Kåseri- och novellsamling

Vindsnurror i motvind

Det började, som så ofta, med att alla andra var helt galna i något.

Vindsnurror. Virkade sådana. Spiraler som påminde om de där metalliga juldekorationerna man hängde i gardinstängerna förr – rött, grönt, silver. Nu i bomull. Alltid bomull. Det var tydligen en oskriven lag i handarbetsvärlden.

Hon satt i köket, en kopp kaffe i ena handen, antibiotika i den andra – som en småkaka, fast utan nöje. Diskmaskinen brummade igång i bakgrunden, och fingrarna – klena, fumliga, spända av både EDS och gammal ryggmärgsskada – höll hårt i virknålen som om det vore ett vapen i ett tyst krig mot normen.

"Akryl, ja. Inte bomull. Sån är jag."

Hon såg det nästan som sin plikt att trotsa de där reglerna som folk tagit för givet. Det hade blivit ett mönster – i livet, inte i virkboken. Fumliga fingrar och en kropp som trilskades var inga hinder för att försöka. Tvärtom. En liten spiral började sakta växa fram ur det mjuka, något fladdriga garnet. Inte rak, inte perfekt – men faktiskt riktigt bra.

Fille, den stilige storpudeln som varit inneboende i ett och ett halvt dygn - innan matte hämtat honom, hade väjt undan för hennes arbetsstol som om den var ett hot. Minnies blick hade sagt allt: "Skärp dig, hund!" Men idag var det hon – Minnie själv, svartsköldpaddsfärgad och med integritet nog för tre katter – som smög undan när hjulen rullade över golvet.

"Miljöskadad", sa hon högt. Ett skratt följde, oväntat och befriande.

Hon tänkte på hur mycket plats hennes hjälpmedel tog. Hur kroppen bestämt sig för att göra saker på sitt eget vis. Hur ofta hon själv fått väja, anpassa sig, hitta genvägar ingen såg. Och hur få som verkligen förstod arbetet i det till synes lilla.

Att virka en vindsnurra i akryl kanske verkade som en bagatell. Men just där och då var det ett bevis. På envishet. På vardagsmod. På att man inte alltid behöver göra som det står i gruppinläggen. Eller på Google. Eller enligt ChatGPT.

Maska för maska växte spiralen. En gles, fladdrig protest, ett litet trotsigt konstverk. Och när disken var klar och kaffet kallt, såg hon på det som blivit till. Inte för att det var snyggt. Utan för att det var hennes.

En virkad spiral i motvind.
Och hon log. För det räckte.

 

[IngelaH]

Rickard och kampen om att bli sedd

Rickard har precis skickat iväg en debattartikel. En text där han försöker förklara vad det innebär att leva med en neurologisk funktionsnedsättning som till stor del syns – han sitter i rullstol – men som också innehåller saker som inte syns, där vardagens svårigheter ofta förbises av samhället.

När han läste igenom texten igen hörde han nästan sina egna tankar: ”Hur kommer folk att ta det här? Förstår de att det inte bara handlar om det som syns, utan också om smärtan, tröttheten och kampen som är dold?”

Rickard vet hur frustrerande det är att hela tiden behöva förklara och försvara sin situation. Att visa att funktionsnedsättning inte är svart eller vitt. Att man kan ha tydliga begränsningar – och ändå brottas med problem som inte syns och som många inte tar på allvar.

Han är också trött på hur fyrkantigt allt blir. De läkare som försöker hjälpa honom måste fylla i långa blanketter där de inte får skriva med sina egna ord om hur Rickards vardag egentligen ser ut. Försäkringskassan vill se ”bevis” på problemen, men mycket av det som gör Rickard sjuk går inte att visa på röntgen eller i papper. Det gör att många som honom riskerar att falla mellan stolarna.

Rickard vill slå hål på en vanlig myt: Vi är inte lata. Vi har bra dagar och dåliga dagar. Därför behöver vi ofta flexibla jobb och tider för att orka bidra och känna oss delaktiga – men också för att orka med vår vardag, våra intressen och att vila.

Men ändå sitter Rickard där och skriver. För han vet att det behövs. För att visa hela bilden. För att säga: ”Vi finns. Vi är här. Vi är fler än man tror.”

Ibland, när tröttheten tar över, känns hela kampen som att försöka stapla pusselbitar som aldrig riktigt passar ihop. Men någon måste försöka lägga dem på plats.

Rickards text är en bit av hans verklighet. Men den är också en fråga till dig som läser: Kan du se oss – både det som syns och det som inte syns? Kan du förstå? Eller är vi fortfarande fast i systemets springor?

Det handlar inte om sympati. Det handlar om att bli sedd – på riktigt.

 

[IngelaH]

När vardagen skiftar färg


Ella hade känt sig ganska okej. Alltså, så som man gör när kroppen har sina krämpor men man vant sig. Lite tröttare än vanligt, lite mer andfådd kanske – men det var ju sommar, varmt, och det fanns alltid en förklaring som lät harmlös nog.

Men sen gick det fort.

Från "det går nog över" till akuten. Från akuten till inläggning, dropp och transfusioner. Det handlade om blodbrist, sa de. Allvarlig sådan. Orsaken visste ingen än. Det blev fler undersökningar. Och mitt i allt detta stod en läkare med vänlig röst men bristande språk. Orden var tekniska, svåra att följa. Ella log, nickade, försökte förstå, men det mesta försvann i ett dis. Hon tänkte att hon fick läsa ikapp när hon kom hem.

Så hemma, fortfarande utmattad men nyfiken, loggade hon in på 1177.

Och där stod det. I anteckningar som ingen gått igenom med henne. Inte signerade, inte färdiga – men ändå där. Plötsligt fick hon veta mer än hon var beredd på. Om misstankar, om undersökningar, om ett snabbspår till koloskopi. Något med hjärtat, något om gamla förändringar. Fler blodprover hade också beställts – för att kontrollera vitaminbrist. Det kändes som att snubbla över en karta till ett landskap man inte visste att man gått vilse i.

Och just då, som för att förstärka tyngden, nåddes hon av beskedet att Jenny hade gått bort.

Jenny, som hon först mött på ett hästforum nästan trettio år tidigare. Vänskap i digital form, som över tid blev verklig. De bodde i samma stad, delade intressen, sprang på varandra i butiken där Jenny jobbade. För ett par år sedan blev Jenny sjuk – huvudvärk, trötthet. En tumör. Operationen gav hopp. Men cancern kom tillbaka, och denna gång berättade hon inte för någon utanför familjen. Ella fick veta först när det var för sent.

Det var i slutet av maj... Men pga trötthet, var inte Jenny på nätet så ofta som tidigare och Ella hade inte mött henne på stan heller på en tid. De hade sprungit på varann i butiken, samt när de tog en spontanfika. Det var tuft för Ella att se orden, på facebook - "Det är med sorg jag måste meddelar att min älskade syster har somnat in lugnt och stilla efter en tids sjukdom."

Så där satt Ella. Med kroppen som bar oro, och sorgen som lade sig som ett stilla regn. Livet kändes skört. Samtidigt var något märkligt med det hela – som att rädslan sakta, försiktigt, började släppa greppet. För även om mycket fortfarande var oklart, så fanns det tecken på att det kanske inte var något värre. Att det dåliga måendet kanske hade en enkel förklaring. Att det kunde vara vitaminbrist. Eller tarmfickor som retat sig. Sådant som går över. Som går att behandla.

Och den tanken bar något nytt med sig. Ett andetag. En början till hopp.

Så, till dig som läser:

Ta hand om de dina. Ring den där vännen du tänkt på. Vänta inte. Vi vet inte hur lång vår stund på jorden är – men vi vet att varje dag bär något värdefullt. Och ibland, när man minst anar det, börjar saker faktiskt vända. Lite i taget. Mot ljusare håll.

 

[IngelaH]

Fullt hus och toscamuffins

Isak hade knappt hunnit stänga ögonen för andra gången den morgonen innan dagen brakade loss som ett organiserat kaos med serviceflagg. Fullt hus, bokstavligt talat. Leo, den crèmefärgade herrn i päls, for som en förvirrad kompassnål mellan knäna på folk. Vems famn skulle han slå sig till ro i? Den med minst lutande knän, eller den som luktade mest leverpastej?

Städpersonalen var bokad till klockan tio. Hemtjänsten till halv elva. Det vill säga: hemtjänsten dök upp 10.10, och städpersonalen 10.15. Koordineringen kunde konkurrera med en medelstor flygplats.

Men som genom ett litet hushållsmirakel flöt allt ihop. Isak satt och höll i sin kaffekopp medan strumpor drogs på, sängar bäddades, sopor bars ut, och Leo blängde förnärmat när dammsugaren närmade sig hans favoritkoja. Städpersonalen försvann ner i tvättstugan som om de haft en hemlig bas där, och Isak kunde äntligen andas ut – och få påbörja frukosten.

Det vill säga, frukost för två – människa och katt – även om Leo, något kränkt över morgonens tumult, valt att demonstrativt ignorera sin matskål för att se om Leo hade något bättre att bjuda på, vid köksbordet.

Med vardagen någorlunda återställd rullade Isak iväg med promenadscootern till centrum. Hjälpmedelservice stod på schemat – igen. Han hade tappat räkningen på hur många tusenmilar den lilla trotjänaren rullat under de senaste åtta åren. Men nu fick den sig en genomgång: nya fotplattor, bromsvajerbyte, justerad backspegel och ett par välvilliga muttrar som drogs åt. "Den håller nog ett par år till", sa teknikern, men Isak kände på sig, att de skulle snes snabbare än teknikern anade för byte av batteri - som börjat sega efter många trogna år.

Väl hemma var det dags för belöning. Teven bjöd på "Ett hus på landet" och ett avsnitt av "Antiques Road Trip", och Isak – han fick feeling.

Det var något med doften från tvättstugan, eller kanske ett vagt minne från förr, som satte igång baktarmen. Han mindes helgerna i Rånnesta, när han med egna surt förvärvade kronor köpte hem kakmix från Kungsörnen. Det var hans sätt att utmana Delicato på hemmaplan – nästan hembakat, och alltid poppis. Någon ostfralla slank med ibland också, men de gick åt så snabbt att han ibland undrade om han ens hann se dem.

Nu var det dags igen. Airfryern värmdes upp som ett förväntansfullt litet turbougnsmonster, och tre små toscamuffins förbereddes. ChatGPT hade snällt räknat ut exakt hur mycket mix som behövdes, och resultatet blev både nostalgiskt och vansinnigt gott. Leo nosade skeptiskt och övergick snabbt till att söka efter flygfän som varit hans största hobby senaste fjorton dagar då de lyckats hitta in genom vädringsfönstren.

Dagen som började med personalkaos, tvättmaskinsbrummande och logistikpussel slutade med ljuvlig doft av karamelliserad tosca – och en mycket belåten crèmefärgad katt i knät.

 

[IngelaH]

Att bli kallad cirkusens clown - och ta det som en komplimang

Det sägs att det krävs ett helt kungarike för att uppfostra ett barn. Men det visar sig att det också krävs ett helt kungarike – och lite till – för att försöka trycka ner en spelare som Sussi.

Hon hade spelat ensam länge, som en digital nomad med fler farmlistor än vänner, i ett hörn av kartan där varje ny by var som att rita ett hjärta i sanden – innan någon kom med catapults och trampade på det.

Men Sussi var inte den som grät över spillda byggnader. Hon reste sig, byggde nytt, och bjöd på snälla gliringar när motståndare försökte få henne ur balans. En dag kom en inbjudan till ett nytt kungadöme. Det bästa på servern, till och med. Och hon tackade ja.

Det var ungefär då som det gamla kungadömet – det som ägnat sin sommar åt att mosa hennes ensamma små byar – blev riktigt uppretat. Att förlora henne var inte en förlust i kraft, utan i kontroll. Deras bästa underhållning hade flytt cirkusen.

En av dem, ShadowFaX, hörde av sig i chatten. Först vänligt, nästan som en rekryterare. Sedan med memes. Därefter med passiv-aggressiva skämt. Och när det inte bet – med full-on retorikduell.

Sussi svarade lugnt. Hon var ingen martyr, bara en lagspelare. Hon försvarade inte sina egna byar – hon deffade för kungadömet. Hon hade lämnat egoismen vid startpunkten. Och när ShadowFaX försökte håna henne för det?

"Det här är inte verkligheten. Inte ens Matrix. Det är ett spel," skrev hon. "Och jag har matat katten, rensat kattlådan, tagit mina smärtstillande – och spelat Travian som den krigardrottning jag är."

Det tystnade inte. Men tonen skiftade. ShadowFaX kunde inte vinna över henne – varken i spelet eller med orden. I stället kallade han henne cirkusens clown. Sussi tackade och bugade:

"Tack för komplimangen. Jag är social, glad och gillar människor. Och jag har vänner här - Riktiga."

Hon log. För ibland är det inte styrkan i armén som avgör vem som vinner ett spel. Utan styrkan i humorn, i hjärtat – och i en välmående katt med svansen i vädret.

Sussi. Queen of Shadows. Clownen med krona.

 

[IngelaH]

Dörrmutor och kantarelllycka

Någon – låt oss kalla henne fröken katt – tyckte det var en strålande idé att väcka sin människa redan halv tre på natten. Sedan dess har hon "skällt konstant", vilket kanske inte direkt bättrar på Beas redan trötta uppsyn. Risken finns att någon granne snart skickar onda ögat med rekommenderat brev.

Trots detta gav sig Bea iväg till köpcentret. Det fanns flera viktiga ärenden: värktabletter skulle hämtas ut, ost och lite smått till stuvning skulle handlas – men framför allt skulle hon svänga förbi en granne som plockat ett kilo kantareller bara till henne. Eftersom skog och oländig mark inte längre är kompatibelt med Beas promenadscooter och rullstol, är vänlighet och kantarellgåvor mer än guld värt.

Väl i butiken styrde Bea mot kattgodishyllan – dörrmutor är nämligen en förutsättning för att ens få komma in hemma. Tuggpinnar var det som gällde, men självklart stod de på den allra högsta hyllan. Balansproblem och stå-på-tå-ambitioner är ingen bra kombination, särskilt inte i butiksmiljö. Men precis när hoppet började falna dök en kund upp – en som tidigare hjälpt Bea på ett annat ställe i butiken – och plockade ner två förpackningar. Bea takcade hjärtligt, med ett vänligt leende. Och kunden svarade - så lite så.

Bea vet att det finns många som gärna frågar om man behöver hjälp – men hon vet också att det tyvärr finns personer med funktionsnedsättning som svarar på sådana frågor med fräs och bläng: "Kan själv!"
Själv är hon av den andra sorten. Hon vet att hon inte kan allt själv, så idag bad hon om hjälp på tre olika platser i butiken. Första gången fick hon hjälp av en butikspersonal med inventeringsscanner i hand, som utan tvekan pausade sitt och följde med henne till hyllan hon inte nådde.

Så – Bea är en sån som ber om och tar emot hjälp. Bara så ni vet.
Men! Om ni skulle få för er att erbjuda någon annan hjälp – var beredda på att snabbt ta ett steg tillbaka, ifall ni råkar på en fräsig variant.

Hemfärden gick smidigt på lätta hjul. Bea stannade till hos grannen, klappade hennes fina hundar och fick med sig en burk kantarellguld hem.
Vid ytterdörren kastade hon in en muta – tuggpinne i små bitar – som taktiskt avledning, och rullade in. Det blev ingen svampmacka i kväll. Istället blev det hemmagjord "korvkioskmat": korv och mos. Inte dumt det heller.

Och katten?
Jo, hon är just nu upptagen med att försöka gräva sig in i kattgodis- och akvarietillbehörsskåpet. Håll tummarna för att hon inte lyckas.

 

[IngelaH]

Berit, Zvea och de upphittades tidevarv

Det var torssdag och Berit hade knappt hunnit hälla upp sitt morgonkaffe innan Zvea började prata. Katten alltså. Eller ja, inte bokstavligen – men Berit hävdade med bestämdhet att hon förstod precis vad katten menade när hon satt där på fönsterbrädan och spann med blicken fäst ut på altanen..

"De lämnar oss," suckade Berit högt, mer till kaffekoppen än till Zvea. "En efter en. Det är rena safariresan i Facebookflödet nu – katter, kaniner, småhundar, ormar och nu senast... vad var det... degus? Som om folk tappat vettet eller fått för sig att djur är som köksmaskiner man kan tröttna på."

Zvea spann vidare och blinkade långsamt, sådär som katter gör när de vill signalera att de visst lyssnar, men inte tänker lägga sig i människobekymmer.

Berit skrollade vidare på mobilen. "Och vet du vad det värsta är, Zvea? Att samtidigt som folk släpper ut små kaniner i skogen för att 'de kanske klarar sig', så sitter de där och delar inlägg om djurplågeri i andra länder. Lägger på filter, skriver 'hjärtat går sönder ' och svär över hur vidriga folk är i... Rumänien, Thailand, Spanien – pick one." Samt, att de gärna räddar dessa hittekatter och hittehundar utifrån, i stället för i första hand ta en hund, katt eller kanin, från svenska djurhem.

Hon tog en klunk kaffe och rynkade pannan.

"Men vi då? Vi som släpper ut tamråttor i parker. Vi som dumpar burdjur i återvinningscentralens container. Vi som lämnar skabbiga katter i sommarstugeområden och låtsas att de 'nog är någons' tills vintern kommer. Är vi bättre? Eller är vi bara bättre på att lägga filter på vårt samvete?"

Zvea gäspade. Långt och demonstrativt.

Berit log snett. "Jag vet, det är ingen nyhet för dig. Din stam-mor låg i en plastkasse i tur att slås ihjäl mot en trädstam - när jag och en tjej till lyckades rädda henne och två kattungar till. Tur för mig att det inte var en kungspyton. Då hade jag väl behövt ringa kommunen och be om ormfångarnät."

Hon reste sig, drog morgonrocken tätare om sig och öppnade fönstret en springa. Sensommaren luktade nyklippt gräs, från fastighetsskötarnas idoga klippande med gräsklippartraktorerna från 7-16 två dagar i veckan... vare sig det behövdes eller ej.

"Du och jag, Zvea. Vi går inte över ån efter vatten. Vi sitter still i båten och försöker förstå oss på världen. Fast det är svårt, när folk springer omkring och tappar bort både djur och moral."

Zvea hoppade ner, strök sig mot Berits ben och lät svansen virvla till i kaffedoften.

 

[IngelaH]

Ett av Dinas första skötare- och ridminnen

Det här är ett av Dinas allra första skötare- och ridminnen. Hon var bara sex år gammal och gick som dagbarn hos sin farmor och farfar ett par dagar i veckan. Grannens dotter, Anja, som då var runt femton år, skötte hästarna hos hästhandlaren tvärs över vägen.

Just då fanns det bara hästhandlarens egna hästar i stallet – en connemaraponny som hette Lollipop, efter Hummelbro Daf, och en liten shetlandsponny som hette Linett. Anja sa att Dina kunde få rida en stund på Linett, eftersom hon själv var för stor för att rida på ponnyn. Det lät jättespännande, och Dina tackade självklart ja.

De hjälptes åt att borsta hästarna, innan Anja gav Lollipop hö och havre. Sedan lade hon på en liten sadel på Linett och tränsade henne, innan hon tog ut henne på gårdsplanen. När Anja lyfte upp Dina på Linett kände hon sig riktigt hemma. Anja fick ponnyn att börja gå sakta och försiktigt.

”Vi kan skritta bort till din farmor om du vill,” sa Anja glatt.

Dina ylade i högan sky: ”NEJ! Hästen får bara GÅ!”

När Anja sedan tröttnade på hästarna och slutade, växte Dina till sig och hade börjat ridit ett par år på ridskolan i stan. Hon var nog runt 12-13 år då. Dina hade tuffat till sig och gick över till hästhandlaren, Nisse, och frågade om hon kunde få börja sköta hästarna åt honom. Det fick hon, och det blev en viktig del av hennes uppväxt.

Hon växte ifrån Linett – Nisses barnbarn red och körde henne, medan Dina istället red Lollipop. Hon var lite mer skolad, även om det mest handlade om att växla gångarter, rida lite slalom mellan buskar och träd och ta en kort sväng i skogen. Det blev perfekt som extra träning utöver ridskolan. Den tiden gav Dina både trygghet och frihet – att få ta hand om hästarna, rida och vara ute i naturen var något hon verkligen älskade. Det var också början på en relation till hästar som skulle följa henne genom livet.

Även om det inte är så mycket hästar i Dinas liv i verkligheten idag, känner hon ändå att hästarna finns kvar i både själ och hjärta. Det är mer än bara ett intresse – det är en livsstil som har präglat henne djupt och format mycket av vem hon är.
Hästarna har gett henne så mycket mer än ridning och skötsel; de har lärt henne tålamod, respekt och att känna närvaro i stunden. Den känslan bär hon med sig än idag.

 

[IngelaH]

När viljan finns men inte orken

När viljan finns men den psykiska orken tryter… ja, då är det tur att det finns strategispel på datorn och en katt som tar sitt uppdrag som levnadsglad väldigt, väldigt seriöst.

Siri satt i soffan och funderade på om hon skulle ta en "promenad" med promenadscootern. Kanske en tur utanför Karlslund, längs banvallen, ända bort till Lindbacka. Hon mindes hur det pratades mycket om platsen förr, när hon bodde i Rånnesta. Problemet var bara att det oftast var öppet på helger – och då jobbade hon.
Men det var inte bara humöret som avgjorde, utan även temperaturen. Att åka scootern innebar ju att sitta still, och även om solen sken kunde vinden över gärdena och mellan husen, och den där skuggan som alltid låg på fel ställe, göra det bitande kallt.

Samtidigt pågick ett helt annat projekt i lägenheten: Speedy, hushållets fyrbenta fartfantom, hade dragit igång ett Formel 1-lopp med velodromkurvor. Banan gick från hallen, via bokhyllan, runt soffbordet och upp på fönsterbrädan. Siri började allvarligt överväga att lämna in ett medborgarförslag till Örebro kommun om kattlekplatser för innekatter.
Efter en timme av rivstarter, omkörningar och oväntade hoppattacker hade Siri börjat ducka instinktivt. Vinterjackan låg inom räckhåll – inte för att hon frös, utan för att skydda armarna mot rivsår när Speedy använde dem som avstampsramp.

Det blev ingen tur till Lindbacka den här gången. De stänger ju redan klockan 14, och med 40–45 minuters färd dit på scootern… ja, när både orken och lusten tog slut samtidigt, då vann soffan och Speedy depåstoppet.

(Bilden är AI-genererad)

 

[IngelaH]

Elsas förmiddag: Duschtajm, småflugor och katten Gus


F skulle komma klockan 10.45. Elsa klev in i duschen 9.45 – och var ute igen vid 10.00. Hur gick det då? Jo, två minuter efter att hon rullat förbi hallspegeln, insvept i badrock och handduksturban, ringde det på dörren. Där stod F, lite tidigare än väntat. Så är det när man försöker duscha och torka i tid – det blir aldrig som man planerat.

Katten Gus satt på sin vanliga tron på rullstolens armstöd och spanade intresserat på en virvlande handduksturban och de små flugor som börjat invadera köket. De surrade runt disken som en dansuppvisning, och Gus betedde sig som en sabeltandad tiger på jakt, långsamt och metodiskt jagande de små miniflugorna. Elsa kunde inte låta bli att le åt hans tålamod och koncentration.

Mitt i allt läste Elsa om förberedelserna inför koloskopin på onsdag. Mat att äta, fasta att följa. Från klockan 12 i morgon blir det bara klara vätskor fram till undersökningen klockan 14 på onsdag. Elsa suckade – 28 till 30 timmar utan mat är sällan bra för kroppen och huvudet. Men tur att hon inte har anemi längre. Nu gällde det att äta rätt idag samt i morgon bitti och ladda batterierna.

Och så skulle både hon och Gus fylla på energiförråden ordentligt – han med sin “flugkost” med tillskott av våtmat och smakbitar, hon med planerade måltider och våfflor gjorda på Ekströms våffelmix, serverade med slät sylt eller bara smör och socker. Förberedelserna är i gång, och de möter fastan tillsammans – en människa och en sabeltandad tiger i miniatyr.

Bilden är AI-genererad, för att passa till kåseriet.

 

[IngelaH]

Magnus rapporterar från soffan: fastaförberedande, fisk och fynd

Magnus sitter med ett glas saft — ja, saft — och tar in den märkliga blandningen av fastaförberedande, fiskrätt och vardagsfunderingar. På tallriken ligger Findus panerad fisk med potatismos och gröna ärtor, enkelt men tröstande inför morgondagens fasta. Kaffet börjar sina, men istället för att bekymra sig väljer han att följa auktionerna i Antiques Road Trip.

På TV:n rullas gamla möbler och knasiga pryttlar fram för värdering och diskussion. Hur mycket kan egentligen en sliten byrå vara värd? Kanske lika mycket som en påse våtmat till fyrbenta gaphalsar — 39 kronor för fyra dagar — en summa som svider lite i plånboken när man jämför med kvällens fiskportion. Men Magnus håller ut. Det här är en fest för själen: en fastemeditation, en ekonomisk utmaning och en hobbygeologisk expedition i ett.

Under eftermiddagen fördjupar han sig i svenska insjöfiskar och bergarter. Att kunna skilja på en fjällröding och en öring medan granitens korn studeras är en skön symbios av hobbygeologi och ichthyologi — naturens sätt att göra fastaförberedande mer intressant.

Med mumlande röster om skiffer och kalksten funderar Magnus på om han borde börja samla gamla fiskeflugor eller kanske bara rulla en sten i handen och låtsas att den är en skatt från stenåldern.

En nattmacka lär det också bli, kanske några ostskivor som tröstar mot den snålt tilltagna kaffebristen. Och morgonen väntar med sina löften — den lilla stunden innan klockan tolv då hunger och tålamod möts.

Så sitter Magnus där, fastaförberedande och fikasugen, med fjällrödingar, gråstenar och våtmat i tankarna. Livet är en brokig blandning av det lilla och det stora, fasta och fest, fynd och funderingar — och han navigerar detta med varsam hand och nyfiken blick mot både antikviteter och naturens skatter.

 

[IngelaH]

Bojans dag – fastans kamp och prinsessan Sessan

Bojan vaknade i gryningen, redan vid 03.50 var det dags för första frukosten. Till sin stora förvåning fick han somna om utan protester från husets furstinna, den ständigt vaksamma Sessan. Men friden blev kortvarig – vid 07.45 var det dags för andra frukosten, och då tyckte Sessan att det var hög tid att kasta sömnen på sophögen för ännu en gång.
Trots Sessans envisa väckning kämpade Bojan tappert vidare med att vila en stund till. Kroppen hade inte riktigt fått sin beskärda del av vila än. Och medan hemtjänsten kom förbi och klagade på att värmeböljan var på väg tillbaka, konstaterade Bojan tvärtom att det skulle bli skönt – efter att ha dragit på sig en extrafilt de senaste nätterna. Fläkten på bordet fick dock stanna kvar ett tag till.

Fastan inför koloskopin under morgondagen var i full gång, och nu var det slut på allt tuggande. Flytande föda skulle gälla. Vistapredet – den där vedervärdiga drycken som smakar som uppslammat diskvatten, med en svag anstrykning av apelsin – skulle drickas 2.5 dl i taget mellan 16 och 18, och igen mellan 6 och 8 nästa morgon. Därtill kom badrumsrallyt, där varje steg till toaletten var noga planerat och förberett. Laptopen placerades strategiskt på hallbyrån för närhet till både dryck, TV och nödingången. Mitt i allt rumlade diskmaskinen och köket blev uppsnyggat så långt det gick. Men blomflugorna – de envetna små inkräktarna under rötmånaden – hade invaderat och var allt annat än välkomna.

När kvällen närmade sig och hungern började göra sig påmind, blev det en mugg klar grönsaksbuljong som serverades i små munnar kl 19. En enkel tröst för fastans hårda regler. Och där sitter Bojan kvar, fastande, förberedd och väntande – med katten Sessan som aldrig riktigt blir hjälpsam, men åtminstone inte stjälper, och med en kropp som längtar efter vila och återhämtning.

 

[IngelaH]

Huvaligen…
Birgitta var uppe redan mellan sex och åtta för att dricka sista dosen av den där Vistaprep-blandningen. Sedan en kort vilopaus innan det var dags för de sista toabesöken. Hon hann till och med klämma in en kopp te och två glas vatten före klockan tolv – och i förbifarten fundera över om rostad smörgås egentligen räknas som flytande… man fick ju bara inta just flytande, och dessutom var det förbud på allt i dryckväg som inte var genomskinligt. Under hela förberedelsen satt Stisse, den röde huskatten, som ett morrhårsbeväpnat säkerhetsteam vid rullstolen. Han följde varje rörelse, tiggde kattgodis med ögon stora som tefat, och när det stod klart att Birgitta faktiskt skulle ge sig av – ja, då gick han och lade sig med en djup suck, som om han behövde sova bort hela dramat.

Färdtjänsten mot Karlskoga lasarett gick 12.35, och strax efter klockan ett klev hon in genom dörrarna. Incheckning, infart i armen, och precis före halv tre blev hon inkallad till undersökningsrummet där hon fick lite lugnande. Efteråt blev hon bjuden på en äppelfestis och fick besked direkt: inga blödningar, ingen cancer och inte ens några tarmfickor.

Bilen hem gick en halvtimme senare, så Birgitta rullade in på Pressbyrån och slog till på en korv med bröd – ett efterlängtat fast mål mat efter ett helt dygn med bara vätska. Väl hemma väntade ett glas yoghurt, en kopp kaffe och två rostade smörgåsar som smakade himmelriket. Senare på kvällen blev det en kopp buljong och, ja, ännu en smörgås.

Och som kronan på verket: på kvällspasset kom Stisses favorithemtjänst. J hade med sig precis det kattgodis som Stisse älskade mest, och fick därför bära honom på rygg medan han spann som en liten motor i örat.

Nu var den här undersökningen avklarad – bara tre kvar på den så kallade seniorkollen.

 

[IngelaH]

Ett hem i långsam rörelse

Frukostbordet hos Tina såg ut som en reklambild för ”lyxig helgmorgon” – yoghurt med granola, ett kokt ägg, kaffe, airfryrostad smörgås med ost och kantareller samt ett glas juice. Alltihop på en vardag! Men så gäller det ju att fylla på energireserverna ordentligt, efter ett par dagars svält... - fastande, när man planerar att vara produktiv… i teorin.

Planen var nämligen att rullatorn skulle få göra comeback – åtminstone för korta sträckor inomhus. Bassängträning och lite rörelse i egen takt lockade också. Just nu stod dock rullatorn hopfälld på uteplatsen och såg ut som en pensionerad pensionär, medan Tina konstaterade att lägenheten hade plats för det mesta – men kanske inte allt samtidigt.

Idag skulle Sofia komma och hjälpa till. Synd bara att Tinas ork hade blåst bort som en ballong i novemberstorm. Det blev snarare ”tröska runt som en sengångare” än något som liknade städryck. Men Sofia log bara sitt tålamodsleende och sa:
– Sååå farligt är det inte.
Två timmar senare lämnade hon en hög vikt tvätt att stoppa in i garderoben, ett uppfräschat hem och en tacksam Tina.

Under tiden låg katten Maja på sin dynhög och höll vakt över verksamheten. Hon höjde dock ett ögonbryn när Tina knöt ihop och ställde undan hennes älskade tunnel. (Ett tydligt kattbudskap: det här kommer du att få höra om senare.) Till kvällen skulle den förstås fram igen.

Dagens överraskning kom från Facebookvännen Evy, som skickat ett par artrosvantar. Inte några dyra märkesprylar, utan de där lågprisvarianterna som ibland dyker upp i flödet och får en att undra om de verkligen är något att ha. Det var de. Perfekta för rullstolskörning, värmde både fingrar och händer, och till och med den där trilskande tummen mjuknade
lite.

Ett hett tips till alla med händer som ibland lever sitt eget liv – ibland är det inte prylen som är dyr som funkar bäst, utan den som kommer i ett brunt kuvert med posten och en liten hälsning från någon som tänkte på en.
.

 

[IngelaH]

Ibland händer det… 3.0

Linda satt vid köksbordet med Musse på axeln, kaffekoppen inom räckhåll och laptoppen framför sig. Hon log åt sitt senaste mail från Dr Svensson, läkaren som förra veckan hade hittat hennes anemi. Äntligen någon som såg henne, tänkte hon. Äntligen någon som inte bara stirrar på papper och säger “det här ser bra ut”.

Ibland händer det att man faktiskt kan övertyga vården. Hon hade ju trots allt full koll på sin kroniska värk efter stallolyckan 1999 – ryggmärgsskada, stelopererad nacke, tetra pares i armar och ben. Men receptlistan visade bara paracetamol. Naproxen fick hon köpa själv, när plånboken ville samarbeta. Dr Svensson hade lovat att fixa receptet – nu var det äntligen gjort.

“Jag har inga kvarstående effekter av subarachnoidalblödningen i januari 1999,” skrev hon, nästan med ett triumferande leende. “Men effekterna efter stallolyckan i augusti samma år är kvar. Bara så det är sagt. Så att ingen missar poängen.”

Svaret kom snabbt:

“Hej!
Tack för ditt förtydligande. Jag har nu ändrat diagnosen från besöket 250630. Jag har också dokumenterat förtydligande angående din sjukhistoria. Jag har skrivit recept på Naproxen, som du kan hämta på valfritt apotek.
Med vänliga hälsningar,
DS, Leg. läkare”

Linda log. Ibland händer det. Ibland känns livet nästan… smidigt.

Och ibland händer det igen. Hon hade ringt Försäkringskassan angående “handikappersättning” – eller merkostnadsersättning, som det numera heter. Hon var först i kön och behövde bara vänta tio minuter. Halleluja!

36 % ersättning hade hon sedan gamla beslut från 2002 och 2003. Men för att få ny merkostnadsersättning krävs kostnader över 14 000 kr per år… Bara hemtjänst och trygghetslarm drog 2 700 kr i månaden. Lägg till alla sjukresor, el för promenadscooter och arbetsstol – och vips, pengar hade flugit rakt ut genom fönstret, som konfetti på ett tråkigt kontorsmöte.

“Man måste vara frisk för att hålla koll på sina rättigheter,” suckade hon. Samhället tjatar bara om skyldigheter – och gärna när de vill ha betalt.

Linda bad flera gånger att Försäkringskassan skulle skicka kopior på hennes tidigare beslut via Kivra. “Det står ju på er egen sida att ni kan göra det!” muttrade hon. Men kvinnan i andra änden envisades och meddelade slutligen att hon måste skicka det via post nästa vecka. Några dagar till i väntan. Linda skakade på huvudet. Effektivitet, det verkar vara ett främmande begrepp i vissa myndighetskretsar.

Tack och lov hade hon fått hjälp av ChatGPT att göra en lista över vad som skulle tas upp och en överslagsräkning på elkostnaden för laddning. Utan den hade hon nog fått skriva memo till sig själv med små lappar över hela lägenheten.

Mitt i beräkningarna blev hon avbruten av Musse, som klättrade upp på tangentbordet och jamade högljutt. Tre kvarvarande påsar blötmat hade visst städats ut igår. Och råååkade ett trepack majskornsburkar följa med hem – något som inte hänt på evigheter.

Linda skakade på huvudet, log och reste sig. Ut måste hon. Våtmat check, majskorn… tja, check. Ibland händer det, tänkte hon igen. Ibland händer det alldeles för mycket på en gång. Och ibland, bara ibland, är det faktiskt ganska underhållande att myndigheter kan hitta på sina egna regler medan man själv försöker hålla sig flytande.