Kronisk smärta/ småbarn

[MaritH]

Nåhon som känner igen sig, kan stötta eller ge råd?

Vi har en dotter på 4 månader och min man lever med kronisk ryggsmärta (diagnosen är diskdegenerstion dvs att diskarna förtvinar), är stelopererad och har nu sedan några dagar fått akut smärta sedan han lyfte vår dotter (ev diskbråck, vi vet inte än, suck!)

Ni som själva har kronisk smärta eller en livskamrat som har det, hur klarar ni vardagen? Just nu har jag dottern 24 timmar om dygnet, varje minut. Och det lär fortsätta så som det ser ut just nu, plus att allt hushållsarbete mm behöver jag göra nu eftersom min man har så ont. Jag är orolig för honom och orolig för vad som skulle hända om jag blev riktigt sjuk eller något annat. Usch... Hur kan man tänka för att underlätta?

Till saken hör ju också att dottern inte sover själv, så att göra något när hon sover går helt enkelt inte. Jag städar huset med henne, tvättar med henne, äter (kastar i mig mat) med henne bredvid osv.

Ja, finns det någon som känner igen sig?

 

[Equilina]

Det låter vidrigt. Jag har tyvärr inget att bidra med mer än att det blir bättre och lättare om bara någon månad när barnet blir äldre.

 

[TinyWiny]

Har din man någon hjälp i vardagen? Om inte så ring kommunens biståndshandläggare direkt på måndag. Ni har rätt att få hjälp med hans del i hushållet om han inte klarar det. Det kan krävas endel förklaringar och läkarintyg och i vissa fall får man överklaga innan man får hjälp men kan den ena parten inte utföra sin del i hemmet pga sjukdom/skada så har man rätt till hjälp.

 

[Melisen]

Känner inte igen mig i situationen mer än att vår dotter också var/är otroligt beroende av närhet och för mig har räddningen varit bärsjal och ergonomisk bärsele. Det har gett möjlighet att både kunna tillgodose dotterns behov men också kunna få annat gjort eller bara kunna få sitta och äta i lugn och ro medan hon sover. Hoppas ni hittar ett sätt som funkar för er!

 

[SaraXX]

Jag känner igen mig i den delen om att ha barnen själv. Min (dåvarande) man totalkraschade psykiskt när yngsta var tre månader, stora var nästan fyra år.
Han bodde inte med oss alls på månader. Hälsade på ett par timmar ibland men fick inte ta något eget ansvar. Vilket såklart ställde till det även med den lillas anknytning till pappa.

Jag förstår precis vad du går igenom för egen del. Jag kan bara råda dig att se till att du får avlastning någon gång ibland. Annars blir du inte en bra förälder. Jag var inte en bra mamma bitvis. Jag gjorde så gott jag kunde, faktiskt betydligt mer, men det går inte om man aldrig får vila.

Risken är att du kör dig i botten, och det är det aldrig värt. Jag förstår vad du menar med rädslan att något ska hända dig. Den har jag också. Mitt sätt att tackla det i någon mån var/är att försöka få barnen att ha en så bra relation med övriga släkten som möjligt, på båda sidor, fast de bor långt bort.

Lycka till!

 

[MaritH]

Är det sant? Det hade jag ingen aning om! Jisses, vi har ändå levt med det här i tio år nu (fast utan barn då), och det har jag aldrig hört talas om. Tack!!!

 

[MaritH]

Jag använder också sele och sjal, och det är absolut en räddare i vardagen! Verkligen tur att dessa hjälpmedel finns.

 

[MaritH]

Åh vad skönt att läsa om någon i en liknande situation, fast ändå förstås annorlunda. Det låter jättetufft! Och tack för tipsen, jag ska försöka få avlastning, det är väl det man oroar sig för också... Både att anknytningen blir så olika mellan oss (vilket min man är jätteledsen för) och att jag får både alla goa stunder och all gråt med. Ibland känner man sig som en supermamma, ibland som en sur gammal disktrasa.

 

[Kamomilla]

Om du söver henne och lägger henne bredvid pappan i sängen?
Hon är då inte själv så du får lite tid utan henne och pappan får närhet till henne och kan ropa när hon vaknar.

 

[Raderad medlem 19815]

Min kompis har det litegrann så, hon och hennes man har två barn på 4,5 och 2,5 år och mannen har sedan två år tillbaka någon form av utmattningsdepression. Hon gör nästan allt hemma. Han steker på lite Mamma Scans köttbullar ibland och lägger barnen varannan kväll. Resten gör hon. Hon tycker att det funkar ok verkar det som.

 

[Kattennizze]

Har din man någon hjälp i vardagen? Om inte så ring kommunens biståndshandläggare direkt på måndag. Ni har rätt att få hjälp med hans del i hushållet om han inte klarar det. Det kan krävas endel förklaringar och läkarintyg och i vissa fall får man överklaga innan man får hjälp men kan den ena parten inte utföra sin del i hemmet pga sjukdom/skada så har man rätt till hjälp.

I min kommun finns det noll hjälp att få om den ena föräldern är fullt frisk och fungerande. Tyvärr. Jag opererades och var utslagen i över 2 månader och min partner fick ta hand om alla tre barnen ensam men så ser vår kommuns regler ut. Då hade vi även tvillingar.

 

[trazel]

Har din man någon hjälp i vardagen? Om inte så ring kommunens biståndshandläggare direkt på måndag. Ni har rätt att få hjälp med hans del i hushållet om han inte klarar det. Det kan krävas endel förklaringar och läkarintyg och i vissa fall får man överklaga innan man får hjälp men kan den ena parten inte utföra sin del i hemmet pga sjukdom/skada så har man rätt till hjälp.

Precis som @Kattennizze skriver så ser det olika ut i olika kommuner. I kommunen jag arbetar i nu får vi inte bevilja hjälp med hushållsarbete om den ena i hushållet klarar det. I tidigare kommuner jag arbetat i så har man räknat hälften precis som du skriver. Det är upp till kommunen att avgöra och dessvärre inget lagstadgat. Men TS, du kan absolut kolla upp vad som gäller i din kommun. Många gånger är det ändå billigare med privat städfirma än att få hjälp från hemtjänst.

 

[Petruska]

Jag förstår inte riktigt. Har han kronisk smärta, alltså han har även ont hela tiden? Med risk för att låta hjärtlös, men om han har ont oavsett om han tar hand om sitt barn eller inte, kan han väl lika gärna ta hand om barnet?

Kronisk smärta bör ju också betyda att det här inte är nytt för honom? Hur har han i andra sammanhang hanterat problemet?

Jag undrar lite förvirrat, därför att min egen pappa har kronisk smärta och rätt stora funktionshinder sedan många år innan jag föddes. Han kan bland annat inte gå utan hjälpmedel. Trots det, har han samarbetat normalt mycket (mer än normalt för tiden, min syster och jag är födda på 60-talet) med vår mamma om att ta hand om oss och har varit ensam hemma med oss redan när vi var bebisar etc.

 

[TinyWiny]

I min kommun finns det noll hjälp att få om den ena föräldern är fullt frisk och fungerande. Tyvärr. Jag opererades och var utslagen i över 2 månader och min partner fick ta hand om alla tre barnen ensam men så ser vår kommuns regler ut. Då hade vi även tvillingar.

Är det tillfälligt är det svårt att få hjälp även som ensamstående med barn men jag uppfattar det som att Ts man inte klarar av att göra sin del i hushållet någon gång alls men jag kanske har missuppfattat? Sedan får man räkna med att överklaga till länsrätten för att få den hjälp man behöver. Innan de har avgjort är det vanligaste att man får avslag och det tar ju ett tag med överklagan så det är knappast något man gör för att man behöver hjälp i två månader. Hjälp för två månader tror jag inte att någon kommun ger om den andre föräldern är frisk.

 

[TinyWiny]

Jag förstår inte riktigt. Har han kronisk smärta, alltså han har även ont hela tiden? Med risk för att låta hjärtlös, men om han har ont oavsett om han tar hand om sitt barn eller inte, kan han väl lika gärna ta hand om barnet?

Kronisk smärta bör ju också betyda att det här inte är nytt för honom? Hur har han i andra sammanhang hanterat problemet?

Jag undrar lite förvirrat, därför att min egen pappa har kronisk smärta och rätt stora funktionshinder sedan många år innan jag föddes. Han kan bland annat inte gå utan hjälpmedel. Trots det, har han samarbetat normalt mycket (mer än normalt för tiden, min syster och jag är födda på 60-talet) med vår mamma om att ta hand om oss och har varit ensam hemma med oss redan när vi var bebisar etc.

Kronisk smärta är väldigt brett. Kronisk smärta är all smärta som varat mer än i tre månader. För en med kronisk smärta stör visserligen smärtan men den hindrar inte individen särskilt mycket i livet medans en annans kroniska smärta tar över hela livet och gör en totalt oförmögen att ens ta hand om sig själv och sen finns hela skalan däremellan.

Jag hade absolut inte kunnat ta hand om en bebis under de åren jag var så sjuk. Det fanns inte på kartan. Jag hade inte ens kunnat hålla i barnet.

 

[Kattennizze]

Är det tillfälligt är det svårt att få hjälp även som ensamstående med barn men jag uppfattar det som att Ts man inte klarar av att göra sin del i hushållet någon gång alls men jag kanske har missuppfattat? Sedan får man räkna med att överklaga till länsrätten för att få den hjälp man behöver. Innan de har avgjort är det vanligaste att man får avslag och det tar ju ett tag med överklagan så det är knappast något man gör för att man behöver hjälp i två månader. Hjälp för två månader tror jag inte att någon kommun ger om den andre föräldern är frisk.

Aha, det visste jag inte att man kan överklaga, eller det borde jag ju veta. Nä det gällde kronisk sjukdom.

 

[TinyWiny]

Aha, det visste jag inte att man kan överklaga, eller det borde jag ju veta. Nä det gällde kronisk sjukdom.

Det står på beslutet att man kan och hur man överklagar men dels har man ju tusen andra saker i huvudet då och orkar kanske inte och dels är det vanligt att människor tror att det är krångligt. Det är det inte. Det räcker att skriva "jag överklagar beslutet" och skicka in det.

 

[MaritH]

Jag tror säkert det känns lättare när dottern blir äldre, just nu är det ju väldigt intensivt.

 

[Vogue]

Nåhon som känner igen sig, kan stötta eller ge råd?

Vi har en dotter på 4 månader och min man lever med kronisk ryggsmärta (diagnosen är diskdegenerstion dvs att diskarna förtvinar), är stelopererad och har nu sedan några dagar fått akut smärta sedan han lyfte vår dotter (ev diskbråck, vi vet inte än, suck!)

Ni som själva har kronisk smärta eller en livskamrat som har det, hur klarar ni vardagen? Just nu har jag dottern 24 timmar om dygnet, varje minut. Och det lär fortsätta så som det ser ut just nu, plus att allt hushållsarbete mm behöver jag göra nu eftersom min man har så ont. Jag är orolig för honom och orolig för vad som skulle hända om jag blev riktigt sjuk eller något annat. Usch... Hur kan man tänka för att underlätta?

Till saken hör ju också att dottern inte sover själv, så att göra något när hon sover går helt enkelt inte. Jag städar huset med henne, tvättar med henne, äter (kastar i mig mat) med henne bredvid osv.

Ja, finns det någon som känner igen sig?

Finns det möjlighet att ni skaffar städhjälp + nanny eller bara något av det?

Då hinner du vara kvinna ett par stunder då och då och inte bara mamma och städerska!

 

[vinkelina]

De ni kan göra är att sätta er ner och fundera vad han KAN göra. Tex, vara med bebisen när den sover så att du kan göra annat, Kan han mata, lägga igång tvätt/diskmaskin om du plockar i/ur, laga mat om han sitter på en stol (vet ju inte hur hans smärta påverkar)

Här är de jag som är den som lever med kronisk smärta och vi anpassar oss (dock lever jag rätt normalt i alla fall, tränger undand smärtan)

Men a och o hos oss är att de inte samlas grejor på hög. Disk direkt i maskinen när man ätit, tar man fram nått lägger man undan när man är klar. På så sätt hålls vardagen flytande