästar. Tvärtom! Men man ska göra det med öppna ögon och en trygg grund under fötterna. För det är ett fantastiskt yrke som kan ge så mycket glädje och utveckling – men bara om man tar säkerheten på allvar.

Så, kära unga hästälskare och föräldrar där ute: utbilda er, fråga, kolla upp, och var inte rädda för att säga nej till jobb som känns osäkra. Hästen behöver dig lika mycket som du behöver den.

Och kom ihåg – den bästa ryttaren är den som alltid har koll på både sig själv och sin fyrbenta vän.
 
Rolf och det digitala missförståndet

Rolf hade slutat skriva i kommentarsfält. I alla fall på måndagar. Och torsdagar. Och helst inte på förmiddagar då folk verkade extra känsliga. Det gick nämligen inte längre att säga "du kanske ringde fel nummer" utan att någon anklagade honom för att vara passivt aggressiv, nedlåtande eller – Gud förbjude – oskön.

– Det var bättre förr, muttrade Rolf för sig själv medan han rörde i kaffet. Då kunde man säga emot någon utan att de bröt ihop.

Han hade just blivit påhoppad av någon ung vuxen i ett lokalt forum. Personen i fråga hade varit frustrerad över att ha fått vänta i telefonkö till polisen i nästan två timmar. Rolf hade, med vad han tyckte var vänlig saklighet, påpekat att man vid pågående brott ringer 112, och vid övriga ärenden 11414. Personen svarade som om han spottat henne i ansiktet.

– Vad är det för fel på dig?! hade hon skrivit med versaler. En modern version av att slänga igen dörren, tänkte Rolf.

Rolf suckade. Det var något märkligt med dagens internetkultur. Det räckte inte att du höll dig till fakta – du måste linda in allt i bomull och emojis. Och ändå kunde folk missförstå dig. Och blev de kränkta, då var det ditt fel. Alltid ditt fel.

Han mindes en artikel han läst (eller kanske var det något han själv varit med och skrivit) om hur 93% av all kommunikation sker icke-verbalt. Alltså genom tonfall, kroppsspråk, blickar. På nätet återstår bara bokstäver. Och bokstäver kan, som bekant, vara rätt karga.

Rolf visste att folk var olika. Han visste att unga vuxna i dag vuxit upp i en tid där vuxenvärlden var snabb med att säga "jag förstår att du känner så". Där "alla har rätt till sin upplevelse" blivit ett slags samtalsdiktatur där ingen längre fick säga "du har nog faktiskt fel".

Han mindes när man kunde kalla varandra pucko på skolgården och sen spela kula ihop på rasten. Nu kunde en rak kommentar på Facebook leda till tre dagars tyst krig och blockering.

Men mest av allt saknade han det där lilla utrymmet för missförstånd. Möjligheten att någon faktiskt läste honom fel, och att det var okej.

Rolf lutade sig tillbaka i stolen. Han visste att han aldrig skulle vinna kommentarsfältet. Men kanske kunde han få någon att tänka till. Om inte annat kunde han skriva om det. För trots allt – även i bomullsvärlden behövs det några som fortfarande vågar säga: "Jag tror du har blandat ihop siffrorna. Men det är lugnt – det händer den bästa."
 
Lisa och den magiska pysselpåsen

Lisa borde veta bättre än att ge sig in i kommentarsfält på Facebook. Det hade hon intalat sig själv hundra gånger. Men så kom det där inlägget som fick det att skava. Den här gången var det om lilla Tindra, nio år, som inte fick den hjälp hon behövde, trots att behovet var både dokumenterat och uppenbart.

Och Lisa blev arg. Inte på ett hetsigt sätt, utan med den där varma, envisa ilskan som kommer från livserfarenhet och en kropp som varje dag påminde henne om att hjälpmedel, assistans och samhällsstöd inte är lyx – det är förutsättningar för ett värdigt liv.

Hon har haft sin funktionsnedsättning sen födseln. Den har aldrig definierat henne, men den har gjort henne skarp. Läst på har hon gjort sen hon var tolv. Hon ville förstå hur saker hängde ihop, varför vissa alltid föll mellan stolarna, som när hennes vän Emils ansökan om eldriven rullstol gång på gång avslogs. Hur pengar flyttades. Varför det ibland ”inte fanns resurser” – trots att behovet var skriande. Hon läste allt hon kom över, oavsett partifärg. Kollade budgetar. Frågade fackfolk. Och lärde sig.

Så när nån som Roland – en man med starka åsikter och svagt konsekvenstänk – dundrar in i kommentarsfältet med:

"VI NEKAR VÅRA EGNA BARN HJÄLP – MEN SKICKAR PENGAR TILL BISTÅND OCH KLIMATTRAMS!!!"

… då tog Lisa ett djupt andetag. Lade mobilen ifrån sig. Tog en klunk av sitt ljumma te, doften av bergamott kittlade näsan. Hon funderade på hur hon skulle sortera knapparna i Rolands förvirrade pyssellåda. Sen satte hon sig vid tangentbordet. För det här, det kunde hon.

Hon började stillsamt:

"Det är faktiskt inte så det fungerar, Roland."

Sen förklarade hon, punkt för punkt:

  • Att statens pengar visserligen kommer från skatter vi alla betalar, men att de fördelas i olika budgetposter, klubbade i riksdagen.
  • Att kommunerna får pengar från staten, öronmärkta till saker som skola, vård, stöd till personer med funktionsnedsättning – och att de inte får flytta runt dem hur som helst.
  • Att Sveriges internationella åtaganden – klimat, flyktingar, bistånd – inte är något man bara kan välja bort lokalt i Hallsbo, oavsett vad man tycker på Facebook.
  • Och att den som faktiskt vill ändra på systemet får ställa upp i val, bilda regering och få med sig en majoritet i riksdagen. Det är där makten finns – inte i ett kommentarsfält där någon kallat sig "Rädda Sverige NU!!".
Hon avrundade, lite syrligt men vänligt:

"Nej, allt kommer inte från samma påse. Det här är inte fritids. Du kan inte flytta runt knapparna i pyssellådan för att få plats med fler pärlor. De flesta påsarna är redan knutna – med dubbelknut, enligt lag."

Och så skickade hon. Hon visste vad som skulle komma. För det gjorde det alltid. Någon som hette Glenn, eller kanske Berit, skulle svara med ett "Du borde tänka själv istället för att tro på allt du läser!!"

Och Lisa skulle le lite, luta sig tillbaka och tänka att jo – det var precis det hon hade gjort. Hon behövde inte ens vänta länge på att se de första "tummen ner"-emojisarna ploppa upp.
 

Liknande trådar

  • Mitt lilla problembarn
  • Mamma
  • Min resa i depressions, utbrändhets och NPF träsket
  • Att leva och inte bara överleva

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp