Att utmana konsensus har inget värde i sig själv. Som Carl Sagan sa "det är bra att ha ett öppet sinne - men inte så öppet att förnuftet ramlar ut".
Om de flesta vetenskapliga studier visar att vi t.ex. inte kan frigöra oss från tyngdkraften, att liv i den form som vi känner till det är ett resultat av darwinistisk evolution, att jorden är nästan rund eller att utsläpp av växthusgaser i atmosfären ger upphov till växthuseffekter. Då kommer det att gälla som konsensus - tills dess att någon bevisar att det är fel. Inte tills dess att någon "tänker fritt" och bestämmer att det är fel.
Mycket underligt är också att de som förfäktar "fritt tänkande" ofta anser sig som hjältar när de förnekar växthuseffekten (vilket är ungefär lika dumt som att be brandkåren ha ett öppet sinne och ifrågasätta om huset verkligen brinner bara för att lågorna slår upp), baktalar feminism och kämpar för sin rätt att säga "negerboll". Sällan handlar det om att t.ex. ifrågasätta konceptet privat ägande, fiat-pengar/bankväsendet eller orättvisor i världen. Det är faktiskt bara helt nyligen som det blev come il faut att ifrågasätta varför vi har statyer av massmördare som kung Leopold II.
Fritt tänkande är ingen ursäkt att behandla människor illa. Det är ingen ursäkt att argumentera för att politik bör (eller ens kan) styras utifrån fria fantasier, spökhistorier och önskedrömmar.
Problemet med konsensuskulturen är att den i hög utsträckning just bygger sin verklighetsbeskrivning på fantasier och önskedrömmar och blundar för forskning. Det blir tydligt om man bland annat sätter sig in i frågor som feminism och BLM m.m.