Kronisk smärta/ småbarn

[Sunshine]

Min man har haft två diskprolapsar på 15 år, och opererats två gånger. Under de värsta perioderna så har jag självklart skött "allt". Precis som han fick göra för mig när jag bröt nacken för många år sedan.
Numera är han relativt smärtfri och funkar bra, även om han inte är riktigt så aktiv som han helst skulle vilja vara. Han har också epilepsi, så under de perioder han inte får köra bil så får jag ställa upp och skjutsa när det behövs.

Jag ser dock inte det som en uppoffring, utan man gör det som måste göras när man är i en familj? Det är ju inte så att han "spelar sjuk" för att slippa undan...

TS, jag tycker också att du ska skaffa städhjälp. Gör en lista på vad som skulle underlätta vardagen, och en lista på vad DU behöver för att må bra och få energi. Sedan en lista på saker som han KAN. Ta hjälp av familj och vänner så mycket som du kan. Och håll en öppen dialog hemma, så att ni pratar om frustrationer och problem, och känner att ni finns där för varandra.

 

[Petruska]

Det är en ganska kort tid barn är så små att man behöver bära dem. Min 3-åring behöver jag inte bära runt på. Såklart att det underlättar om man kan hålla i barnets hand när det är trafik men barnet har egna ben att gå på och tar sig fram bra själv. Jag kan ge närhet utan att behöva armar osv. Sen behöver man ju såklart hjälp med vissa bitar om man har svåra handikapp. Utvecklingsstörning har jag ingen större erfarenhet av så där kan jag inte uttala mig.

Min erfarenhet av att vara barn till en funktionshindrad förälder är att barnet anpassar sig. "Normala" ungar drar helt enkelt inte iväg från en förälder som inte kan följa efter och fånga upp och rädda en från faror (tex trafik). Det exemplet kan sedan mångfaldigas, det gäller enligt min erfarenhet alla livets områden: barnet gör sig möjligt för den funktionshindrade föräldern att ta hand om (och jag tror att om det inte sker, är något allvarligt på tok i relationen mellan barn och förälder, eller i barnets utveckling på något sätt, men jag ska inte vara för tvärsäker där förstås).

Om mig berättar man att jag helt enkelt kröp efter min funktionshindrade förälder redan som bebis. Men högst troligt inte redan vid fyra månaders ålder, för då kunde jag inte krypa.

 

[Amha]

Min erfarenhet av att vara barn till en funktionshindrad förälder är att barnet anpassar sig. "Normala" ungar drar helt enkelt inte iväg från en förälder som inte kan följa efter och fånga upp och rädda en från faror (tex trafik). Det exemplet kan sedan mångfaldigas, det gäller enligt min erfarenhet alla livets områden: barnet gör sig möjligt för den funktionshindrade föräldern att ta hand om (och jag tror att om det inte sker, är något allvarligt på tok i relationen mellan barn och förälder, eller i barnets utveckling på något sätt, men jag ska inte vara för tvärsäker där förstås).

Om mig berättar man att jag helt enkelt kröp efter min funktionshindrade förälder redan som bebis. Men högst troligt inte redan vid fyra månaders ålder, för då kunde jag inte krypa.

Jag saknar erfarenhet där men min gissning är att det även är kopplat till individer och kanske kontakt med barnet och uppfostran? Eller har jag haft tur (peppar peppar) med min äldsta kanske?

 

[Petruska]

Jag saknar erfarenhet där men min gissning är att det även är kopplat till individer och kanske kontakt med barnet och uppfostran? Eller har jag haft tur (peppar peppar) med min äldsta kanske?

Jag skulle sätta barns anpassningsbarhet som den viktigaste faktorn här. Jag skulle som förälder absolut inte tolka barns anpassningsbarhet som ett tecken på min egen lyckade uppfostran av barnet ifråga. Anpassningen kan vara både en bra sak och en dålig sak, helt enkelt.

 

[Mabuse]

Typ tar en dusch i lugn och ro, köper sig en ny blus, äter en tallrik färska bär ensam och njuter av att bara vara sig själv. Trodde att det var underförstått att jag menade att man är sig själv, alltså sin person och får släppa alla måsten för 5 minuter som man normalt kan i en parrelation när man "turas om" med barnet.

Jag antog att du menade något annat än vara ledig, vara sig själv eller vara man, eftersom du skrev just vara kvinna. Men då vet jag, äta färska bär är alltså att "vara kvinna". Vad äter en man när han vill vara ledig och "vara man"?

 

[Petruska]

Jag antog att du menade något annat än vara ledig, vara sig själv eller vara man, eftersom du skrev just vara kvinna. Men då vet jag, äta färska bär är alltså att "vara kvinna". Vad äter en man när han vill vara ledig och "vara man"?

Grillad flintastek.

 

[Mabuse]

Grillad flintastek.

Så är det förstås! Hon köper sig en vacker blus, och äter sedan behagfullt en skål färska bär, så behåller hon sin slanka figur, och han fäller ett träd, och sen slår han sig ner framför en flintastek och en bärs.

Man får ta i lite om man ska hinna med att göra kön ordentligt mitt i småbarnstiden!

 

[Petruska]

Så är det förstås! Hon köper sig en vacker blus, och äter sedan behagfullt en skål färska bär, så behåller hon sin slanka figur, och han fäller ett träd, och sen slår han sig ner framför en flintastek och en bärs.

Man får ta i lite om man ska hinna med att göra kön ordentligt mitt i småbarnstiden!

Det där upplägget är faktiskt skräckinjagande nära vad terapeuten råddde mig och barnafadern till när jag började bli rätt färdig med honom.

 

[Hyacinth]

Det där upplägget är faktiskt skräckinjagande nära vad terapeuten råddde mig och barnafadern till när jag började bli rätt färdig med honom.

Men kära nån! Tänk vad annorlunda det kunnat se ut om du hade lytt detta excellenta råd!

 

[athena_arabians]

Men kära nån! Tänk vad annorlunda det kunnat se ut om du hade lytt detta excellenta råd!

Bergmansk misär?

 

[Hyacinth]

Bergmansk misär?

Tänker Fanny och Alexander i modern tappning (radhus?).

 

[Petruska]

Tänker Fanny och Alexander i modern tappning (radhus?).

Mer grottmänniskan goes urbanized - och alla de neuroser det kan medföra, genusidentitetsförvirring inte minst! Terapeuten var mycket oroad, och barnafadern och jag kunde för en kortare stund enas i gemensamt förakt mot densamma.

 

[Sar]

Så tungt det låter ts, jag hoppas verkligen att din man får hjälp med rehabilitering och smärtlindring och att det är möjligt med städhjälp så att du orkar dra det tyngsta lasset ett tag. Jag har nog inga riktigt bra råd förutom att jag drog våra tvillingar på en tjock, stoppad filt istället för att bära vilket fungerade utmärkt..

 

[Balahé]

Jag håller med om att mannen bör kunna få någon mer hjälp med sin smärta. Att bli liggande är inte bra för ryggen, att gå är bra. Kolla om han kan få remiss till ett smärtteam eller åtminstone en smärtläkare. Han behöver hjälp med rehabträning. Kolla upp hur det ser ut med hjälpmedel och ev avlastning i hemmet i er kommun. I den kommun där jag jobbat hade ni iaf fått hjälpmedel, kanske hemtjänst. Annars var RUT en bra idé.

Om ni har råd kanske matkasse kan underlätta? Så slipper ni fundera ut maten och handla den. Har ni någon vän eller familjemedlem som kan avlasta dig lite? Kanske bara så att du kan ta en promenad utan bebis, sova middag eller duscha i lugn och ro? Förstår att det tär på er båda.

 

[Kattennizze]

Jag förstår verkligen situationen då jag fick diskprolaps vid förlossningen. Jag var sjukskriven sedan v22 pga foglossning och har levt med kronisk led/muskelsmärta i några år innan detta.

Jag var såpass smärtpåverkad att jag inte kunde vända på mig i sängen eller böja mig överhuvudtaget. Jag skrek av smärta när jag var tvungen att sätta mig på toan och ta på sig kläder var tortyr.

Jag hade allt arbete med vår nyfödda son, skötte allt i hushållet utom kattlådan och längre hundpromenader.
Det tog timmar att göra det enklaste, att komma upp för att byta blöja var tortyr och lillen sov bara på mig så jag hade honom i sele dagtid.
Min strategi var att portionera upp dygnet och aldrig lämna något framme. Kissa i duschen och planera om jag var tvungen att sätta mig för att inte riskera att behöva ställa sig upp direkt.
Jag liksom rullade ur sängen där jag och sonen sov och reste mig lååååångsamt, sedan stålsett jag mig innan jag plockade sonen. Lyfte. Hyperventilerade, grät och haltade ut.
Rörelse hjälper ju, så jag stapplade runt hela dagarna, att bli stillasittande är döden när man har diskprolaps! Sjukgymnastik och stretch med bra smärtlindring är a & o.
Den värsta fasen varade i ca 2 månader.
Efter ca 4-5 månader hade jag mestadel av känseln tillbaka och var hyfsat smärtfri i vila, kunde promenera mer obehindrat ( de första 100 meter var vidriga men sedan gick det fint).

Om man är sängliggande pga diskprolaps behöver man antingen en operation eller nog med smärtlindring för att kunna gå och få sjukgymnastik.
Låter hemskt att du gör allt enligt mig, om han är så dålig måste ni få hjälp.

Nu är jag helt ensamstående och försöker träna i preventivt syfte och tar diklofenak så fort ryggen gör sig påmind. Stretchar och töjer, går och går och går...

Att du rörde på dig om än lite i början bidrog garanterat till att du ändå blev så bra och att du inte verkar ha jättestora bekymmer idag. Jättebra att du också tränar för att ryggen ska hålla, det är jätteviktigt.

 

[Kattennizze]

Min erfarenhet av att vara barn till en funktionshindrad förälder är att barnet anpassar sig. "Normala" ungar drar helt enkelt inte iväg från en förälder som inte kan följa efter och fånga upp och rädda en från faror (tex trafik). Det exemplet kan sedan mångfaldigas, det gäller enligt min erfarenhet alla livets områden: barnet gör sig möjligt för den funktionshindrade föräldern att ta hand om (och jag tror att om det inte sker, är något allvarligt på tok i relationen mellan barn och förälder, eller i barnets utveckling på något sätt, men jag ska inte vara för tvärsäker där förstås).

Om mig berättar man att jag helt enkelt kröp efter min funktionshindrade förälder redan som bebis. Men högst troligt inte redan vid fyra månaders ålder, för då kunde jag inte krypa.

Det där är sjukt häftigt tycker jag, hur barn anpassar sig och samspelar med föräldern. Jag som har en svår bindvävssjukdom som bl a ger diskbråck har inga barn som springer iväg för mig medan pappan till barnen ständigt får jaga dem, när de var yngre...jäkligt intressant. De vet att jag inte kan rusa efter dem på samma sätt som pappan till barnen.

 

[Shudde]

Vet att du inte tänkte svara mer men; diskbråck/diskbuktning (låter som det senare eftersom ni inte vet än riktigt) är en typisk "barn blir tyngre"-åkomma som väldigt sällan leder till en kronisk försämring oavsett tidigare "diskhistoria". Det finns bra hjälp att få både inom pirmärvården och om man tömt ut det specialistvård när det kommer till smärthantering. Att ligga på soffan är i väldigt få fall en lämplig smärthantering, det blir man ju dum i huvudet och ledsen av.

Diskdegeneration som diagnos låter lite läskigt för en lekman, men jag skulle drista mig till att påstå att alla som hittills skrivit i tråden utom möjligen dressyrtjejen_97 har samma diagnos inklusive dig själv. Det får man sådär runt 20-25 och sen har man det resten av livet. Jag tycker inte du i dagsläget ska söka så mkt efter lösningar åt dig själv, sök efter hjälp åt din man/sambo att hantera sina besvär om du ska lägga söktid..

Sen är det ju oavsett riktigt skönt med städhjälp!

 

[Petruska]

Det där är sjukt häftigt tycker jag, hur barn anpassar sig och samspelar med föräldern. Jag som har en svår bindvävssjukdom som bl a ger diskbråck har inga barn som springer iväg för mig medan pappan till barnen ständigt får jaga dem, när de var yngre...jäkligt intressant. De vet att jag inte kan rusa efter dem på samma sätt som pappan till barnen.

Det är ju ingen sport liksom, att dra iväg från en förälder som inte kan följa efter. Och därmed även lite skrämmande.

Jag har dock lite blandade känslor inför min egen anpassning som barn.

 

[Kattennizze]

Det är ju ingen sport liksom, att dra iväg från en förälder som inte kan följa efter. Och därmed även lite skrämmande.

Jag har dock lite blandade känslor inför min egen anpassning som barn.

På vilka sätt då, om du vill berätta?

 

[Brandgul]

Nåhon som känner igen sig, kan stötta eller ge råd?

Vi har en dotter på 4 månader och min man lever med kronisk ryggsmärta (diagnosen är diskdegenerstion dvs att diskarna förtvinar), är stelopererad och har nu sedan några dagar fått akut smärta sedan han lyfte vår dotter (ev diskbråck, vi vet inte än, suck!)

Ni som själva har kronisk smärta eller en livskamrat som har det, hur klarar ni vardagen? Just nu har jag dottern 24 timmar om dygnet, varje minut. Och det lär fortsätta så som det ser ut just nu, plus att allt hushållsarbete mm behöver jag göra nu eftersom min man har så ont. Jag är orolig för honom och orolig för vad som skulle hända om jag blev riktigt sjuk eller något annat. Usch... Hur kan man tänka för att underlätta?

Till saken hör ju också att dottern inte sover själv, så att göra något när hon sover går helt enkelt inte. Jag städar huset med henne, tvättar med henne, äter (kastar i mig mat) med henne bredvid osv.

Ja, finns det någon som känner igen sig?

Ja absolut. Vår äldsta var så. Men det försvinner av sig själv inom några månader!