Sv: Kastrering
Inga värderingar kring diskussionen vad man bör/inte bör. Men har kastrerat tre. Sett fördelar i SAMTLIGA fall, även på den helt problemfria hunden..
Hund 1, en äldre greyhoundhane (har för mig han var 9 år). Absolut INGA problem ha intakt, kunde bo ihop med löptik utan att bli sönderstressad/bäng - även om han såklart var intresserad. Ingen hanhundsaggressivitet eller liknande heller. Kastrerades pga testikeltumör. Trots noll problem innan var det faktiskt skönt med kastreringen, för han brydde sig inte ett enda dugg om löptikar. Han kastrerades i april, tiken löpte i maj - han märkte det inte. Dock är det väldigt snabb effekt och inget man ska räkna med. I övrigt var han precis som vanligt både mot folk och fä, och tappade ingen pondus eller så i hundvärlden. Däremot kunde ENSTAKA ffa yngre intakta hanar blir kollriga i huvudet och inte kunna avgöra vad det var för sort och bli allmänt kära och försöka rida. Det var dock ENSTAKA, 99% av andra hundar hade inga som helst problem avgöra vad det var för sort.
Hund 2 var en 4 år gammal riesen. Blev otalbar med en löptik i samma hus, och tog ett par dagar att koppla ihop hjärnkontoret igen. Största problemet var dock att han INTE fungerade bra med hanar. Han var extremt mopsig på andra hanar lös, och på tok för dominant med dem, och svarade de upp så tog han gärna fighten. Inga problem i koppel, men blev han utmanad svarade han. Jag pratade med vet om kastrering och vet ansåg att då problemen INTE var etablerade (han blev sådär när han fick 'en egen brud', och dessutom fick bättre självförtroende med mognad) att det fanns god chans med effekt men man ju inte kunde garantera något.
Det är banne mig det BÄSTA jag gjort att kastrera honom. Kvittot fick jag när vi var på Ultuna, han sitter vid mig, det kommer en stor rottishanne med matte på ena sidan, husse på den andra och en köttbulle framför nosen. När de var 1 m från oss så gjorde rottisen ett seriöst menat utfall. Min U tittade på mig, jag sa 'äh, skit i den' och han struntade i den. Innan kastrering hade vi fått kalla på veterinär och lappa ihop hundarna, då han utan minsta tvekan svarat och det med besked på en så stark provokation. Han umgick utan problem med alla hanar jag provade efter kastreringen, även sådana han tidigare velat äta upp till frukost. Han fick till och med en hanhundskompis härhemma (unghund). Han brydde sig NOLL om löptikar ens om de backade upp under näsan på honom.
Däremot blev han FRUKTANSVÄRT lättfödd, och fet på luft, så fick äta medicinskt bantarfoder. I övrigt inte ett dugg förändrad förutom de positiva sakerna (mer fokus på matte etc). Samma goa, energiska hund.
Ingen hund hade någonsin 'tolkningsproblem' med vad han var för sort.
Hund nr 3 är nuvarande, Viktor. Han är kastrerad som 8 månaders, då han började mopsa med ovanstående. Åkte på spö - och gjorde om det. Dessutom var han överlag ganska mopsig mot andra hanar, kombinerat med osäkerhet. Löptikar hade han aldrig träffat. Men då jag med de två tidigare sett fördelarna med kastrering, min pappa har en tik som är här ofta och vi passar när han reser och så, och jag inte kunde komma på en enda fördel med att ha en intakt hane eg, så snipp snipp så rök kulorna när han var 8 månader. Sen dess har han lagt av med mopset - dock ska jag inte säga det är kastreringen, då han ju mognat etc med, men nog har kastreringen påverkas. Han svarar INTE på någon som helst provokation heller, han lever i la-la land där alla hundar ses som potentiella lekkompisar. Ingen hund har än så länge haft minsta tolkningsproblem med vad det är för sort.
Varken Viktor eller den första har blivit mer lättfödda av kastreringen - TYVÄRR. Båda var/är synnerligen svårfödda, och är lika svårfödda som kastrerade som intakta. Men ungefär 50% blir betydligt mer lättfödda vilket är värt att veta ang 'nackdelar'. De kan få försämrad pälskvalitet med, pälsen kan bli mer ullig och valpig. Inget som drabbat mina dock.
Att jag är FÖR kastrering är rätt lätt att se
Jag skulle kastrera din efter det du beskriver, och jag skulle göra det nu. Ju mindre de hunnit befästa oönskade beteenden kopplat till testosteron, dessto större chans en kastrering hjälper. Det ENDA man kan GARANTERA påverkas med en kastrering är att testosteronnivån sjunker radikalt, och att de beteenden som är en direkt följd av testot påverkas. Dock kan i grunden testoutlösta beteenden bli befästa, och beteendena kvarstå.
Sen, det FINNS de som säger att de riskerar att bli högre och få längre ben om man kastrerar innan de vuxit klart. Jag vet inte om det stämmer dock, Viktor är förvisso både för hög och långbent, men det var han redan innan - dock vet jag ju inte om han blivit SÅ stor om han INTE kastrerats t ex? Dock, så i valet mellan vänta i flera år och riskera befästa beteenden, eller få en högre/mer långbent hund så är det för mig lätt.
Inga värderingar kring diskussionen vad man bör/inte bör. Men har kastrerat tre. Sett fördelar i SAMTLIGA fall, även på den helt problemfria hunden..
Hund 1, en äldre greyhoundhane (har för mig han var 9 år). Absolut INGA problem ha intakt, kunde bo ihop med löptik utan att bli sönderstressad/bäng - även om han såklart var intresserad. Ingen hanhundsaggressivitet eller liknande heller. Kastrerades pga testikeltumör. Trots noll problem innan var det faktiskt skönt med kastreringen, för han brydde sig inte ett enda dugg om löptikar. Han kastrerades i april, tiken löpte i maj - han märkte det inte. Dock är det väldigt snabb effekt och inget man ska räkna med. I övrigt var han precis som vanligt både mot folk och fä, och tappade ingen pondus eller så i hundvärlden. Däremot kunde ENSTAKA ffa yngre intakta hanar blir kollriga i huvudet och inte kunna avgöra vad det var för sort och bli allmänt kära och försöka rida. Det var dock ENSTAKA, 99% av andra hundar hade inga som helst problem avgöra vad det var för sort.
Hund 2 var en 4 år gammal riesen. Blev otalbar med en löptik i samma hus, och tog ett par dagar att koppla ihop hjärnkontoret igen. Största problemet var dock att han INTE fungerade bra med hanar. Han var extremt mopsig på andra hanar lös, och på tok för dominant med dem, och svarade de upp så tog han gärna fighten. Inga problem i koppel, men blev han utmanad svarade han. Jag pratade med vet om kastrering och vet ansåg att då problemen INTE var etablerade (han blev sådär när han fick 'en egen brud', och dessutom fick bättre självförtroende med mognad) att det fanns god chans med effekt men man ju inte kunde garantera något.
Det är banne mig det BÄSTA jag gjort att kastrera honom. Kvittot fick jag när vi var på Ultuna, han sitter vid mig, det kommer en stor rottishanne med matte på ena sidan, husse på den andra och en köttbulle framför nosen. När de var 1 m från oss så gjorde rottisen ett seriöst menat utfall. Min U tittade på mig, jag sa 'äh, skit i den' och han struntade i den. Innan kastrering hade vi fått kalla på veterinär och lappa ihop hundarna, då han utan minsta tvekan svarat och det med besked på en så stark provokation. Han umgick utan problem med alla hanar jag provade efter kastreringen, även sådana han tidigare velat äta upp till frukost. Han fick till och med en hanhundskompis härhemma (unghund). Han brydde sig NOLL om löptikar ens om de backade upp under näsan på honom.
Däremot blev han FRUKTANSVÄRT lättfödd, och fet på luft, så fick äta medicinskt bantarfoder. I övrigt inte ett dugg förändrad förutom de positiva sakerna (mer fokus på matte etc). Samma goa, energiska hund.
Ingen hund hade någonsin 'tolkningsproblem' med vad han var för sort.
Hund nr 3 är nuvarande, Viktor. Han är kastrerad som 8 månaders, då han började mopsa med ovanstående. Åkte på spö - och gjorde om det. Dessutom var han överlag ganska mopsig mot andra hanar, kombinerat med osäkerhet. Löptikar hade han aldrig träffat. Men då jag med de två tidigare sett fördelarna med kastrering, min pappa har en tik som är här ofta och vi passar när han reser och så, och jag inte kunde komma på en enda fördel med att ha en intakt hane eg, så snipp snipp så rök kulorna när han var 8 månader. Sen dess har han lagt av med mopset - dock ska jag inte säga det är kastreringen, då han ju mognat etc med, men nog har kastreringen påverkas. Han svarar INTE på någon som helst provokation heller, han lever i la-la land där alla hundar ses som potentiella lekkompisar. Ingen hund har än så länge haft minsta tolkningsproblem med vad det är för sort.
Varken Viktor eller den första har blivit mer lättfödda av kastreringen - TYVÄRR. Båda var/är synnerligen svårfödda, och är lika svårfödda som kastrerade som intakta. Men ungefär 50% blir betydligt mer lättfödda vilket är värt att veta ang 'nackdelar'. De kan få försämrad pälskvalitet med, pälsen kan bli mer ullig och valpig. Inget som drabbat mina dock.
Att jag är FÖR kastrering är rätt lätt att se
Jag skulle kastrera din efter det du beskriver, och jag skulle göra det nu. Ju mindre de hunnit befästa oönskade beteenden kopplat till testosteron, dessto större chans en kastrering hjälper. Det ENDA man kan GARANTERA påverkas med en kastrering är att testosteronnivån sjunker radikalt, och att de beteenden som är en direkt följd av testot påverkas. Dock kan i grunden testoutlösta beteenden bli befästa, och beteendena kvarstå.
Sen, det FINNS de som säger att de riskerar att bli högre och få längre ben om man kastrerar innan de vuxit klart. Jag vet inte om det stämmer dock, Viktor är förvisso både för hög och långbent, men det var han redan innan - dock vet jag ju inte om han blivit SÅ stor om han INTE kastrerats t ex? Dock, så i valet mellan vänta i flera år och riskera befästa beteenden, eller få en högre/mer långbent hund så är det för mig lätt.